Print Friendly

Slöseriet är korruptionens naiva kompis

Av Ida Drougge | 15 september 2017



Slöseri med skattemedel är korruptionens naiva kompis. Slösar du för din egen vinnings skull är det ett brott – gör du det med goda intentioner för det allmänna är det slöseri, skriver Ida Drougge.

Slöseri med skattemedel eroderar på samma sätt som korruption förtroendet vårt samhällskontrakt. Det är en fråga vi behöver ta på stort allvar. Oavsett om du vill ha en skattenivå som är fågel, fisk eller mitt i mellan behöver vi ett system där förtroendevalda tvingas argumentera för sin ståndpunkt, och inte bakvägen, när ingen ser, smyger igenom dolda skattehöjningar.

Det finns lika många anledningar mot slöseri med skattemedel som det finns slösade kronor. Som socialdemokraten Gustav Möller en gång sa: ”Varje slösad skattekrona är en stöld från folket.” Jag går ett steg längre och menar att varje dold skattekrona är ett bedrägeri mot folket. I konkreta siffror är detta halva vår statsbudget.

När Stefan Löfven höll sin regeringsförklaring i veckan tänkte jag på Johnny Munkhammar och hans välformulerade ord: ”Pengarna tillhör inte först staten. Pengarna tillhör den som jobbat ihop dem, för det är där värdet har skapats.”

Denna princip ligger bakom min rapport ”Minskat slöseri – Moderata reformförslag för att minska slöseri med skattepengar”. Vi behöver ett skattesystem som synliggör människorna som jobbar och skapar värden. Vi behöver tänka på dem och vilket alternativt värde som hade skapats av att de hade fått behålla sina pengar.

Jag har också skrivit den här rapporten för att det finns en hel del viktigt som vi gemensamt betalar för, dit pengarna hade kunnat gå. För mig handlar det om välfärdens kärna, om sjukvården, om skolan, om polisen och vår säkerhet.

Jag tror att vi alla känner någon som hade förtjänat bättre. Någon vi älskar som är sjuk, någon vi vet kämpar järnet i skolan men som skulle behöva mer stöd, någon som fallit offer för ett brott och inte fått rättvisa.

Efter att tillsammans med Martin Borgs ha granskat slöseri med skattepengar och producerat både film och bok på temat, så kunde inte jag knyta näven i fickan och gå vidare. Sedan jag 2014 valdes till riksdagsledamot har jag tagit det som mitt ansvar att förändra inifrån och arbeta för ett system som motverkar slöseri med skattemedel.

I min rapport presenterar jag 19 konkreta förslag, som utgår från tre grundpelare:

1. Synliga skatter. En första effektiv åtgärd vore att konvertera arbetsgivaravgiften – en av de största dolda skatterna – till inkomstskatt. Steg två vore att redovisa alla skatter på kvitton, såväl punktskatter som moms. Slutligen bör den som tar ut skatt löpande, varje månad redovisa när och hur mycket skatt man tagit ut. Detta bör synas där människor sköter sin vardagsekonomi: på banken. Skatten är hushållens största utgift och bör finnas där alla andra utgifter redovisas.

2. Transparens. Utan transparens kan man inte granska och se vart pengarna tar vägen och vad man betalar för. Utan transparens kan man heller inte kräva ansvar av den som är ansvarig. Precis som troll spricker i solsken, så avslöjas slöseri med skattepengar genom transparens. Alla som en gång blivit granskade vet också att granskning i sig är ett ansvarsutkrävande. Det är jobbigt, men livsviktigt.

Språket behöver också bli transparent. Ingenting som inte är en ren avgift borde få kallas avgift. Ingenting som till merparten är skattefinansierat borde få kallas försäkring. Gör vi detta talar vi alla åtminstone samma språk.

Vi behöver reformera det kommunala utjämningssystemet. Dels behöver det bli åtminstone någorlunda överblickbart. Dels borde systemet utjämna förutsättningar och inte utfall (som till exempel arbetslöshet). Då sänker vi också dagens marginaleffekter på upp till 95 procent, och gör det lönsamt att ta ansvar och bedriva en effektiv kommun.

Kommuner bör också redovisa enligt gemensam mall. Jämförelser gör det möjligt att ta efter och lära från de som presterar bättre, vilket vore en effektivitetsåtgärd i sig.

Slutligen och kanske viktigast vore att den offentliga sektorn öppnar sin bokföring. Gör allmänna transaktioner synliga, i realtid. Låt oss kalla det en digitalisering av offentlighetsprincipen.

3. Ansvarsutkrävande. Om du lägger din hand på en stekhet spisplatta dröjer det inte många hundradelar förrän det bränner till och svider. Du kommer inte lägga handen frivilligt på spisplattan igen. Smärtan är livsnödvändig och syftar till att du med all önskvärd tydlighet ska förstå att det är farligt att lägga händer på spisplattor.

För att minska risken av att politiker och tjänstemän gör dåliga val är det viktigt att handlande får konsekvenser. Särskilt när besluten är skadliga och går ut över andra.

Vi behöver ett riktigt tjänstemannaansvar i Sverige. Det vi har idag kan knappt räknas. Uppklarningsprocenten är samma som för cykelstölder: en procent. Få lagförs och straffas, utan istället utreder kommunerna problem internt.

För att få ett riktigt tjänstemannaansvar behöver vi bland annat:
1. Utöka antalet straffbestämmelser
2. Göra det möjligt att döma också för ringa brott
3. Vidga själva rekvisitet så att all myndighetsverksamhet innefattas och inte bara själv myndighetsutövningen.

Ansvarsutkrävande av politiker sker formellt genom val vart fjärde år. Detta är otillräckligt och därför behöver den kommunala revisionen kompletteras med en oberoende statlig revision. Politiker bör inte leda revision av sina partikolleger och kommunen som granskas bör inte vara den som betalar för granskningen. Därtill bör denna revision ges verktyg så som prickningssystem för att varna framtida arbetsgivare eller väljare för personer som begått allvarliga misstag.

Avslutningsvis vill jag förtydliga att min rapport är klar, men arbetat slutar inte här. Det är nu det börjar.

Ida Drougge är riksdagsledamot för Moderaterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner