Print Friendly

Slopade barnbidrag dåligt för nativiteten

Av Simon Westberg | 2 maj 2014

Barnafödande familjer som lever i välfärdsstater får inte den fulla avkastningen av de investeringar de gör i nästa generation av humankapital, menar Simon Westberg.

I Svensk Tidskrift den 21 mars 2014 argumenterar Maria Eriksson för ett slopande av barnbidraget i förmån för sänkta inkomstskatter. Hon ställer sig frågan huruvida skälen som ledde till barnbidragets införande – nativitet, minskad barnfattigdom och omfördelning mellan familjer och barnlösa hushåll – fortfarande är relevanta idag och menar på att det är konstigt att medelinkomsttagare får bidrag ”för att ta han om sina egna barn”. Hon önskar istället att människor i större utsträckning fick behålla sina egna inkomster utan statlig rundgång och citerar gillande ett förslag om att öka grundavdraget.

Ifall målet för hennes testballong hade varit att de som genererar inkomster också i större utsträckning ska få behålla dessa hade hon inte kunnat välja en sämre måltavla än barnbidraget. Det tids- och individmässigt snäva perspektiv som Eriksson anlägger tar nämligen inte hänsyn till den samlade bilden.

Faktum är att barnafödande familjer som lever i välfärdsstater inte får den fulla avkastningen av de investeringar de gör i nästa generation av humankapital. Istället tvingas de via skattsedeln omfördela delar av denna inkomst till icke-barnafödande hushåll. Detta sker genom de omfattande sociala utgifter i form av pension, äldreomsorg, sjukvård etcetera som alla har rätt att få finansierat av de medborgare som är i arbetsför ålder – oavsett om man har bidragit till att en sådan medborgare existerar eller inte. 1

Sett ur ett generationscykelsperspektiv är barnbidragen enbart en mindre återföring av barnfamiljernas egna resurser till dem själva. Därför skulle också en generell skattesänkning som finansieras med ett slopat barnbidrag medföra en ökad omfördelning ifrån familjer till barnlösa hushåll. En resursomfördelning som utifrån ett rättviseperspektiv får sägas vara svårmotiverad.

För att nuvarande generationer inte ska konsumera en oproportionell del av vårt gemensamma välstånd och för att välfärdens löften ska kunna uppfyllas även för dagens unga måste nativiteten i Sverige upp till och helst över 2,1 barn per kvinna.

Det var denna verklighet den tyska konstitutionsdomstolen förhöll sig till när de 2001 beslutade att det var grundlagsvidrigt att beskatta föräldrar på samma nivå som barnlösa.2

Offentliga sektorns omfördelning ifrån barnfamiljer till barnlösa hushåll är dock något vi diskuterar alldeles för lite i Sverige och för gemene man är omfördelning och dess konsekvenser sannolikt okända. Utgår vi istället ifrån den aggregerade svenska fertiliteten är den slutsats som ligger närmast till hands att barnbidragen inte är för höga utan snarare alldeles för låga.

Sveriges kommande demografiska utmaning är något som väcker våra kommunpolitiker mitt i natten med kallsvettningar. För att klara utmaningen har det talats om kommunala skattehöjningar på tretton kronor när toppen av 40-talistberget ska passera genom äldreomsorgen. Genom förebyggande arbete och ökad produktivitet hoppas kommuner trots detta kunna kringgå situationen. 3

Den kommunalpolitiska fascinationen för att gruppen äldre växt är dock i sig ett talande tecken på att samhället inte till fullo förstås sig på den demografiska problematiken. Svårigheten är nämligen inte enbart – som det ofta framställs – att vi blir äldre och sjukare utan en avgörande faktor är att födelsetalen är för låga. Sedan 60-talet har Sverige haft en nativitet under 2,1 barn per kvinna till följd att om trenden inte vänder kommer antalet svenskar med tiden alltid att minska – allt annat än lika.

Som en konsekvens härav kommer vi se en kronisk brist på arbetskraft som innebär att varje ny generation unga kommer ha sämre förutsättningar att försörja den äldre generationen än vad föregående hade (eftersom antalet personer i senare generationer ständigt kommer vara färre än i de tidigare generationerna). Denna problematik kommer inte försvinna utan att nativiteten vänder.

Ibland hävdas det att denna problematik kan lösas genom ökad invandring men detta påstående är ihåligt av främst tre skäl.

Den första anledningen är att nativiteten faller kraftigt över hela världen ner mot under 2,1 barn per kvinna. Det är därför långt ifrån säkert att det med tiden kommer att finnas någon ”överpopulation” som Sverige kan locka till sig. I denna förändrade situation kan inte den arbetskraft som väl väljer att migrera till Sverige heller förväntas att bidra till enbart den svenska välfärdsstaten. Den generella bristen på arbetskraft som kommer finnas även i deras hemländer medför att inte oansenliga delar av migranternas inkomster kommer behöva överföras tillbaka till de åldrande föräldrarna.4

Den andra anledningen är de praktiska erfarenheter vi har av invandring ifrån de länder där befolkningsökningstalen fortfarande är tydligt positiva. Sysselsättningsgraden bland dessa grupper är påfallande låga, sannolikt därför att deras produktivitet inte är jämförbar med inföddas och inte heller genom enkla åtgärder kan lyftas till jämbördig nivå. Dessa personer kan därför inte heller bidra till välfärdsstaten i samma utsträckning som infödda hade gjort utan blir i värsta fall en ekonomisk börda för kommunerna.5

Vad Sverige är i behov av är utökade direkta familjeanslagen med cirka 40 miljarder per år för att få upp nativiteten till den långsiktigt önskade miniminivån om ca 2,1 barn per kvinna.

Denna situation förändras inte heller av sänkta lägstalöner. Välfärdsstaten så som vi känner den bygger på att en majoritet av befolkningen via skattsedeln täcker den avgörande merparten av en genomsnittlig medborgares välfärdskostnader. Skulle andelen låginkomsttagare proportionellt öka utan att kostnaden för välfärden faller i samma takt förvärras enbart välfärdens finansieringsproblem.

Den tredje anledningen är att den högproduktiva kompetensinvandring som Sverige teoretiskt skulle behöva är ordentligt uppvaktad och har goda valmöjligheter. I takt med att fler och fler länder i västvärlden känner av nativitetskrisen kommer konkurrensen om de mest attraktiva migranterna också att öka. Vi vet att företag inom kunskapsintensiva branscher redan idag anser sig ha svårt att hitta rätt arbetskraft.6

För att nuvarande generationer inte ska konsumera en oproportionell del av vårt gemensamma välstånd och för att välfärdens löften ska kunna uppfyllas även för dagens unga måste nativiteten i Sverige upp till och helst över 2,1 barn per kvinna.

John D. Mueller har forskat kring varför barnafödandet skiftar mellan olika länder och har med utgångspunkt i sina resultat formulerat en neoskolastisk modell för att förutsäga nativiteten. Hans resultat visar att fyra faktorer är avgörande för att förutsäga fertilitetsnivån: 1) Landets totala sociala utgifter 2) Andelen praktiserande troende 3) Om landet har en historia av totalitarism och 4) Skattesystemets uppbyggnad. Tillsammans förklarar de nästan hela skillnaden i nativitet runt om i världen. Det är den delen av modellen som berör offentliga sektorns sociala utgifter som är relevant för denna artikel.7

Ett lands sociala utgifter existerar inte i ett vakuum. I takt med att det offentliga tar på sig mer av ansvaret för medborgarnas välfärd så sjunker medborgarnas egna välfärdsåtaganden parallellt. Ett sådant välfärdsåtagande är familjebildning. I karga ekonomiska termer fungerar barnafödande delvis som en form av familjeinternt välfärdssystem. En outtalad quid pro quo som bygger på att föräldrarna under uppväxtåren ger sina barn av sin tid och sina resurser i förhoppningen att barnen ska ge de samma när de är gamla och värnlösa. Desto mer det offentliga genom sina egna välfärdsinrättningar ersätter denna naturliga omfördelning mellan generationerna desto färre barn föds.8

Denna finansieringsparadox – att välfärdssystemen förutsätter det barnafödande det självt tränger ut – var inte helt klart för de politiker som satte dem på plats. Konrad Adenauers kända uttalande ”Kinder bekommen die Leute immer” (ungefär: Barn kommer människor alltid skaffa) när den västtyska pensionsmodellen diskuterades har ofta fått stå som symbol för detta.

Det finns dock ett hål i Muellers modell som gör att den underskattar nativiteten i delar av Västeuropa och det är bristen på korrigering för de familjespecifika offentliga utgifterna. Genom att inte ta hänsyn till att en del av de sociala utgifterna bara är rundgång inom och mellan familjer tappar modellen i förklaringskraft för främst de utbyggda västeuropeiska välfärdsstaterna.

Om vi väljer att enbart titta på dessa stater ser vi att det finns en stark korrelation mellan andelen av BNP som går till familjepolitiska åtgärder (inklusive skattelättnader) och nativiteten.

simon 1

Genom att returnera resurser som staten beskattat bort ifrån familjer, specifikt tillbaka till familjer, fungerar dessa åtgärder som en form av skatteåterbäring. De höjer avkastning på att skaffa barn närmare de nivåer som varit utan välfärdsstaten. Tittar vi enbart på detta resultat ser vi att genom att öka de familjepolitiska åtgärderna med cirka en procent av BNP ökar vi barnafödandet med ca 0.2 barn per kvinna.

Denna enkla analys är förstås inte mer än en fingervisning kring effekten av familjestöd på nativiteten. Men även vetenskapliga studier finner ett starkt stöd för kopplingen mellan det stöd barnfamiljer får ifrån det allmänna och nativiteten.

Landstudier som Laroque och Salanie (2008) finner till exempel att ett barnbidrag motsvarande 150 euro (ca 1300 kr) skulle öka den totala fertiliteten i Frankrike med 0,3 barn per kvinna.9 I en tidsserie över Ungern finner Gabos, Gal och Kezdi (2009) att en ökning av de kontanta anslagen till familjer (inkl. föräldraförsäkring och kontantstöd för barnomsorg) med 1% ökade nativiteten med 0,2%. Överfört till Sverige skulle det innebära att barnbidraget ökar nativiteten med ca 0,19 barn per kvinna.10

I en liknande studie över Kanadas nativitet finner Zhang, Quan och Meerbergen (1994) att en ökning av de samlade familjeavdragen med 1% ökade nativiteten med 0,05-0,11 %. Överfört till Sverige skulle effekten av barnbidraget vara en ökning av nativiteten med mellan 0,097 till 0,21 barn per kvinna (byggt på Sverige nativitet 2009).11

Tittar man istället på komparativa studier finner Gauthier och Hatzius (1997) i sin aggregerade analys av OECD-länders historiska nativitet att en fördubbling av kontantstödet till barnfamiljer på sikt hade ökat nativiteten med 0,28 barn per kvinna.12 Blanchet och Ekert-Jaffés (1994) finner att en fördubbling av stödet till barnfamiljer skulle medföra en ökad nativitet med 0,16 barn per kvinna13 och d’Addio och d’Ercole (2005) finner att en ökning av skillnaden i skattetryck mellan barnfamiljer och singelhushåll med en fjärdedel (där barnbidrag räknades som en skatteminskning) ökade nativiteten med 0,05 barn per kvinna. För Sveriges del skulle det innebära att en barnbidraget ökar nativiteten med 0,2 barn per kvinna.14

Luci-Greulich och Thévenon (2013) är en av de mer omfattande studierna som tittar brett på stödet till barnfamiljer. De finner stöd för att det samlade anslagen till familjer kumulativt påverkar nativiteten. Tittar man enbart på barnbidraget så kommer de fram till att denna ökar nativiteten med 0,11 till 0,24 barn per kvinna.15

Värt att notera är att trots de olika metoder som dessa studier använder sig av så får de en väldigt samlad träffbild av effekten av kontantstöd på nativiteten i västeuropeiska länder. Tittar man samlat på statistiken för nativitet och dessa resultat bestrider de också den bild som satt sig inom vissa opinionsbildande segment att Sverige skulle klarat sig bättre genom nativitetskrisen än andra jämförbara länder. Något som man önskat förklara med att Sverige har drivit en progressiv dagisorienterad familjepolitik i motsats till central- och Sydeuropas traditionella hemmafruorienterade familjepolitik.9

Här ser vi istället att skillnaden i nativitet inte kan sägas bero på innehållet i familjepolitiken utan på storleken på stödet till familjer. Tittar vi historiskt har länder som Frankrike, Storbritannien och Irland haft högre födelsetal än Sverige trots en betydligt mer konservativ familjepolitik.

simon 2

I sammanhanget är det också värt att notera att de studier man ofta får som ett bevis för den lyckade svenska familjepolitiken är kvalitativa studier som jämför tysk och svensk familjepolitik. Detta är ett mycket problematiskt urval som i det närmaste kan betraktas som cherry-picking eftersom resultaten inte tar hänsyn till Tysklands totalitära arv.

Som Mueller påvisat har ett land med en totalitär historia kraftigt reducerad nativitet. Det är ett välkänt faktum att den totala fertiliteten hos östtyska kvinnor föll kraftigt efter murens fall och att närmare en miljon östtyska kvinnor därutöver har migrerat till väst. Denna förflyttning av kvinnor är sig ett problem ur nativitetssynvinkel eftersom det medför att ett över- respektive underskott av kvinnor existerar i olika delar av Tyskland, men den bidrar också i sin tur till att gör stillbildsjämförelser mellan olika tyska landsändar svåranvända.10

Tar man detta i beaktande finns det inget skäl att tro att Tysklands nativitetstal inte kan nå upp till svenska nivåer ifall de ökar sina direkta familjeanslag och efter att befolkningen andligen överkommit arvet ifrån totalitarismen.

För Sveriges del hjälper resultaten oss att se att ett avskaffat barnbidrag skulle vara förödande för svensk nativitet och sänka den med något över 0,1 barn per kvinna. Vad Sverige är i behov av är utökade direkta familjeanslagen med cirka 40 miljarder per år för att få upp nativiteten till den långsiktigt önskade miniminivån om ca 2,1 barn per kvinna.

Ett bra första steg i rätt riktning vore införandet av ett barnskatteavdrag på en jämförbar nivå med barnbidraget. Barnskatteavdrag har ett flertal fördelar som är värda att ta i beaktande. Till exempel så stärker barnskatteavdrag den normativa kopplingen mellan arbete och familjebildning. Avdragsmodellen tydliggör också att skatteåterföring till familjerna är av deras egna skapade medel. För låginkomsttagare innebär ett barnskatteavdrag att marginalskatterna i vissa fall faller mot noll.

Den kanske största fördelen med barnskatteavdraget ligger dock i att den även skulle reducera marginalskatterna för övre medelklass genom att hålla nere den del av årsinkomsten som belastas med statlig inkomstskatt. Denna extra skattelättnad skulle minska den annars problematiska situationen att alternativkostnaden för familjebildning är högre för välutbildade föräldrar än för lågutbildade.

Kombinerat med en integrering av en trebarnspolicy i detta nya avdrag (efter fransk modell) är det sannolikt att reformen skulle lyfta den svenska nativiteten.

En möjlig finansieringskälla för ett barnskatteavdrag av denna storlek är de så kallade ränteavdragen som idag minskar statsintäkterna med cirka 32 miljarder. Rätten att dra av kapitalförluster mot arbetsinkomster har förlorat sin funktion efter de senaste decenniernas skattereformer och bidrar idag främst till att subventionera stora lån och driva upp fastighetspriser. Genom att använda de resurser som ett slopat ränteavdrag skulle generera till att stärka just barnfamiljers ekonomi får avskaffandet också en fördelningspolitiskt positiv effekt det annars inte skulle haft.

Men det viktigaste är att ett nytt barnskatteavdrag skulle bidra till att återställa en rättvisare balans mellan den arbetsinsats som familjer gör för hela samhället och den ekonomiska belöning de får för detta.

Simon Westberg är fil kand i statsvetenskap, Uppsala Universitet.

Noter:

1 Wolf, Lee, Miller m.fl. 2011. Fiscal externalities of becoming a parent. Population and Development Review. Vol. 37, Issue 2, sid. 241–266.
2 Evans, James Allan. 2001. Make the DINKs pay. Policy options. (http://www.irpp.org/en/po/political-dissent/make-the-dinks-pay/).
3 Schück, Johan. 2010. Risk för skattechock. Dagens Nyheter, 8 april. (http://www.dn.se/nyheter/risk-for-skattechock/)
4 Teitelbaum, Michael S. & Winter, Jay. 2013. Low fertility rates – just a phase? YaleGlobal Online (http://yaleglobal.yale.edu/content/low-fertility-rates-just-phase)
5 Sanandaji, Tino. 2013a. Flykting – och anhöriginvandringens ekonomi (www.tino.us/2013/08/flykting-och-anhoriginvandringens-ekonomi/)
Sanandaji, Tino. 2013b. Medias felrapporterar om invandringens kostnader (http://www.tino.us/2013/06/media-felrapporterar-kring-invandringens-kostnader/)
Sanadanji Tino. 2013c. Tar det sju år innan invandrare integrerats på arbetsmarknaden? (http://www.tino.us/2013/01/tar-det-sju-ar-innan-invandrare-integrerats-pa-arbetsmarknaden/)
Sanandaji, Tino. 2013d. Immigration and swedish schools, (http://www.tino.us/2013/01/immigration-and-swedish-schools/)
6 Almega. 2014. Utländsk arbetskraft – ett måste för tjänstesektorn (http://www.almega.se/politik-och-ekonomi/2014-har-finns-de-nya-jobben/kunskap-for-konkurrenskraft/utlandsk-arbetkraft)
7 Mueller, John D.. 2012. A Long View of Longevity, Fertility, Education and Income (http://www.eppc.org/publications/a-long-view-of-longevity-fertility-education-and-income/)
8 Bolldrin, De Nardi, Jones. 2005. Fertility and Social Security. (http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1174402)
9 Laroque, Guy och Salanie, Bernard, 2008. Does Fertility Respond to Financial Incentives? IZA DP No. 3575
10 Gabos, Andras, Gal, Robert I. Ocj Kezdi, Gabor, 2009. The effects of child-related benefits and pensions on fertility by birth order: A test on Hungarian data, Population Studies: A Journal of Demography, Vol. 63, No. 3, sid. 215-231.
11 Zhang, Junsen, Quan, Jason och Meerbergen, Peter van, 1994. ”The Effect of Tax-Transfer Policies on Fertility in Canada, 1921-88”, Journal of Human Resources, University of Wisconsin Press, vol. 29, sid. 181-201.
12 Gauthier, A.H. och Hatzius, Jan, 1997. “Family Benefits and Fertility: An Econometric Analysis”, Population Studies, Vol. 51, sid. 295-306.
13 Blanchet, Didier och Ekert-Jaffé, Olivia, 1994. The Demographic Impact of Family Benefits : Evidence from a Micro-Model and from Macro-Data. i Ermish, J. och Ogawa, N. (red.) The Family, the Market and the State in Ageing Societies. Oxford, Clerendon Press, 1994, sid. 79-105.
14 d’Addio, Anna Cristina och d’Ercole, Marco Mira, 2005. “Trends and Determinants of Fertility Trends: The Role of Policies”, OECD Social, Employment and Migration Working Papers, No. 27.
15 Luci-Greulich, Angela och Thévenon, Olivier, 2013. The Impact of Family Policies on Fertility Trends in Developed Countries. European Journal of Population, Vol 29, Issue 4, sid. 387-416
16 Steinfeld, Thomas. 2006. Tyskland behov av Sverige. Svenska Dagbladet. 1 mars. (http://www.svd.se/kultur/understrecket/tysklands-behov-av-sverige_294730.svd)
17 Wish, Valdis. 2012. New Realities: East-West migration in Germany. Open Knowledge. (http://knowledge.allianz.com/demography/migration/?209/new-realities-east-west-migration-in-germany) och Kröhnert, Steffen & Vollmer, Sebastian (2009). Where have all the young women gone? Gender-specific migration from East to West Germany. World Bank. https://openknowledge.worldbank.org/handle/10986/9253

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism