Print Friendly

Slå vakt om marknadsekonomin för kulturen på nätet

Av Lars Anders Johansson | 18 maj 2012

Många politiker i de rödgröna partierna, piratpartister och en del vilseledda liberaler har gjort sig till nyttiga idioter för telecombolagens intressen. Det menar Lars Anders Johansson som anser att ett större inslag av marknadsekonomi på nätet skulle gynna både kulturskaparna och kulturkonsumenterna.

Borgerlig politik handlar i grund och botten om att sätta gränser för politiken. Att i möjligaste mån skydda den enskilde från den politiska maktens ingripanden i vardagslivet. Utgångspunkten är en misstro mot att ge den som sitter på våldsmonopolet, i syfte att upprätthålla lag och ordning, inflytande över också andra samhällssektorer. En maktdelningstanke helt enkelt. Ju fler makthavare makten fördelas på desto säkrare för den enskilde.

Det gäller inte minst makten över tanken. Ju fler röster som har möjlighet att göra sig hörda desto större frihet för tanken. Därför är borgerliga personer skeptiska till offentlig finansiering av medier och kultur. Den som förfogar över gevären skall inte förfoga över tryckpressarna. Samma sak gäller synen på kulturens finansiering. Kulturen skall inte vara en del av den politiska maktapparaten.

För en utomstående kan vissa borgerligas indignation över de relativt små offentliga medel som satsas på kultur te sig oproportionerlig och obegriplig. I Sverige läggs ungefär en procent av statsbudgeten på kultur, en procent av landstingsbudgeterna och ungefär två procent av kommunbudgetarna. Det är alltså inga jättesummor det handlar om, och den som månar om skattebetalarnas pengar kan säkert hitta andra utgiftsområden där besparingsmöjligheterna är betydligt större. Nej, indignationen handlar om något annat än upprördhet över eventuell misshushållning. Det handlar om en motvilja mot att den politiska makten ska styra över kulturutbudet, och i förlängningen hur vi tycker och tänker.

På vänstersidan har man en helt motsatt uppfattning. Där problematiserar man gärna privat finansiering av kultur men tenderar att betrakta de offentliga kulturmedlen som helt oproblematiska. Privata medel, oavsett om de kommer från en betalande publik eller från en intresserad mecenat eller från ett sponsrande företag, anses vara korrumperande för det konstnärliga innehållet. Att någon motsvarande mekanism skulle föreligga för det offentliga kulturstödet faller dem sällan in.

Min egen erfarenhet är att det oftast är betydligt högre i tak och större svängrum med privat finansiering där man inte behöver förhålla sig till politiska styrdokument och outtalade ideologiska doktriner. Med en betalande publik är det enklare: antingen gillar de vad man gör eller så gör de det inte. En god borgerlig kulturpolitik borde med andra ord syfta till att säkra dessa mekanismer för privat finansiering av kultur.

Alldeles oavsett vad man tycker om det offentliga kulturstödet, finns det skäl att rikta intresset mot den privata sidan. Oavsett vilken färg regeringen eller ledningen i stadshuset har kommer den offentliga kulturbudgeten inte att öka under överskådlig tid. Den kulturintresserade som önskar mer pengar till kultursektorn borde intressera sig för hur man kan underlätta för privata donationer, företagssponsring och, framförallt, en fungerande marknadsekonomi på kulturområdet. Det vill säga att säkra förutsättningarna för ekonomiska transaktioner mellan dem som skapar kultur och dem som konsumerar den.

Internet medför fantastiska möjligheter för distribution och konsumtion av kultur i alla dess former. Musik, film, böcker och spel har aldrig varit tillgängligare än nu. Vi har aldrig konsumerat så mycket kultur som nu, och vi har som privatpersoner faktiskt heller aldrig lagt så mycket pengar på kulturen som idag. Ändå kommer mindre och mindre av dessa medel de skapande konstnärerna, författarna, musikerna och filmmakarna till del. Konsumenternas pengar fastnar någonstans på vägen. Vad är det egentligen som har hänt?

Idag har vi en situation där vi betalar för tjänster och teknisk utrustning istället för kulturellt innehåll. Tidigare var innehållet intimt sammanflätat med en fysisk produkt, till exempel en LP-skiva. Denna produktmarknad var också en innehållsmarknad och det var möjligt för artister och producenter att kapitalisera på innehållet. I och med digitaliseringen har det kulturella innehållet frikopplats från produktmarknaden. Istället har det dykt upp tjänster som förmedlar detta innehåll digitalt. Konsumenterna betalar nu för dessa tjänster, till exempel genom månadsavgiften till Spotify, istället för musiken eller filmen man konsumerar, och man betalar för datorn eller smartphonen som man lyssnar igenom, liksom för bredbandsuppkopplingen som möjliggör alltsammans. De pengar som tidigare lades på LP-skivor och böcker läggs idag istället på teknisk utrustning och digitala tjänster.

Merparten av pengarna vi lägger på vår privata kulturkonsumtion hamnar i dag i fickorna på företag som Apple, Google, Spotify, Amazon men också hos telecomoperatörer som Tele2 och Tre, liksom hos företag som Cisco som står för infrastrukturen. Alla dessa aktörer är helt och hållet beroende av kulturellt innehåll som någon annan har skapat. En stor del, minst 40 procent, av den datatrafik som strömmar genom våra datorer och bredbandskablar utgörs av kultur i en eller annan form. När jag nyligen talade med VD:n för ett av de stora majorskivbolagen i Sverige beskrev han musiken som ”vatten i kranen”, något som man inte längre kunde förvänta sig att få betalt för. Extra ironiskt blev detta uttalande i ljuset av att intäkterna till stora bolag som hans eget kommer via streamingen av gammal musik som redan är marknadsförd och betald för.

Musik-/film-/bok- och spelbranschernas sammanlagda omsättning är bara en bråkdel av vinsten hos de stora telecombolagen. Under 2010 omsatte de tre största teleoperatörerna nästan 250 miljarder kronor, och gjorde en sammanlagd vinst på över 50 miljarder kronor. Det motsvarar en rörelsemarginal på 21,3 procent. Det kan jämföras med att de svenska musik-, film-, bok- och spelbranscherna tillsammans omsatte ungefär 8,7 miljarder totalt.

Trots att telecombolagen är helt och hållet beroende av innehållet de förmedlar är de inte beredda att betala för det. Telecomjättarnas och de stora nätgiganternas lobbyister och opinionsbildare har länge trummat in det påstådda öppenhetsparadigmet som i praktiken går ut på att upphovsmän och producenter skall tillhandahålla frukterna av sitt arbete gratis för att de själva ska kunna göra stora vinster på att förmedla det. Många politiker i de rödgröna partierna, piratpartister och en del vilseledda liberaler har gjort sig till nyttiga idioter för dessa jättebolags intressen.

Vad är det då som behövs? Svaret är en fungerande marknadsekonomi för digital kultur. Vi har idag en oligopolsituation där en handfull stora aktörer delar upp nätmarknaden mellan sig, till exempel på telecommarknaden. Ingen av dessa aktörer har något intresse av att betala för innehållet som de tjänar pengar på. Förlorarna på detta är givetvis konstnärerna, författarna, musikerna, filmmakarna och producenterna, men i förlängningen också konsumenterna i och med att utbudet av nyskapad musik, litteratur, film och datorspel successivt kommer att minska och försämras om konsumenternas kapital inte kommer dessa branscher till del utan fastnar hos mellanhänderna på vägen.

Om vi bortser från frågan huruvida vi överhuvudtaget behöver nyskapad kultur i en värld där digitaliseringen tillgängliggjort mer gammal kultur än vi någonsin kommer att hinna ta del av under vår livstid, så är återväxten inom en rad kulturgenrer hotad. Den gamla ekonomiska infrastrukturen har slagits sönder utan att ersättas av en ny. Det finns idag inga mellannivåer mellan den breda amatörkulturen och den ytterst lilla hyperkommersiella kulturen. De gamla ”trickle down”-effekterna som innebar att ökad omsättning hos majorbolagen också fick återverkningar för resten av branschen har så gott som upphört. Musik-/bok- och filmbranscherna blöder sakta till döds samtidigt som hårdvarujättarna, internetleverantörerna och förmedlarna av nättjänster växer sig fetare och fetare.

Den största svenska internetleverantören TeliaSoneras bredbandsverksamhet omsatte under 2010 närmare 40 miljarder kronor vilket gav rörelseintäkter om 7,8 miljarder kronor och en marginal på nästan 20 procent för verksamheten.

De här marginalerna är extremt höga, det brukar nästan bara finnas i små tillväxtbolag. Att jättebolag har såna vinster och att det gäller en hel bransch år efter år är nog unikt. Det måste bero på antingen bristande konkurrens eller att råvaran (dvs film, musik etc) är för billig!

Lösningen handlar delvis om stärkt och upprätthållen upphovsrätt, men framförallt om att säkra en fungerande marknadsekonomi. Det innebär dels att säkerställa möjligheterna att ta betalt för innehåll på nätet, men också om att låta många aktörer konkurrera om det. Först när innehållet blir en konkurrensfaktor kommer det att uppvärderas ekonomiskt. Det är inte rimligt att de företag som tjänar stora pengar på att förmedla konstnärligt innehåll inte betalar för detta.

Det har föreslagits olika typer av kollektiva lösningar på problemet, bland annat i form av en särskild skatt på bredbandsuppkopplingar. Ur ett borgerligt perspektiv är sådana lösningar sällan lyckade. När staten går in och agerar mellanhand riskerar marknadsekonomins positiva effekter att rubbas. Bättre att säkerställa ett system för transaktioner direkt mellan rättighetsinnehavare, oavsett om det är upphovsmannen själv eller ett förlag eller skivbolag, och konsumenten. På det viset kan vi själva som konsumenter välja att stödja de kulturyttringar vi gillar med våra egna pengar och välja bort det som vi inte gillar.

Tillgängligheten på nätet har medfört aldrig tidigare skådade möjligheter till konsumentmakt. Låt oss inte kasta bort den genom att undanröja förutsättningarna för en fungerande marknadsekonomi genom att lägga hela makten i händerna på ett fåtal multinationella bolag. Här är det som marknadsliberal viktigt att ha i åtanke att det som är bra för en enskild marknadsaktör inte nödvändigtvis är bra för marknaden.

Lars Anders Johansson, är kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism