Print Friendly

Skola, demokrati och kristendom

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKOLA, DEMOI(RATI
OCH KRISTENDOM
Av jolkskolinspektören, fil. lic., jur. utr. kand. E. G. C. BRANDT
UNDERTECKNAD har galluperat några medborgare om skolans
uppgift och mål och naturligtvis fått till svar, att barn går i skolan för att lära sig något så att de kan bli något!- Allright, men
har skolan inget högre eller djupare mål, ett väsentligare~- Vad
skulle det vara, har man undrat. – Kanske att fostra ungdomen
till gudfruktiga och goda människor, har jag föreslagit. – Ja,
kanske det, har man medgivit (med någon reservation för det i
våra dar något obegripliga och ovidkommande talet om »gudfruktighet»), men därvidlag kan väl skolan inte göra så värst mycket.
-Tilltron till skolans uppfostrande förmåga är tydligen inte överdrivet stor.
Och ändå har den svenska skolans målsmän, fram till våra dagars skolutredning och skolkommission, i alla tider emfatiskt hävdat, att skolans yttersta mål inte är kunskapsmeddelande utan fostran »i ordets djupaste och vidaste mening». Både 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission accepterar självfallet det gamla
humanistiska bildningsidealet: en harmonisk utveckling av människans alla anlag, intellektuellt, fysiskt, moraliskt. Då blir resultatet »personlighetsdaning», »sann bildning». Religionens bildningsvärde har tillförne skattats mycket högt. I den klassiskt
vordna lilla skriften Om bildning av Hans Larsson citeras ett uttalande från en diskussion: Själv har jag mer än en gång vid beröring med äldre kvinnor av bondeståndet, som varit framstående
genom religiöst intresse, blivit förvånad över den finhet och ädelhet i väsendet, jag hos dem mött, eller jag skulle vilja säga verklig själsbildning. Hans Larsson tillägger för egen del, att ingen
kan bestrida, att den sanna religiositeten har förmågan att på
detta sätt förädla hela personligheten.
Tittar man lite närmare på våra två skolkommitteers precisering
av skolans målsättning, så finner man sådana förträffliga uttalan- 337
E. G. C. Brandt
den (skolutredningen) som att skolan skalllära ungdomen vad det
innebär att vara svensk, medborgare i ett fritt land, medarbetare
i ett folkstyrt samhälle, medansvarig för sitt folks framtid, och
(skolkommissionen) att det viktigaste av allt är att skolan skapar
demokratiska människor. Det är faktiskt många och djupsinniga
svenska ord som slösats på karakteristiken av skolans mål. Och
ändå är ingen svensk karakteristik så stringent och slående som
den som rektor Thomas Arnold i Rugby för mer än hundra år sen
formulerat – och efter honom en mängd brittiska statsmän fram
till Winston Churchill accepterat- i de två kända orden, att skolan skall skapa »Christian gentlemen», alltså män med kristen livssyn och social ansvarskänsla.
De engelska public schools har sannerligen inte varit några
pluggskolor med ensidigt intellektuell inriktning, och kontinentala (och nordiska!) skolmän har också begabbat dessa skolor för
deras elevers okunnighet i åtskilligt som »varje bildad människa
bör veta», men de har faktiskt genom idrott och självstyrelse skapat en anda av solidaritet och kamratskap mellan ungdomarna,
vilket tagit sig lysande uttryck, och målmedvetet – alltså i gärning och inte bara i vackra ord- fullföljt riktlinjen, att känslooch viljelivets fostran är viktigare än kunskapsmeddelandet. Så
har också den brittiska internatskolan, som förvisso varit och ännu
är en »Överklasskola» trots de många schoolarshipen, fostrat kristna
gentlemän, som nationen kunnat lita på i alla situationer och som
förstått att skicka sig rätt i livets alla skiften.
Varför har vi svenskar inte tagit upp mer av engelsmännens
pedagogik än vi gjorU Vi har inte tyckt oss kunna, därför att
våra förutsättningar och traditioner varit så annorlunda! Den
engelska mönsterskolan-public schoolavEtons och Rugbys typ
– har varit en skola för ekonomiskt oberoende pojkar, som skulle
bli godsägare, industrimän och statsmän, medan våra läroverk är
skolor för vanliga enkla ungdomar, som måste skaffa sig kunskaper så att de kan klara sig i hård tävlan på alla möjliga levnadsbanor. Högsta möjliga betygssumma i realen och studenten har
stått som skolans oskrivna men självklara faktiska mål! Hur vore
annat förresten tänkbart så stark som tillströmningen är till bäst
honorerade karriärerf Hur ska rättvis gallring gå till~ Det är
lätt att säga, att nu ska vi modernisera metoderna i den planerade enhetsskolan, så att självverksamheten och karaktärsdaningen mera kommer till sin rätt än fallet varit i det hittillsvarande »plugget», men samtidigt måste ju skolan göras tillgäng- 338
Skola, demokrati och kristendom
lig för alla – »demokratiseras» – och studiebegåvningarna tillvaratagas. Vi kan uppenbarligen i »rättvisans namn» inte undvara
betyg, prov och examina av alla de slag.
Det är dessvärre mycket svårt att inse hur vi med våra traditioner och »demokratiska» krav ska kunna komma ifrån pluggskolan med dess ensidiga intellektualism – hur gärna vi än vill.
Det återstår att hoppas, att det åtminstone inte ska bli värre
»plugg» i den nya medborgarskolan än i de gamla läroverken. De
som härvidlag har något att säga till om, alltså statsmakterna
och ej minst »tredje statsmakten», måste göra allvar av sin principiella inställning, att uppfostran verkligen är något lika viktigt
som undervisning. Och då kommer man inte ifrån att ta ställning
till religion och kristendom. All vettig målsättning är därförutan
omöjlig.
Antagligen skorrar det engelska uttrycket »Christian gentleman»
löjligt i många svenska öron. Varför1 Svar: den hos oss långt
avancerade sekulariseringen! Inte ens skolkommissionens majoritet (d. ä. jämnt hälften av dess tolv medlemmar med ordförandens utslagsröst) har vågat sig på att såsom 1940 års skolutredning klart hävda, att skolans kristendomsundervisning ska meddelas på ett sådant sätt, att den kan utgöra grunden för en kristen livsåskådning. Den har väl ingenting däremot, men den frågar
likväl, huruvida undervisningen ska vara objektiv eller direkt
syfta till att lägga grunden till en kristen livsåskådning. Meningen
är väl att detta direkta syfte inte får finnas. skolkommissionens
andra hälft vill i objektivitetens namn ha bort kristendomen som
särskilt skolämne och naturligtvis morgonandakten. Kommissionens sekreterare, rektor Stellan Arvidson, som är en förträfflig
människa, bra skald och dålig filosof, är intill ryggmärgen sekulariserad. Han har visat sig kunna föra en religionsdebatt i högst
polerade former (Kristendomen. Mot. För. Natur och Kultur 1946),
och hans ståndpunkt är den, att den kristna världsåskådningen är
ohållbar och falsk medan den s. k. dialektiska materialismen är
hållbar och sann. Någon kristendomshatare är han naturligtvis
inte och han accepterar som så många andra hyggliga sekulariserade människor vissa kristna »värden», i den fåvitska tron att
de låter förena sig med en materialistisk filosofi och kan bestå
och fortleva utan kristendom.
Det är naturligtvis tillåtet för Stellan Arvidson och andra frigjorda människor att tro på möjligheten av en rent human sekulariserad kultur, men en sådan uppfattning beror förvisso på bris- 339
‘ ”.:
·,
E. G. C. Brandt
tande klarsyn. Detta borde vara lättare att inse den dag i dag är
– för oss som upplevt både nazism och bolsjevism – än för t. ex.
femti år sen. Men redan på 1880-talet skrev den schweiziske historikern Jacob Burckhardt gentemot sin tids optimistiska humanister, vilka siade om en obruten framstegslinje för Västerlandet, att
de tog storligen miste, emedan Västerlandet har en framtid endast så länge kristendomen är levande – just de s. k. framstegsmännen, som motarbetar kristendomen, arbetar därmed barbariet
i händerna. Och så förutsäger Burckhardt, med profetisk klarsyn,
att Västerlandet inom några decennier kommer att få bevittna en
renässans av våldsläror som ingen tidigare kunnat drömma om:
despotismen ska resa på huvudet, ett skräckinjagande huvud, och
uniformsklädda massor ska hylla allsmäktiga ledare, mera absoluta än någonsin furstarna av Guds nåde! Har månne Stellan Arvidson och andra välmenande »humanister» tagit del av denna
profetia, som här återgivits efter Alf AhlbergY Eljest är det ju
frågan om dagens verklighet. Har den ingenting att säga oss!
Alla hyggliga människor, inom och utom skolkommissionen, är
naturligtvis ense om att också skolan har en uppgift att slå vakt
om de »västerländska värdena», vilka stundom och med all rätt
kallas »omistliga». Men vad är väl »västerländskt»Y Så sant det
är att alla kulturer har vuxit upp kring en religion som sitt skapande centrum, så sant är det att kristendomen är centrum i Västerlandets kultur. Detta är ju ett rent historiskt faktum, och det
är ofattbart att inte också personligen »frånvända» människor begriper det- och handlar därefter. »Att tänka sig begreppet västerländskt utan kristendom är ungefär lika logiskt som att tänka
sig begreppet ryggradsdjur utan ryggrad. Västerlandets största
och djupaste yttringar inom tänkande, dikt och skapande konst
har i så stor utsträckning burit kristendomens stämpel, att man
inte kan föreställa sig de ena utan de andra.» (Knut Hagberg: Den
kristna tanken.)
När skolkommissionen såsom skolans eftersträvansvärda mål
uppställer fostran av demokratiska människor, så ligger detta mål
förvisso helt i kristendomens linje, ja det kan rätt besett inte nås
utan kristendomens hjälp. Ty faktum är ju att den västerländska
demokratien har historiskt utvecklats på kristendomens grund eller, såsom någon uttryckt det, kristendom och demokrati är tvillingar. Såser bland andra Tysklands gamle vördnadsvärde historiefilosof Friedrich Meinecke (han lever ännu, nittioårig!) på saken, och i sin nyligen till svenska översatta bok Den tyska kata- 340
.. ”.

Skola, demokrati och kristendom
strofen (med förord av professor Nils Ahnlund) ger han alla humanister och demokrater en tankeställare: När pastor Niemöller
protesterade mot Hitler, så representerade han i själva verket vida
mer än sin egen kyrkas trosåskådning, i honom reste sig hela den
kristet-västerländska traditionen från två årtusenden!
Förutsättningen för demokrati och en mellanfolklig rättsordning är självfallet att man åtminstone i teorien accepterar vissa
gemensamma moralnormer, d. ä. en etisk värdegemenskap, och historien visar oförtydbart, att en sådan inte kan förankras i något
annat än religiös tro. Västerlandets och därmed också uppfostrans
kris består just däri, att de andliga grundvalarna för Västerlandets kultur underminerats genom sekulariseringen eller, annorlunda uttryckt, att de kristna normerna mist åtskilligt av sitt
grepp om människosjälarna. Detta grepp får inte ytterligare
slappna på skolans tillskyndelse – genom någon eftergift åt vad
man skulle kunna kalla falsk och opåkallad objektivitet i skolans
inställning till kristendom och kristendomsundervisning.
Naturligtvis kan man på sätt och vis säga, att skolkommissionens minoritet hävdar en mera konsekvent, dvs. ytterligtgående,
objektivitet i kristendomsundervisningen än vad majoriteten gör,
men den objektiviteten är av ondo, ty den arbetar den moraliska
nihilismen i händerna (vare sig man avser det eller inte) och försvagar därmed skolans insats som värn för vår kultur. Om alla
livsåskådningar är principiellt likvärdiga- ateistisk materialism
likvärdig med kristen idealism- vilket mirabile dictu synes vara
kommissionsminoritetens uppfattning (tar jag fel, ber jag om ursäkt; den minoriteten närstående sekreteraren anser ju t. o. m.
materialismen vara »sannare» än kristen livsåskådning), så skall
naturligtvis i objektivitetens och konsekvensens namn den onekligen kristet betonade morgonandakten bort från timplanen och
kristendomsämnet berövas sin gamla privilegierade ställning som
särskilt skolämne och upplösas i förefintliga s. k. orienteringsämnen.
Dessbättre accepterar inte majoriteten av de svenska lärarna
– och inte heller deras överhet, skolöverstyrelsen – en sådan
skumögd objektivitet, ty all sekularisering till trots förhåller det
sig ju ännu så som halva skolkommissionen betygar, att kristendomen mer eller mindre utpräglat omfattas av majoriteten inom
vårt folk. Visserligen snarare mindre än mera utpräglat, men den
lever dock ännu i våra värderingar och har tryckt sin stämpel
på vårt samhällsliv.
341
·.. _
E. G. C. Brandt
Det får därför var någon måtta på den frihet och auktoritetslöshet, vari och vartill vår ungdom ska uppfostras. Med glädje konstaterar man, att vårt högsta skolstyre icke är av annan mening!
Förvisso ska ungdomen uppfostras till frihet och självbestämning
– till »autonomi» – och till att göra vad rätt och gott är för det
rättas och godas egen skull, men ungt folk (och en del gammalt
också, för den del) behöver auktoritativ ledning, så länge de själva
inte har någon ordentlig moralisk ryggrad, eftersom sann frihet
ingalunda är att göra vad helst man vill och lyster utan vad man
bör och skall – och därtill kräves normer, som gått en i blodet,
dvs. helgats av religion och av religion påverkad tradition. Sådana
värderingsnormer förmedlar kristendomsundervisningen, då den
bedrives med vederbörligt allvar, och det kan väl aldrig anses så-
som stridande mot en rimlig objektivitet, att lärare vid lämpliga
tillfällen ger eftertryck åt de kristna normernas höghet och förpliktande makt.
Det är en god sak, att skolans kristendomsundervisning efterhand blivit allt mindre konfessionellt-dogmatisk och allt mera
historiskt-objektiv, ty desto bättre torde den nå sitt höga syfte, vilket förvisso inte är enbart kunskap utan just personlighetsdaning
och självfallet daning efter ett kristet personlighetsideaL Så länge
svenska lärare inte är förbjudna att »uppfostra», är de inte heller
förbjudna att »påverka» sina lärjungar, ty uppfostran är påverkan, och människor uppfostrar mera genom vad de är än genom
vad de säger och gör. Kan något vara mera önskligt än att vår
ungdom blir påverkad i kristen anda! Påtryckning och propaganda är av ondo (och bär förresten ringa frukt, ty man märker
avsikten …), påverkan är av godo, och gränsen mellan tillbörligt
och otillbörligt får dras av pedagogisk takt.
Någon skuggrädsla för att skälig objektivitet ska trädas för
nära, behöver man sannerligen inte hysa i våra ytterligt neutrala
skolor. Lärarna är gemenligen så rädda för att dra in »politik» i
skolan, att de knappt vågar sig på ett frimodigt ord för att ur
kristen och svensk synpunkt belysa dagsaktuella händelser, som
kränker rättsmedvetandet. Partipolitiken har självfallet inget att
beställa i skolan, men däremot skall och måste ju den gemensamma grundval, på vilken hela vårt fria samhällsskick vilar,
läggas fast redan i ungdomens sinnen. Ungdomen bör tidigt få
lära sig, att det trots olikheter i politisk uppfattning finns vissa
för alla demokratiska partier gemensamma värdenormer (med kristet förtecken!), vilka inte får svikas av hederliga människor. Men
342
..~·
Skola, demokrati och kristendom
hur har månne skolan, både den högre och lägre, utnyttjat de
utomordentliga tillfällen, som under krigs- och efterkrigsåren erbjudits för att i belysning av de totalitära staternas framfart inpränta hos ungdomen vad det i sanning innebär att »vara svensk,
medborgare i ett fritt land, medarbetare i ett folkstyrt samhälle,
medansvarig för sitt folks framtid»! Åskådningsmaterial har sannerligen inte saknats, men det kan inte tillgodogöras utan – politik. Och en politik, som är underbyggd av kristna normer.
Vilken roll kristendomen spelar som ankarfäste för demokratiska ideal, därom berättar professor Tingsten – själv »ateist» –
i en intressant artikel Amerikansk idealism i Dagens Nyheter februari 1948. Det kan inte betvivlas, skriver han, att kristendomen
fortfarande är en central faktor i amerikanskt samhällsliv och
att hela den amerikanska debatten är genomsyrad av tro på eller
åtminstone vördnad för kristendomen samt att enligt alla undersökningar antalet gudstroende är överväldigande högre än i nå-
gon jämförlig europeisk stat. I självständighetsförklaringen, i Lincolns proklamationer, i Franklin Roosevelts tal, i kommittebetänkanden och kongressdiskussioner – överallt finner man önskan
att helga och rättfärdiga genom åkallande av en högsta makt.
Det är därför, summerar Tingsten, som den religiösa linjen sammanfaller med den humanitetens, toleransens och frihetens linje,
vilken i Amerika mer än i något annat land utom England (!)
blivit förpliktande tradition (kurs. av undert.). Tingstens omdöme
om den amerikanska mentaliteten och det andliga livet i USA
tycks helt samstämma med Nathan Söderbloms i hans bok Från
Uppsala till Rock Island. Det amerikanska samhället och dess
skola är i själva verket långt mindre sekulariserat än det svenska och har därför också större motståndskraft mot nedbrytande
tendenser – inklusive »kulturbolsjevism».
Liksom England står i stor tacksamhetsskuld till public schools
för det förnäma bildningsideal, som de så lysande framburit, så
har den amerikanska staten mycket att tacka den skola för, vilken framför andra blivit kallad »demokratiens skola»; dess insatser för att i ungdomens sinnen befästa de demokratiska idealen
är högst betydande. Man kan ju, om man så vill, i vårt mera sekulariserade land skratta åt faktum, att amerikansk ungdom i skolan får lära sig »självständighetsförklaringen» med dess religiösa
inspiration såsom katekes och att innebörden av densamma analyseras och kommenteras ur jämlikhetens och demokratiens synpunkt, vilken sammanfaller med det kristna evangeliets – men re- 343
E. G. C. Brandt
sultatet av denna undervisning (vilken som bekant inte kompletteras med särskild religionsundervisning eftersom varje samfund
har sin!) är anmärkningsvärt gott, därför att lärarna tror på sin
förkunnelse, själva är religiöst orienterade och hemmens inställning är positiv och kongenial. Det är naturligtvis därpå allt
hänger! Kristna hem, kristna skolor, kristen ungdom.
Men sekulariseringen har nog avancerat också i USA. Åven där
klagar statsmän och uppfostrare – väl inte helt utan skäl trots
Herbert Tingstens optimistiska vittnesbörd – att uppfostran saknar kärna och substans, därför att de moraliskt förpliktande handlingsnormerna befinner sig i upplösning i samband med tilltagande »gudlöshet».
Ingen vet om sekulariseringen står att hejda. Men ett är säkert
som amen i kyrkan, och det är, att om uppfostrans mål verkligen
är skapandet av demokratiska människor, såsom skolkommissionen och alla goda svenskar håller före, så kan detta mål nås endast genom en renässans för kristna normer. Med kristendomen
står och faller Västerlandet, dess demokrati och demokratiska
skola. Tron på möjligheten att fostra demokratiska människor är
knuten till hoppet om kristendomens makt i människohjärtan och
därmed i människors samhällen. Ave crux, spes unica.
344
·~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner