Print Friendly

Skånskt sjuttonhundratal

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKÅNSKT
SJUTTONHUNDRATAL
Av docenten A:RISTER HANELL, Lund
o
ÅR 1658 blev Skåne jämte Blekinge och Halland en del av det
svenska riket. Detta faktum brukar i den traditionella historieuppfattningen uttydas så, att Sverige därigenom fick en »naturlig»
gräns mot Danmark. Sett utifrån 1600-talets synpunkt är detta
givetvis grundfalskt. Vatten, i synnerhet ett stråk som Öresund,
var på den tiden ett enande, icke ett skiljande element, och frågan
iir, om inte rentav än i dag Nordskåne och södra Smålands
skogar utgöra ett gränsområde av >’naturligare» art än Öresund.
Själva denna synpunkt Hr emellertid snedvriden och skymmer
bort det som verkligen var huvudresultatet av 1658 års fred. Den
gav Sverige dess utan gensägelse värdefullaste provins; Karl X
Gustaf är av sYenska stormaktstidens konungar den som uppnått det mest beståndande resultatet. För samtiden Yar väl de
skänska landskapens viircle ingalunda själYklart, och för de niirmaste generationerna svenskar spelade det förr så avsides belägna
Blekinge en större roll iin det gamla centrala landskapet Skåne.
I Blekinge anlades Karlskrona, den SYonska sjömaktens hem och
länge Svcri ges till storleksordn ingen tredje stad. Vad fanns i
Skåne? liJn akademisk bondby, några andra småstäder med stora
minnen av stolt förflutet och för övrigt en landsbygd, som inte
spelade någon som helst roll annat än som skatteobjekt.
J1’ör landskapet Skåne sjiilYt innebar övergången från Danmark
till Sverige en ocrhört radikallägeförvandling. Skåne hade i äldre
tider varit ett av de danska huvudlandskapen. Här residerade
ärkebiskopen, hiir byggde under 1500-talet den danska adeln en hel
rad praktfulla borgar, Malmö var Danmarks andra stad, och dess
borgerskap intog en ledande plats i rikets ekonomiska och politiska liv, reformationen i Danmark utgick härifrån och några av
topparna inom det danska 1500-talets kulturliv hörde Skåne till.
269
Krister Hanell
Kri~tianstads belägring under Karl Xb krig. Planseli XXII[, Erik JJalilhergs hataljplaner, öne delen, som Yi~ar stadPn mecl ln·innancle hyggna<ler.
Det räcker att nämna Tycho Brahes, Arild Huitfelds och Christiern Pedersens namn.
Men Skåne hade ett utsatt läge, och när efter Kalmarunionens
definitiva upphörande de förnyade striderna mellan Danmark och
det framåtgående Sverige satte in, blev Skåne en ständig krigsskådeplats. Härutinnan ändrade Roskildefreden till en början
ingenting. Att Danmark skulle ge upp Skånelandskapen utan försök till återerövring när tillfälle erbjöd sig, hade varit en orimlig
tanke, och att dessa nya krig skulle föras på skånsk mark var
självklart. Så kom det sig, att när landet äntligen fick fred 1721,
hade Skåne på mindre än 200 år upplevat tio krig, delvis mycket
blodiga och förenade med en fruktansvärd ödeläggelse av provinsen. 1678 befallde Karl XI att i Örkeneds socken i Göinge alla
gårdar skulle brännas och allt mankön mellan 16 och 60 år dödas.
Första delen av befallningen blev utförd.
Vid 1700-talets ingång var därför Skåne ett utplundrat, utarmat
och förött land, och genom övergången till Sverige hade det förvandlats från en huvudprovins i omedelbar närhet av rikscentrum till en erövrad landsända i rikets periferi. Av den gamla
glansen fanns inte mycket kvar. städerna hade drabbats hårt av
krigen, och de nya handelspolitiska förhållandena hade lamslagit
deras köpenskap. Lund, som fått ett dödande slag redan av reformationen, liknade mest en ruinhög, i Hälsingborg förstördes
under Karl XI:s krig omkring 250 hus, det stolta Malmö, som
på Jörgen Kocks tid haft en ställning, nästan jämförbar med en
fri riksstad, var starkt reducerat. På landsbygden var det ännu
270
Skånskt sjuttonhundratal
värre. Allmogens pauperisering, som börjat redan under adelns
glanstid på 1500-talet, hade genom de ständiga krigen ytterligare
förvärrats, och även den förut så lysande skånska adeln hade lidit
svåra avbräck. De stolta borgarna, som uppförts under 1500- och
början av 1600-talet, befunno sig genomgående i förfall och vanhävd, där de inte hade helt förstörts.
1711 kom pesten, och i tre år varade den i det redan förut så
illa åtgångna landskapet. Den var inte överallt lika svår, vissa
trakter gingo helt fria, men andra härjades så mycket värre, och
antalet ödehemman steg starkt. I Malmö sjönk befolkningen med
över 20 procent.
Sådan är det skånska 1700-talets bakgrund. Den nya landsända,
som Sverige hade fått och som det gällde att så gott sig göra lät
införliva med riket, var visserligen av naturen rikt utrustad. En
utomordentligt bördig jord, ett milt klimat, en idog befolkning
och ett handelspolitiskt förmånligt läge utgjorde ypperliga förutsättningar för en rik utveckling. Provinsen hade dessutom en
gammal och lysande kulturtradition att se tillbaka på. Men
landet var härjat, plundrat och bränt, befolkningen decimerad
och utarmad, både på landsbygden och i städerna. Den gamla
kulturtraditionen hade bundit Skåne samman med Danmark, icke
med Sverige, och den linjen bröts 1658. Dess bärare hade varit
den skånska adeln, det i Köpenhamn utbildade prästerskapet samt
borgerskapet i städerna, främst Malmö. Adelns glanstid var
förbi. Många av dess medlemmar hade lämnat landet och dess
förnämste man, Jörgen Krabbe till Krageholm, hade dömts för
högförräderi och avrättats 1678. De som funnos kvar hade nog
att göra med att beställa om sitt hus. Någon möjlighet att göra
sig gällande vid sidan av den segermedvetna svenska adeln hade
de icke. Prästerskapet och kyrkan träffades av uniformitetspå-
budet, som avsåg att på detta område radikalt bryta med det
förgångna. Svenskan skulle bli kyrkospråk, lediga pastorat skulle
besättas med svenska präster och studier vid Köpenhamns universitet förbjödos. Att borgerskapet i städerna inte var mäktigt
att föra någon tradition vidare, så som förhållandena gestaltade
sig, säger sig självt. Landsbygdens folk hade på sina håll, särskilt i norr, försökt göra motstånd mot svenskarna. Snapphanerörelsen var emellertid dömd till undergå.ng, den undertrycktes
skoningslöst, men den bidrog inte till att göra tillståndet bättre
i de trakter, där den haft sitt tillhåll.
271
.J
……
Krister Hanell
Det gamla danska Skåne
var alltså tillintetgjort eller
lamslaget, och man får inte
glömma detta vid bedömandet av den snabba och fullständiga försvenskningen.
Man har knappast möjlighet att göra motstånd, även
om man på sina håll hade
lust. Försvenskningen drevs
också inte bara med nit
utan också med smidighet
och skicklighet. Vad män
sådana som biskop Knut
Hahn och generalguvernö-
rerna Rutger von Ascheberg och Magnus stenbock
Lundabi~kopen Knut Halm (f. 1633, d. 168f. härvidlag betytt, torde svårEfter foto ay orig·. i LundH univ.-bibl. ligen kunna skattas högt
nog. Redan 1688 hade Skåne
efter framställningar från prästerskapet fått ett universitet i
Lund, och för allmogen medförde genomförandet av den kyrkliga
uniformiteten icke endast att den lärde sig förstå svenska; den
lärde sig också för första gången att läsa i bok.
Den nya provinsen utövade naturligt nog också en stark dragningskraft på uppsvenskarna. De kommo som ämbetsmän, som
präster och som jordägare. Ämbetsmännen voro givetvis överlag
svenskar. Vid 1700-talets ingång var prästerskapet till mycket stor
del svenskt, och även största delen av de gamla skånska adelsgodsen hade kommit i svenska händer. Det var en tacksam uppgift, denna nya svenska överklass fick sig förelagd, att göra Skåne
svenskt genom att bygga upp ruinerna igen, och den var lycklig
nog att få utföra denna sin uppgift utan att störas av krig. Skå-
nes krigshistoria upphör med Magnus stenbocks seger vid Hälsingborg 1710; därefter har denna gamla krigsskådeplats fått
njuta av en oavbruten fred.
Uppbyggnadsarbetet märktes först på herrgårdarna. De nya
ägarna satte mångenstädes genast igång med restaurationer, så
grevinnan Maria Sophia De la Gardie på Krapperup och riksamiralen Gustaf Otto Stenbock på Vegeholm. Men det var dock
272
Skånskt sjuttonhundratal
Kri~tinehov, ett monument över Christina Pipers gärning.
först efter fredsslutet som den nya adliga byggnadsverksamheten
tog riktig fart, storslaget inledd av den myndiga borgmästardottern från Stockholm, Christina Piper. Det är framför allt det
efter henne uppkallade Kristinehov i östra Skåne, som står som
ett monument över denna märkliga kvinnas gärning.
Detta tillskott av inflyttade uppsvenskar ha tillfört Skåne ett
ntomordentligt värdefullt befolkningselement, och ur denna krets
ha många av det senare 1700-talets skånska märkesmän framgått,
jordbruksreformatorerna Rutger Maclean på Svaneholm och Carl
Adam Wrangel på Araslöv, Höganäsverkens grundare Erik Ruuth
och Skånes konstnärlige upptäckare, Carl August Ehrensvärd.
Den norrifrån inkomna godsägaradeln kom överhuvud taget mycket snart att känna sig som skånsk, och vad vi nu mena med
skånsk adel består till största delen av sådana ursp·rungligen uppsvenska ätter. Å ven många av de inflyttade prästsläkterna förskånskades och ha gjort betydande insatser i landskapets odling,
så till exempel släkterna Bruzelius och Cavallin.
Är då Skånes kulturella liv under 1700-talet helt buret av inflyttade uppsvenskar~ Ha skåningarna själva icke givit något
bidrag’ Frågan är av ganska stort intresse och svaret kan inte bli
mer än ett. Skånes folk var vid sekelskiftet så lamslaget, att det
helt enkelt inte förmådde göra sig gällande i någon nämnvärd
273
Krister Hanell
grad. Det fordrades ett par generationer, innan såren hunno läkas,
innan omställningen från danskt till svenskt hann äga rum, innan
skåningarna kunde börja på allvar göra sig gällande i sin nya,
svenska miljö.
Omslaget sker vid 1700-talets mitt och kan iakttagas på flera
olika områden. Det är först då, som den kvarlevande gamla
skånska högadeln tar tillbaka sina positioner, delvis med hjälp
av ingiften i svenska adelsätter. Främst står Hans Ramel, övedsklosters byggherre, gift med den bekante Charles Emil Lewenhaupts dotter och friherre 1770. Andra exempel äro Christian
Barnekow, dotterson till Rutger von Ascheberg och svärson till
Magnus Stenbock, friherre 1751, landshövding i Kristianstad och
generallöjtnant, Barnekows svärson Tage Thott, landshövding i
.Malmö, friherre 1778 samt slutligen greve och en av rikets herrar,
vidare den store jorddrotten Fredrik Trolle, vilken dock aldrig
själv fick någon svensk högadlig titel.
Ett annat intressant belägg på omslaget i de infödda skå-
ningarnas ställning från och med 1700-talets mitt får man genom
ett studium av hur professorerna vid Lunds universitet fördela sig
efter härkomst under de första två hundra åren av lärosätets liv:
Av universitetets första läraruppsättning voro sju till hörden
syenskar och lika många tyskar; fem voro födda danskar och
bland dem befann sig en skåning, läkaren Christian Forsius.
studerar man de därefter utnämnda professorerna f0kultetsvis,
finner man, att inom den teologiska fakulteten, som var den förnämsta, utnämndes under tiden till och med 1750 en tysk och
aderton syenskar samt sex, födda inom de skånska landskapen
(fem skåningar och en hallänning), medan under tiden 1751-1868
i samma fakultet tio syenskfödda och tretton skånskfödda professorer tillsattes. Den juridiska fakulteten är för liten för att
siffrorna där skola kunna ge något tydligt utslag av förändring.
Utnämnda äro 1669-1750 två svenskar och två skåningar, 1751-
1868 sex svenskar och sex från de skånska landskapen (tre skå-
ningar och tre blekingar). Mycket belysande äro däremot förhållandena inom den medicinska fakulteten. H~ir utn~imndes till
och med 1750 tre svenskar och en tyskfödd professor men ingen
enda skåning, medan däremot inom denna fakultet under tiden
1751-1868 sex sYenskfödda och elva skånskfödda professorer tillsattes. Inom den filosofiska fakulteten äro siffrorna icke så
extrema. Bortsett från sådana professorer, som sedan övergingo
274
till annan fakultet – och de
voro ganska många – utnämndes 1669~1750 femton
svenskar, en livländare och
sju skåningar, 1751-1868 trettiosju svenskar och tjugutvå
från de skånska landskapen
(därav två hallänningar och
en bleking). De egentliga
svenskarna äro fortfarande i
flertal, men skåningarna uppvisa även här en stark procentuell stegring.
Siffrorna äro utomordentligt belysande. Det nya universitetet var aldrig avsett
att bli ett skånskt provinsuniversitet. Det drog till
sig ungdom inte endast från
de skånska landskapen utan
från hela södra och västra
Skånskt sjuttonhundratal
Arkiater Kilian Stobaens (f. 1690, d. li42).
Efter porträtt i Nationalmnsenm. Copyrig-ht
Sv. Porträttarkivet.
Sverige, och dess lärostolar stodo lika öppna för Uppsalas
adepter som för de egna lärjungarna. Något exklusivt skånskt
universitet har därför lyckligtvis Lund heller aldrig blivit,
varken med hänsyn till lärjungarna eller lärarna, även om
skåningarna inom detsamma kommit att spela en betydande för
att inte säga dominerande roll. Under universitetets första århundrade befinna sig emellertid de skånskfödda professorerna i
en avgjord minoritet, sexton utnämnda skåningar mot fyrtiofem
från det egentliga Sverige, medan den följande perioden har
femtiotvå skåningar mot femtionio från det egentliga Sverige,
en illustration så god som någon till Skånes nedgång kring sekelskiftet och ·dess kraftiga uppstigande efter 1750. Det är sant, att
bland de sexton skåningarna från den första perioden befinna sig
humanisten Andreas Stobrnus, naturforskaren Kilian Stobrnus,
juristen David Nerman-Ehrenstråhle samt- på gränsen till den
följande perioden- historikern Sven Lagerbring (utnämnd 1742),
alltså universitetets mest lysande namn under perioden i fråga.
Men så är det också dessa män, som praktiskt taget ensamma ha
äran av att den skånska kulturtraditionen icke helt bröts under
275
Krister Hanell
de svåra åren utan omplanterades och fördes vidare i
den nya svenska miljön.
Det begynnande uppsvinget
under 1700-talets senare hälft
märks också i städerna. Borgerskapet äterfår sin initiativkraft, främst naturligtvis
i Malmö, där Frans Suell pit
1770-talet genomdriver anläggarrdet av Malmö nya hamn,
yarigenom förntsättningarna
för stadens moderna utveckling skapades.
Landsbygden däremot ligger ännu efter. Det skånska
land, som Linne så fint skildrar och vars folkliv i Nieolovins fått sin klassiske tolLanthushållareu Rutger Madeau (f. 17-!2, kare, låg under hela 1700-
d. 18lö’- talet på något sätt i dvala,
trots sina naturliga rikedomar. Trots de talrika s. k. skatteköpen, varigenom kronobönder köpte sig arYsrätt till den jord de brukade, och trots
att på 1760- och 1770-talen en mängd byar i södra Skåne storskiftades, ville inte den förtrollning brytas, som vilade över
landet. Åkerbruksmetoderna förbättrades inte eller i varje fall
ytterst långsamt, och en sYårartad kreaturpest, som rasade
1746-47, medförde katastrofala förluster; den lär ha kostat den
skånska allmogen mer än 200,000 djur. För landsbygden var en
grundlig reformering av jordbruksförhållandena en nödvändig
förutsättning för en kraftigare utveckling. Den som fann formeln,
varmed förtrollningen löstes, var Rutger Maclean, och det allmänna genomförandet av enskiftet efter 1803 väckte Skånes landsbygd till ett nytt och intensivt liv.
Ännu dröjde det emellertid ett par generationer, innan Skånes
allmoge började göra insatser, som märktes utanför sockengränserna. Det är först vid 1800-talets mitt, som ett starkt och kraftigt
Skåne står redo att fylla den plats inom det svenska samhället,
som tillkommer landets folkrikaste och förnämsta provins. Dess
276
Skånskt sjuttonhundratal
Skånska ~lättt•Jl virl 1700-talets mitt. Uöing-ebonrle på väg till marknaden metl
l1emmagjortla kärrlijnl. Lawring av (‘. A. ElireiJ:-<värtl. (Orig. i Xationalmnsenm.;
insatser bäras nu inte längre upp endast av adelsmän och akademiker. Landsbygdens ekonomiska uppsving hade givit städerna
bättre handelsmöjligheter och i Malmö, där visserligen Napoleonskrigens lysande tid slutade med en krasch, byggde nu män som
Frans Henrik Kockum och Gottfrid Beijer vidare på den av Frans
Suell lagda grunden. Men även landsbygden själv tar nu aktiv
del inte enbart i provinsens utan i hela landets ledning. Med
Nils Månsson i Skumparp börjar den långa rad av framstående
politiker, som framgått ur den skånska allmogens led.
Det hade nu gått tvåhundra år, sedan freden slöts i Roskilde.
Så lång tid har Skåne behövt för att skapa om sig från ett nästan
ödelagt danskt landskap, nyligen införlivat med den gamle arvfiendens land, till ett rikt och självmedvetet svenskt landskap,
som känner sitt sammanhang med Sverige men också sin ställning som förmedlare mellan detta land och en större, nordisk och
europeisk enhet.
Det är också först nu, under 1800-talet, som det ånyo börjar
växa fram skånska konstnärer och skånska diktare. Båda delarna
saknades helt under 1700-talet. Naturligtvis skrevs det vers, men
sådan att Kellgren kunde yttra det bekanta ordet: intet är plattare än tunna pannkakor och poesier ifrån Lund. Och vad som
åstadkoms av exempelvis kyrklig konst står på samma plan, beklämmande i sin otymplighet. Intet kan bättre än bristen på dikt
och bildande konst illustrera det skånska 1700-talets art. Detta
lysande sekel var för Skånes vidkommande en mörk och fattig
tid, en tid av sömn. Men det var en vederkvickande sömn, som
gay det söndersargacle, blödande lanelskapet ny hälsa och nya
krafter.
277

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner