Print Friendly

Skolradion – en anakronism

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

40
SKOLRADION – EN ANAKRONISM
skolradion är den ojämförligt störste producenten au
A. Y-materiel för skolan. 1llen
programmen vänder sig också
till allmänheten och får därför
en uppläggning, som minskar
deras värde som hjälpmedel
i undervisningen, konstaterar
fil. kand. Rolf Norberg. Skolans behov kan lättare täckas
genom band som produceras
direkt för skolbruk, gärna i
direkt anknytning till övrigt
undervisningsmaterial.
Det kunde förefalla som om
skolöverstyrelsen borde göras
till huvudman för den allmänna produktionen av A Y-hjälpmedel, men en sådan kraftig
resurskoncentration kunde
leda till ett Sö-monopol, som
till slut kom att omfatta också skolboksproduktionen.
Därför borde ett samarbete
mellan skolboksförlag och
produktionsbolag för A Vhjälpmedel redan nu igångsättas, så att den nya skolans
skriande behov av fullgott undervisningsmaterial snabbt
kan tillfredsställas.
A. v fil. kand. ROLF SORBERG
Audivisuell undervisning spelar
en viktig roll i den nya skolan. Lä-
roplan för grundskolan beskriver
med stor inlevelse hur AV-hjälpmedel skall användas för att »med
god verkan ge information, instruktion och stimulans». Därvid
tycks man dock – i likhet med
åtskilligt annat i läroplanen – utgå från en idealsituation, som har
föga gemensamt med vardagslivet
ute i skolorna.
Mycket har visserligen skett på
AV-fronten. Skolornas tekniska
upprustning är i många fall imponerande. Redan nu finns ett sjuttiotal AV-centraler i landet och eftersom flera av dem täcker stora
distrikt, ibland hela län, kan man
utgå från att snart flertalet skolor
har tillgång till centrala depåer för
AV-hjälpmedel. Även om det torde
dröja innan läroplanens krav på
att samtliga klassrum skall vara
försedda med ljudbandspelare,
bildprojektorer och mörkläggningsanordning realiserats, så har skolornas förmåga att presentera audivisuell undervisning starkt förbättrats under senare år.
Undersöker man tillgången på
goda filmer, bild- och ljndhand,
diabilder etc. skall man finna att
—–
situationen inte ter ·sig lika ljus.
Mycket av det som nu lagras i AVcentralerna är så föråldrat att det
inte kan användas i seriösa sammanhang. Om läroplanens honnörsord »motivation, aktivitet, konkretion och individualisering» skall
bli en realitet måste höga krav ställas på materielets kvalitet. AV-lektionerna i den nya skolan får inte
– som kanske tidigare förekommit – bli avslappningstimmar,
som belöning för gott uppförande
tidigare under veckan, utan skall
ge något mer än vad vanlig undervisning kan erbjuda. Dagens skolungdomar är dessutom alltför vana
vid tekniska hjälpmedel för att låta
sig fascineras av vilken film- eller
bandlektion som helst. Tyvärr finner man sällan band eller filmer,
som verkligen lämpar sig för kursernas centrala avsnitt. Urvalet fö-
refaller ofta slumpmässigt, ämnet
perifert. Huvudorsaken torde vara
att det för närvarande är föga lönsamt att framställa undervisningsmateriel av detta slag. När det gäller film får man därför ofta nöja
sig med att omredigera utländskt
materiel, som inte alltid låter sig
helt anpassas till de svenska kursplanerna.
Sedan 1962 har skolöverstyrelsen särskilt anslag till produktion
av skolfilm och andra AV-hjälpmedel. Sö producerar därmed en del
materiel, som annars inte skulle
stå till buds. Privata bolag samt
Sveriges Radio som genom skolradio och skol-TV intar en särställ- 41
ning svarar dock för merparten av
den lilla produktion som nu förekommer.
skolradion befinner sig idag i en
märklig situation. Medan man planerar kraftigt utbyggd sändningstid (från 10% veckotimme 1962/
63 till 20 veckotimmar 1969170)
och genom upprepade repriser sö-
ker nå så många lyssnare som möjligt, minskar av allt att döma antalet åhörare till direktsändningarna i allt snabbare takt. Den dag är
inte alltför avlägsen då endast teknikerna på landets AV-centraler ägnar någon uppmärksamhet åt direktsändningarna. Förhållandet innebär givetvis inte att skolradion
sänder helt förgäves – tvärtom
kan programmen komma att bli
till betydligt större nytta och glädje än tidigare. Men den snabba utbyggnaden av AV-centraler medför
att allt fler lärare föredrar bandinspelningar framför direktsändningar.
Schemaläggningen komplicerar
Redan idag är det endast på lågoch mellanstadiet i grundskolan
(klass 1-6), som man har möjlighet att systematiskt följa direktsändningar av radioprogram. På
högstadiet, i gymnasiet och fackskolan lägger ämneslärarsystemet
hinder i vägen. Det är praktiskt taget omöjligt att lägga ett schema
så, att ämneslärare i flera parallellklasser kan ha lektion i »rätt»
klass just under en skolradiosändning. Repriserna torde endast i
42
ringa utsträckning motverka detta
faktum.
På låg- och mellanstadiet i
grundskolan kan klasslärarna själva anpassa sitt schema efter skolradioprogrammen, eftersom samma
lärare undervisar i flertalet ämnen.
Men utvecklingen går förmodligen
också här mot användandet av
bandinspelningar i allt större utsträckning. Pedagogiskt är den metoden nämligen att föredra.
För att skolradioprogram verkligen skall bli till nytta i undervisningen krävs givetvis att de kan
infogas som naturliga moment under kursens gång – band kan användas när den enskilde läraren så
önskar och han slipper därigenom
disponera terminens arbete helt efter skolradions uppläggning. De
flesta program förutsätter vidare
en noggrann förbehandling, eleverna kan t. ex. få uppgifter av olika
slag som skall besvaras med ledning av programmet. En sådan förbehandling är mycket viktig om
avlyssningen skall bli verkligt aktiv och effektiv. Detta förutsätter
å andra sidan att läraren själv väl
känner till programmet och har
lyssnat på det i förväg. Kravet på
aktiv avlyssning gör det också
önskvärt att läraren har möjlighet
att när som helst under sändningen avbryta för förklaringar eller
frågor. Detta är givetvis omöjligt
under en direktsändning men går
utmärkt väl för sig om läraren
istället använder en bandinspelning.
Under sådana förhållanden frå-
gar man sig om det över huvud är
motiverat att skolradioprogram
sänds i etern. Rent praktiskt borde
man kunna nå bättre resultat genom distribution av färdiga band
per post eller eventuellt genom
sändning via sluten ledning direkt
till AV-centralerna. Kostnadsmässigt borde sådan distribution vara
att föredra. Ljudkvaliteten kan
också antas bli bättre på detta sätt.
övervärderad direktsändning
Frågan diskuteras av RUSKO,
den skoldelegation, som tillsattes av
1960 års radioutredning och som
avlämnade sitt betänkande 1963.
Delegationen finner dock att »eterburna radio- och TV-program också framgent» bör utgöra kärnan i
Sveriges Radios pedagogiska verksamhet. Motiveringen förtjänar att
återges i sin helhet:
»Delegationen har dock vid
studiebesök och andra överläggningar kommit till den uppfattningen att även om programmen
i skolor med ämneslärarsystem
utnyttjas i bandat skick, själva
eterburenheten (min kursivering) upplevs som ett betydande
värde. Sålunda anses själva fö-
rekomsten av ett skolradioprogram i radions sändningar utgö-
ra ett kraftigt incitament för lä-
rarna att anskaffa en bandad
version av programmet och utnyttja programmet ifråga.»
Man anför vidare – med hänvisning till ett uttalande av Sveriges
radio – att skolradioprogrammen
avlyssnas av en »ej ringa publik i
vuxen ålder» (upp till sex procent
av den totala lyssnarskaran). Slutligen finner RUSKO att direktsändning av skolradioprogrammen medför ökad kontakt mellan hem och
skola:
»Det förhållandet att en hemmaarbetande mor och hennes
barn i skolan har hört eller sett
samma program, har gett dem
en gemensam erfarenhet som
kan ha stimulerat till meningsutbyten av värde för samhörigheten barn-föräldrar och för
samarbetet hem-skola.»
Argumenten förefaller en smula
krystade. Vad själva »eterburenheten» skulle ha för egenvärde är
svårt att förstå – åtminstone för
den som befinner sig utanför de
trängre skolradiokretsarna. Däremot kan dåliga mottagningsförhållanden göra för övrigt utmärkta
program mindre användbara.
Det faktum att skolradioprogram
avlyssnas av en betydande publik
utanför skolorna kan inte få gälla
som ett avgörande argument för
skolprogrammens distributionsform. Samhörigheten skola-hem
torde kunna åstadkommas på betydligt effektivare väg t. ex. genom
fler program för vuxna om skolornas arbete. Men argumentationen
belyser något av skolradions dilemma och samtidigt ‘en av de allvarligaste invändningar som kan
riktas mot dess nuvarande målsättning.
43
Just det faktum att skolradioprogrammen inte endast vänder sig
till sin primära publik utan även
till allmänheten medför att de ges
en utformning, som gör dem mindre användbara i klassrummen. Eleverna har ju till skillnad från den
lyssnande allmänheten tillgång till
programhäften och förutsätts ha
studerat dessa före sändningarna.
Trots detta måste nu t. ex. texter,
som är behandlade av eleverna, åter
läsas upp för att programmen skall
bli begripliga för övriga åhörare.
I vissa program är arbetsmoment
inlagda. Radion, som lider av en
begriplig fruktan för total tystnad,
fyller ut dessa pauser med musik.
Hur trevligt den än må vara med
musik under arbetet skulle nog de
flesta lärare föredra tystnad, men
hänsyn till övriga lyssnare får fälla utslag. Förklaringar och sammanfattningar slutligen, som läraren kanske själv skulle föredra att
ge, bakas nu in i programmen.
skolradioprogrammen får med andra ord karaktären av färdiga små
lektioner där lärarens verksamhet
inskränks till ett minimum – nå-
got som säkert av många lärare
upplevs som otillfredsställande ur
såväl disciplinär som metodisk synvinkel. Det råder ingen tvekan om
att skolradioprogrammen skulle utnyttjas i betydligt större utsträckning än för närvarande om de var
utformade så att lektionerna byggde på växelverkan mellan lärare
och program. Något dylikt är emellertid omöjligt så länge den nuva- 44
rande distributionsformen bibehålls.
Denna invändning gäller inte de
rena lektionsserier, avsedda som
hjälp för icke kompetenta lärare i
vissa ämnen (t. ex. engelska). Dessa produceras på begäran av Sö
för att motverka lärarbristen och
bekostas med särskilda anslag. Mot
dessa programs allmänna uppläggning finns det inte någon anledning
att rikta principiell kritik – de är
till för att lösa en bristsituation och
ersätta läraren.
RUSKO understryker också i sitt
betänkande att programmen visserligen skall planeras med tanke
på anpassning till läroplanen men
att de sänds i etern och alltså är tillgängliga för allmänheten utanför skolans väggar». Kanske är detta anledningen till att
alltför många skolradioprogram
får karaktären av föreläsningar i
kursplanens periferi – i en tid då
t. o. m. universiteten börjat betvivla föreläsningens värde och den i
läroplanerna för den nya skolan
närmast torde jämställas med ett
fult ord.
RUSKO:s eftergift
RUSKO förefaller också medveten om att dess kamp för direktsändningar i längden är dömd att
misslyckas. Man medger att redan
nu vissa program bör produceras
uteslutande i form av band och räknar med att denna del av skolradions verksamhet efter hand kommer att öka (till omkring 16 procent av den totala produktionen
1970).
Det är en rätt måttlig eftergift
inför den tekniska utvecklingen.
Helt vill man uppenbarligen inte
acceptera att skolradion skapades
och fick sin största betydelse i en
tid då den obligatoriska skolan uteslutande hade klasslärare och då
inga möjligheter till inspelning existerade. Idag innebär skolradion
närmast ett hinder för produktionen av verkligt fullgott AV-materiel. Men i stället för att tillfullo
ta konsekvenserna av utvecklingen
och anpassa produktionen till de
nya förhållanden som uppstått
tycks man vilja anpassa verkligheten till den politik som skolradion
följt under årens lopp.
Detta framgår tydligt om man
studerar planerna för skol-TV :s
utbyggnad. Detta nya medium mö-
ter idag exakt samma problem på
sin väg till direktpubliken som
skolradion. Till detta kommer att
antalet TV-apparater i skolorna är
otillräckligt för att mediet skall
kunna komma till systematisk användning i klasserna. Allt talar för
att den dag skolorna har tillräckligt stort antal TV-apparater så
finns det också TV-bandspelare att
tillgå och det resonemang som ovan
förts beträffande användning av
ljudband bör då också gälla videoband. Såvitt man inte lyckas bevisa
att direktsändning i sig är ett
oskattbart värde måste ur pedagogisk synpunkt band vara att föredra för skoländamåL Direktsändningarna kan begränsas till rena
aktualitetsprogram aY typ »Bakom
rubrikerna».
Varför Sveriges Radio som huvudman?
På lång sikt är varken skolan
eller allmänheten betjänt av den
halvmesyr som den nuvarande
skolradion tvingas producera. skolradio i konventionell mening är
med nuYarande och kommande
bandningsmöjligheter inte längre
nödvändig. I den situationen måste
man fråga sig om det är rimligt att
Sveriges Radio skall stå som huvtldman för AV-produktionen eller om den bör överlåtas på andra
händer.
Det förefaller naturligt att skolöverstyrelsen får ansvaret för produktion aY AV-hjälpmedel av allmänt innehåll för skolan, videofilm, ljud- och bildband, diabilder
etc. som inte skulle framställas på
annat sätt. Å andra sidan skulle en
alltför stark koncentration av resurserna till Sö i praktiken lätt
kunna leda till ett läroboksmonopol – en utveckling som av många
skäl vore olycklig. Det finns nämligen anledning anta att AV-hjälpmedel inte till fullo kommer att ut- 45
nyttjas förrän de ingår som en naturlig del i ett kursavsnitt- d. v. s.
när de tillsammans med läroböcker, arbetsböcker etc. utgör ett lä-
robokspaket. För närvarande innebär skolradions verksamhet att produktionen inom privata bolag starkt
hämnas, när det gäller mer kostnadskrävande AV-material av detta slag. Eftersom skolradions program inte kostar skolorna något
i ersättning till författare, producenter, medverkande och tekniker
föredrar givetvis många skolor att
endast förlita sig på sådant material.
Det förefaller därför viktigt att
den privata produktionen av AVmaterial uppmuntras så att en konkurrens åtminstone i måttlig omfattning kan åstadkommas. Det kan
ske dels genom statliga premier till
värdefull AV-materiel och dels genom att kommunerna tillförsäkrar
skolorna resurser att göra inköp
av en helt annan omfattning än tidigare. Genom samarbete mellan
skolboksförlag och produktionsbolag för AV-hjälpmedel bör man
effektivt kunna tillfredsställa den
nya skolans skriande behov av fullständigt undervisningsmaterial i
stället för de surrogat som man nu
tvingas hålla sig till.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner