Print Friendly

Skaldepolitik

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKALDEPOLITIK
EN AXPLOCKNING UR ESAIAS TEGNERS POLITISKA UTTALANDEN
Av lektor GUSTAF JACOBSON, Stocklwlm.
>>l POLITIKEN resonerar jag blott efter gehör», skrev Esaias
Tegner en gång till sin vän Brinkman. Vid ett annat tillfälle bekände han för honom sin okunnighet om vad som menades med
»historiska skolan» och utbad sig närmare upplysningar därom.
»Jag läser nämligen aldrig något politiskt, sedan Napoleon föll»,
tillägger han som förklaring till sin okunnighet. Att Tegner och
Brinkman aldrig kommo överens angående Napoleon, berodde enligt Tegner på att han i motsats till Brinkman såg Napoleon endast ur rent estetisk synpunkt, på samma sätt som han betraktade Cresar, Alexander den store och Karl XII.
Dessa uttalanden äro belysande för Tegners sätt att uppfatta
och bedöma samtidens – och även historiens – företeelser och
personer. De röja hans motvilja mot allt vad teorier och ideologier heter. I detta avseende rådde en väsentlig skillnad mellan
Tegner och Geijer, och Tegner var också medveten därom.
»Geijers ideer äro alltid kontemplativa, mina konkreta och praktiska», yttrade han i ett tal på Växjö gymnasium 1842. Tegner
var icke historiker, och han hyste djup motvilja mot historisk
kritik. Han fylldes av harm, när han läste den berömde tyske historieskrivaren Niebuhrs Geschichte der Römer. »Han har förstört Livius för mig och Herodotus på köpet. Jag hatar den s. k.
högre kritiken, som tyskarna påfunnit.» Denna kritik, som bl. a.
tagit Iliaden och Odyssen från Homeros och ur svenska historien
skalat bort det vackraste, nämligen Ynglingasagan, kan väl, sä-
ger Tegncr, vittna om skarpsinne och kombinationsförmåga, men
»lumpen har den alltid förefallit mig, och till några obestridliga
resultater kommer man ändå aldrig på detta sätt». »Är icke Saga
historiens moder, och vida skönare än hon~» utbrister Tegner.
Han ville ha kvar sin barndoms skönhetssyn på historiens hjältar
786
skaldepolitik
och riddersmän. Om den var historiskt riktig och rättvis, det oekymrade honom föga. Om Napoleon berett Tegners fosterland
den största olycka det råkat ut för – han var lika fullt inför
skaldens estetiska syn hjälten framför alla andra, örnen, som ej
frågar efter »småkräken» omkring eller under honom. Mer än
väl någon annan svensk skattade Tegner åt den Napoleonsförgudning, som Bernhard von Beskow betecknat som en av de besynnerligaste myter, som förekommit i hela den nyare historien.
Det kan tyckas, som om det under dessa förhållanden vore tämligen lönlöst och meningslöst att fråga efter, vad Tegner haft för
mening i den eller den politiska frågan, om den eller den historiska eller politiska gestalten. Det är ju bara skaldepolitik,
känslopolitik, tomt estetiserande. Det kan ju inte på något sätt
erbjuda samma intresse som att följa Geijers eller Hans Järtas
eller t. o. m. Atterboms politiska tankebanor. På en sådan invändning skulle man emellertid kunna svara med att citera Tegners
ord i Epilogen: »Allt snillrikt träffar som en blixt: det är ett ögonblickets barn, men ögonblicket utav dess verkan går igenom sekler.» Om man läser den sällsynt fängslande lektyr, som heter Esaias
Tegners samlade skrifter, och i hans dikter men kanske ännu mer
i talen och breven följer hans uttalanden i tidens frågor, även de
politiska, så måste man säga, att den mannen har inte talat i
vädret. Tror man på intuitionen såsom förmågan av klarsyn och
blick för det väsentliga, så har man hos Tegner bevis nog. Man
kommer också att tänka på hans egna ord om poesien: »all poesi
bör vara modern i samma mening som blommorna om våren».
Detta gäller om nästan allt vad Tegner skrivit. Det har det aktuellas friskhet över sig, ja det är ofta så aktuellt och levande, att
man nästan skulle kunna tro det vara skrivet just för det nuvarande ögonblicket. Men det är icke ett logiskt system: det är ofta
inkonsekvent, irrationellt, alltid personligt och buret av ett starkt
temperament. Att patologiska inslag ofta röja sig även i Tegners
politiska uttalanden, skall ingalunda förnekas. Lynnets skiftningar i mörkt skärpa hans kritiska blick, men solsångarens
patos kan också ge vingar åt hans tal.
* *
*
Som utgångspunkt vid den axplockning ur Tegners politiska uttalanden, som här skall göras, välja vi hans inställning till de
787
Gustaf Jacobson
gamla men ständigt nya spörsmålen om frihet och ordning, ledare och massa- demokrati och diktatur, som man numera helst
uttrycker sig. Då Georg Brandes talar om Tegm)rs politiska »frisinnighet», har han utan tvivel träffat ett väsentligt drag hos honom – förutsatt att man tar ordet »frisinnighet» eller »frisinne»
i dess ursprungliga, äkta betydelse. Hans frihetspatos var starkt
och äkta; sällan eller aldrig har man i svensk historia mött en så
friboren ande som Esaias Tegner. »Jag tränger mig ej gärna
fram någonstädes, minst hos de store, för vilka jag ej passar. En
smula jakobin har jag också varit från barndomen, och jag är nu
för gammal att ändra mig», vittnar han en gång om sig själv.
Hemligheten i all styrelsekonst är att giva folket fritt, säger han
i sin ståtliga Karl Johans-dikt. Hans tal vid reformationens
jubelfest 1817 utmynnar i en lovsång till friheten. Den frihetsande, som redan länge uppenbarat sig i Europa, kan aldrig förkvävas. »Vad är det», frågar han, »som folken fordra i norr och
söder~ De fordra endast, vad statens natur självmant kräver, så-
vida den skall vara en bildningsanstalt för mänskligheten och
icke en negerplantage, med miljoner slavar och en enda herre
med sina underfogdar. De fordra ansvar, även å de härskandes
sida. De fordra yttranderätten så fri och oförkränkt, som ordningen och landets säkerhet kunna medgiva, emedan den är frihetens andedräkt, emedan var och en, som onödigtvis inskränker
den, skär tungan utur statens mund och förråder, att han, likt
Orientens tyranner, vill betjänas endast av stumme slavar.»
Varför föll Napoleon~ frågar talaren vidare. Ingalunda genom
tillfälliga företeelser, ännu mindre genom sina motståndares överlägsenhet, utan han föll, »emedan despotismen är alla dylika sjä-
lars uniform; han föll, emedan han brottades med tidens ande,
som var starkare än han själv». ]’rihetens, även den borgerliga
frihetens, sak är icke, sade Tegner, främmande för dagens högtidlighet, ehuru denna egentligen gäller reformationsminnet
»Lagbunden frihet, under vad gestalt som helst, är vår trosförvant. Den är en född lutheran, liksom vi.»
Märk ordet: lagbunden frihet! Det är inte likgiltigt. Då Tegner i »Sveas» senare parti tecknar sin drömda framtidsstat, skildrar han dess samhällstillstånd i orden: »Lag och frihet hålla vakt
kring tronen.» »Där vart ordning ibland frie männer» – så uttrycker han i Akademisången resultatet av Gustav III:s revolution. Vid 1829 års riksdag hade konstitutionsutskottet föreslagit
788
SkaldepoliWc
ändringar i tryckfrihetsförordningen, vilka bl. a. gingo ut på att
juryn skulle avskaffas och att det skulle ställas borgen för periodiska skrifters utgivande. Medan t. ex. Geijer uttalade sig för
juryns bibehållande, tillstyrkte Tegner utskottets förslag. »Det
gives», yttrade han bl. a., »i ett människosamfund ingen annan
verklig frihet än en lagbunden. Vad som icke tål lagens och dom- .stolens prövning, är eller blir självsvåld, ej frihet. J ag älskar
tryckfriheten såsom människosinnets allmänna rätt, som bildningens organ, som samhällets livsprincip, som grundlagens
kärna. Men just därför anser jag henne för ädel att behöva det
tvetydiga skyddet av ett privilegierat forum. Därigenom att hennes ungdoms-kitslighet beivras, även med stränghet, kväves hon
icke, utan hon stadgas och växer till i år och visdom; och som
sådan kan hon med frimodig panna inställa sig inför varje rättvis domstoL»
Redan under 1809 års kris hade Tegner uttalat sin förhoppning
om ett mycket fritt regeringssätt, varigenom alla nationens krafter kunde anspännas; därmed förenade han kravet på allmän
värnplikt. Det nya statsskicket gillade han visserligen icke i alla
delar, men han ansåg det dock vara långt bättre än det förra, och
särskilt betraktade han tryckfrihetens garanterande i grundlagen
som en stor förmån. I 1809 års män, särskilt Georg Adlersparre,
såg han fäderneslandets välgörare och hjältar; då han på äldre
dagar utgöt sin förbittring över den vrångbild av friheten, som
den liberala pressen erbjöd, gav han ordet till Georg Adlersparres
skugga, som talade varnande ord till det svenska folket. Mot
Karl Johan var Tegner som bekant övervägande antipatiskt
stämd, främst emedan han gäckat Tegnershopp om Finlands återförvärvande, men även av motvilja mot regeringssystemet –
»komplimenteringssystemet», »spionerisystemet», »hovkryperiet»
och vad andra vackra namn han använde därom. »Kungen må
vara på sitt vis en stor man», skriver han till Franzen 1830, »men
just därför är han också svår att berömma; och fullkomligt löjligt förefaller det mig att tala om folkets kärlek till en man, som
varken känner dess språk eller seder, och som med folket har vida
färre beröringspunkter än hans hovmän och övriga drängar.»
Han antyder, att regeringen regeras av kapitalister, och han fruktar, att riksens ständer ingenting våga säga »för judarnas rädslo
skull». Den opposition Tegner påfordrar borde emellertid vara
saklig, grundad på verklig sakkännedom; den borde egentligen
789
Gustaf Jacobson
icke vara regeringens motståndare utan endast »dess varnande
genius, dess samvete ibland folket». Den borde icke förspilla tid
och talegåva på småsaker. »Det är till stora fall, som blixten
måste sparas.» Oppositionen vid 1823 års riksdag fyllde dock inte
måttet i Tegners ögon; den var dels för överdriven, dels för ytlig
och blev därför icke blott ineffektiv utan direkt skadlig.
Vid denna tid, i början av 1820-talet, räknade man ännu Tegner
såsom tillhörande den liberala och oppositionella sidan, och man
sökte konstruera fram en motsats mellan honom och Hans Järta,
vilken samtidigt i tidskriften Odalmannen framträdde som den
utpräglade konservatismens målsman. Om en sådan motsättning
var dock Tegner ej medveten. Visserligen var han icke av samma.
åsikt som Järta i vissa politiska frågor, men orsaken härtill var,
såsom han skrev till Beskow, delvis att »jag så föga speculerat i
dylika ämnen, att jag däri med rätta misstror mitt omdöme». I
själva verket säger han sig uppriktigt beundra Järtas stora gå-
vor och hans framställningssätt, »Utan tvivel det livligaste och
skönaste, som för närvarande kan uppvisas i Sverige».
Om Tegner sålunda redan i början av 1820-talet var i viss mån
kritiskt inställd mot den liberala oppositionen och i samma mån
mindre avog mot konservatismens talemän, så hade han 1830 tagit steget fullt ut. Detta framgår mycket starkt t. ex. av ett brev
till C. F. av Wingård den 29 december 1830. Wingård var känd
för sin obenägenhet för nyheter och sin politiska »absolutism».
Den förra har – erkänner Tegner — »sin naturliga förklaringsgrund i det haltlösa, flacka, barnsliga, som röjer sig i flera av vår
tids innovationer och vilket du, som är föga äldre men mycket
klokare än jag, före mig insett». Vad beträffar Wingårds politiska »absolutism», så hade den, menade Tegner, »sin fullgiltiga
ursäkt i vår hundrahövdade och dock huvudlösa, eländiga, vinglande opposition, den jag föraktar lika ärligt som du».
Man skulle alltså kunna uttrycka saken så. Tegner var en frihetsvän, en friboren människa som få, men den frihet han älskade
var lagbunden, förenad med ordning, rätt och vett. Despotism
avskydde han, men lika mycket ogillade han den småsinta grälsjukan och kritiklusten. Tegner var demokrat så till vida som
han icke under några villkor erkände bördens och legitimitetens
anspråk. I sitt tal på Växjö gymnasium 1835 framhåller han så-
790
S kaldepolitik
som något för vårt land karakteristiskt, att det huvudsakligen är
allmogens söner, som besöka våra bildningsanstalter för att sedan
inträda i kyrkans eller statens tjänst. Den svenska statsförfattningen är »i sin innersta rot demokratisk, i ordets vackraste mening; och det kommer därav, att vi från urminnes tider tillbaka
haft ett självägande, ett självständigt bondestånd, vilket man nu
först söker att bilda i andra länder … Ursprungligen var svensk
adel ingenting annat än blomman av de friborne i ett land, där
alla voro fria; den var, vad den träffande blivit kallad, det ridderliga folkelementet, och det är betydelsefullt, att Bonde är namnet
på en av våra äldsta adliga släkter.» Tegm~rs Fritiof är mannen
av bondestam, som mot kung Helges legitimism och andryghet
sätter den personliga kraftens och duglighetens rätt och anspråk.
Han påminner om den unge, hugstore folkhövding, som Karlfeldt
hyllar i dikten »I Jupiters stund»:
»Krönom oss den bäste,
som går i vårt land
oeh håller svärdets fäste
eller plogens horn i hand.»
Men Tegner var ingalunda demokrat i ordets vanliga, nu
gängse betydelse. l”Ör det första hade han en stark monarkisk
känsla. lliadens berömda ord: »Gott mångvälde ej är, en enda
härskare vare» översatte Tegner på sitt vis: »Lyd kungen! En
skall styra med kraft och vett – Skum natt har många ögon
men dagen ett.» Men Tegner hade också i hög grad sinne för
gradationer inom det mänskligas värld. slätstrukenhet, jämnstrukenhet, jämlikhet var så stridande som möjligt mot hans natur. Han böjde sig icke för bördens och legitimitetens anspråk, han
böjde sig ännu mindre för massans pockande krav, men han ödmjukade sig för den personliga dugligheten, självständigheten och
överlägsenheten. »Jag har från min barndom haft den svagheten
att älska vad som är stort och ädelt, ehuru jag just icke är böjd
för att göra det på knä», säger han en gång, och vid ett annat tillfälle heter det: »Den proklamerade jämlikheten ville ej inställa
sig, ty naturen själv, som så olika utdelar sina gåvor, visade sig
häruti aristokratiskt sinnad, och den medfödda överlägsenheten
gjorde sig väg överallt och intog hastigt sin högre plats i samhället.»
Tegners hjältedyrkan, hans beundran för de stora personlig- 791
Gustaf Jacobson
heterna, är en så integrerande del av hans väsen och en så känd
sak, att det nästan är banalt att tala därom. Napoleon var visserligen en trotsare av tidsandan och föll just på detta, men han
var dock i Tegners ögon »det största och kraftigaste, som nyare
historien och kanske all historia kan uppvisa». I dikten »Hjälten»
-skriven i det ögonblick, då Napoleon stod inför sitt fall- höjer
Tegner upp honom till övermänniskans, heroernas nivå. En annan
gång kallade han honom »denna stora världshistoriska karaktär,
vari ett helt tidevarv koncentrerade sig». Napoleon är det starkaste exemplet på Tegners hjältedyrkan – men eljest finns det
ju ett helt galleri av stora, beundrade personligheter i hans tal
och dikter. När han vid reformationsjubileet 1817 talar om
Luther, ser han i honom främst hjälten, den starke mannen, som
har »visat, vad en enda man förmår emot en värld, när hans huvud är klart, hans vilja är fast och hans hjärta förtröstar på den
Evige». »Gläd dig du djärve seglare» – slutar han – »ty din
upptäcktsresa är slutad, och du har visat oss vägen till de saligas öar.»
Ibland drev Tegner sin hjältedyrkan därhän, att han rentav föraktade det som icke är heroiskt. »Hur kan du påstå», skriver han
till Brinkman, »att vad en Alexander …, vad en Cmsar gjort, icke
lever och fortverkar både längre och kraftigare än vad Horner
och Shakespeare diktat? Ser du på de yttre, världshistoriska följderna, så äger ingen jämförelse rum; men även de inre äro vida
varaktigare och mera ingripande i människosläktets bildning.
En hjälte är blott tillfälligtvis en slaktare; egentligen och till sin
natur är han en personifierad ide, en inkarnation av Gudomen.
Vad han tänker och handlar är ju fröet till vad som sker pä allvar icke blott i hans århundrade utan i många efterföljande …
Poetens verksamhet åter inskränker sig till vad som sker på
skämt, han representerar livets gyckel, han 1ir världshistoriens
historio.»
Av särskilt intresse är vad Tegner (i ett brev till I. F. Aminoff
den 9 febr. 1823) yttrar om Gustav III och hans revolution, ty
här kommer han något mer än vanligt in på historiskt-politiska
realiteter. Konstitutionella kontroller behövas- säger Tegner –
under varje annan regering, men under ett sådant snille som
Gustav III:s bli de antingen överflödiga eller åtminstone fruktlösa.
Hans så mycket klandrade envälde var »icke ett politiskt utan ett
naturligt envälde. Det gives ingen stor kraft, som ej övar en- 792
S kaldepolUilc
välde i sin krets, liksom det ej gives någon storm, som ej blåser,
eller någon örn, som ej stiger mot solen.» Tegner säger sig älska
friheten lika varmt och kanske med säkrare övertygelse än våra
tidningsskrivare. Men politisk frihet är »en människoinrättning,
som ej kan upphäva naturens eviga ordning, och naturen har sin
konstitution för sig själv, gillad och antagen på skapelsens stora
riksdag)),
Man skulle kunna säga, att Tegner hävdat den dynamiska principen i statslivet. Man märker hans motvilja mot abstrakta schemata, hans sinne för det levande livet med dess oändliga nyanser.
I sitt tal på Oscarsdagen 1823 anställde han en vidräkning med
de gängse statslärorna. Den då moderna konstitutionalismen ville
undanröja å ena sidan despotismen, å andra sidan anarkismen och
åstadkomma jämvikt i statslivet. Gränserna mellan kung och
foik skulle på det noggrannaste bestämmas. ))En allmän konstitutionsfeber yppade sig i hela Europa. Men till grund för dessa
konstitutioner lade man vanligtvis en blott och bart abstrakt
teori, som, om den var riktig i sig själv, likväl ej kunde vara
genast och på alla ställen användbar. Alla dessa statsförfattningar blevo därför varandra lika, som hade de varit beställda
efter samma mått och på samma verkstad. Men en konstitution
är icke ett sådant överplagg, den är icke gjord att hänga lös på
nationen. Igenkänner folket icke däruti sitt eget lynne, sina forna
minnen och inrättningar, ja t. o. m. sina fördomar, så blir en så-
dan statsförfattning, all sin förnuftsenlighet oaktat, främmande,
likgiltig, stundom också förhatlig … Dylika konstitutioner likna
lövsalar, uppförda för tillfället av fällda trän, som man sticker
ner i jorden: de grönska för dagen, men snart är den konstlade
härligheten förvissnad, och nästa morgonsol ser i stället blott
förtorkade lövruskor.))
Detta är de enbart ))spekulativa)) konstitutionernas öde. ))De
historiska konstitutionerna däremot, som växt upp och utbildat
sig med folken, stå ‘just därigenom på sin egen rot och trotsa tidevarven, så vitt som mänskliga verk förmå.ll Som exempel anför
Tegner Englands statsförfattning. Lika felaktig som den må vara
i teorien, lika förträfflig har den visat sig i utövningen, därigenom
att den är nationell i ordets högsta bemärkelse. I detta sammanhang ger Tegner också ett erkännande åt den svenska fyrståndsrepresentationen; den kan visserligen icke försvaras i teoretiskt
hänseende, men ))den är seklernas verk, den har blivit nationens
793
Gustaf Jacobson
egendom, svenska historien vilar på dessa fyra pelare, liksom våra
förfäders himmel uppbars av fyra dvärgar».
Det är med anledning av detta tal, som Tegner i ett brev till
Lars von Engeström deklarerar sin politiska ståndpunkt sålunda:
»l politik, liksom i vitterhet, har jag alltid bekänt mig till moderata grundsatser, lika långt från jakobinism som despotism, varigenom jag också haft olyckan att misshaga bägge extremiteterna,
vilka nu skrikande föra ordet i vårt lands politiska litteratur, liksom de för några år sedan gjorde i den poetiska.» Tegners front,
som tidigare varit mest utpräglad och väpnad mot den reaktionära sidan, blir som bekant med åren allt skarpare riktad mot det
motsatta lägret, liberalismen. Tegners kamp mot liberalismen, särskilt de liberala tidningarna, blev av dessa stämplad som ett symptom på avtagande andlig kraft, på senilitet och dekadens, och
detta har blivit det liberala tidsskedets och eftervärldens omdöme
om saken. Nu är det visserligen sant, att Tegners uttalanden om
de liberala tidningarna och den liberala riksdagsoppositionen
alltifrån 1829 äro i hög grad affektbetonade och färgas av hans
alltmer mörknande lynne, men detta gäller ju i viss mån även
om hans polemik åt motsatt håll. I många fall har han även här
träffat huvudet på spiken.
Särskilt i Tegners brev från dessa år kan man leta ihop en utsökt samling invektiv mot den liberala riktningen i press och riksdag. Till sin hustru skriver han (24/a 1829): »Tro icke att jag på
något sätt oroas av oppositionspöbelns galenskaper. De ha ett par
tidningar i sin sold, men så usla, att jag ej anser för partie egale
att med dem inlåta mig i en partistrid . . . Jag vet ej, om det lö-
nar mödan att kosta mera krut på döda kattor.» En annan gång
yttrade han: »Sedan den Kongl. Svenska friheten numera aldrig
yttrar sig annorlunda än som en roddarenymf, kan jag ej längre
vara hennes älskare. Jag beklagar uppriktigt mitt arma förruttnade fädernesland, som ifrån hedenhös aldrig haft tålamod att
vara slaviskt eller förstånd att vara fritt.» Med anledning av
projektet om en konservativ tidning, i vilken Tegner skulle medverka, skriver han till sin vän Agardh (22/1 1835): »Vem vill försvara sig själv mot sådana människor som Hierta, Crusenstolpe,
Lindeberg och Consortes~ Deras överlägsenhet ligger just i deras
ärelöshet … För allt slags personlig strid fordras en viss jämbördighet, och man kan till eget försvar ej inlåta sig med Aftonbladet av samma skäl som en välklädd karl ej kan träta med roddare- 794
S kaldepolitilr,
käringarna eller lagsöka den som är bankrutt.» – »Lusiga statsförbättrare, personifierade trivialiteter, rackare-patrioter» äro epitet, som han begagnar om de liberala koryfeerna Anders Danielsson, Gustaf och Lars Hierta, Dalman, Crusenstolpe och Petre. I
ett brev till Atterbom (sept. 1839) heter det: »Massan, den stora
pluraliteten, är och blir fördärvad. Ty det är just en förbannelse,
som ligger över tiden, att rabulismen bildar sin publik efter sitt
eget beläte. Den är beräknad på pöbel och har ingalunda missrälmat sig; ty pöbelelementer finnas i alla folk, ehuru jag ej känner något, där de så hastigt och allmänt utbildat sig som vårt …
Min forna dröm om svenska folkets ära och modervett är längesen utbränd och skingrad för alltid.»
Allvarligare och något mer behärskat tar Tegner på saken i
sina skoltal, ehuru han även där ofta uttalar sig på ett sätt, som
ingalunda överensstämmer med en senare tids fordran, att skolan
skall vara neutral i politiskt avseende. »Historiens blad äro inga
Aftonblad», säger han på Växjö gymnasium 1834. »De lära oss
tvärtom, att vad som skall vara länge måste ha tid att stadga sig
och mogna, att den sansade, småningom utbildade reformen vanligtvis fört folken framåt, då den brådstörtande revolutionen kastat dem tillbaka. De lära oss, att statens sår måste läkas inifrån,
icke genom det vita plåster, som dagens kvacksalvare-vishet klemar däröver.» Han varnar för klandersjukan och söndringsandan. Den fria yttranderätten är inte detsamma söm »skyldighet eller ens rättighet att i tid och otid klandra och mästra styrelsens åtgärder. De styrande äro också männis~or!» … »Jag
misstänker alltid», säger han, »den, som säger sig vilja förbättra
och börjar med att förbittra.» En annan gång- i Växjö 1839 –
påtalar han ytligheten och abstraktionen i de liberala lärorna.
Samhällsfrågornas lösning »ligger icke så på ytan, som våra tidningsskrivande småherrar föreställa sig. Den ligger i världshistoriens djupaste mysterier, i erfarenhetens hemligaste och lönligaste
skattkammarvalv. Icke heller är den att söka i en tom och löslig
abstraktion, som står och skummar dräggen av alla samhällets
förhållanden och skär till konstitutioner såsom ett överplagg,
som skall passa för alla.» Det är inte- framhåller han vidare –
nationens yppersta män i vetenskap och konst, som bära fram de
nya ideerna; »det är endast litteraturens kryp- och skridfän, de
eviga anonymerna i tankens och snillets värld, som hittills fört den
moderna frihetens talan. Denna frihet bär dock synbarligen den
795
56- 36749. Svensk Tidskrift 1936.
Gustaf Jacobson
plattaste trivialitets uniform, den framträder överallt i vardaglighetens smutsigaste släpmundering.»
Tegnt:’irs harm mot den liberala tidsandan och politiken kulminerade under 1840 års bullersamma riksdag, vari han själv deltog.
Han uppträdde icke mindre än 51 gånger, oftast i konservativ
anda men ibland även i opposition mot regeringen. Det var under
denna riksdag han skrev sin starkt polemiska dikt »Till svenska.
riddarhuset»:
»Där slår en oro uti tidens hjärta,
en missbelåtenhet med vad som finnes:
Hur det bör vara, vet man icke rätt,
man önskar blott, att det blir annorlunda.
Förstöringslusten ävlas blint i djupet;
som Nidhögg gnagde uppå Ygdrasil,
så gnager hon på samhällslivets rötter.
En okänd makt har vuxit upp i staten,
och allt slags makt är moder till sitt missbruk.»
I sitt yttrande till prästeståndets protokoll den 20 juni 1840 med
anledning av konstitutionsutskottets anmärkningar mot statsrådet
kallar han betänkandet en »klandersjukans och småsinnets riksakt», ett »splitets fröhus». Där är, säger han, »med djup, med innerlig bedrövelse» han läst detta aktstycke. Av den splitets ande,
som talar därur, förutser han ödesdigra verkningar. »Jag fruktar, att vad som hittills ej lyckats våra fiender, nämligen att omintetgöra och upplösa det gamla självständiga Svea välde, det
torde slutligen lyckas oss själva. Jag fruktar, att vi med stora
steg närma oss det försvunna Polens öde.»
I dessa djupt pessimistiska ord utmynnar, kan man säga, Tegners polemik mot liberalismen. Som bekant var det efter 1840 års
riksdag och säkerligen delvis under inflytande av den harm och
bitterhet han då känt, som Tegners sinnessjukdom bröt ut. Den
förde honom ju faktiskt utanför de stridandes leder – i själva
verket för alltid.
Man skulle ju kunna tycka, att det är något oändligt oh·uktbart och negativt och även något oändligt vemodigt över Tegners
harmfyllda, kritiska inställning till den segrande liberala tidsriktningen. Det förefaller, som om det kritiska verklighetssinnet
totalt kvävt det ideella patos, som tidigare i så hög grad utmärkt
honom. Och dock- är det nog inte riktigt så. Även under dessa
år, då det mörknade över vägen för honom, skönjas glimtar av
796
Skaldepoli.tik
den strålande idem~inniska han varit. Ett exempel härpå är hans
nobla s~itt att bedöma Geijers »avfall» till liberalismen, vilket ju
gick stick i stäv mot Tegners egen utveckling. Tegner ansåg visserligen, att Geijer med sin handling anstiftat obeskrivligt mycket
ont, i synnerhet genom den minskning av motståndskraften mot
de upplösande riktningarna, som det innebar. Han ogillar också.,
att Geijer »skrutit med sin omvändelse – det var fåfänga och
l)Ol)ularitetsjakt, att han talade därom». Men avfallet i och för
sig kunde han ej ogilla. »Tvärtom var det kanske, med Geijers
hottenärlighet, ett nödvändigt naturfenomen. Vad skulle det
ocksit vara för en man, som icke någon gång avfölle från sig själv,
h. c. åsikter, som han fordom haft och yttraU» Trots sitt avfall var Geijer »utan fråga den snillrikaste och ärligaste man,
som levat i Sverige. Som alla dylika människor straffas han därför först i sitt eget inre. Men icke skola vi döma honom.»
Hör man icke i detta vidsynta, humana bedömande liksom en
Merklang från Tegners ungdomsdikt »Fridsröster»:
»Döm ej strax den vilseförda, stolte broder, med förakt
Icke vägde du den hörda ödet på hans skuldra lagt.»
Mitt i all besvikelse och bitterhet kunde Tegner dock fasthålla
tron på »de eviga, de stora ideerna om folkens frihet och rätt, som
tillhöra det tidevarv, vars son jag är, och vilka, om också pit
mångfaldigt sätt förvillade och nerdragna i smutsen, dock utgöra dess ära», såsom han skrev till en väninna 1835. Till samma
års prästmöte i Växjö avgav Tegner en ämbetsberättelse, som är
fylld av djupa tankar och slående omdömen. Han uttalar här som
sin övertygelse, att samhällsproblemen måste lösas på religiös
grund. »Världsförbättringen har hittills ej velat rätt lyckas; och
svi’trligen lyckas någon sådan, som ej utgår från en inre förbättring, frän människans religiösa och moraliska natur. Ansa trä-
det hur du vill, böj det i vad form du vill, till krona eller medborgarekransar, ympa det hur du vill med främmande frukter,
vattna det hur du vill – även med blod; äro rötterna sjuka, så
vissnar det ändå och dör, och möda och blod äro spillda förgäves.
Gudsfruktan och seder äro statens grundvalar, och var de ej ligga
säkert, där vacklar byggnaden, hur man ock må ombygga och
mästra den.»
Det positiva i sin statsåskådning har Tegner, innan hans sol
gick ned, liksom sammanfattat i den hyllningsdikt han 1841 skrev
797
Gustaf Jacobson
till konung Karl XIV Johan. Det är en i många avseenden mycket märklig dikt, ehuru nog i allmänhet ganska litet känd. Så-
som förut nämnts var Tegner tidigare ingen vän och beundrare av
Karl Johan. Den som genomfört 1812 års politik och grusat Tegners patriotiska dröm i »Svea» -den mannen fann ingen nåd inför den obeveklige patrioten och rysshataren Esaias Tegner. Då
särskilt 1814 så gott som hela den svenska skaldeskaran uppvaktade Norges besegrare med hyllningsdikter, lyste Tegner med sin
frånvaro. Men tiderna förändrade sig. Det kom en tid, då den
åldrande kungen blev föremål för en ny tidsriktnings och en
ny generations mer eller mindre hätska angrepp. Populariteten
av 1814 förbyttes i impopulariteten av 1840. Men då bytte också
Tegner stridsfront och ställde sig sin vana likmätigt mot den segrande tidsriktningen och slog vakt kring den angripne. Tegner
umgicks vid denna tid – efter tillfrisknandet från sinnessjuk- ·
domen – med vidlyftiga utgivningsplaner; bl. a. tänkte han ge
ut en samlad upplaga av sina dikter. Denna upplaga skulle han
dedicera till konungen, och som inledningsdikt skulle tjäna den
hyllningsdikt till honom, som nyss omtalades. Nu blev det ingenting av med hela saken. Karl Johan lät genom Beskow tillkännage
för Tegner, att han inte önskade någon dedikation, Tegner blev
förargad och inställde hela den tilltänkta diktupplagan. Kvar
står emellertid Karl Johans-dikten såsom »ett monument» – har
det sagts- »rest av den åldrande skalden till den åldrige kungen
på en tid, då båda härjats av livets stormar – ett monument,
varöver aftonrodnaden gjuter sitt försonande men vemodiga
skimmer».
Tegner hyllar Karl Johan såsom den silverhårige Sveakungen,
Harald Hårfagers like, den store mannen, som har utfört ett stort
livsverk. Han prisar honom såsom den där vunnit sin ställning
icke med legitimitetens rätt utan genom sin egen duglighet. Bedriften ensam adlar, bedriftens son har sällan urgamla anor. Men
med all sin storhet har Karl Johan sina fel: »Du är för god, du
alla vill förbinda.» Men på det sättet vinnes ej svenskens kärlek.
Godhet tydes som svaghet och ger blott ökad fart åt splitet och
avunden bland folket. Svensken behöver känna, att han har över
sig en man- »sträng när han nödgas, öm för nödens klagan, men
aldrig svag, och framför allting sann». Tegner varnar för popularitetsjakt: »Ej hatten av, men kronan på av stål! – Det ädlas
ovän är det populära – och dagens bifallssorl är platta sinnens
798
skaldepolitik
ära.» :Men den verkliga äran står främst i det svenska sinnet, och
den måste en svensk konung vårda. Under fredens dagar skall
han rusta för kriget. Slutligen yppar skalden, vad han anser
vara hemligheten i all styrelsekonst: »Ditt folk må vara fritt –
giv tanken fri, det andras landamären – stäng hur du vill, blott
så är folket ditt.- :Makt ligger ej i klokhet, ej i hären,- i frihet
blott, för frihet själv du stritt. – Men friheten är icke folkets yra
-men lag hon är och rätt- hav mod att henne styra.»
Man känner igen Tegners gamla ideal: frihet men lagbunden
frihet – en stark kungamakt – personlighetens och duglighetens,
icke bördens adelskap – öppen och ärlig statskonst.
»Jag iir ej hovman, iir en svensk man bara,
Din slav kan jag ej bli, din skald jag kunde vara.»
Så slutar Tegner sin vackra och ståtliga kungadikt hans
politiska testamente, skulle man kunna säga.
(I ett följande häfte skall Tegm~rs inställning till främmande
länder och folk behandlas.)
799

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner