Print Friendly

Slopa biståndspolitiken

Av Pär Krause | 9 april 2009

Om vi menar allvar med att fattigdomsbekämpningen är en av vår tids viktigaste uppgifter så måste vi tala om utvecklingspolitik istället för om biståndspolitik. Utveckling och fattigdomsbekämpning är allt för viktigt för att bara handla om bistånd. Fokuseringen på biståndet kan istället innebära en restriktion. Detta skriver Pär Krause, ekonom och frilansskribent med inriktning på utvecklingsfrågor. Läs hans tidigare artikel om biståndspolitiken här.

Många sätter tyvärr ett likhetstecken mellan utveckling och fattigdomsbekämpning å den ena sidan och bistånd å den andra. På regeringskansliets hemsida står att läsa: ”Utvecklingssamarbetet (biståndet), har målet att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.”

Gott så, kan tyckas. Men varför finns ordet ”bistånd” inom parentes efter ”utvecklingssamarbetet”. Den enda rimliga tolkningen av skrivningen är att utvecklingssamarbete och bistånd på regeringskansliets språk är synonymer. Men när har utveckling och samarbete – tillsammans eller var för sig — varit synonymt för bistånd?

Regeringen är naturligtvis inte ensam om att göra detta antagande. Ett högt bistånd antas ofta inte bara vara förutsättningen för en framgångsrik politik för utveckling – ibland ses det till och med som samma sak. Men eftersom det däremot går att sätta ett likhetstecken mellan utveckling och fattigdomsbekämpning – inget land kan minska sin fattigdom utan (ekonomisk) utveckling – så ser vi hur snävt detta antagande är. För främjandet av utveckling, och därmed fattigdomsbekämpningen, är allt för viktig för att bara handla om bistånd. Snarare kan biståndet utgöra en liten del av en, förhoppningsvis, framgångsrik utvecklingspolitik. Det är alltså dags att slopa talet om biståndspolitik för att istället tala om just utvecklingspolitik.

Därmed framstår handelsminister Ewa Björling lika mycket som minister för utveckling som någonsin bistånds (och utvecklingsminister) Gunilla Carlsson. Kanske till och med mer, för få faktorer torde vara viktigare för utvecklingen, och därmed för fattigdomsbekämpningen, än den globala handeln.

Detta framstår som extra tydligt när Ewa Björling själv får lägga ut texten. När jag träffade handelsministern på hennes kontor i Arvfurstens palats i slutet av förra året slog hon fast att hennes huvuduppgift är att arbeta för frihandelns utbredning i världen.

Att en svensk handelsminister talar sig varm för frihandel är i och för sig mindre överraskande. Men Björling tog sig också friheten att ”klampa in” på en annan ministers område, nämligen biståndet.

”Biståndet har ’drabbat’ utvecklingsländerna”, sade hon utan omsvep.

”Vi har gjort fel från början när det gäller de fattiga länderna”, fortsatte hon, och lät förstå att hon anser att biståndet inte varit rätta vägen till ökat välstånd i utvecklingsländerna.

”Det är viktigt att komma ihåg att målet med biståndet är att det ska fasas ut”, sade Björling vidare.

Det kommer emellertid att bli svårt att fasa ut biståndet så länge som detta i sig ses som ett tecken på en ambitiös politik för fattigdomsbekämpningen. Björlings kollega och partikamrat, biståndsminister Gunilla Carlsson, brukar visserligen säga att resultatmål är viktigare än volymmål när det gäller biståndet, och hon har också öppnat upp för en diskussion om det annars så heliga enprocentsmålet, men i slutändan ser hon sig ändå tvungen att försvara både biståndet som sådant samt någon form av volymmål för detsamma. Man kan säga att hon är fångad i sin roll som biståndsminister. Björling kan kosta på sig att diskutera utveckling i friare termer.

Nu brukar Carlsson i vissa sammanhang visserligen benämna som just bistånds- och utvecklingsminister. Men att biståndet överhuvudtaget finns med i ministertiteln innebär automatiskt en restriktion. En utvecklingsminister, och ingenting annat, skulle få en friare och därmed effektivare roll. En utvecklingsminister skulle till exempel kunna säga att ”nu inleder vi en utfasning av biståndet för att påverka utvecklingen positivt”. Kan en biståndsminister säga samma sak? Nej, förmodligen inte. Då är sannolikheten större att biståndsministern, i likhet med Carlsson i slutet av mars, nöjt konstaterar att OECD:s senaste statistik visar att Sverige bistånd är högst i världen (i förhållande till ekonomin storlek). Därmed är möjligen vår biståndspolitik den bästa i världen. Men kan samma sak sägas om vår utvecklingspolitik? För att bedöma den så måste andra faktorer, som till exempel just handelspolitiken, vägas in. Ett land med ett högt bistånd kan således ha en utvecklingspolitik, det vill säga politik för fattigdomsbekämpning, som inte ligger på topp.

Slutsatsen är att vare sig handels- eller biståndspolitiken ska ha en egen minister. Bägge frågorna borde ligga hos en utvecklingsminister. Då skulle också regeringens samlade politik för global utveckling (PGU:n) kunna bli någonting annat än en ren pappersprodukt. Om denne utvecklingsminister sedan ska heta Ewa Björling eller Gunilla Carlsson, eller något annat, är en annan fråga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner