Print Friendly

Skördeskador och jordbrukspriser

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKÖRDESKADOR
OCH JORDBRUKSPRISER
Av professor emeritus GUSTAF ÅKERMAN
GENOM årets missväxt och regeringens ställningstagande till jordbrukarnas kompensation därför har en situation och ett allmänt
prispolitiskt problem aktualiserats, som i början av kriget var mycket brännande och omdiskuterat. När en betydande sänkning av
den nationella produktiviteten inträder, vare sig på grund av krig
eller missväxt, är det ju ofrånkomligt, att en motsvarande sänkning
av reallöner och andra realinkomster måste ske. Principiellt sett
kan detta ske genom att vamprisnivån får ligga stilla och penninglöner och andra penninginkomster få sjunka, eller så att penninglöner och -inkomster ligga stilla, medan vamprisen stiga lika mycket som motsvarar produktivitetsförsämringen. Alldeles meningslöst är att i ett sådant läge påfordra stegringar av penninglöner
och -inkomster, motsvarande den produktivitetsbetingade varuprisstegringen, ty en sådan löne- och inkomststegring måste blott medföra ytterligare prisstegringar av ren inflationskaraktär utan att
kunna råda bot på den i detta läge oundvikliga reallönesänkningen.
Försöker man lyfta sig själv i håret, blir resultatet blott att man
får huvudvärk.
Hela denna allmänna fråga har i vårt land på ett tidigare stadium
än i andra länder blivit grundligt genomdiskuterad. Den som härvidlag lade den bestående vetenskapliga grunden var professor Davidson under och efter det första världskriget. Man måste säga, att
sällan har en kammarlärds spekulationer haft mera genomgripande
praktiska ekonomipolitiska konsekvenser än som härigenom blev
fallet. Davidsons huvudtes var i korthet, att vid produktivitetsförändringar penninglöner och andra penninginkomster borde ligga
oförändrade, medan en förbättrad produktivitet borde få uttryck i
sänkta varupris och en försämrad produktivitet i höjda sådana.
38- 553450 Svensk Tidskrift 1955 557
-. . . :…. -~
..• — ——:——
‘ 1. •
Gustaf Åkerman
Davidsons läror utvecklades sedan av professor Lindahl och kommo
under 1930-talet att omfattas av nästan alla svenska nationalekonomer. Härigenom och särskilt genom finansdepartementets dåvarande statssekreterares, Dag Hammarskjölds verksamhet blevo de
bestämmande för de svenska statsmakternas principiella inställning
till hithörande frågor och särskilt till de prispolitiska problem, som
uppenbarade sig i början av senaste världskrig.
Världskriget medförde ju genast från början stora inskränkningar
och försvåringar av vår utrikeshandel, särskilt beträffande bränslen,
och därmed också en betydande nedsättning av den nationella produktiviteten. I denna situation framlade finansministern i några
propositioner till höstriksdagen 1939 det prispolitiska programmet,
att sådana prisstegringar, som påtagligt betingades av utrikeshandelns och produktionens försämrade villkor, borde tillåtas utan att
behöva föranleda några stegringar av penninglöner eller andra penninginkomster. Denna inställning bekräftades ytterligare i ett utlåtande av bankoutskottet under våren 1940.
I verkligheten var emellertid detta program föråldrat, redan då
det fastslogs. I början av 1940 hade nämligen arbetare och arbetarorganisationerna enats om det första s. k. ramavtalet, varigenom
inträdda och inträdande konsumtionsprisstegringar till %, skulle
kompenseras genom åtföljande lönetillägg. När prisen – delvis
under inverkan av dessa lönestegringar – därefter fortsatte att
stiga, ingingos under påföljande två år två nya ramavtal, som
stadgade halv lönekompensation. Fram till 1943 hade alltså programmet om stabila penninglöner vid produktivitetsbetingade varuprisstegringar till större delen inte visat sig möjligt att genomföra.
Men programmet hade dock haft en mycket stor betydelse, ty utan
detsamma hade löntagarna säkerligen krävt full kompensation för
prisstegringarna, vilket i sin tur hade gjort hela inflationen mycket
starkare.
På en annan och viktig punkt hade man även officiellt genast
från början avvikit från det penningpolitiska principprogrammet.
I 1939 års princippropositioner hade man nämligen förklarat, att
vissa viktiga allmänna konsumtionsvaror av socialpolitiska skäl
borde hållas nere genom subventioner och alltså i sista hand genom
skatter, varvid man främst tänkte på olika slag av kolbränslen.
Sedermera med den svaga skörden 1940 och missväxten 1941 fick
denna inställning sin huvudsakliga betydelse för prissättningen på
olika slags jordbruksprodukter. För att eliminera missväxternas
livsmedelsfördyrande verkningar gav man sålunda 1940/41 i sub- 558
#:
skördeskador och jordbrukspriser
ventioner ut över 200 milj. kr. och under 1941!42 närmare 400 milj.
kr. (med väsentligt högre kronvärde än nu). Subventionerna voro
dels producentsubventioner för fodermedel och mjölk och smör,
dels konsumentsubventioner för mjöl samt matfetts- och mjölkrabatter för ett stort antal lägre inkomsttagare. Subventionerna
pressade naturligtvis budgeten och skattemedlen hårt, men måste
ändock i en sådan tid av allmänt trångmål anses ha varit ganska
befogade.
Sedan med fredsslutet utrikeshandelns krigssvårigheter upphört,
uppstod på livsmedelsområdet en situation liknande den under
1941-43, nämligen under året 1947/48 till följd av den svaga skörden 1947. Till följd därav fick jordbruket ett samlat inkomstunderskott av nästan 200 milj. kr. Därav fick jordbruket enligt den bekanta 4 %-regeln bära 100 milj. kr. självt. Det återstående underskottet täcktes dels genom några mindre prishöjningar av tillsammans 20 milj. kr. värde, dels och huvudsakligen genom 75 milj.
kr. såsom missväxtbidrag för mejerimjölk, varav :Y3 utgick såsom
bidragsförhöjning till de hårdast drabbade områdena. Att under
detta fredsår tillgripa subventioner såsom den huvudsakliga hjälpen
motiverades av livsmedelskommissionen med att »det i rådande
penningpolitiska läget icke syntes önskvärt att tillfälliga förändringar i skördeutfallet finge påverka konsumentprisnivån». Motiveringen kan inte anses överensstämma med de tidigare godtagna,
solida penningpolitiska principerna.
År 1951 inträffade till följd av svartrost och dåligt bärgningsväder betydande skador på vete- och foderskörden, som tillsammans
med betydande höjningar av lantarbetarlönerna i början av 1952
förorsakade ett beräknat inkomstunderskott för jordbruket under
året 1951-52 av 330 miljoner kr. Genom överenskommelse mellan
jordbruksministern och jordbrukarorganisationerna och med förbigående av jordbruksnämnden beslöts, att denna förlust till större
delen skulle täckas dels genom vissa begränsade prishöjningar till
43 milj. kr. värde, dels med statssubventioner till ett värde av 245
milj. kr. Med hänsyn till att vissa mera reguljära betydande subventionsbelopp för olika jordbruksändamål både under föregående
och efterföljande år utgått, får det av 1951 års skördeskador direkt
förorsakade subventionsbeloppet kanske bestämmas till drygt 150
milj. kr., vilket dock även då starkt överstigit de av skördeskadorna
föranledda prishöjningarna. Jordbruksministern motiverade prishöjningarnas begränsning med att »den marknadsmässiga möjligheten att erhålla inkomstökningar genom prishöjningar varit myc- 559
. ;.
.. ~·
Gustaf Åkerman
ket begränsade», vilket förefaller egendomligt i ljuset av de nu för
1955-56 föreslagna prishöjningarna.
Nu har det ju under hösten framkommit, att jordbruket till
följd av årets svaga skörd har att räkna med ett samlat inkomstunderskott av 500 milj. kr. Härav skall jordbruket enligt 4 %-
regeln själv bära 160 milj. kr. Av återstoden, 360 milj. kr., skall
240 milj. täckas genom betydande höjningar av vissa olika livsmedelspris och återstoden 100 milj. kr. genom direkta subventioner. Av de sistnämnda skall en stor del utgå till de av skördeskadorna särskilt hårt drabbade jordbrukarna.
De prispolitiska huvudprinciperna från krigets början att produktivitetsförsämrande händelser skulle medföra motsvarande prisstegringar utan därtill kopplade lönekompensationer tillämpades
såsom ovan angivits under kriget blott i viss utsträckning beträffande de produktivitetsförsämringar, som inträdde till följd av
handelsavspärrningen, men inte alls beträffande dem som följde
1940 och 1941 års missväxter. Även 1947 och 1951, då inga sådana
handelssvårigheter förelågo, tillämpades dessa huvudprinciper blott
i obetydlig utsträckning beträffande dessa års skördeskador. För
innevarande år ha principerna däremot i huvudsak kommit till
heders just beträffande den på skördeskadorna beroende produktivitetsförsämringen, vilket ur principiell prispolitisk synpunkt
måste betecknas som tillfredsställande.
Om missväxt eller skördeskador träffat olika delar av ett land
med mycket olika styrka, uppstå nödvändigtvis invecklade problem
rörande det utgående jordbruksstödets fördelning. Att i sådant fall
låta generella prishöjningar utan vidare utgöra den enda jordbrukshjälpen skulle leda till att de landsdelar, som haft små eller inga
skördeskador, skulle få betydande extravinster, medan de skördeskadade landsdelarna med små skördar skulle få relativt små fördelar av prishöjningarna. I sådana fall blir det nödvändigt att låta
beslutade direkta subventioner uteslutande gå till de skördeskadade
landsdelarna. Vidare blir det i allmänhet nödvändigt att av de oskadade landsdelarnas på prishöjningarna grundade merinkomster
överföra en stor del till de skördeskadade landsdelarna. Detta kan
ske genom uttagande av särskilda mjölk- och slakthusavgifter i de
förstnämnda landsdelarna. Betydande mätnings- och avvägningssvårigheter uppstå naturligtvis härvidlag, men i principen är saken
klar.
Man konstaterar med tillfredsställelse att den nu antagna jordbrukshjälpen under opinionens tryck kommit att få ovannämnda
560
skördeskador och jordbrukspriser
differentierade form i avsevärt högre grad, än som från början
var avsett vid överenskommelsen mellan jordbruksnämnden och
jordbruksorganisationerna. Även generellt sett är detta tillfredsställande, eftersom det visar, att sådana ursprungliga intresseavtal
inte ovillkorligen behöva bli avgörande, utan att regeringens och
riksdagens formella prövningsrätt dock under vissa omständigheter
kan bli reell.
De jordbruksprodukter, varå prishöjningar nu senast beslutats,
främst mjölk och smör samt kött och fläsk, äro ju de som främst
hålla på att bli drabbade av produktionsminskningar. En viss konsumtionsminskning kommer säkerligen att inträda på de prishöjda
produkterna till förmån för de icke prishöjda, och detta är ju i
den uppkomna bristsituationen också riktigt. Man har sålunda att
räkna med en viss konsumtionsövergång från kött och fläsk till
fisk och en viss övergång från all sådan djurföda till vegetabilisk
föda. Eftersom margarinpriset dess bättre inte kommit att höjas
genom någon accishöjning, kommer säkerligen en viss övergång av
konsumtionen från smör till margarin med ett ökat ianspråktagande av svensk rapsolja att ske, vilket ju också ligger i linje med
den naturliga utvecklingen. Trots alla sådana konsumtionsomläggningar kommer dock säkerligen livsmedelskontot för de flesta konsumenterna under det instundande året att ställa sig något högre
än närmast tidigare. En viss inskränkning i andra konsumtionsriktningar blir därför påkallad, vilket ju i nuvarande situation också
är rimligt.
Av de penningpolitiska och allmänekonomiska principer, som
tagit sig uttryck i de senaste av skördeskadorna betingade prishöjningarna på viktiga jordbruksprodukter, följer också att prishöjningarna böra gå tillbaka, i den mån följande års skördar bli av
normal omfattning. Eventuella krav på att i sådana lägen helt eller
delvis konservera dessa prishöjningar böra tydligen inte accepteras.
På längre sikt bör tvärtom vissa nuvarande artificiella agrara stödåtgärder avvecklas. Härvid kommer främst den onaturliga margarinaccisen – under dess nuvarande menlösa benämning, »regleringsavgift för fettråvaror» – i fråga. Det enda motivet för denna
skatt på en allmän, viktig och föga produktionskostnadskrävande
konsumtionsvara har ju varit att höja dess pris och därmed hålla
nere dess konsumtion till förmån för det mycket mer produktionskostnadskrävande smöret. Detta är ju en nationalekonomiskt sett
mycket skadlig och orimlig anordning. När smörpriset efter en
kommande bättre skörd åter sänkes, borde margarinaccisen och
561
Gustaf Åkerman
-priset samtidigt sänkas från nuvarande stabila nivå, intill dess så
småningom hela accisen helt avvecklats. (Jämför C. E. Odhners
instruktiva arbete »Jordbruket vid full sysselsättning», 1953, sid.
145 f.) Om den härav följande minskade smörkonsumtionen främst
skulle gå ut över småbruken, är ju detta en utveckling, som ligger
i överensstämmelse med både det nationalekonomiska förnuftets
fordringar och åtminstone vissa av de faktiskt överenskomna jordbrukspolitiska riktlinjerna.
Det parlamentariska spelet på detta område har f. n. fört till följande egendomliga resultat. Alla riksdagspartier äro överens om,
att småbruken bör reduceras i antal, och alla partier äro överens
om, att småbrukarnas antal bör hållas oförminskat. Denna parlamentariska tvetydlighet bör genom en effektiv strålkastarbelysning
bringas att upplösas eller åtminstone försvagas. Konsumenternas
extrabeskattning genom den irrationella margarinaccisen bör avvecklas och inom inte alltför lång tid bringas att upphöra. De sedvanliga statssubventionerna till småbruk genom s. k. leveranstillägg
m. m. böra också nedpressas med sikte på totalavveckling. Givetvis
bör avvecklingsprocessen ske skonsamt mot de medelålders och
äldre småbrukarna. Såvida de inte kunna erhålla annat likvärdigt
arbete i hembygden, böra mjölkpristillägg åt dem få fortsätta under
deras återstående yrkesverksamma tid, men inte längre. Allt detta
utgör ju invecklade frågor, som här inte närmare kunna beröras.
De angelägna ha blott varit att här understryka själva huvudprincipen.
562

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner