Print Friendly

Skärgårdskarlen och humanisten

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ad läser du? Frågan
kom alldeles oförhappandes och
utan någon bok i
handen och med
blicken fästad på den av strålkastarna
upplysta vägbanan förstod jag först
inte vad han menade.
– Du läser väl!? Den frågande
tonen fick en mer imperativ klang.
– Jaa, jo, försökte jag dröjande
något oklar om nästa fas i samtalet
skulle bli ett förhör på eventuellt
kvardröjande skolkunskaper om den
svenska litteraturens klassiker. Skulle
jag klämma till med något lämpligt
citat från Fröding, Stagnelius eller
Tegner. Vad förväntades egentligen
av mig som nyanställd ”talskrivare”
eller – vilket kom närmare sanningen
– samtalspartner?
-Jack. Du har väl läst Jack! Han
OLOF EHRENKRONA är författare
och f d planeringschef i statsrådsberednillgen. Han var medarbetare till
Gösta Bohmall urzder deruus tid som
partiordförande och ekonomiminister.
OLOF EHRENKRONA:
skärgårdskarlen
och humanisten
har ett så härligt språk. Jag var
tvungen att vrida på huvudet for att
försäkra mig om att rösten verkligen
tillhörde den silverhårige moderathövdingen på sätet bredvid.
– Och Svante Foerster. Klasskämpen. Du har väl läst den. En
fantastisk bok. Det var nu alldeles
tydligt att Gösta inte förväntade sig
någon mer inträgande analys av
någondera böckerna. Han utgick
sannolikt ifrån att jag var lika
främmande för modern svensk
skönlitteratur som mina företrädare i
ämbetet som läste helt andra saker.
SVENSK TID SKRIFT
Det tillhörde överraskningarna
den första tiden att Gösta var en
storläsare och att han tycktes läsa allt
som kom ut av svensk skönlitteratur.
Men så var det och ingen annan
svensk politiker har med sådan
självklarhet haft direkta och indirekta
referenser till sin samtids författare i
sina anföranden. Och detta inslag i
hans personlighet har heller knappast
alls uppmärksanmuts i historieskrivningen över Gösta Bohmans
period som moderaternas partiordförande.
Ändå finns här otvivelaktigt en del
av hemligheten bakom hans framgångar som folkvald politiker och
som ledare för moderaterna. Hos
författare som Foerster, Delblanc och
Gustafsson fann Gösta Bohman ett
naturligt anslag, en förankring i det
genuint svenska och ett patos för
individens frihet och personlighetens
växt som så starkt präglade hans
politiska förkunnelse.
Gösta Bohmans tid som partiledare – 1970-talet och det tidiga
35
1980-talet – innebar en stark politisk
förnyelse. Under de första åren var
han själv, partisekreteraren Bertil af
Ugglas och Carl Bildt drivande i den
process som 1975 utmynnade i ett
nytt ideprogram. Där lyckades
moderaterna för första gången analytiskt gjuta sanm1an sitt liberala och
sitt konservativa arv och de förebådade därmed en utveckling som
under 1980-talet kom att prägla i
stort sett alla västvärldens konservativa partier.
Ideologiska problemställningar
Ideprogranunet fick sedan sin logiska
fortsättning i Gösta Bohmans idetal i
skiftet från sjuttio- och åttiotal. Mest
uppmärksammat har blivit det så
kallade Uppsalatalet, men han höll i
själva verket en hel serie anföranden
där så gott som alla stora ideologiska
problemställningar behandlades –
demokratins gränser, rättsstaten,
marknadshushållningen, synen på
människan, den teknologiska
omvandlingen etc.
Då hade väl knappast någon
bilden av Gösta Bohman som en
intellektuell politiker eller ens
ideologiskt besjälad agitator. Den
förra bilden passade Per Ahlmark
bättre och den senare Olof Palme.
Han representerade heller inte dessas
motsatser som den jordbundne praktiskt lagde Fälldin utan sågs av de
flesta som urtypen för en rak och
bestämd högern1an.
Få insåg när han tillträdde 1970
han därmed uppfyller det viktigaste
kriteriet för att bli ”het” i medierna.
Men en aldrig så färgstark och
mångsidig personlighet hade räckt
om han hade saknat djup i sin
politiska övertygelse eller med åren
hade börjat upprepa sig själv.
Läsarrdet bidrog till djupet i hans
idevärld och stimulerade hans kvinnliga intuition. Envar partiledare blir
förvisso salig på sin fason men för
Gösta Bohman gav alldeles säkert
litteraturintresset sitt bidrag till att
hans politiska gehör överglänste konkurrenternas.
Att arbeta med Gösta Bohman
hade den obestridliga fördelen att
konsumtionen av utredningstext och
propositionsprosa kunde begränsas
till ett minimum, medan det var ett
självklart tjänsteåliggandet att umgås i
Lars Gustafssons, Vaclav Havels, Jean
Francois Revels och Hans Magnus
Enzensbergers världar. Och ungefår
en gång i månaden utbröt ett febrilt
letande i medarbetarnas bokhyllor
efter Delblancs pamflett Trampa
vatten, ett slitet exemplar fylld med
Göstas tjocka röda understrykningar.
Liknelsen kan tyckas djärv, men
på samma sätt som Reagans skådespelarbakgrund gav honom en
genuin relation till den amerikanska
”folksjälen” gav litteraturen Gösta
Bohman makten över både språk och
känsla. Han fick instrumenten som
gjorde att han blir förstådd också när
han talar om abstrakta och starkt
principiella frågor. Och han odlar
genrer.
En partiledare blir vare sig man
vill eller ej en symbol för sitt parti.
Hans eller hennes sätt att möta
allmänheten blir ofrånkomligt ett
slags hallstämpel på helheten. Gösta
Bohman tog en risk när han lät rent
ideologiska spörsmål ra en så stor
plats i förkunnelsen. Det hade lätt
kunnat bli ett skolmästaraktigt doserande som hos Gunnar Helen eller en
tom och gäll agitation som hos Olof
Palme. Men genom att utmana själva
grundvalarna för vänsterns problemformuleringar och verklighetsbeskrivningar och behandla de mest
centrala politiska frågorna i ett
naturligt sarrunanhang präglades så
småningom en bild av moder”aterna
som övertygade liberaler och –
kanske ännu viktigare – av liberalismen i moderat tappning som ett
övertänkt tankesystem.
Från individens horisont
ordets egentliga mening är Gösta
Bohman en humanistisk politiker.
Trots sitt intresse för ekonomisk
politik och hans tendens att vilja
späka sina åhörare med kaskader av
siffror över industriproduktion och
bytesbalans ägnade han aldrig mer än
ett förstrött intresse åt sådant som
penningmängdsmått och jämviktsteori. Då lockar honom den österrikiska ansatsen betydligt mer,
eftersom den utgår från riktiga människors naturliga beteenden.
Där andra tar sin utgångspunkt i
vilken sammansatt personlighet själv en skrivartalang som gör hans abstrakta modeller och sköna teorier
Gösta Bohman egentligen är och att böcker till det mest läsvärda i sina ser han problemet från individens
36 SVENSK TIDSKRIFT
horisont. En debatt som fördes i
början av 1980-talet mellan Bohman
och Heckscher om demokratins
fonn och innehåll säger mycket om
varför den förre blev så framgångsrik
i rollen som politisk ledare medan
den senare trots sin intelligens och
sma kunskaper lyckades så mycket
sämre. De landade på diametralt
olika slutsatser i en fundamental
ideologisk fråga, inte därför att de
tyckte så olika utan därför att de såg
saken ur helt olika perspektiv.
Gösta Boharnn ser demokratin ur
den enskildes perspektiv, vilket gör
det nödvändigt att fasta uppmärksamheten vid beslutens innehåll och
inte bara till formerna. Gunnar
Heckscher däremot anlade statsvetarens mera ingenjörsmässiga perspektiv. Demokratin var ett redskap
med vissa klart definierade egenskaper, ett dött föremål som inte
borde förses med någon norrnativ
tvångströja. En pistol var och förblev
en pistol oavsett om den användes för
att skjuta ihjäl någon eller för att
skjuta till måls, menade Heckscher,
medan Bohman med offrets
perspektiv för ögonen anser att
skillnaderna mellan ett mordvapen
och en pistol nog var betydande.
Diskussionen tillhör de ev1ga
trätaämnena och det är Gösta
Bohman som företräder en för
moderater oortodox syn, medan
Heckscher hade idetraditionen på sin
sida. Men i Gösta Bohmans vågskål
ligger vikten som väger tyngre –
erfarenheterna från decenniers
demokratiskt styre.
I debatten om majoritetstyrets
gränser och individens frihet fanns
nämligen en självklar referensram i
den inhemska debatten om frihet
eller socialism. Trots vår i vissa
stycken starkt frihetliga tradition
” Gösta Bohman
kunde därför anknyta
till ett gammalt svenskt
sentiment när han försvarade de personliga
fri- och rättigheterna i
allt från skärgårdsbons
rätt till sitt fiske till
vanlige Svenssons att
gå med kniv livremmen.
”utgör ju efterkrigstidens socialdemokratiska Sverige västvärldens kanske
bästa exempel på vad Revel kallade
for ”den totalitära frestelsen”. Gösta
Bolm1an kunde därför anknyta till ett
ganm1alt svenskt sentiment när han
försvarade de personliga fri- och
rättigheterna i allt från skärgårdsbons
rätt till sitt fiske till vanlige Svenssons
att gå med kniv i livremmen.
Redan före Reagan och Thatcher
fanns hos honom något av det bästa
hos dem bägge (och egentligen ingen
av deras mindre bra sidor) . Han
saknade till exempel den nationella
egocentricitet som hos Mrs Thatcher
tog sig uttrycket att hon vägrade
genomskinliga indolens. Men förmågan att kommunicera den driftiga
medelklassens värden och formulera
dess ambitioner hade de tre gemensamt.
Alla tre tyckte om att spränga
gränsen för det politiskt korrekta och
reta gallfeber på en medievänster som
trott sig inneha ett evigt problemformuleringsprivilegium. Det var
emellertid inte evigt och grämelsen
grävde allt djupare 1aror i vänsterdebattörernas ansikten for varje ny
opinionsmätning som visade att de
nya konservativa ledarnas popularitet
tycktes stå i omvänd proportionalitet
till ratingen i de politiskt korrektas
sällskap av deras uttalanden.
När Gösta Bohman i valet 1979
etablerade moderaterna som det
största borgerliga partiet, var det efter
en valrörelse som inletts med en
bostadspolitisk reflektion kring
klimatskillnadernas betydelse för
möjligheten att trivas i ett plåtskjul,
som fortsatte med ett inlägg i
energifrågan av innebörden att
cykling var farligare än kärnkraft och
som finaliserades med det lika uppriktiga som korrekta påståendet att
mittenpolitik var struntprat. Det är
inte utan att man kan förstå
desperationen hos hans politiska
motståndare.
– Rätta mig om Jag har fel, är
favorituttrycket när Gösta Bohman
ansätts av besvärliga frågor och låter
däm1ed ana en klädsam ödn~ukhet.
Men frasens dolda innebörd är
naturligtvis den motsatta. Den utesamhällsutveckling under social- dricka Perrier och Reagans ibland väl blivna rättelsen blir en bekräftelse
SVENSK TIDSKRIFT 37
också från en kritisk utfrågare av vad
Gösta Bohman står i begrepp att
påstå. Och det är något av en gåta
hur han med sitt starka ideologiska
engagemang och den aldrig sviktande
tron på sina egna övertygelser ändå
inte överskrider gränsen for
dognutism. D!=!t kan visserligen sägas
att han gynnats av konkurrensen,
eftersom Olof Palme utgjorde ett
jämforelseobjekt som skulle ha fatt
lgnatius Loyola att framstå som en
pragmatiker. Men det finns en annan
och viktigare forklaring.
Tydlig samhällskritik
socialdemokratin som moderaternas
primära uppgift.
Det finns nämligen en tendens att
bortse från att radikaliseringen av
moderaternas liberala profil inte
handlade om att forespråka en utopi
utan om att avlägsna Sverige så långt
som möjligt från en alltmer forkvävande socialdemokratisk samhällsmodell.
Därfor var det NEJ som kom att
gälla i fondfrågan. Även om moderaterna i och for sig ville se ett mera
spritt ägande var alternativet till
kollektiva löntagarfonder INGA
FONDER ALLS, istället for mer
nium som moderatledare att ge
moderaterna en unikt stabil bas for
den ”kommunala revolutionen”
under Ulf Adelsohn och Carl Bildts
agenda som forste moderate statsminister efter Arvid Lindman. Gösta
Bohman som motståndarna gärna
utpekade som auktoritär hade fatt
med sig hela sitt parti i en ideologisk
omvandlingsprocess som sannolikt
skulle ha sprängt Högerpartiet bara
några år tidigare, men som nu
omfattades på djupet och med
betydande entusiasm.
Politisk klassiker
Gösta Bohman använder sällan eller mindre komplicerade alternativ Han drev forvisso inte individabstrakta och opersonliga termer som for vinstdelning i foretagen.
”marknadens frihet” eller ”fri
konkurrens”. Han talar istället om
individens frihet att välja och utvecklas efter sin egen formåga. Han
forankrar också i sitt budskap i en
tydlig samhällskritik som inte bara
sympatisörerna känner igen sig i.
Under åren som partiledare kritiserades Gösta Bohman ofta for att tala
alltfor mycket om socialdemokratins
fel och brister och for lite om sitt
eget alternativ.
– Men alternativet är ju att göra
precis tvärtom som socialdemokraterna vill, invände han och fortsatte lika glatt angripa motståndarna
for deras kollektivistiska böjelser.
Och det är åtminstone min övertygelse att moderaternas liberala fornyeisen knappast hade varit möjlig
utan den inträngande samhällsanalys
som blev nödvändig just därfor att
Gösta Bohman såg oppositionen mot
38
Detsamma gällde i diskussionen
om demokratins gränser och
rättsstaten. Gösta Bohman gick då till
storms mot en samhällsurveckling
som hotade bärande principer i det
öppna samhällets rättsordning och
som tenderade att göra demokratin
till ett hinder for det verkliga folkstyre som utövas i en fungerande
marknadsekonomi.
Den starka tonvikten vid
samhällskritiken gjorde att moderaterna slapp gå på tomgång och
rvingas upprepa sina egna kanoniska
teser tills både de egna foreträdarna
och väljarna hade hört dem till leda.
Motståndarna och verkligheten
forsåg hela tiden samhällskritiken
med nya exempel och nya infallsvinklar som gjorde det lätt att bevara
fräschören i den politiska forkunnelsen.
Därigenom kom Bohmans decenSVEN S K TIOSKR.IFT
ualismens ideer i ett historiskt
vakuum- traditionen fanns etablerad
sedan Lindmans, Bagges och
Hjalmarsons dagar – men han lyckades att forankra den liberalkonservativa fusionen på djupet hos
de aktiva moderaterna genom att
sätta in den i ett sammanhang som
var ett med tiden.
Här var det av avgörande
betydelse att han hade så starka
referenser från världar helt vid sidan
av politiken. Enbart slagord, doktriner och teser skulle aldrig ens
internt ha överlevt de vindskiften
som är ofrånkomliga i ett dynamiskt
samhällsklimat.
Nu skrev Gösta Bohman istället
en politisk berättelse som kommer att
forbli en klassiker. En berättelse om
de eviga svaren på några av de
viktigare frågorna, visserligen bara
världsliga frågor men likafullt
oberoende av tid och rum.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner