Skärpt beredskap


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKÄRPT BEREDSKAP!
INOM DEN SVENSKA opinionen har
under många år bestått en benägenhet att uppfatta de världspolitiska
kriserna som händelser av mindre
betydelse än den ekonomiska och
politiska utvecklingen i det egna
landet. Utrikespolitiska kunskaper
har varit föga utbredda, och den
ringa roll som utrikesfrågorna
länge spelat i riksdagsdebatterna
avspeglar rätt väl allmänhetens intresse för dem.
Denna höst har vi i Sverige brutalt ryckts ut ur drömtillståndet.
Dag Hammarskjölds tragiska bortgång ställde på ett lika åskådligt
som dramatiskt sätt vårt folk inför
det faktum att med den högsta
pliktuppfyllelse i kampen för freden kan följa den högsta insatsen
– det egna livet. Dag Hammarskjölds gärning och offerdöd har
väckt en inre darrning hos det
folk han tillhörde.
Vart vi vänder våra blickar på
världskartan skönjes vittnesbörd
om lägets djupa allvar. I Europas
mitt pågår den kris kring det fria
Väst-Berlin, vars utgång blir avgörande för sammanhållningen i
Väst-Europa och därmed för möjligheterna att rädda spillrorna av
det europeiska politiska och kultureila arvet. I Frankrike beror bokstavligen talat allt på att de Gaulle
kan skyddas mot mordanslagen.
Hans död skulle utlösa kaos och
sannolikt ett inbördeskrig, som i
varje fall skulle förlama NATO och
måhända föra en kommunistdominerad folkfrontsregim till makten.
Kremls direkta inflytande skulle i
så fall nå fram till Engelska Kanalen.
I Nordafrika växer de radikala
krafterna i Tunisien och Marocko
oavlåtligt i styrka. De kan inom
överskådlig tid komma att etablera
nya regimer – i nära förbund med
Sovjetunionen och Kina. Lyckas
inte de Gaulle förmå FLN till en
försoningsfred kommer Algeriet att
delas. En dylik utveckling kan innebära att den fria världens fotfäste i Nordafrika faller bort –
Europa överflyglas från söder.
På flera punkter längs gränslinjen mellan den kommunistiska och
den fria världen avtecknar sig risker för nya kommunistiska framstötar. l. t. ex. Iran är faran för en
sovjetrysk aktion överhängande om
inte en politisk kraftsamling kommer till stånd i Turkiet. I Indokina
är den fortsatta kommunistiska infiltrationen så framgångsrik att en- 382
dast en amerikansk militärinsats
av betydande storleksordning torde
kunna hejda den. Längre ut i periferin inger läget i t. ex. Centralafrika, Brasilien, Venezuela och givetvis Cuba djupa farhågor. Utanför den fria världens kärnområden
-den Nordamerikanska kontinenten, Västeuropa och Australien –
är frihetens krafter på reträtt i det
kalla kriget. Kennedys varning vid
sitt tillträde som president att nyheterna skulle komma att bli
sämre innan de blev bättre har
sannerligen visat sig befogad.
För den vaknande svenska opinionen gäller det först och främst
att uppfatta det världspolitiska lä-
gets utomordentliga risker – för
den fria världen och därmed för oss
själva. Hur starkt än kärnvapenkrigets förödelse må verka återhållande så har dock spänningen mellan de båda maktblocken nått en
sådan nivå att krigsfaran är akut.
Än så länge ligger den snarast i
risken för en ohejdbar serie av felbedömningar och olyckshändelser.
Men allteftersom spänningen ökar
kommer psykiska krafter i rö-
relse – hat, fruktan och desperation – som kan komma att framkalla Ragnarök utan att någondera
sidan egentligen vill det.
Med dessa risker måste vi i Sverige göra oss förtrogna. Vi måste
intaga en skärpt beredskap- i första hand på det psykologiska planet. Vi måste också överväga vad
vi ytterligare kan göra för att förbättra våra möjligheter till försvar
i detta det totala krigets tidevarv.
Särskilt måste vi granska vår beredskap inför ett överraskande krigsutbrott.
Den nye högerledaren Gunnar
Heckscher har riktat en interpellation till statsministern i denna
fråga. Den alltmer oroade allmänheten väntar förvisso ett snabbt,
klargörande och hoppingivande
svar. I avvaktan på detta svar må
här endast sägas att kraftfulla åtgärder för att förbättra civilförsvarets effektivitet, inte minst när det
gäller utrymningsuppgifterna, uppenbarligen är särskilt brådskande.
Anvisningarna i den utmärkta försvarsbroschyren »Om kriget kommer …» räcker inte. Det krävs
också övningar i deras tillämpning
– övningar i långt större skala än
de idylliska lokala försök, som hittills förekommit.