Skolan finns inte till för arbetsmarknadens skull

Såväl Alliansen som Socialdemokraterna utgår ifrån att skolans uppgift är att förse arbetsmarknaden med arbetskraft. Men eleverna och deras bildning bör vara ett mål i sig, skriver John Bergsten.

Att Stefan Löfven utsåg Aida Hadzialic till gymnasie- och kunskapslyftsminister var kanske det slutgiltiga beviset på att Socialdemokraterna har accepterat den kunskapsskola allianspartierna började bygga för åtta år sedan och som i grunden förändrade utbildningen i Sverige.

Alliansen genomförde otaliga reformer som alla i varierande omfattning syftade till att ge kunskapen en central plats i svensk utbildning. Alliansen förändrade därmed skolans huvuduppdrag från att fostra goda samhällsmedborgare, i bemärkelsen socialt tränade och jämlika, till att förmedla ämneskunskaper. I och med förändringen bröt man en femtio år lång socialdemokratisk tradition att prioritera fostran framför allt annat.

Folkpartiet, drivande kraft bakom ovanstående förändring, menade att det var ”den största förändringen av vårt utbildningssystem sedan den allmänna folkskolan infördes på 1840-talet”.

Trots rådande konsensus om att kunskapen bör ges en central plats i skolan matas vi med upprepade rapporter om nya bottennoteringar på alla nivåer i utbildningssystemet. Pisa-resultat från grundskolenivå och debattartiklar med titlar som ”Våra studenter kan inte svenska” från universitet. De allt sämre resultaten produceras dessutom i en skola som aldrig tilldelats större resurser än vad som nu är fallet. Vi har en kunskapsskola utan kunskap.

Hur blev det så? För att söka svaret på frågan krävs att man riktar uppmärksamheten mot den kanske allra viktigaste av alla utbildningsrelevanta frågor. En fråga som trots sin relevans knappt diskuterats: Vilken grundläggande funktion ska utbildningen ha i samhället?

Frågan om utbildningens funktion diskuteras nu för tiden sällan explicit. Söker man ett svar får man gå till 1960-talets Sverige och nedmonteringen av bildningsuniversitet iscensatt av Socialdemokraternas PUKAS-reform, som ersatte bildnings- med utbildningsidealet. Syftet var att öka genomströmningen på universitetet och åstadkomma en efter samhällets och arbetsmarknadens behov anpassad yrkesutbildning.

Med utbildningsidealet infördes en instrumentell syn på utbildning. Utbildningen blev ett redskap för något annat än personlig utveckling. I det svenska fallet var tanken att förse arbetsmarknaden med en målinriktad arbetskraft som i nästa led antogs göra Sveriges konkurrenskraftigt.

Vid tidpunkten för PUKAS-reformens införande protesterade de borgerliga partierna mot denna syn på utbildning. Men med tiden har denna inställning förändrats och Alliansen har numera samma instrumentella syn på utbildning som Socialdemokraterna.

I närtid går det att som ett exempel lyfta fram Moderaternas i juni 2014 framlagda förslag att införa programmering som valbart ämne i grundskolan. Förslaget presenterades på Aftonbladet debatt och var undertecknat av bland andra Moderaternas utbildningspolitiske talesperson, Tomas Tobé. Förutom en önskan om att ta tillvara ”det stora intresset för datorer” motiverades förslaget med att det är i ”den kunskapsintensiva industrin” som jobben finns och att utlärning av ämnet således skulle stärka ”vår internationella konkurrenskraft”.

Ett annat exempel är den förra regeringens proposition 2012/13:30 ”Forskning och innovation” där man bara behöver läsa sammanfattningen för att inse Alliansens uppfattning om vilken funktion universiteten och forskningen förväntas fylla: ”Forskning av hög kvalitet kan bättre bidra till medborgarnas välfärd, samhällets utveckling, näringslivets konkurrenskraft och en hållbar utveckling. I propositionen redovisar regeringen åtgärder som syftar till att forskningens kvalitet och nyttiggörande av forskningsbaserad kunskap ska öka.”

Till sist något om den numera ökända rapporten från Svenskt näringsliv: Konsten att strula till ett liv, från 2011. I rapporten förordar författarna en höjning av studiemedlens bidragsdel för de studenter som läser utbildningar som leder till arbete, det vill säga samhällsekonomiskt gynnsamma studier – till exempel civilingenjörsutbildning. Vidare förordade de en sänkning av bidraget för de studenter vars utbildning inte i lika höga utsträckning leder till jobb, det vill samhällsekonomiskt mindre lönsamma utbildningar, utan att göra någon skillnad mellan kurser i litteratur- eller språkvetenskap, om Harry Potter eller svampar.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att allianspartiernas omfattande förändringar av den svenska skolan helt kretsade kring den viktiga frågan om skolans uppdrag. Den ännu viktigare frågan om skolans funktion i samhället gjorde man däremot ingenting åt. Vi fick med andra ord med Alliansen i stället för en fostrande skola med huvudsyftet att förse arbetsmarknaden med arbetskraft och göra Sverige konkurrenskraftigt en kunskapsskola med samma syfte.

Förutom att den instrumentella skolan är en skola som inte lär ut kunskaper finns det ytterligare ett problem med det nuvarande utbildningssystemet, nämligen att man i detta system reducerar de som tar del av utbildningen till medel. Människan utbildas inte för sin egen skull utan för samhällets: arbetsmarknaden och staten. Hon berövas därmed sitt egenvärde och blir en kugge i maskineriet.

Att fostransskolan frångicks och kunskapsskolan infördes var ett nödvändigt första steg på vägen bort från Socialdemokraternas skola och mot en bättre utbildning i Sverige men alls inte tillräckligt.

För att komma till rätta med båda problemen – att vi har en skola utan kunskap och ett system där människan reducerats till medel – måste en bildningsambition om inte ersätta målet om anställningsbarhet i vart fall beredas samma status. Med en prioriterad bildningsambition skulle utbildningens funktion i samhället förändras.

Bildning är ett omstritt begrepp. Men de flesta är överens om att det är en process utan ett absolut mål. En av bildningens portalfigurer, Vilhelm von Humboldt, menade att bildningsprocessen inte skulle tjäna någon annan än den enskilda människan. Att bilda sig var ett sätt för människan att göra sig fri. I en utbildning med bildningsambitioner hamnar följaktligen den enskilda människan i centrum, hon blir återigen ett mål i sig. Till sitt innehåll handlar bildningsprocessen om att inhämta kunskaper med hjälp av vilka man kan förstå sin omgivning, sin egen och sitt samhälles plats i historien. Bildning sätter olika kunskaper i sina sammanhang och utan ett sådant är det inte möjligt att förstå kunskapernas innebörd.

I en utbildning som betonar bildningens betydelse kommer kunskaper fortfarande att förbli en central del. Men de kommer att läras ut i sina sammanhang, till elever som ses som ett mål i sig, och i ett utbildningssystem som syftar till att främja den personliga utvecklingen. Målet bör vara att alla människor i så hög utsträckning som möjligt ska kunna styra sina egna liv.

Bildningsskolan kommer inte att komma av sig självt och inte mycket tyder på att Socialdemokraterna vill förändra utbildningens funktion under de närmaste fyra åren. Det var nämligen återigen med omsorg om arbetsmarknaden, inte människan, deras senaste utbildningspolitiska förslag, att göra gymnasieskolan obligatorisk upp till 18 års ålder, motiverades: ”Det krävs en gymnasieutbildning för att få ett jobb och för att klara sig i ett allt mer kunskapsintensivt samhälle. Den viktigaste orsaken till ungdomars långtidsarbetslöshet är bristande utbildning. Dagens och framtidens arbetsliv kräver goda kunskaper hos alla.”

Att stå upp för bildningsskolan kommer därför bli liberalernas uppgift. Men för att det ska låta sig göras på ett trovärdigt sätt krävs att den instrumentella synen på utbildning och människa som har fått fäste även bland liberaler överges; i det nutida allmänna medvetandet framstår anpassning till arbetsmarknaden och konkurrenskraft tyvärr som förment liberala. Samtidigt har idéer om bildning gått motsatt öde tillmötes och avfärdas som reaktionära. Men som påvisas ovan kan ingenting vara mer felaktigt.

Det som liberalen Sven Heurlin sade i mitten på 1800-talet gäller än i dag: ”Bildning och upplysning är för människan det regnet är för jorden”.

John Bergsten är engagerad i Moderata studenter och går Timbros Stureakademi. Artikeln är en sammanfattning av hans examensarbete därifrån.