Skolan behöver ingen mirakelkur

Inger Enkvist
God utbildning och dålig: internationella exempel
Gidlunds förlag 2013

Skolan har blivit ett av de svenska politikernas favoritområden. I dessa tider presenteras närmast dagligen nya satsningar och reformer som ska bota den sjuka svenska skolan. Mer pengar, mindre klasser och höjda lärarlöner är bara några av de förslag som för jämnan dyker upp i den skolpolitiska debatten.

Att skolan har hamnat i fokus är inte särskilt förvånade. I de senaste PISA-undersökningarna, som mäter elevers kunskaper i matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning, framgår det tydligt att den svenska skolan snabbt halkat efter.

Den negativa utvecklingen borde egentligen inte förvåna någon, ty trenden är inte särskilt ny. Men nu har den negativa utvecklingen gått så pass långt att alltfler börjat reagera och frågan förs därmed högt upp på dagordningen.

En som länge har varnat för den svenska skolans förfall är Inger Enkvist, tidigare högstadie- och gymnasielärare, numera professor i spanska vid Lunds universitet och mångårig skoldebattör.

Att läsa hennes bok God utbildning och dålig: internationella exempel är befriande. Enkvist har, till skillnad från många andra skoldebattörer, praktisk erfarenhet av att arbeta i skolan, dessutom med elever i olika åldersgrupper. Att hon är akademiker och inte politiker gör inte saken sämre.

Det som dock är mest befriande är att hon kliver ur den svenska bubblan. Tack vare hennes språkkunskaper har hon, som bokens titel antyder, studerat och jämfört skolsituationen i en mängd länder världen över. Det är i huvudsak exempel från USA och Frankrike som står i centrum för hennes jämförelser, men även flera asiatiska länder, bland annat Kina och Japan. För svensken är kanske Finland det mest intressanta studieobjektet.

Enkvist är ingen populist, utan presenterar djuplodande resonemang som styrker hennes slutsatser. Hon identifierar särskilt en avgörande faktor som ligger till grund för den drastiskt försämrade skola vi ser i många västländer: den nya pedagogiken. Denna tog fart på allvar under 1960-talet och dess anhängare kom att slänga ett välfungerande skolsystem över bord – utan att ha en aning om vad resultatet skulle bli. I dag är svaret tydligt.

Enkvist skriver att den nya pedagogiken inte är någon enhetlig strömning, utan flera tankeströmningar som sammanfaller; ämneskunskaper och bildning tonas ned liksom läsningens betydelse. I centrum ställs den unga eleven som själv ska få vara med och utforma sin utbildning. Att lärarens auktoritet i klassrummet tonas ner är också en viktig aspekt. En djup förankring i det egna språket och historien anses hämma den personliga kreativiteten. I boken finns flera exempel om lärare som i princip tvingas arbeta underjordiskt för att komma ifrån den nya pedagogiken, vilken Enkvist antyder har närmast religiösa övertoner. Att den i stort sett är ensamt rådande på många pedagogikinstitutioner gör inte saken bättre.

Enkvist räds inte kontroversiella slutsatser. Hon motbevisar bland annat teorin om att de socioekonomiska faktorerna skulle spela en avgörande roll för elevens prestationer. Hon reder också ut varför det går bra för asiatiska invandrarelever i USA, till skillnad från afroamerikanska och mexikanska dito. Slutsatserna är inte så drastiska man kan tro och det finns många goda (och mindre goda) exempel på hur situationen kan förbättras. Det allra mesta handlar om familjens inställning och den omgivande kulturen.

Det är just asiaterna som lyfts fram som stjärnan i klassen. Anledningen till detta, förklarar Enkvist, är att de fortfarande lägger stor vikt vid kunskapsinlärning och ställer höga krav på sina elever. I många asiatiska familjer är det en självklarhet att skolan är det viktigaste i barnets liv, en signal som förstärks genom att föräldrarna ofta stöttar och bryr sig om barnens studier. Påståendet att den asiatiska skolan skulle öka självmordsfrekvensen är ett falsarium som motbevisas i boken.

Den förebild som av förklarliga skäl anses vara mest aktuell för Sverige är den finska skolan, som bekant ligger i topp i mätning efter mätning. Vad är då mirakelkuren? Den avgörande faktorn är att skolan har lämnats ifred från politiska trender och experiment – inklusive den nya pedagogiken. Skolan ses inte som ett område för politiska dispyter. Att den finska skolan har en gemensam och detaljerad läroplan, liksom en professionell lärarkår med en stark identitet som åtnjuter respekt är också en viktig anledning. Alla dessa faktorer påverkar givetvis varandra.

Enkvist presenterar alltså den slutsats som hon identifierat sedan hon började arbeta som lärare, att den nya pedagogiken måste bort till förmån för en skola som bygger på en beprövad och välfungerande grund, där kunskap värderas och det personliga ansvaret skattas högt. Det behövs inga mer drastiska lösningar än så, vilket hon bevisar med exempel efter exempel på bokens drygt 300 sidor. Förhoppningsvis finns det en och annan politiker som vågar ta till sig av detta.

Mattias Holmström vikarierar som ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån