Print Friendly

Skolan
Lika för alla och samtidigt olika för var och en?

Av Dennis Hjelmström | 15 maj 2014

Innan vi kopierar Finlands eller Singapores skola borde vi fundera över hur mycket av våra skolrelaterade problem som bygger på vår egen historia och kultur, skriver Dennis Hjelmström.

Den som har sett Lukas Moodyssons film och 70-talsskildring ”Tillsammans” kommer kanske ihåg den helt fantastiska scenen när den smärtsamt blödige Göran, porträtterad av skådespelaren Gustaf Hammarsten, står vid spisen och ömsint petar i en puttrande havregrynsgröt. Samtidigt ägnar han sig åt en dröjande monolog om hur människor är som vackrast när de är sammansmälta och upplösta i en större och mer betydelsefull helhet. Ja, som gryn i en havregrynsgröt, alltså.

Görans grötmetafor går i stort ut på att människor är torra och kantiga i sin ensamhet men blir varma och härliga när de beblandar sig med andra.

Han lever som han lär; han bor i ett kollektiv, tillsammans med andra människor som alla strävar efter att praktisera långt gången gemenskap.

I filmen porträtterar Moodysson den här gemenskapen som ömsom bedårande, ömsom problematisk. I första hand bedårande får man väl säga, slutscenerna gör till exempel upp med det ofrivilliga utanförskapet, den förkrossande ensamheten, som vissa av karaktärerna lider av. Alla befrias i en tok-rolig fotbollsmatch i en snötäckt trädgård. Alla blir slutligen lyckliga själar och personligen sitter jag varje gång (ja, jag har sett den flera gånger) där med trånga tårkanaler och tycker att allting är bara för vackert! De blir ju som en härlig gröt, alla de där kantiga människorna, alla med sina personliga tillkortakommanden och brister.

Tänk om livet var så. Tänk om det alltid kunde vara så?

Men det finns alltså även en baksida. Samtidigt som Göran gör allt han kan för att bedyra sin lojalitet till den Gränslösa Gemenskapen så slits han inombords av en inre kamp – någonting går på tvärs mot hans ideal om altruism och delande. I vissa fall vill han ändå äga ensamrätt, vara exklusiv. I det här fallet är det hans flickvän – Lena – som utgör ett problem för honom. Lena som för egen del tolkar detta med dela-på-allt-kulturen lite väl kreativt och använder den som svepskäl för att gång efter annan ligga med en annan medlem av kollektivet, en politisk hetsporre som heter Erik. Göran tvingas lyssna till diverse obehagliga ljud där han ligger ensam i sin säng – en sänggavel som slår mot andra sidan väggen, stön och fnitter. Han märker att han mår dåligt av det.

Vid ett avgörande ögonblick får han plötsligt frispel, stormar in i flickvännens sovrum, släpar henne mot ytterdörren och kastar ut henne ur huset. Han överraskar till och med sig själv med denna plötsliga reaktion, det var som att han inte hade väntat sig att han hade ett sådant känsloregister inom sig. Som att han inte visste att han var den delen av en människa.
En skimrande såpbubbla sprack i det ögonblicket och in i medvetandet föll den oundvikliga frågan: kan man dela på allt men ändå förbehålla sig rätten att ha sitt eget?

Det var denna balansgång som fick mig att tänka på den svenska skolan. För mig är inte det tankesprånget särskilt långt, jag har ägnat många år i skolan, både som lärare och som skolledare. Skolans motsvarighet till frågan ovan kan uttryckas ungefär såhär: hur kan skolan vara lika för alla men samtidigt olika för var och en?

Den svenska skolan är en mycket speciell plats, med ett mycket speciellt uppdrag. Man kan något förenklat utrycka skolans uppdrag som dubbelt – å ena sidan ska skolan ägna sig åt kunskapsmål och å andra sidan ska den fostra individer till att bejaka och efterleva demokratins spelregler och samhällets kärnvärden. De personer som ansvarar för att detta ska lyckas är inte minst skolans ledare. Pedagoger och skolledare.

Det ingår i skolans uppdrag att med alla tillgängliga medel hjälpa varje elev att nå samtliga kunskapsmål. Att använda sig av alla tillgängliga medel innebär i praktiken att forma individuella planer för varje enskild elev. Alla elever är olika, har olika förutsättningar, lär sig på olika sätt, olika fort, och så vidare. En lärare som står inför tjugofem olika individer bör teoretiskt sett kunna erbjuda cirka tjugofem olika vägar att gå.

”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.” Så står det i den svenska läroplanen. Skolan krävs på individanpassad undervisning. Det är betonat dessutom, inte minst som Skolinspektionen i generella ordalag kritiserar lärarna för deras oförmåga att lyckas med just detta.

Skolans elever har dessutom rätt att ha inflytande över undervisningens innehåll. ”Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.” (LGr 11, Kap 1. Gy 11 Kap 1) En reglering som naturligtvis rimmar mycket väl med skolans demokratiska uppdrag.

Därtill, många lärare eftersträvar inte bara individanpassad undervisning och elever som bjuds in till att planera undervisningens innehåll utan dessutom lustfyllt lärande. Ett vanligt tillvägagångssätt för att nå det lustfyllda lärandet är att utgå från elevernas intressen när man planerar undervisning.

Individanpassad undervisning för 20-25 elever som alla ska ha inflytande över undervisningens innehåll och som helst ska ha roligt i skolan medan de är där.

Alla dessa infallsvinklar som en lärare ska förhålla sig till bidrar ofta till en ängslighet i rollen som ledare. Läraren får svårt att hävda rätten att på eget bevåg sätta ramar för de aktiviteter som ska prägla undervisningen och övriga klassrumssituationer. Praktiken som följer ur detta kan kännas igen när lärare i skolan under ett och samma lektionspass erbjuder en grupp elever att välja mellan att samarbeta i grupp eller att jobba individuellt. Forska vid datorn eller skriva för hand. De kan välja den eller den arbetspartnern, sätta sig utomhus, gå till biblioteket eller vara kvar inne i lektionssalen, göra klart arbetet under lektionstiden eller hemma, läsa en bok i stället, leta upp bildläraren för att säga en viktig sak eller helt enkelt göra det som känns utvecklande för stunden.
En vanlig dag i ett klassrum kan mycket väl vara en studie i totalt spridda aktiviteter och skiftande fokus. Alla har sin egen agenda. Men på något sätt ska de samtidigt hela tiden förhålla sig till varandra.

Den svenska skolan har en tradition av att hålla ihop individer i starka kollektiv. Kollektiv som får en siffra, ibland även en bokstav – en gemensam identitet. De kallas skolklasser. Grupper av individer som ska kunna samma saker och lära sig saker i ungefär samma takt eftersom de går i en viss årskurs. Grupper som grogrund för trygghet och positivt samarbete. Skolvardagen är kantad av diverse gruppstärkande aktiviteter som klassresor, klassfester, tjej- och killsnack, roliga timmen, bal, turneringar, picknick och brännboll mot lärarna. I fotokatalogen kan man se vilka elever som hör till vilken grupp. Man måste ingå i en grupp. Och man får sällan byta grupp. Vare sig i sidled eller vertikalt. De flesta skolor fordrar synnerliga skäl för detta.

Likt Göran i sitt kollektiv måste varje enskild elev i en sådan klass balansera sina egna strävanden mot kollektivets strävanden. De ska å ena sidan forma sin skolvardag efter egna förutsättningar och personliga preferenser, å andra sidan rätta sig efter kollektivets krav på gemenskap. Det här klarar olika elever av olika bra. Framgång i ett sådant här system fordrar en delikat uppsättning förmågor och förutsättningar. Den elev som lyckas bäst är retoriskt slipad, extrovert, socialt kompetent och social, duktig på att planera sitt arbete, kan disponera sin tid, kan koncentrera sig över lång tid och kan hålla fokus.

Läraren då? Tja, likt eleverna så hanterar naturligtvis även olika lärare den här skolvardagen olika framgångsrikt. Vissa lärare klarar av den utpräglat coachande rollen alldeles utmärkt och kan hålla tre, fyra eller tjugofem olika agendor i huvudet samtidigt. Men för de flesta blir det ändå för mycket, särskilt som väldigt få elever i en genomsnittlig skolklass faller in under beskrivningen av den mycket väl förberedda, medvetne och självständige eleven.

Att stödja tjugofem individers högst individuella förutsättningar och preferenser och samtidigt hålla ihop alla individer till ett kollektiv blir oftast alldeles för mycket för såväl eleverna som läraren.

Men varför är skolan så mån om att spreta åt olika håll samtidigt då? Ja, skolan är väl en spegel av vårt samhälle, som man har fått höra tusen gånger. Kanske finns en del av svaret i hela det svenska samhällets höga krav på möjlighet till individuellt självförverkligande? Enligt World Values Survey finns inget land i världen som betonar värdet av självförverkligande lika högt som Sverige. Globalt sett är vårt land faktiskt extremt i det avseendet.

Samtidigt har vi ett arv som betonar kollektivets betydelse. Vi tar ansvar för varandra i vårt land, bland annat genom att med hjälp av höga skatter skruva på vårt världskända välfärdssystem. Med en sådan kostsam välfärd har det så klart också alltid funnits en sorts kampanjapparat som har betonat systemets berättigande – genom att åberopa behovet av gemensamt ansvarstagande. Det finns i Sverige en relativ konsensus om vikten av att hålla ihop befolkningen ekonomiskt och socialt genom att bland annat kompensera individer för negativa utfall i livet.

I skolan märks dessa sammanhållande faktorer genom att utgångspunkten för undervisning oftast är gemensam för alla. Även slutprodukten är standardiserad. Likaså takten. I princip är det den biologiska åldern som är avgörande för vilken kunskapsnivå eleven ska hålla sig till. Det finns litet utrymme att skynda på sin egen process genom att till exempel påbörja universitetsstudier redan vid fjorton års ålder. Likaså är det svårt att dröja sig kvar i systemet, gå om en årskurs till exempel.

Vi kokar gröt i skolan. Jag vet inte om det gör oss varma och härliga. Kanske, kanske inte. Kanske ibland. Men precis som Göran får vi frispel ibland. Rättare sagt, vi får frispel lite hela tiden. Ständiga ögonblick som uppstår när behovet av att vilja bryta sig loss, att uttrycka sin särprägel och sin personliga hållning, bubblar upp och gör sig gällande. Det märks inte nödvändigtvis genom att vi kastar ut folk genom dörrar dock, i skolans sammanhang märks det snarare som ytterst röriga klassrumssituationer. ”Kaos och total oordning”, som vissa uttrycker det.

Skolans bipolära förhållningssätt till individ och kollektiv är ett resultat av det hur resten av vårt svenska samhälle förhåller sig till samma uppdelning. Vår skola reflekterar vårt samhälle och bidrar till reproduktionen av det. Vi vill vara oss själva i det här landet, oavsett hur aparta vi än må uppfattas av andra. Men vi strävar samtidigt efter ovillkorlig gemenskap där ska alla kunna ingå oavsett olikheter.

Vad har hänt med den svenska skolan? Det är en vanlig fråga i en tid när PISA-rapporter pekar finger och politiker tävlar om att vara minst dåliga i sin hantering av den.

Men tänk om resultatet som vi i dag står med kanske var oundvikligt? En naturlig följd av vår historia och vår kultur. Av den plats i historien som är resultatet av allting som har hänt oss tidigare.

Innan någon kommer på förslaget att vi ska försöka kopiera Finlands, Singapores eller Hong Kongs skola – hur mycket av våra skolrelaterade problem bygger på vår egen historia och kultur?
Vi kan inte adoptera Singapores historia och kultur. Vi får kämpa vidare med våra egna förutsättningar och nöja oss med att ta intryck från andra. Vi kan låta oss inspireras men vi måste se till våra egna sammanhang. I våra sammanhang vill vi vara som en härlig gröt. Men vi förbehåller oss samtidigt rätten att när som helst avvika och åka på egna äventyr.

dennis-hjelmströmDennis Hjelmström är biträdande rektor, Enebybergs skolor, Danderyd.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism