Print Friendly

Släkten går i gen

Av Peter J Olsson | 18 augusti 2017

När bläddrandet i gammal dammiga luntor får sällskap av moderna DNA-analyser får släktforskningen en helt ny dimension, för den enskilda individen men också för familjen, släkten och gruppen. Peter J Olsson skriver att utforska vårt genetiska arv.

Aldrig har vi haft så mycket och så lång historia som i dag, eller kanske inte i snäv mening historia – det begreppet är knutet till de skrivna källorna. Och de blir kanske inte fler även om man kan tänka sig att med modern databehandling få ut mer av det existerande materialet.

Men vetenskapen ger oss nya redskap att utforska vårt förflutna, eller hur platsen vi bor på sett ut för tusen eller fem tusen år sedan. Hur växtlighet och fauna skiftat. Och DNA-analyser ger oss personligen kunskap om hur just vår egen kropp satts samman av gener från skilda håll – vi lär känna vårt ursprung.

Inte utan risk förstås, släktband kan visa sig vara fel: farfar är inte farfar på riktigt, vi ”tappar” blodsband till släktingar och hittar nya släktingar.

För andra kan familjetraditioner visa sig vara fel. I USA upptäcker många ett annat etniskt ursprung än det som brukar berättas på Thanksgivingmiddagarna och andra släktmöten. För den som varit stolt över sin härkomst från den indianska ursprungsbefolkningen kan det komma som en chock ifall denna dyker upp väldigt blygsamt i ens eget DNA.

Hur som helst har DNA-testningen ökat väldigt både i USA och i Sverige. Släktforskning är redan en folkrörelse i Sverige, och självklart tar många till sig de nya metoderna – även om en del muttrar om att man måste behålla det gnetiga forskandet i kyrkböcker och skattelängder; genetisk släktforskning räcker inte ensamt. Men kan leda rätt eller bekräfta respektive vederlägga resultat.

Det är ju heller inte så att det sociala familjesammanhanget försvinner även om det skulle finnas ett genetiskt brott.

Det fina med att allt fler DNA-testar sig är att det bygger på databasen av individer, vilket i sig gör testerna allt mer användbara. Man bidrar till helheten genom sin enskilda handling för egen nytta.

Det kostar några tusenlappar, och full nytta får man bara om man är beredd på lite traditionell släktforskning. Men det kan det vara värt.

Utvecklingen sammanfattas i en bok av vetenskapsjournalisten Karin Bojs och experten på DNA-släktforskning Per Sjölund: ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11000 åren.” (Albert Bonniers förlag, 2016). Och innan någon havererar över den sexistiska termen så är det just fäderna som det gäller, det handlar om härstamningen via Y-kromosomen. Man hittar alltså bara den rätt nedstigande förfadern. På tio generationer – till Karl XII kanske – hittar den en av 1024 förfäder och –mödrar, allt givet frånvaro av kusin- och sysslingäktenskap. Vid Gustav Vasa en av miljonen möjliga, och på vikingatiden är det teoretiska antalet förfäder redan större än jordens dåvarande befolkning.

Alla har vi en far och en mor, och så vidare bak i det grå hedenhös.

Bojs och Sjölund skriver rappt och intressant. Vi får nosa på hur DNA-tekniken även säger saker om forntida ”svenskars” utseende, många var mörkare i hyn men blåögda. På fädernegenerationen finns däremot ett dominant övertagande kring det fasta jordbrukets introduktion och bronsålderns inträde därefter. De flesta svenska män härstammar rätt nedstigande från ett litet antal fäder för 5000-6000 år sedan. Det finns både tidigare och senare genetiska tillskott, men man kan säga att Bojs och Sjölund återupprättar tanken om ett ganska stabilt skandinaviskt folk från bronsåldern till andra världskriget.

Det gör inte små invandrargrupper och avvikande populationer mindre intressanta. Och DNA hjälper forskningen där också, visar Bojs och Sjölund.

Frågan om resandefamiljerna är del av romsk invandring eller har kommit från ur bondesamhället utstötta individer verkar kunna avgöras till att de resande kommer från den tidigaste romska invandringen.

I andra frågor kan det gemensamma genetiska spelas ner. Författarna blir uppenbarligen lite oroade när de finner att mycket tyder på att den samiska befolkningen inte har ett entydigt gemensamt ursprung från en invandring, utan att det snarare är en genom sekler uppkommen kultur som särskiljer anspråket på att vara urbefolkning.

Bojs och Sjölunds bok är en utmärkt ingång till en pågående kunskapsutveckling. Om tio år kommer vi att veta mycket mer.

Har jag DNA-testat mig. Jodå, om än inte de allra dyraste och genomgripande testen. Släktskapsträffar som måste analyseras vidare på har jag mängder av, vilket känns lite övermäktigt. Men jag tror det kan komma ut en tydligare bild av härstamningen.

Ska man med Bojs och Sjölund tala om haplogrupperna på mitt Y-DNA hamnar jag i I1-m253, vad de kallar ”Ivars söner”. Ivar var enligt dessa författare en man troligen från trakten av Halle-Saale i Tyskland med sina saltgruvor – en viktig central handelsvara, andra har letat ursprunget i norra Frankrike. Han kom hit för 3500 år sedan, med en bronsdolk i bältet och en säck salt på axeln.

Och är förfader till mig och 40 procent av alla svenska män – samt till många i ”Vikingeuropa”.

Nog är detta en fascinerande berättelse.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner