Print Friendly

Skaldepolitik

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKALDEPOLITIK
TEGNERS OMDÖMEN OM ANDRA
LÄNDER OCH FOLK
Av lektor GUSTAF JACOBSON, Stockholm
TEGNERS uttalanden om andra länder och folk, deras politik
och kultur, bottna på det hela taget i samma känslostämningar,
som diktera hans sympatier och antipatier i fråga om svenskt
samhälls- och kulturliv.’ Hjältedyrkan och frihetskravet, hatet mot
despotismen och föraktet för det som icke ~ir heroiskt följde honom
även här. I sin ungdom svärmade han för franska revolutionen,
som då för honom tedde sig som frihetens morgongryning. Han
dyrkade Napoleon som det skapande snillet och den överlägsna
människan. Dock är att märka, att han mindre hyllade Napoleon
såsom triumfator. Om hans kojsarkröning skriver han sarkastiskt
och icke utan bitterhet: »Pompösare kunde man aldrig fira frihetens begravning…. Det var, som vanligt, en farce efter den
långa tragedien, revolutionen. Och ännu drömma filosoferna om
en allmän upplysning och frihet för världen.» Man kommer onekligen att tänka på Beethovens energiska sätt att reagera, då den
hjälte han tillägnat Eroican visade sig vara en vanlig ärelysten
människa. Men i motgångens och nederlagets dagar blir Napoleon
för Tegner »Hjälten», som trotsar »Ögonblickets lumpna skara». I
Napoleons motståndare ser Tegner lumpenhetens och småsinnots
inkarnationer. Deras seger över den väldige betyder i hans ögon
föga mindre än förebudet till en världsskymning:
»Välkommen, nyår, med mörkor och mord
Och lögn och dumhet och fHird!
.Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
En kula kan hon vara värd.
Hon är orolig som mången annan,
Men allting blir lugnt, om hon skjuts för pannan.»
‘ Om Tegners ställningstagande i den svenska politiken se förf:s uppsats
häfte 11, årgång 1936, av Svensk Tidskrift.
334
S kaldepolitik
Så hälsar Tegner det nya år, som grydde efter Napoleons fall,
den nya tidsanda, som i historien går under namnet »den heliga
alliansen». Den nya politikens spiritus rector, Metternich, var
föremål för hans hjärtliga avsky. »Mitternacht» var det namn han
brukade använda om honom i korrespondensen med Brinkman.
Den heliga alliansen är, skriver han, »den absoluta uselhetens seger över kraften och geniet», den är »det stora sorgespelet i söder,
uppfört av harlequiner, under det att dumheten på parterren klappar i händerna». Då kronprins Oscar 1821 passerade Hälsingborg
på väg till utlandet, uppvaktades han av Tegner; då denne i ett
brev berättar härom, gör han följande reflexion: »Jag tycker, att
icke någon hederlig karl, än mindre en svensk prins, borde söka
förbindelser med det slags folk, som nu styrer världens öden….
Lycklig är den, som kan låta bli att förarga sig över världens
gång och tidens infernaliska politik. Jag har för min del ej denna
lycka.»
I grekernas frihetsstrid såg T. ett löftesrikt tecken på att något
nytt skulle kunna komma. I sitt avskedstal vid de offentliga föreläsningarnas slut 1824 uttalade han den förhoppningen, att »ännu
efter årtusenden ett bildat släkte skall beundra de forntida hellenernas snille och prisa de närvarandes bedrifter, då troligtvis vår
närmaste eftervärld med föraktets liknöjdhet skall fråga om bägges motståndare: hur hette deh »Oppositionen i Europa», skriver
han vid ungefär samma tid, »är väl ännu endast en Herkules i vaggan, men den tid varder kommande, och vi uppleve den, då hon
slår den stora Hydran och rensar tidvarvets Augiasstall. Den heliga alliansen med dess utgreningar är ett foster, förruttnat i
födseln, vars begravning i galgbacken jag är övertygad att få se.»
I sin nyssnämnda nyårsdikt kallade han tidsrörelsen »engelska
sjukan». England var för T. inkarnationen av motståndet mot
Napoleon, och hans antipati för England stod i proportion till
hans sympati för Napoleon. I dikten »England och Frankrike»
kommer motsatsen och kampen mellan de båda makterna på ett
oförlikneligt sätt fram i den dialog de föra med varandra. T:s
egen syn på England lägger han i Frankrikes mun:
»Hör mig, jag känner dig väl, och föraktar din krämarestatskonst,
byggd på en handelsbalans, stigen och fallen med den.
Du är det gamla ännu, men hos mig är allting pånyttfött.
Kraften, förnyad och djärv, längtar till riddarespel.»
I en av Englands repliker karakteriserar det sig självt ironiskt:
335
Gustaf Jacobson
»Världsbefriarens kall, men världsförläggarens även
hörer mig till; av de två lämnar det sista jag sist.
Frihet ivrar jag för, det är handelsfrihet jag menar,
frihet för mig, det förstås, ej för de andra också.»
Englands statskonst är i T:s ögon ren krämarpolitik. Bakom
hycklad frihetskärlek döljer den hänsynslös egoism. England representerar det gamla, förlegade, Frankrike åter det nya, bragden,
framtiden. Napoleons största samtida i England, Nelson och Pitt,
förmå icke avvinna T. något erkännande. »Två kometer, hotande
och grymma» kallar han dem. Nelson är »havets ‘l’amerlan», ett
havstroll, som simmar kring på böljorna efter rov. Pitt är orosstiftaren, som för sitt rykte och möjligen även för sitt lands välfärd utan förskoning »offrar allt- jämväl sin dygd». Han är den
hänsynslöse, för vilken »mänskors liv och deras sällhet vägde
mindre än hans gull». Det är för engelska pengar, som de europeiska folken låta slakta sig, skriver ‘l’egner vid samma tid till sin
svärfar. Det engelska övervåldet mot Köpenhamn 1807 skärpte i
hög grad hans ovilja mot havets härskarinna. Han s~iger därom:
»En svartare, lömskare handling mot ett neutralt och fredligt folk
känner jag knappast i historien.» Då Geijer 1811 återvänt från
England, gratulerade Tegner honom till att »ej ha blivit 11rcssad
till matros av the free nation». Englands slutliga seger och Napoleons fall gjorde »släktet till en krympling» – en följd av
»engelska sjukan». Om frånvaron av sympati för engelskt viisen
vittnar också i sin mån Tegners sarkastiska lwskrivning av det
engelska språket i den berömda epigramsamlingen Svråken:
»Språk för de stammande gjort, vart ord iir ett Pmhryo hos dig;
en hälft stöter du fram, en hiilft sväljer du ll<‘r.
Allt i ditt fädernesland med ångmaskiner bedrives.
Käraste, skaffa dig snart en för din tunga oeks{\.»
Det saknas dock icke hos Tegner tecken till en högre uvvskattning av engelska förhållanden. Detta giiller iiven språket. Den
engelska översättningen av Fritiofs saga, som gjorts av professor
H. F. Longfellow, vann T:s gillande; i ett brev till Longfellow förklarar han sig ans<‘, att engelskan av alla språk iir det, som biist
Himpar sig till översättningar från svenskan. »Engelsmannen
iilskar nämligen, liksom vi, att kom~entrera uttrycket, tanke eller
bild, inom den möjligast korta period och blixtrar med ett kort
336
skaldepolitik
men skarpt svärd.» Men vad T. särskilt värderade hos det engelska
folket var dess nationella styrelsesätt. Med alla sina teoretiska
felaktigheter har detta visat sig utomordentligt i praktiken, såsom
T. framhåller i sitt Oscarstal 1823. Med denna författning har,
säger han, »det medborgerliga sinnelaget utvecklat sig fullkomligare än i något annat land». England har vunnit inhemskt välstånd och självständighet, och utomlands har det erövrat världshandeln, det »har tagit havet och stränderna därjämte». Det är en
annan ton i denna tolkning av engelskt statsväsen än i de harmfyllda stroferna från den engelsk-franska världskampens upprivna tid.
Det vore också ett misstag, om man tolkade T:s hyllning av
Napoleon såsom en sympatiyttring a tout prix för Frankrike. T:s
anatema över reaktionen drabbade ju också den bourbonska
restaurationens Frankrike och ännu mer den orleanska dynastiens.
»Den fegaste och uslaste av hela släktet är», säger han, »Orleans,
som gärna lät världen förgås, blott han finge behålla sin papperskrona; men jag hoppas, att guilliotinen tar henne samt det lumpna,
egoistiska, ihåliga huvudet.» Men inte heller i litterärt avseende
hyste T. någon reservationslös beundran för det som var franskt.
Då många i samtiden -liksom även hos eftervärlden – ävlades
att inrangera honom inom »den gamla skolan» eller den franska
skolan, så undanbad han sig detta på det bestämdaste. Sedan romantiken hållit sitt intåg i den franska litteraturen, kände sig r.r.
ännu mindre dragen till densamma. Då det talades om denna romantik som en »islossning» inom fransk litteratur, förklarade T.,
att han för sin del tyckte bättre om denna litteratur, då den låg
»bottenfrusen». »Fransmännen tyckas anse det osmakliga, det
otäcka och kannibaliska som romantikens huvudelement. Man
drunknar i blod och gyttja. Och detta kalla de Shakespeariskt»,
säger Tegner i en liten uppsats »Över fransmännens romantik».
För det franska språket hyste han ingalunda den vördnad, som
man skulle kunna tro. Det är visserligen – säger han en gång till
Brinkman- »rikare och finare utbildat» än något annat romanskt
språk, men felet är, att det »anses avslutat genom Franska akademiens dictionaire, följaktligen i levande livet dött …, ett stagnerande presens utan både praeteritum och futurum». Det är också
enligt T:s mening olyriskt, ja rentav opoetiskt:
»Skona mig blott för din sång, den i.ir som en dans av de döve.
Fötterna röra de väl, takten förnimma de ej.»
~37
Gustaf Jacobson
Vida mer komplicerad är Tegners inställning till Tyskland.
Tegner har ofta framställts som en verklig tyskätare, och det är
sannerligen inte svårt att i hans skrifter finna belägg för en sådan
uppfattning. Han har angivit tonen i fråga om överlägsna och
hånfulla omdömen om tyskar och »tyskeri», och han har som bekant fått många efterföljare. Han kan inte ens med rhenvin. Då
han en gång trakterats därmed på en fest, beklagar han sig över
denna »vinättika, som kallas rhenskt»; den saknar sol, kraft och
anda, den är »simpel tysk, metafysisk magsyra och min avsky».
Man får väl antaga, att Tegner råkat ut för en dålig årgång.
Om de politiska förhållandena i Tyskland uttalar sig Tegner
sällan. Han anser emellertid tyskarna »sakna en ledande nationell
ide» och finner häri förklaringen till Tysklands politiska obetydlighet. »Tyskarna konstruera världshistorien, därför att de ej ha
någon», säger Tegner i en av sina aforismer. Främst utgjuter han
sig dock över den tyska filosofien och den tyska romantiska litteraturen. Han talar om »den nya tyska månskenspoesien», om tyskt
»grummel», »nebulism» och oklarhet. Han ser i tidens andliga
kamp »en strid mellan tyskarna och förnuftet». Till Brinkman,
som var en varm vän av den tyska” kulturen och med vilken Tegner ofta grälade om dessa frågor, skriver han vid ett tillfälle, att
han på senare tid »intagit en mer än vanlig dosis av irrationell
rationalism och onaturlig supranaturalism från de tyska apo·
teken»; det har emellertid skett på bekostnad av hans andliga
hälsa. Han hånar de svenska fosforisterna, i vilka han ser tanklösa eftersägare, vilka hämta sin visdom ur »de tyska barnböckerna för dagen». Särskilt skoningslöst förföljer han Hammarsköld, som »på den tyska dumhet är vår svenska barometer».
Ibland yttrar sig Tegner mera allvarligt om dessa saker, men omdömena bli därför icke mildare. De tyska författarnas mångsidighet, som många räkna som en förtjänst, är i Tegners ögon tvärtom
ett fel; den gör, att den tyska litteraturen »saknar fysionomi», att
den är »ingenting annat än en provkarta». Tyskarna äro~ säger
han i en av sina aforismer – »att jämföra med Kaspiska havet,
som upptar en mängd floder men ej har något utlopp utan dunstar
bort i dimma». Det tyska inflytandet har, menar Tegner, varit
ödesdigert för våra svenska skalder. »Till och med Geijer lider
betydligt av det tyska grumlet, och Stagnelii härliga natur gick
under i dess mörker», skriver Tegner till Franzen 1837. Geijers avfall förklarar – och delvis försvarar – T. med att »det var omöj- 338
S kaldepolitilc
ligt, att något bättre sinne kunde fördraga det andelösa tyska
munväder, som ideligen blåstes ut från Uppsala».
Enligt vad T. säger i en uppsats om tyska språket, gällde hans
aversion inte så mycket den tyska litteraturen som det tyska språ-
ket. Han tillerkänner visserligen detta en hel del förtjänster, men
han har också mycket att anmärka därpå. Särskilt satiriserar han
det tyska språkets långsamhet. »När jag slår en snok över ryggen,
så släpar han likväl oförtrutet stjärten efter sig. Huvudet kan
ligga på tröskeln, men kroppen är ute på gården och kryper.
Likaså ligger en tysk period med huvudet på första sidan, men
stjärten med sitt verbum får ej väntas förrän på den tredje eller
fjärde. De många parenteserna äro krumbukterna på ryggen….
Jag önskar, att Kristus ville tala tyska på domedag, ty då kunde vi
syndare hoppas att ännu få några års betänketid.» Tungt och långsamt som språket är också det tyska folket. »Ingen Charis sitter
på deras läppar och ingen ljusgud trives i deras ord», säger T. föga
artigt i en hyllningsdikt till sin tyske översättare, konsistorierådet
Mohnicke i Stralsund.
Mer än en gång var det ifrågasatt, att T. skulle uppsöka någon
tysk badort för sin hälsas vårdande. Men han värjde sig i det
längsta mot tanken härpå. Då Amalia von Hehvig 1822 föreslog
honom en resa till Berlin, Dresden och Rhenländerna, avböjde han
av brist på tid och pengar. »Jag unnar dessutom tyskarna inte en
styver, och vackra trakter kan man få se i Sverige mera än omkring Rhenströmmem, skrev han till Jakob Adlerbeth. Sak samma
var det, då det 1825 sattes i fråga, att han skulle åtfölja Geijer och
Malla Silfverstolpe till Tyskland. Ar 1833 Hev emellertid den
länge planerade tyska resan verklighet. Läkaren hade ivrigt tillrått en kur i Karlsbad; T. protesterade väl fortfarande men gav
äntligen med sig. Under resan skrev han brev, de flesta från
Karlsbad och riktade till hustrun. Det vore synd att säga, att
breveR röja något gott resehumör. Några provbitar ur breven till
biskopinnan Tegner må anföras: »Berlin ligger i en sandöken: jag
har ännu ej sett mycket av staden, dock tyckes den mig vara en
ganska väl byggd – sandgrop.» T. har, på operan i Berlin sett
Den stumma från Portici. »Vackra dekorationer och präktig dans,
men obetydliga röster och fula ansikten överallt. I min levnad har
jag aldrig sett så jämnfula kvinnfolk som här i Berlin: stora fötter, platta bröst, blekgula ansikten, slocknande eller sura ögon.
Alla_ barn måste här vara gjorda i mörkret.» En dag har T. varit
339
Gustaf Jacobson
ute och åsett kappridningen en mil utanför Berlin och där även
sett den preussiske konungen, Fredrik Wilhelm III; han kallar
honom »ett gammalt obetydligt ansikte, mitt emellan corporal och
länsman». Därjämte voro där icke mindre än elva prinsar och
prinsessor; »de senare skulle ganska väl fylla sin plats som fågelskrämmor i vad trädgård som helst». Badsocieteten i Karlsbad finner inte nåd för T:s ögon. Av de 2,000 tyskar, som finnas där, finns
det inte en enda, med vilken Tegner skulle vilja göra bekantskap.
I övrigt är det ryssar och polska judar, som ej heller intressera
honom. T. var emellertid mycket eftersökt inom sällskapslivet.
Han var ju Fritiofs sångare, och Fritiofsdikten hade nyss översatts till tyska och blivit mycket populär. »På umgänge är här
ingen brist», skriver han, »men det tyska roar mig föga, och i synnerhet äro mig damerna besvärliga med sin exaltation…. För allt
det där har jag den välsignade Fritiof att tacka, som jag önskar
att jag aldrig hade skrivit eller åtminstone att den aldrig blivit
översatt på tyska.» En annan gång heter det: »Jag plågas efter
vanligheten av vittra käringar, med eller utan byxor, och önskar,
att jag antingen aldrig skrivit den välsignade Fritiof, eller åtminstone att den ej blivit översatt på tyska.» T. finner en övermättnad på litterärt intresse och även litterär produktion. »Gat- och
rännstenspoetel’», skriver han efter hemkomsten till Berhard von
Beskow, »träffar man väl i Tyskland, synnerligast i Berlin, mera
än någonstädes i världen. Men man aktar föga därpå i ett land,
där varje människa, som lärt att stava, nödvändigt måste dikta
eller åtminstone författa…. Det var lycka, att jag förde egen
dräng med mig, emedan jag troligtvis annars ej kunnat få mina
stövlar borstade av någon mindre person än en Broder i Apollo.»
Det är inte utan, att detta T:s ständiga hackande J)å tyskarna
verkar en smula monotont; det har nästan urartat till monomani.
Det är inte underligt, att T. fått ryktet att ha varit en intensiv
tyskhatare. De flesta litteraturhistorik.er ha också Ul1J)fattat honom så. Häremot har emellertid Böök vid något tillfälle inlagt en
gensaga. T:s våldsamma utfall mot tysk litteratur, tysk filosofi och
allt tyskt berodde på att han reagerade mot sig själv, mot sina
egna tendenser och böjelser. T. var i själva verket en romantiker,
men med den benägenhet han hade att simma mot strömmen ville
han hävda sin självständighet mot den segrande romantiken, och
denna självhävdelse tog då denna energiska och ofta bittra form,
som var vanlig hos honom, allrahelst under hans depressionstider.
340
skaldepolitik
Det låg också mycket personligt bakom. Han avskydde de svenska
nyromantikerna, särskilt Hammarskiöld, han hade bland sina intima vänner en så avgjord tyskvän som Brinkman; T:s antityska
utgjutelser förekomma icke sällan just i breven till Brinkman eller
deras gemensamma väninna Martina von Schwerin.
För en sådan tolkning av T:s ställning till tyskt väsen kunna
otvivelaktigt många bevis hämtas ur hans egna uttalanden i brev
och på annat sätt. Det är nämligen så, att vid sidan av de tyskfientliga utfallen finnas många uttalanden av T., som gå i rakt
motsatt riktning. Det är påfallande, att dessa fördelaktiga omdömen höra till tiden efter tyska resan; tydligen har den personliga kontakten med tyskarna inte varit förgäves. Han erkänner
dugligheten hos de preussiska ämbetsmännen; de »utgöra bästa
delen av nationen och skulle vara ännu bättre, om de kunde övergiva sitt eviga skryt och charlataneri», skriver han till hustrun.
För Beskow, som själv i åtskilligt var en beundrare av Tyskland,
erkänner T., att han har skäl att vara nöjd med sin resa. Han har,
åtminstone i förbigående, lärt känna en god del av Tyskland, »som
med all sin nebulism dock är Europas lärostol. Preussen i synnerhet representerar utan all fråga den civiliserade världens intelligens…. Det är dock – med all sin svaghet – Luthers, Goethes
och Fredrik den Endes land.» Tegner har besökt åtskilliga universitet och skolor och medger, att de äro förträffliga, nämligen »i den
ensidiga riktning, vari de utbildas». Han har, säger han, »uppgivit
många fördomar, som han förut hyst». Högt skattar T. också den
bekantskap han gjort med flera betydande personer, bland vilka
han särskilt nämner Steffens, Schleiermacher, general Skrzynecki
och flera av de polska revolutionshjältarna samt kronprinsen av
Preussen. Den sistnämnde – sedermera konung Fredrik Wilhelm IV – inbjöd T. under hemresan till Sans Souci. Han är »en
livlig och genialisk natur, ehuru numera mycket opopulär», säger
T. i brev till ungdomsvännen lVI. Lagerlöf. Schleiermachers personlighet fann han »högst älskvärd och intressant; ehuru över 60
år bibehåller han dock ännu all ungdomens livlighet». T. såg honom dagligen i Berlin och var en gång bjuden hos honom på en
stor, enkom för T. anordnad middag. På återresan gästade T. ock
konsistorierådet G. Mohnicke i Stralsund och gjorde med honom
en tur på Riigen och till Greifswald, där han mottogs med stormande jubel av den högtidsklädda befolkningen. Mollnicke hade
översatt Fritiofs saga, en översättning som T. prisat såsom en
341
25- 3733:!. Svensk Tir/skrift 1937.
Gustaf Jacobson
bland de yppersta översättningar, som tyska språket har att uppvisa. Gentemot Molmicke hyste T. verklig tacksamhet icke blott
för den lyckade översättningen utan även för den vänskap och
gästfrihet han erfarit och som varit »av det slag som man ej glömmer». Då T. 1841 var på hemväg från sinnessjukanstalten i Slesvig,
gjorde han ett längre uppehåll hos Mohnicke i Stralsund och nedskrev då i dennes stambok följande dikt:
»Kriget tog vad en gång det gav, den vendiska stranden,
Gustafs den segrandes arv, hur är det icke förspillt!
Doek, än söka varann germaniska systrarna bägge,
fåfängt har havet sig lagt mellan besliiktade bröst.
Hörer du vågornas sval11 En syster ropar den andra,
minnes deu tilskades drag, lyss till den saknades röst.
Storma, du blånande sjö, andarne skiljer du ej!>>
.Man kan också konstatera, att T:s uttalanden om tysk litteratur
bli helt olika mot förr, rättvisare, allvarligare, mera erkännsamma
– visserligen icke alltid men i regel. För sin gamle vän och trätobroder Brinkman bekänner T. nu, att han i forna dagar »varit
intagen av fördomar mot den tyska litteraturen och hela nationens
tänkesätt». Men han hade blivit omvänd, och den som omvänt
honom var ingen annan än Goethe. För Goethe hade T. visserligen
alltid haft stor egard: tronen i diktningens värld är Goethes, sä-
ger han i hyllningen till Oehlenschläger 182~). För Goethes dikter
visste ‘l’. »intet bättre epitet än att de äro molnfria, som en vacker
sommardag». Det blev dock något för mycket av upphöjd ro: »Jag
gått mig trött i Goethes pelargångar – hur pdiktigt, hur förnämt
är allting där! … Skald ser jag överallt, men mänskan ingenstädes…. I vetenskap som konst vi ständigt möte – den praktiske,
blott alltför lugne Goethe», heter det i den dikt, varmed han dedicerade »Kronbruden» till Franzen. I en annan dikt från T:s senare år, »Heloise till Abälard», kallar han Goethe »mångfrestare
i poesien, …, grossören i stöld», som »tog i stort: ett tidevarv, en
värld, dess anda och dess seder». Andra delen av Faust erkänner
sig T. icke kunna förstå, hur mycket den tyska kritiken än sökte
bevisa dess förträfflighet. Den var för T. ett bevis på att åldern
tagit ut sin rätt även hos en så stor man som Goethe. Men i det
nyssnämnda brevet till Brinkman äro alla reservationer beträffande Goethe borta. »Vilken frisinnighet, vilken tolerans hos den
verkligt store! .Jag talar ej om hans omätliga snille. Sådana
stycken som hans Faust, Ifigenie och Tasso och framför allt hans
342
Skaldepolitik
romanser och Lieder ha vi knappast i Europa. Lyrik var egentligen hans natur. Men därjämte vilken fördomsfrihet, vilken universalism, som han kanske överdrev ända därhän, att jag ofta saknar människan och skulle önska mig litet mera individualitet. Och
sedan vilken flit! Vid 70 års ålder lära sig arabiska och persiska.»
Och likväl- fortsätter T.- är Goethe ingalunda tyskarnas förste
poet, utan det är Schiller, åtminstone i fråga om det dramatiska,
ehuru i detta fall Goethe borde vara honom överlägsen. »Sannerligen, en nation, som kan uppvisa sådana namn som Schiller,
Goethe, Wieland, Herder, står dock på höjden av vår kulturpoesi.»
När T. ville ge sin vän Brinkman en riktig komplimang för hans
1843 utgivna dikter, karakteriserar han dem såsom en förening av
tyskt tankedjup och fransk ciselering, elegans och avrundning i
formen.
Det anförda må vara nog för att bevisa, att T. ingalunda var
den ensidige tyskhatare man velat göra honom till. Det gick med
honom som med så många andra: den närmare bekantskapen med
folket och landet och den personliga vänskapen med enskilda individer kom honom att i viktiga stycken revidera sin gamla uppfattning.
Var T:s ställning till tyskarna sålunda rätt komplicerad, så var
den så mycket mer klar och otvetydig gentemot Ryssland. »Jag
föraktar tyskarna, men jag hatar ryssarna», skrev han en gång.
T:s rysshat är äkta, oreserverat och flammande – från början till
slut. Såsom av senare Tegnerforskare konstaterats, var T:s inställning till kriget från början utpräglat pacifistisk, och ännu under
den första tiden efter krigsutbrottet 1808 hyste han, i likhet med
så många andra svenskar, djup aversion mot den politik, som fört
landet in i det farliga kriget. Det var först i nederlagets stund,
hösten 1808, som pacifismen slog om i en flammande heroism, sådan
den tog sig uttryck i Lantvärnsångens eggande strofer. En svår
stötesten var det för T., att kriget också gällde hans dyrkade hjälte
Napoleon, men han delade den rätt allmänna meningen i vårt land,
att Napoleon i grunden var Sveriges vän, och han hoppades på en
nära förestående brytning mellan Napoleon och Alexander. Den
senares hållning under Napoleons krig med Österrike 1809 skulle,
skriver T. till sin svärfar i maj 1809, »öppna ögonen på Napoleon
över Rysslands verkliga politik». Men, tillade han, »så länge
Buonaparte låter dem sitta vid Östersjön, har Sverige aldrig an- 343
Gustaf Jacobson
nat än olyckor att vänta». I augusti 1809 är T. mera pessimistisk.
Den av många omfattade meningen, att Napoleon redan då skulle
gå löst på ryssarna, tror han icke på, åtminstone inte ännu. »Emellertid vore det väl, om han kunde imponera något på denna makt
till vår fördel», säger han i ett nytt brev till svärfadern. Ett underligt intryck gör det att läsa hans lakoniska uttalanden om
Fredrikshamnsfreden. Av sin svåger Olof Myhrman har han hört,
att fred lär vara sluten. »Det är gott, ehuru villkoren ej äro
avundsvärda», skriver han och övergår omedelbart till att diskutera sädespriserna för dagen.
Så mycket kraftigare är T:s sätt att reagera för den omläggning
av den svenska politiken, som mynnade ut i 1812 års förbund med
Ryssland. Redan 1811 har han på känn, vad som förberedes; full
av bitter ironi utbrister han i Svea:
Vad återstår oss snart1 Allt närmre tränger jätten.
Han står på fjällens spets, och ögat slukar slätten. –
»Men han ger fred och skydd.» Välan, tag honom mot
Och kyss hans hjältehand och slumra vid hans fot.
Sin vana trogen går T. snabbt mot strömmen. På officiellt
svenskt håll gick strömmen nu i ryssvänlig riktning. Böök har
dragit fram flera exempel ur den dåtida svenska tidningspressen,
som visa, att man systematiskt lade an på att framställa Ryssland
i så fördelaktig dager som möjligt. I Carlstads Tidning 26/u 1812
förekommer t. ex. en uppsats, »Något om Rysslands undersåtare»,
som ger en tilltalande bild av ryska samhällsförhållanden. I
Journal för litteraturen och teatern (8/io 1812) påbörjas en serie
biografiska meddelanden om ryska generaler, vilka här framstå i
en mycket sympatisk dager. Uppgifterna i samma tidning om den
franska invasionen i Ryssland äro genomgående ryssvänliga;
beträffande Moskvas förstöring refereras en rysk skrift, och den
patriotism, som rådde i den angripna staden, uppställes som föredömlig.
Tegner var emellertid inte den som lät dupera sig av dylik agitation. Revanschstämningen och rysshatet från Svea levde kvar och
skärptes. Då en av hans vänner, sedermera expeditionssekreteraren L. A. Ekmarck, bad honom att i en planerad vitter kalender
få omtrycka T:s Lantvärnssång, svarade T. absolut nej. Den fosterlandskärlek och det hat mot »vildarna», som genomgå Lantvärnssången, passa ej i närvarande situation. »Ty vad äro våra
344
S kaldepolitik
tidningar och vår politik annat än ett ryskt Te Deum~ … Vårt
motto för närvarande tyckes vara: Leve kosackerna!» På våren
1813 anmodades T. av Jakob Adlerbethatt skriva en ny krigssång
med anledning av det nya krig, vari Sverige då var invecklat. Men
T. vägrade: »När kriget vänder sig mot arvfienden, då vill jag
skriva.» Längre fram bekräftar T. ytterligare och än mer energiskt sin avvisande hållning mot den svenska regeringens politik.
»Den, som inbillar sig, att Europa befrias av ryssar et consortes,
eller att kosackernas framgång är en fördel för Sverige, har
kanske rätt, men med mig tänker han väldigt olika. I hat till barbarerna är jag född och uppfödd och hoppas även att, oförvillad
av moderna sofismer, dö däruti», skriver han till Jakob Adlerbeth
den 6 oktober 1813.
På kejsar Alexander koncentrerade T. sitt hat mot allt ryskt och
mot hela den tidsriktning, som triumferade efter Napoleons fall.
Han kallade honom »obscurantismens grundpelare i Petersburg,
den allra lumpnaste karaktär jag känner i världshistorien». Då
Alexanders död 1825 på en del håll framkallade förhoppningar om
»en rentav gyllene tid», menade Tegner, att det kunde komma
ungefär på ett ut, »om man har en räv eller björn på världstronen,
en glatthårad, skrymtaktig, populär spetsbov eller en brutal, vild,
överbrusande kosack». Den heliga alliansen vilar i alla händelser,
skriver han, »på en säker grund, nämligen människosläktets förnedring, och den lever oss alla ut».
Polackernas resning 1831 mötte hos T. livliga sympatier. »Polackerna äro dock», skriver han till Brinkman, »en adelig nation,
upplöst genom en nedrighet och även efteråt illa behandlad. Det
är i sanning upplyftande att se, det de så länge kunnat bestrida
segern och avvärja sin undergång. Men Gud hjälpe det fattiga och
ringa folket, ty dessförutan ser saken i sanning förtvivlad ut på
längden, oaktat dess temporära framgång.» Någon tid efteråt är
T. mera pessimistisk angående Polens sak. »Det förstås av sig
själv, att de måste duka under, då ingen mänsklig hjälp är att
vänta för de enstaka heroerna. Europas fred måste naturligtvis
upprätthållas till vad pris som helst, på det att de murkna tronerna ännu några år måtte fyllas av legitima r-r.» Under sin
vistelse i Karlsbad 1833 umgicks T. flitigt med några av de polska
officerarna, som deltagit i det misslyckade upproret. Att Tegner
känt sig dragen till de polska frihetsmännen, framgår av det skoltal han höll i Växiö 1834. Han uttalade sig där om ungdomen och
345
Gustaf Jacobson
politiken: »l Frankrike, som är de nu härskande ideernas brännpunkt, i Tyskland, där de mera metodiskt bearbetas och bringas i
system, i Polen, som utgjorde den civiliserade världens yttersta
förpostkedja mot barbariet – överallt ha vi sett ungdomen taga
en verksam del i statens politiska angelägenheter.»
Sista gången T. mera offentligt gav uttryck åt sin antipati mot
Ryssland, är i dikten »Kronbruden», vilken som bekant tillhör
skaldens senare levnadsår (tryckt i Svenska Biet 1842, där dock
de rent ryssfientliga partierna icke togos med). Den andra sången,
»Måltiden», avslutas med följande episod. Vid biskopens sida sitter korpral Frisk, en järnfast gestalt av de gamla karolinernas
typ. Han har varit med i Norge 1814 och vid Leipzig 1813, och
han har på sitt bröst en mängd tapperhetsmedaljer, bl. a. en rysk.
Då biskopen ser den ryska medaljen, upptändes han av vrede och
säger, att »rysk prägel ej passar på svenskt bröst». På korpralens
invändning, att ryssar och svenskar ej längre äro fiender, svarar
biskopen:
»… Förlåt mig, de äro och bliva.
Vig-arv skiljer dem åt för alltid. Allt från min barndom
Ryssen förhatlig mig var och förbliver så Hinge jag andas.»
Och så följer – i handskriften – en lång utläggning av orsakerna till biskopens, d. v. s. Tegners eget, rysshat. Det beror icke
på att ryssen plundrat vårt land och stulit Finland; sådant är
mänskligt, ty »all slags makt på vår jord har en tvillingbror,
nämnd missbruk». Nej, det är därför att ryssen är »stereotypen
för allt våld och förtryck, det barbariskas stående urbild». Fastän
den ryska staten bestått i tusen år, saknar ryssen ännu de första
grunderna till människobildning, frihet och äganderätt. Av bildning har han blott fernissan; hur dresserad han än är, sitter barbaren dock i hjärtat. Den slaviska stammen hör icke till den bildade världen. Ryssen är fiende icke blott till oss utan till människosläktet, »ej till fransos eller britt, men fiende är han till alla».
Denna känsla är numera det enda som håller Europa samman.
»Pratas hon, lismas hon bort, farväl då ej endast med Sverige,
som kan falla ändå, men farväl med hela Europas
bilder och solar och ljus! Välkomna förstöring och mörker!»
Om det sålunda är någon politisk tanke, som T. orubbligt fasthållit under hela sitt liv, så är det uppfattningen av Ryssland så-
som Sveriges och hela den västerländska kulturens evige fiende.
346
skaldepolitik
Annorlunda tänkte Geijer. I sitt reformationstal (1817) välsignade
han »den höga själ», för vilken tanken på en helig allians först
uppgick – d. v. s. kejsar Alexander – och i en avhandling om
1812 års allianstraktat mellan Sverige och Ryssland (1838) kommer
han till den slutsatsen, att den politik, som med den triumferade,
var »den bästa under givna förhållanden och omständigheter,
bl. a. av det skälet, att Ryssland, i stället för att vara ‘en inre
hemlig makt i Sverige’, nu trätt i öppen, med fördrag bekräftad
vänskap med vårt land». Vår tid, som åter sett Ryssland bli en
inre, fast knappast hemlig makt i Sverige, har anledning att begrunda, vilkendera som såg klarast: skalden-politikern Tegner med
sin intuitiva antipati eller historikern-politikern Geijer med sin
reflekterade opportunism.
Låt oss konfrontera Tegners och Geijers utsagor med vad ett
par av den svenska kulturens märkesmän i senare tid yttrat. I
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skriver Viktor Rydberg
den 18 juli 1870 (alltså några dagar efter fransk-tyska krigets utbrott): »Blott i vänskap mellan den stora skandinavisk-germaniska
folkfamiljens lemmar finns en trygghet mot det slaviska Rysslands framträngande in i västra Europa.» Och mot den förtäckta
agitation, som då drevs för att Sverige skulle kasta sig in i detta
krig för att återvinna Slesvig åt Danmark, polemiserar Rydberg:
»Bättre … är det att av historiens rättvisa … vänta upprättelse
av vårt grannrike Danmark än att se … Slesvig … återvunnet
på bekostnad av Europas frihet, fred och lycka – på bekostnad
av vår egen utsikt att på avgörandets dag kunna med hopp om
seger blöda för vårt gamla Sverige i dess kamp mot panslavismens skaror.»
Harald Hjärne, som sannerligen inte kan beskyllas för politiskt
känslotänkande i Tegners stil men å andra sidan visste betydligt
mer om Ryssland än Geijer, har sagt vägande ord om Ryssland
och Västerlandet. På tal om en eventuell kommande kraftmätning
mellan Ryssland och Tyskland yttrade han en gång: »Att Tyskland i en sådan strid har att föra Europas och kulturens talan,
det kan för ingen fördomsfri vara tvivelaktigt, ej heller att den
västerländska stat, som ställer sig på Rysslands sida, gör sig skyldig till högförräderi mot vår världsdels rättmätigaste intressen.»
Ehuru nedskrivna för mer än ett halvsekel sedan lära dessa Harald Hjärnes ord, liksom så mycket annat av Yad han sagt, äga
gällande kraft den dag som i dag är.
347

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner