Print Friendly

Skärpta motsatser, 1947 i storpolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKÄRPTA MOTSATSER
1947 I STORPOLITIKEN
Av docenten TORVALD T:SON HÖJER, Djursholm
VID nyåret 1946-1947 glimtade en tunn silverstrimma på den
världspolitiska horisonten. Aret 1946 hade varit fyllt av desillusioner och växande spänning mellan de tre stora världsmakterna. Men när det led mot årsskiftet, skymtade .för ett ögonblick
generalissimus Stalin själv såsom något av en jultomte, medan
Molotovs hårda fysionomi trädde i bakgrunden. Fredsfördragen
med de f. d. tyska drabantstaterna, som så länge uppehållits av
den ryska omedgörligheten, blevo plötsligt och oväntat färdiga.
I Persien, som vid årets början hade tett sig som ett allvarligt hot
mot världsfreden, ägde mot dess slut en märklig och alltjämt
oförklarad rysk reträtt rum. Och de åtminstone enligt världspressen fryntliga arrangemangen kring fältmarskalk Montgomerys besök hos sina kolleger i Moskva tycktes sätta en lämplig
vinjett på kapitlet om denna storpolitiska julavspänning.
Det framhölls då på denna plats, att man ej borde glömma, hur
det även tidigare hade hänt, att den ryska utrikesledningen visserligen gjort halt eller t. o. m. slagit till reträtt inför en klar och
beslutsam hållning från motpartens sida men endast för att nästan
genast känna sig för på något annat håll, där motståndet till äventyrs kunde befinnas mindre fast. Denna förutsägelse har tyvärr
helt besannats. Det år, som nu gått till ända, har alltigenom fått
sin prägel av tilltagande motsättningar och allt hårdare språk
mellan de stora, och denna beklämmande utveckling är uppenbart
en följd av Rysslands absoluta omedgörlighet och allt tydligare
spekulationer i fortsatt europeisk osäkerhet och nöd såsom en
förutsättning för kommunismens framgång. Denna gång slutade
året helt i mörker; den stalinska julglädjen har uteblivit för en
pinad mänsklighet.
Ljusningen vid julen 1946 blev på sin tid endast en kort glimt.
Visserligen kunde frederna med Italien, Ungern, Rumänien, Bul- 21

!
Torvald T:son Höjer
garien och Finland mycket riktigt undertecknas i början av
februari, men ceremonin följdes av ej mindre än sex och en halv
månads dröjsmål med den ryska ratifikationen, med ty åtföljande
förlängt krigstillstånd och fortsatt osäkerhet för dem av de besegrade, vilka ej redan- som Rumänien och Bulgarien- fått visshet om sitt öde för den närmast överskådliga framtiden. Vad som
låg bakom detta oändliga uppskov, kan ej med visshet sägas;
närmast ligger väl att förmoda en manöver för att behålla kompensationsobjekt till andra svävande förhandlingar.
Men redan under det nya årets första dagar hade klyftan mellan västmakterna och Ryssland åter visat sig i hela sin vidd och
detta i den fråga, som under krigets slutskede hade varit svårast
och farligast av alla för sammanhållningen mellan de stora segrarmakterna. Marionettregeringen i Polen skred i början av 1947
äntligen till att hålla de »fria och obundna val», som överenskommits i Jalta i februari 1945 och vilkas anordnande Molotov då
-enligt vad Byrnes numera meddelat- förklarade skola kräva
ungefär en månad! Det visade sig, att de tekniska anordningarna
för de polska januarivalen mycket litet erinrade om begreppet
fria val, sådant det uppfattas i västerlandet, och att allt på förhand ordnades till en överväldigande seger för kommunisterna
och de med dem förbundna partierna över Mikolajczyks bondeparti, den enda oberoende politiska organisationen i Polen. De
föreställningar, som i början av januari gjordes i Moskva av Förenta staternas regering, avvisades emellertid med skärpa, och den
19 januari ägde valen rum med förutsett resultat; regeringen lade
beslag på 88 Ofo av mandaten. I vad mån detta tillkännagivna
resultat hade något matematiskt sammanhang med de avgivna
röstsedlarna, är okänt; erfarenheterna från de tidigare rumänska
valen i samma förfarna regi tillåta möjligen vissa slutsatser.
Mikolajczyks politiska öde var därmed avgjort, men på hösten
samma år lyckades han trots allt rädda livet tack vare en äventyrlig flykt från det land, i vars regering han något mer än två
år tidigare efter mycken tvekan och sannolikt efter starka på-
tryckningar från västmakternas sida hade inträtt.
De polska valen voro ett vältaligt vittnesbörd om hur man i
Kreml uppfattade och uppfyllde de tidigare avtalen mellan de tre
stora. Under sådana förhållanden var det knappast realistiskt att
hysa några större förhoppningar om framgång för de förhandlingar, som nu äntligen hade inletts i de två svåraste av de olösta
europeiska frågorna, den tyska och den österrikiska. Den 10 mars
22
Skärpta motsatser –
inledde utrikesministerrådet överläggningar i Moskva om dessa
spörsmål. Konferensen blev ingalunda kortvarig. Den pågick
ända till den 24 april men åtskildes utan att enighet hade uppnåtts i någon av de dryftade frågorna. Man beslöt, att ett nytt
försök skulle göras först i november vid ett utrikesministermöte i
London. Bevin förklarade i ett pessimistiskt underhustal, att man
ej kunde förutse, vilken riktning världsutvecklingen komme att
taga, om Londonkonferensen ej lyckades bättre än den i Moskva.
De spörsmål, på vilka den relativt lätta uppgörelsen om Österrike strandade, voro tre: ryssarnas anspråk på att få övertaga
föregivna »tyska» tillgodohavanden i Österrike, bland dem de rätt
betydande oljekällorna, samt marionettregeringens i Belgrad
anspråk dels på skadestånd, dels på betydande österrikiska områden. Kraven stredo mot all rätt och rimlighet, och deras förverkligande skulle från början dödsdömt det oberoende Österrike,
vars upprättande England, Amerika och Ryssland högtidligen
hade proklamerat som ett krigsmål i oktober 1943.
I den långt svårare tyska frågan kom man knappast längre än
till förpostfäktningar. Vad som framför allt omöjliggjorde även
den mest blygsamma enighet, voro ett par ryska krav. Det ena
innebar rysk meddelaktighet i Ruhrs förvaltning, samtidigt som
den för Tysklands livsmedelsförsörjning oumbärliga östzonen
alltjämt skulle vara ett ryskt monopol. Det andra gällde ett mycket stort skadestånd ur den löpande tyska produktionen, vilket
under förhandenvarande förhållanden i praktiken skulle innebära,
att det ytterst bleve U. S. A. och det ruinerade England, som skulle
få nöjet att bidraga till finansiering av sin store motspelare i
kampen om världshegemonien.
Redan ungefär samtidigt med Moskvakonferensens början hade
presidenten Truman och hans utrikesminister gjort ett viktigt
drag i och med förkunnandet av den s. k. Trumandoktrinen.
I praktiken innebar denna t. v., att de båda mest hotade fria
europeiska staterna, Grekland och Turkiet, erhöllo en omfattande
ekonomisk och militär hjälp för att kunna hålla stånd mot den
påträngande kommunismen och därigenom bevara de hotade
anglosaxiska positionerna vid östra Medelhavet och i Främre
Orienten. Turkiet höll på att digna under bördan av att år efter
år nödgas hålla sin arme mobiliserad för att kunna avvisa de
ryska kraven på baser vid Sunden och omfattande annexioner i
östra Mindre Asien. Vad dessa kravs uppfyIlande sannolikt skulle
få för följder, torde de baltiska staternas historia 1939-40 och
23
•’
}
Torvald T:son Höjer
194~48 ge vid handen. I det vida svagare och av partistrider
sönderslitna Grekland är den ryska taktiken en annan och mera
omedelbart aggressiv. Direkt över de svårkontrollerade landgränserna underhålla Bulgarien, Jugoslavien och Albanien ett omfattande guerillakrig i norra Grekland, då och då övergående i formliga invasionsförsök under den mystiske »general» Markos’ ledning – tydligen en pendang till »marskalk» Tito – i syfte att
med hjälp av den ekonomiska förstörelse och den allmänna oro
bland lantbefolkningen, som måste bli följden, till sist kunna
bringa den i Moskva varmt hatade grekiska regimen på fall och
fullborda Balkanhalvöns absorption i det slaviska storväldet.
FN:s undersökningskommission konstaterade denna främmande
inblandning i Greklands förhållanden, men den ryska vetorätten
har gjort ett effektivt stöd från folkförbundets sida åt den lagliga
regeringen omöjligt. Den engelsk-amerikanska hjälpen, nu senast
i form av amerikanska stabsofficerare, har emellertid hittills lyckats rädda Greklands frihet. Situationen är dock alltjämt särdeles allvarlig, ej minst till följd av oefterrättligheten i grekisk
partipolitik – ett mycket gammalt ont. Skulle vasallstaterna
– för att ej tala om Moskva självt – övergå till att öppet och
officiellt stödja rebellerna, blir Grekland utan tvivel det allvarligaste av alla hot mot världens fred.
Medan de tyska och österrikiska frågorna lagts på is för mer
än ett halvt år och Trumandoktrinen stärkt turkars och grekers
motståndskraft, skred Ryssland under sommaren till att slutgiltigt befästa sitt herravälde i Syrlösteuropa och krossa oppositionen
med hjälp av stamping-out-metoden, innan frederna ratificerats
och militärockupationen ännu behövt ens formellt upphöra eller
försvagas. Metoden var densamma, som redan kommit till synes
i Polen. Det gällde att med tjänliga medel krossa eller spränga
bondepartierna, de enda självständiga partibildningarna av betydelse och dubbelt farliga, emedan de å ena sidan förfogade över
väljarnas överväldigande flertal i dessa jordbruksländer och leddes av personligen ansedda politiker, å den andra ej så lätt som
vanliga borgerliga partier kunde utmålas som härdar för nattsvart reaktion och den ruskigaste kapitalism. Vapnet blev därför
företrädesvis beskyllningar för högförräderi, d. v. s. förbindelser
med Rysslands engelska och amerikanska bundsförvanter och
hjälpare från det nyss avslutade världskriget.
Turen kom först till Ungern, där ockupationsmakten en gång
tillåtit fria val och där följaktligen kommunisterna utgjorde en
24

Skärpta motsatser –
liten ehuru handlingskraftig och skickligt ledd minoritet, medan
småbrukarpartiet hade majoritet. Redan tidigare hade Moskva
med hjälp av i lyckliga ögonblick upptäckta sammansvärjningar
framtvungit åtskilliga uteslutningar av farliga personer ur majoritetspartiet. Nu kom den stora kuppen i slutet av maj, då regeringschefen Nagy under besynnerliga omständigheter avlägsnades
både från makten och ur landet. Formellt behöll en småbrukare
konseljepresidiet, men i realiteten var partiets självständighet
knäckt och den reella makten låg numera helt hos kommunisterna.
Efter erforderliga förberedelser ägde så nya val rum i slutet av
augusti. Den borgerliga och agrara oppositionen var emellertid
alltjämt förvånansvärt stark, och endast tack vare mycket omfattande valfusk- röstning av samma personer på flera ställensynas kommunisterna ha lyckats skaffa regeringsblocket mycket
knappt den andel av rösterna, som tillät det att i kraft av en
sinnrik författningsbestämmelse bli starkt överrepresenterat i
parlamentet och därmed situationens herre. I fortsättningen har
utvecklingen gått sin gilla gång. De farligaste oppositionspartierna ha upplösts och deras ledare häktats eller flytt ur landet.
En rad åtgärder i kommunistisk anda ha vidtagits, tydligen under
åtskillig tvekan och ruelse hos den socialdemokratiske koalitionspartnern. Ungern, under århundraden Västerlandets gränsvärn i
sydöst, tillhör åtminstone tills vidare nu självt den stora östern.
Det envisa motståndet utgör dock ett nytt övertygande bevis om
folkets sega livskraft och den västerländska kulturens livskraft.
Vida lättare att bemästra var situationen i Rumänien och Bulgarien, där den västerländska traditionen var svag och närheten
till Ryssland stor. I bägge fallen valdes förräderiprocessens väg
för att oskadliggöra de stora bondepartierna. Den mest ansedde
av de ännu verksamma bulgariska politikerna, bondeledaren Petkov, dömdes till döden och hängdes trots kraftiga föreställningar
från västmakterna. Hans parti upplöstes, och den på skräckvälde
grundade diktaturen stod fastare än någonsin. I Sverige observerades just vid tiden för mordet på Petkov en i regeringsorganets
spalter införd hyllningsartikel till terrorregimens ledande man,
fluten ur förstakammarledamotens och granskarens av den svenska
säkerhetspolisen herr Georg Erantings följsamma penna.
I Rumänien följdes i stort sett samma schema som i Bulgarien.
Bondeledaren, den mer än 70-årige Nikola Manin, bekant redan
från de siebenbiirgska rumänernas frihetskamp före 1914 och Balkans väl mest ansedda politiska namn under senare tid, ställdes
25
•’
!
Torvald T:son Höjer
inför en förräderidomstol, och hans stora parti upplöstes. Enda
skillnaden var, att Maniu på grund av sin höga ålder slapp undan
med – livstids straffarbete. Under hösten avrundades aktionen
med att den opportunistiske »liberalen» Tartarescu såsom utrikesminister ersattes med det kommunistiska partiets enligt uppgift
ledande kraft, Anna Pauker, och att vid årets slut den unge
konung Mikael, vars personliga ingripande tre år tidigare hade
fällt marskalk Antonescus diktatur, tvangs att abdikera. Republiken proklamerades, och »folkdemokratin» var förverkligad.
Händelseutvecklingen i Polen och Sydösteuropa under våren,
sommaren och hösten hade konsoliderat den ryska regimen till
de nya överläggningarna med västmakterna. Läget hade emellertid parallellt därmed förskjutits även till följd av ett initiativ
från amerikansk sida. I början av juni höll utrikesminister
Marshall ett tal vid Harvarduniversitetet, där han uppmanade
Europas länder att sluta sig samman för sin ekonomiska räddning. I sådant fall ställde han i utsikt en mycket omfattande
amerikansk hjälp under de närmaste åren. I mitten av juni sammanträffade så utrikesministrarna Bevin och Bidault i Paris för
att dryfta denna s. k. Marshallplan och beslöto genast att inbjuda
Molotov till en konferens i ämnet mot månadens slut.
För Ryssland ställdes sålunda frågan, om det skulle föredraga
att självt få del av och tillåta sina lydländer att komma i åtnjutande av de ekonomiska förmåner, som det amerikanska förslaget
otvivelaktigt innebar, eller om man hellre skulle stanna utanför
för att ej öka Amerikas inflytande och prestige och på något
sätt nödgas binda sin handlingsfrihet. Kreml valde tydligen mycket snabbt det senare alternativet. Tremaktskonferensen sprängdes efter några få dagar på Molotovs vägran att samarbeta. När
Bevin och Bidault gingo vidare och utfärdade en inbjudan till
tjugofyra europeiska stater att deltaga i en konferens om Marshallplanen, avböjde de åtta ryska vasallerna anbudet. Att denna hållning åtminstone i några fall ej alls berodde på egna önskningar
– detta hade ju också varit alldeles orimligt med tanke på deras
svåra ekonomiska läge – utan på tryck, eventuellt hotelser från
Kreml, framgick för envar av Finlands och Ungerns påtagliga
tvekan och knappast dolda lust att deltaga och än tydligare av
Tjeckoslovakiets öde. Pragregeringen skyndade nämligen att
tacka ja men tvangs, sedan premiär- och utrikesministrarna kallats till Moskva, att byta ståndpunkt. Klyvningen i ett öst- och
ett västblock var sålunda ett fullbordat faktum åtminstone på
26
Skärpta motsatser –
detta område. De övriga sexton inbjudna staterna läto sig representeras på en konferens i Paris i mitten av juli. De där tillsatta
utskottens arbete ledde till en europeisk hjälpplan, varpå Truman
och Marshall vid årets slut framlade utformade förslag för kongressen, kompletterade med provisoriska stödåtgärder åt de sämst
situerade länderna, främst Frankrike och Italien, för mellanperioden fram till den egentliga planens ikraftträdande. Sistnämnda
förslag ha redan i huvudsak antagits av kongressen, medan däremot själva Marshallplanens behandling därstädes ter sig till att
bli rätt långdragen och ej alldeles riskfri.
Under halvåret efter Marshalls Harvardtal har situationen i
Europa försvårats och hjälpen komplicerats av ett par omständigheter. Den ena är den fortsatta prisstegringen i Amerika, som
gjort de ursprungligen nämnda beloppen otillräckliga. Den andra
är motåtgärderna från ryskt håll.
Man nöjde sig nämligen i Moskva inte med att för egen och
underlydandes del taga avstånd från Marshallplanen utan skred
till en direkt motaktion. Delvis tog denna form i åtgärder för att
utbygga det ekonomiska samarbetet- eller måhända snarare den
ryska exploateringen – inom östblocket självt. Men delvis gick
man till direkt offensiva åtgärder i Västeuropa. I Warszawa höllos i början av hösten överläggningar mellan kommunistpartierna
i de olika öststaterna samt i Frankrike och Italien. Därvid framlade en av Rysslands allra främsta ledare, Sjdanov, en mycket
intressant rapport, utmynnande i ett slags krigsförklaring mot
Amerika och mot de socialdemokratiska partierna i Europa. Den
åtminstone formellt avskaffade Komintern återupprättades i form
av en kommunistisk »informationscentral» (Kominform). Det är
vidare uppenbart, att de franska och italienska kommunisterna
erhöllo nya och speciella uppgifter. Bägge voro sedan en kort tid
utträngda ur regeringsställningen och därför i stånd att kasta
den demokratisk-parlamentariska mask, som de – i likhet med
t. ex. sina nordiska partivänner – hade burit sedan krigets slutskede. Det gällde nu att i såväl Italien som Frankrike stimulera
massornas missnöje med de svåra rådande förhållandena och få
till stånd omfattande strejker och oroligheter, vilka skulle bringa
samhället i gungning, totalt eller partiellt lamslå näringslivet,
vålla svåra ekonomiska förluster och därigenom ytterligare stegra
missnöjet och oron samt genom den växande ekonomiska misären
göra Marshallplanen otillräcklig och ineffektiv.
Denna rent sabotörsartade verksamhet från kommunistiskt håll
27
..}
Torvald T:son Höjer
kom under hösten mycket riktigt till synes i både Frankrike och
Italien, för övrigt vid flera tillfällen förbunden med sabotagedåd
i rent bokstavlig mening mot järnvägslinjer o. d., varvid åtskilliga liv gingo förlorade. Särskilt den franska strejkrörelsen tedde
sig ett slag utomordentligt hotande, men det lyckades dock den
nya ministären Schuman- om vilken mera här nedan- att med
en fast hållning åtminstone för en tid betvinga orosandarna och
hjälpligt återställa ordningen. Densamma blev utgången i Italien.
Otvivelaktigt ha dessa händelser försvagat kommunisternas position inom den aktuella politiken och isolerat dem frän övriga
partier. Härom bära t. ex. den franska landsorganisationens klyvning och kommunisternas avhysande från förtroendeposterna i
kammarpresidier o. d. (trots att de äro det numeriskt största partiet) ett vältaligt vittnesbörd. Men ä andra sidan ha strejker och
oroligheter medfört en rätt betydande produktionsminskning och
därmed en skärpning av de redan förut hart när övermäktiga
ekonomiska svårigheterna och ett väsentligt hinder i Marshallplanens väg. Att det här alldeles uppenbart gällt att främmande
makt till behag tillfoga det egna landet största möjliga skada, är
ett vältaligt vittnesbörd om hur lik sig kommunismen trots all
parlamentarisk och demokratisk förklädnad förblivit, en iakttagelse, som förvisso ej gäller endast Frankrike och Italien utan
även andra länder, t. ex. dem, där man insläpper kommunistiska
representanter även i försvarsutredningarna.
Det länge beramade utrikesministermötet för diskussion av de
tyska och österrikiska frederna sammanträdde i november i London. Det blev rätt kortvarigt och slöt med ett fullständigt fiasko,
då allt samförständ med Molotov visade sig uteslutet. Utvecklingen
ter sig vid årets slut alltjämt oviss. Det är påtagligt, att ingendera parten gärna skrider till åtgärder, som utåt skulle kunna
lägga ansvaret för Tysklands definitiva klyvning på dess axlar,
allra helst som bägge ivrigt vädja till sympatierna i Tyskland,
där känslan för rikets enhet alltjämt är stark. A andra sidan har
den ryska politiken i Östzonen, vilken alltmera liknar den i Polen,
Ungern etc., redan för länge sedan gjort klyvningen till ett åtminstone temporärt faktum. Vid årets slut synas västmakterna
ha börjat vidtaga trevande förberedelser till att upprätta en västtysk stat, i vilken då även den franska zonen förr eller senare
skulle uppgå. Självfallet skulle denna statsbildning åtminstone
t. v. komma att representera begreppet Tyskland i Europa. Ett
detaljproblem, som blivit aktuellt, är Berlins ställning. Skoln
28
Skärpta motsatser –
ryssarna utnyttja sina obestridliga praktiska möjligheter att avskära stadens västzoner från annan tillförsel än genom luften~
Skola västmakterna i sådant fall kunna infria sina mycket bestämda utfästelser att inte överge staden~ Och hur skulle en sådan
öppen konfliktsituation inverka på världsfreden~
Vid en blick på de tre besegrade stormakterna synes omdaningen
och återuppbyggnaden i Japan förflyta i lugn. Vad borgen detta
kan innebära för framtiden, torde vara särdeles ovisst, men det
förefaller sannolikt, att de besvikelser, som efter kriget mött
U. S. A. i Kina, skola göra det alltmera angeläget för Amerika att
åstadkomma ett gott förhållande till Japan för att med trygghet
kunna utnyttja öriket som framskjuten bas i Fjärran östern.
· Italiens inre förhållanden under året ha utmärkts av stor labilitet, beroende på det bekymmersamma ekonomiska läget och de
ovissa parlamentariska förhållandena. Det katolska folkpartiet
under de Gasperi har under hela året suttit vid makten, tidvis
ensamt, sedan den stora regeringskoalitionen sprängts och kommunister (Togliatti) och vänstersocialister (Nenni) till synes slutgiltigt avlägsnats från makten. Mot årets slut har regeringen’>
bas emellertid vidgats genom inträde dels av vissa borgerliga
vänstergrupper, dels av det kluvna socialistpartiets högerflygel
under Saragat. Läget är emellertid alltjämt av allt att döma mycket ovisst, då de ekonomiska förhållandena äro särdeles dåliga
och kommunistparitet är väl organiserat och lett, fullständigt hänsynslöst och troget understött av Nennis ej obetydliga grupp av
marxistiska bourboner.
I Tyskland har läget till synes ej nämnvärt ändrats sedan 1946.
Försörjningsförhållandena äro fruktansvärda, näringslivet ligger
alltjämt till stor del nere, även om kolproduktionen i Ruhr
stegrats, och den politiska apatin tycks alltjämt vara vida spridd
bland de stora massorna. Ej heller synas de ledare, som framträtt,
vara särskilt färgstarka, med undantag för den socialdemokratiske dr. Schumacher. Den blygsamma ställning, som de tyska
instanserna alltjämt intaga i förhållande till ockupationsmyndigheterna, kan ej vara gynnsam för vare sig deras popularitet eller
deras förmåga att väcka intresse för sina förehavanden. Det äterstår att se, om det eventuella upprättandet av en väststat kan
åstadkomma någon ändring härutinnan. En gynnsam omständighet på längre sikt ligger otvivelaktigt i att västmakterna i det
rådande läget äro i hög grad hänvisade till att söka tyskarnas
aktiva medverkan. Inom östzonen ha ryssarna vid årets slut in- 29
•’
Torvald T:son Höjer
gripit mot det enda relativt självständiga partiet, det kristliga,
och ersatt dess ledning med medgörligare folk – i allt väsentligt
samma skådespel som tidigare i Ungern.
Förhållandena i Frankrike påminna trots dess egenskap av
segrarmakt rätt mycket om dem i Italien. Det är samma misär
inom näringslivet, samma upplösning i samhället, samma starka
och på rent sabotage inställda kommunistparti, samma svårigheter att få de politiska institutionerna att fungera. Den vid årets
början och författningens ikraftträde bildade koalitionsregeringen
under ledning av socialdemokraten Ramadier undergick den 4
maj den betydelsefulla ändringen, att kommunisterna utträdde.
Klyftan mellan dem och övriga partier har sedan dess hastigt
vidgats. Kommunalvalen på hösten bragte en fullständigt sensa-·
tionell seger för general de Gaulles nya parti, vunnen främst på
det katolska folkpartiets bekostnad. Efter denna händelse uppvisar Frankrike tre stora kampfronter: gaullisterna- den numerärt starkaste åtminstone f. n. – kommunisterna samt en mellangrupp, utgjord av de starkt sammanskrumpna katolska, radikala
och socialdemokratiska partierna. Det är denna sistnämnda konstellation, »den tredje kraften», som f. n. utövar makten under
stora svårigheter, numera under Ramadiers efterträdare, katoliken Schuman, ett personskifte, som uppenbarligen inneburit en
rättning höger. Regeringens parlamentariska underlag består
egentligen av de båda stora flygelpartiernas hätska inbördes
fiendskap. Det återstår att se, om det skall visa sig möjligt för
Schuman och hans män att utföra sådana prestationer, främst på
statsfinansernas och folkförsörjningens område, att centern kan
stabilisera sitt maktinnehav på en fastare grund. I annat fall
torde Frankrike gå svåra äventyr till mötes. Kommunisterna
synas snarast önska att se de Gaulle vid makten i hopp att hans
av dem väntade misslyckande skulle betyda, att det historiska
samhället spelat ut sin sista trumf och att därefter ingen makt
skulle återstå för att hejda den röda flodvågen. – Inom den
franska utrikespolitiken förefaller den tendensen tydlig, att man
lämnar den vågmästarställning, som man tidigare efter kriget
strävat att intaga, och alltmera närmar sig de båda anglosaxiska
makterna. Därvid spela väl både det ekonomiska nödläget och
fruktan för de röda en betydelsefull roll.
Åven England har under året haft att kämpa med stora svårigheter. Särskilt kritiskt var läget dels i februari, då svåra väderleksförhållanden och det bristande förutseende, som tycks vara en
30
..
Skärpta motsatserofrånkomlig egenskap hos socialdemokratiska regimer, framkallade en svår kolkris med akut brist på elektrisk kraft och svårt
avbräck för produktionen. En ny allvarlig kris inträdde på sommaren, då valutaläget blev desperat. Denna gång var vädret veterligen utan skuld. Drastiska restriktioner av olika slag måste tillgripas, enligt de flestas mening alldeles för sent och enligt mångas
alltjämt otillräckliga.
Regimens auktoritet har därjämte lidit av vissa ministrars
blamager, främst den åtminstone för tillfället avpolletterade
finansministern Daltons budgetindiskretioner och den numera
degraderade bränsleministern Shinwells klumpiga och taktlösa
offentliga yttranden. De öden, som övergått dessa båda ministrar,
visa emellertid, att den engelska parlamentarismen alltjämt har
åtminstone den goda egenskapen i behåll, att ej ens en solid parlamentsmajoritet kan skydda en uppenbart olämplig eller inkompetent minister från följderna av sina fadäser. Alla de här
antydda händelserna ha ej kunnat undgå att ha en stimulerande
verkan på det stora oppositionspartiet. Kommunalvalen tidigt på
hösten resulterade också i ett veritabelt jordskred till de konservativas förmån på arbetarpartiets bekostnad och utan att liberalerna kunde hämta annat än nya besvikelser. Rikspolitiska följder
har detta val i och för sig inte, men det har gjort arbetarpartiets
mandat från väljarkåren att genomföra ytterligare »reformer»
särdeles tvivelaktigt. Det nya året får visa, om ministären Attlee
kan fortsätta att regera utan att vädja till väljarna i en tydligen
för Labour party föga gynnsam situation.
Högervinden har på olika sätt varit påtaglig vid en rad andra
val: i Norge, där högern vann en betydande framgång, i Danmark,
där den numera stabilt konservativa Venstre gått fram på det
mera opportunistiska konservativa folkpartiets bekostnad liksom
socialdemokraterna på kommunisternas, i Schweiz och, som tidigare omtalats, i Frankrike. Kommunisternas återgång i Västeuropa är särskilt påtaglig. Ett annat genomgående drag är, att
socialdemokratin i land efter land ställes inför valet mellan rättssamhället och den öppet proklamerade eller underförstådda samverkan med kommunisterna.
Inom det engelska imperiet har den i föregående årsöversikt
skildrade sönderfallsprocessen gått vidare. Under lord Mountbattens ledning förlöpte i augusti avvecklingen av det engelska
väldet i Indien och uppdelningen på två dominier, Indien och det
muhammedanska Pakistan, överraskande lugnt. Men i fortsätt- 3- 4854 Svensk Tidskrift 1948 31
..} ..~ -..
Torvald T:son Höjer
ningen ha de förut hysta farhågorna delvis besannats genom
fruktansvärda blodbad på muhammedaner, respektive hinduer på
ömse sidor av gränsen i det delade Pendjab liksom genom de mycket allvarliga förvecklingarna mellan de båda nya staterna i samband med oron i Kasjmir med dess hinduiske härskare men övervägande muhammedanska befolkning. Det nya året skall visa, om
Indien och Pakistan lyckas bevara freden sinsemellan och om de
skola kvarstå inom det brittiska samväldet eller begagna den dem
medgivna rätten att utträda, ifall de så önska. Utträde är däremot redan beslutat för Birmas del. Där har världen sålunda fått
en ny stat med oviss livskraft och föga stabila förhållanden,
blixtbelysta i juli, då en stor del av kabinettet under pågående
konselj nedmejades med kulsprutor av missnöjda landsmän. De
vidsträckta, tidigare i hägnet av pax Britannica levande länderna
kring Indiska oceanen arta sig överhuvud taget till ett nytt stormcentrum i en redan mer än tillräckligt orolig värld.
I Förenta staterna upptages till stort men såväl för U. S. A.
självt som för världen i övrigt en allt större del av den politiska
horisonten av uppmarschen till det stundande presidentvalet. Det
förefaller uppenbart, att presidenten Truman under 1947 återvunnit åtskilligt av den prestige han förlorat under 1946, och att
en republikansk seger 1948 ej längre är lika klar, som det då kunde
tyckas. Vem som blir republikanernas kandidat, står ännu i vida
fältet- en politiker som guvernören Dewey och senatorerna Taft
och Vandenberg eller, om mera publikdragande namn anses oundgängliga, en segerrik fältherre som Eisenhower eller Mae Arthur.
Förhållandet mellan president och kongress har denna gång som
så ofta förr under senare hälften av en presidentperiod tett sig
rätt kärvt. Vad stämningsläget ute bland folket i gemen angår,
är det tydligt, att det nu åter blåser en mycket stark antikommunistisk vind, erinrande om mellankrigstiden. På sina håll har
denna stämning tagit sig uttryck, som mera vittna om den kränkta
rättskänslans styrka än om egentlig politisk kultur.
Rysslands inrikespolitik är som alltid i stort sett dold för yttervärlden. Tydligt är emellertid, att samma tendens varit rådande
1947 som 1946, d. v. s. en klar återgång till en allt ortodoxare och
ofördragsammare kommunism och ett intensivt främlingshat.
Dessa tendenser framträda då och då i rätt avslöjande scener så-
som förbudet mot giftermål med utlänningar eller generalöverste
Sjdanovs bekanta herdabrev till de ryska filosoferna. Mera ovisst
är, i vad mån de ofta återkommande ryktena om Stalins dåliga
32
Skärpta motsatser –
hälsotillstånd och tilltagande bräcklighet äga något fog. Suc·
cessionsfrågans ordnande är åtminstone för utlandet okänt, om
det alls skett. Det väsentliga är i varje fall tills vidare bilden av
en jättestat, hermetiskt avsluten från yttervärlden och där massorna leva i de vildaste vanföreställningar om vad som sker utanför Sovjetunionens gränspålar, och hetsas till allt större fruktan,
misstro och avoghet mot denna okända och misskända yttervärld.
Frågan är, om världen egentligen någonsin sett en makt av denna
styrka leva på ett sådant sätt fysiskt och andligt isolerad och vad
denna avskildhet i längden kan innebära för freden.
Märkligt är att iakttaga, hur Sovjet lyckats förspilla den aktning och sympati, som den röda armens bragder under kriget
mångenstädes vunnit. Kvar stå som sympatisörer egentligen blott
de, som helt satt förnuftet under trons lydnad, samt sådana, som
räkna med ett rött herravälde i Europa och inrätta sig därefter;
ingendera typen saknas hos oss. Att prestigeförlusten annars blivit så snabb och så fullständig, beror väl främst på den ryska
efterkrigspolitiken själv. Men en viktig roll har spelats av de
talrika avslöjandena om de inre ryska förhållandena och den
röda utrikespolitikens metoder och målsättning. Särskilt må
erinras om den officiella rapporten om spioneriet i Kanada, om
Dallins sakkunniga och innehållsrika böcker, om Kravtjenkos
skakande- och oerhört spridda- memoarer samt, ur helt annan
synvinkel, om Byrnes’ lugna och sakliga skildring av underhandlingarna mellan de tre stora 1945-1946. Det politiska väderskiftet
är påtagligt i alla länder med fri åsiktsbildning och utgör en
betydelsefull realitet, inrikes- såväl som utrikespolitiskt.
Den bild, som världen företer vid ingången av 1948, företer alltmera slående likheter med den för tio eller elva år sedan, dock
med den skillnaden, att den hotande maktfaktorn denna gång
äger vida större maktresurser än då, har vida flera åtminstone
formellt bundna anhängare utanför sina gränser och står i kampställning mot ett Europa, vars maktresurser blivit fruktansvärt
försvagade av tio års krig, sårfeber och vanstyre. Samtidigt erbjuder den moderna krigstekniken långt fruktansvärdare kampmedel än 1938 års. Det är den situationen, som flertalet av våra
riksdagspartier funnit lämplig för en betydande försvagning av
riksförsvaret i fråga om såväl.levande kraft som materiel.
33
•’
!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner