Print Friendly

Slogans att leva upp till

Av Per Hagwall | 3 mars 2017

Det är viktigt med bildsättningen, konstaterar Per Hagwall. Framför allt i ett land med världens högsta skatter, där överheten måste motivera sin existens med mer än hot om våld mot den som säger emot.

I en tid då staten gjorde anspråk på en mycket mindre del av det som medborgarna arbetat ihop så snodde Per-Albin Hansson ett uttryck som ursprungligen kom från Högern. Visionen om ”Folkhemmet” fungerade i flera decennier, men släpptes till slut av sossarna själva. Att ge medborgarna likabehandling och rimliga möjligheter att hjälpa sig själva var inte längre nog för Partiet, och att tala om ett ”folk” var inte längre comme-il-faut i de styrande kretsarna. I alla fall inte ett svenskt folk, för, som både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin uttalade fanns det ingen svensk kultur.

Ett tag försöktes med ”Den humanitära supermakten”, men när staten drar in på biståndet till FN:s vaccineringsprogram för barn blir det svårt att motivera den benämningen. Det senaste från regeringshåll är ”Världens första feministiska regering”, och vi har ju sett hur det har gått…

Per Gudmundson myntade för ett par år sedan begreppet ”Nattvandrarstaten”. Ordet syftar på en stor stat som lägger resurser på allt utom att klara av sina centrala plikter mot sina medborgare: Att garantera deras grundläggande trygghet för liv och egendom.

Gudmundsons ord har fördelen att det stämmer bra med verkligheten, men nackdelen att det gör det svårt att motivera att överheten fortfarande gör anspråk på så stor del av medborgarnas inkomster. För trots att vi har bland världens absolut högsta skatter ligger vi inte i motsvarande topp för världens bästa skola, sjukvård, pensioner, rättsväsende eller försvar. Vi ligger långt därifrån.

På senare tid har därför en ny formel börjat användas: ”Vi-är-kanske-inte-bäst-men-vi är-i-alla-fall-bättre-än-de-som-är-riktigt-dåliga.”

Modus operandi i den svenska debatten var länge att förneka att det fanns några problem över huvud taget. En alltmer påträngande verklighet har dock gjort detta tappat trovärdighet det en gång, åtminstone i vissa kretsar, hade. Men eftersom det är lättare att dölja ett problem än att faktiskt göra något åt det så har förnekelsen ersatts av den mycket mer användbara relativiseringen. För det finns alltid någon annan stans där det är värre. Jag har av diverse rättrådiga opinionsbildare lärt mig att eftersom det sker fler mord i Chicago än i Malmö så är läget i Malmö inte mycket att oroa sig för. Sydsvenskan medger i en artikel att det visserligen stämmer att Malmö är den farligaste staden inte bara i Sverige utan i hela Norden, men att det trots detta är fel att tala om Malmö som Sveriges Chicago. Jag ger dem rätt där, Chicago är inte landets farligaste stad längre, den ligger nu på tredje plats. Den korrekta benämningen för Malmö bör därför vara ”Sveriges Saint Louis”.

Den amerikanske frilansreportern Tim Pool åkte i veckan på reportageresa till Sverige för att se om det var så farligt som det utmålats i Fox News. När han konstaterade att Rosengård inte var en krigszon spreds detta med stort gillande i svenska medier. Han uttalade också att Malmö är paradiset jämfört med hans hemstad Chicago. Vilket togs som intäkt för att våra problem inte är så stora. Men skall det verkligen vara en bedrift att vara bättre än en stad som prenumererar på pallplats när USA:s våldsammaste stad skall koras varje år?

När jag växte upp var Sveriges målbild att vara Bäst I Världen. Det var förvisso ofta självgott och självbedrägligt, men i efterhand framstår det ändå som oerhört mycket bättre än dagens defaitism. Vi nöjer oss tydligen numera med att vara bättre än de sämsta jämförelseobjekten. Fördelen med detta nya synsätt är att det inte är förljuget, nackdelen är att det är ännu svårare att uppnå höga mål om man inte ens siktar på dem, och det fungerar sannolikt inte heller speciellt bra om ett av dessa mål är att behålla medborgarnas skattemoral..

Men nu är vi där vi är och regeringen kan ju inte ta hela ansvaret för en korrekt Sverigebild, Jag vill därför dra mitt strå till stacken och hjälpa den svenska välfärdens ryggrad – kommunerna – att uppdatera sina slogans. Jag har några förslag:

”Malmö, fredligare än Mogadishu”
”Rinkeby, tolerantare än Raqqa”
”Kista, färre mord än Chicago”
”Biskopsgården, färre bilbomber än Bagdad”
”Sollefteå, säkrare förlossningar än Sydpolen”
”Göteborg, mindre korrupt än Jekaterinburg”
”Solna, billigare arenabyggen än Sotji”
”Husby, mer homovänligt än Homs”
”Malmö, färre barnbrudar än Mumbai”
”Midsommarkransen, billigare boende än Monaco”
”Södermalm, tryggare sjukhus än Syrien”
”Trollhättan, färre bilbränder än Tensta”

Per Hagwall är debattör och lokalpolitiker (M) i Stockholm, hittas på Twitter på kontot @perhagwall

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner