Print Friendly

Ska Nordens sydgräns flyttas

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKALL»NORDENSSYDGRÄNS»
FLYTTAS?
ELLER SKALL SYDSLESVIG GÖRAS TILL ETT
NORDISKT MANDAT?
Av skriftställaren ARNE LINDGREN, Stockholm
Sönderjylland, sommaren 1945.
DANSKARNA var snabba i vändningen den 5 maj. Det var inte
bara regeringen som var klar med detsamma. Betecknande nog
så bildades även samma dag »Sydslesvigsk Udvalg av den 5 maj
1945». .Även i Sydslesvig, inom det slagna Tysklands gränser, levde
danskar, som det gällde att ta vara på. Och än mera: i många
danskars bröst föddes viljan att nu skipa rätt i det brott, som begicks mot Danmark det tunga året 1864. Visserligen hade gränsen
1920 flyttats ett bra stycke söderut igen i och med Nordslesvigs
återförening, men Sydslesvig återstod ännu, och nu var dess
stund inne.
Viljan att flytta gränsen var mycket stark i Danmark dagarna
och även veckorna efter den 5 maj. I dag har frågeställningen
hunnit bliva en annan: de allra flesta är på det klara med att det
inte går att flytta gränsen. Vad de åsyftar är i stället att frigöra
Sydslesvig från tysk överhöghet. Det är även detta mål Sydslesvigsk Udvalg har satt sig före, och på den punkten anser det sig
inte heller komma i motsättning till regeringen, som förklarat att
»gränsen ligger fast».
Men i danska regeringskretsar vill man inte heller gå med på
att bilda ett mandat eller liknande danskt förvaltningsområde av
Sydslesvig, och när »Udvalgets» män nu för fullt propagerar detta
mål och samlar in massor av adresser över hela landet för att
stödja tanken, så förklarar den karske utrikesministern Christmas
Möller, att mandatplanerna inte är annat än en camouflerad gränsflyttningsmanöver. Denna beskyllning avvisar Udvalgets mest
stridbare medlem, den kände historikern Vilh. la Cour, med harm..
414
Skall »Nordens sydgräns» flyttas?
Han förklarar att han med sin person garanterar att det enda
som åsyftas är Sydslesvigs lösrivande från tysk överhöghet.
Att det emellertid är mycket tacksamt att i dessa tider tala för
landsdelens fullständiga införlivande med Danmark, har man de
sista veckorna kunnat erfara vid de otaliga nationella folkmötena
i Sönderjylland, varav det största haft ända upp till 100,000 deltagare. Vid den första frihetsfesten på Dybböls historiska fästningsvallar slungade en ung talarinna ut följande djärva ord till
det lyssnande människohavet: »Våra farföräldrar samlades på
Himmelbjerget, våra egna föräldrar på Skamlingsbanken, vår
generation på Dybböl, men våra barn skall mötas på Danevirke.»
Orden hälsades med dånande bifall, och den danska mindretalstidningen Flensborg Avis förklarade dagen efter att orden skulle
komma att stå kvar i minnet.
Talarinnan hade varit ledare för motståndsrörelsen i den sönderjydska socknen Hoptrup, var eljes lärarinna till sitt borgerliga
yrke och hette fröken Uldall-Jessen.
Men det är inte säkert att en svensk läsare utan vidare känner bakgrunden till den glädje som orden framtrollade. Himmelbjerget kommer vi nog ihåg från våra läroböcker i geografi. Men
vad vi inte vet är kanske att här inledde diktaren Steen steensen
Blicher 1800-talets stora nationella folkfester i Danmark. Himmelbjerget låg ganska långt från Sönderjylland, och då danskheten i
detta landskap skulle väckas till medvetande om sig själv, blev
den nästa stora samlingsplatsen Skamlingsbanken, omedelbart
norr om den gräns, som danskarna fick efter det olycksaliga kriget 1864, då hela Slesvig-Holstein gick förlorat. Här stod bland
andra den store folkväckaren Grundtvig och manade sina landsmän att hålla ut i kampen. Då 1920 genom Versailles-freden gränsen åter flyttades åt söder, kunde man till mötesplats välja just
Dybböl. Men lm ville alltså den unga frihetskämpande danskan,
att hennes barn skulle kunna flytta på sig ännu ett steg längre
söderut – till Danevirke, den nästan ett årtusen gamla danska
fästningsvallen på gränsen mellan Slesvig och Holstein. Frågan
är nu: med vilken rätt kunde hon begära något sådanU För dem
som hörde henne har tydligen hennes rätt därtill varit mycket
uppenbar.
striden om Sönderjylland har under århundraden böljat fram
och tillbaka. Den 9 april 1940 var det många tyskar som trodde
att nu skulle gränsen åter flyttas norr ut; de skyndade sig att
hissa alla de hakkorsflaggor de kunde få tag på, och en blev till
415
Arne Lindgren
och med synlig på själva rådhuset i Haderslev. De ledande nazisternas tanke var emellertid, att icke blott Nordslesvig skulle införlivas med Tyskland utan att hela det feta Danmark skulle gå
samma väg. Därför teg man om gränsfrågan i Sönderjylland
under hela kriget.
Många danskar menar, att de har sig själva att skylla för alla
de vanskligheter, som har uppstått i Sönderjylland genom tiderna.
Landsdelens nationella klyvning, som under normala tider borde
kunna vara en fördel men som nu är dess djupa olycka, har sin
rot i odugliga danska kungars politiska misstag. De lät det erövrade tyska Holstein, som aldrig varit befolkat av danskar, i förening med Slesvig, som sedan historiens morgon varit danskt och
dansktalande, bilda hertigdömena Schleswig-Holstein. Dessa hade
sina handelsförbindelser söderut, de danska köpmännen lärde sig
därför tyska, och den danska regeringen gjorde intet för att förhindra de tysktalande holsteinska ämbetsmännen att breda ut sig
över bägge hertigdömena. Till sist blev det fint att vara tysk
och att tala tyska.
Så kom den nationella tanken tillsammans med den tyska romantiken för drygt hundra år sedan och gick fram som en stormvind över landsdelen. Nu gällde det att göra klart för sig, om
man var dansk eller tysk. En stor del av Sydslesvig hade då redan
hunnit bli förtyskat, med hänsyn till både språk och sinnelag.
Tyskheten hade gjort en folklig erövring med ofrivillig dansk
hjälp. 1848 kom ett tyskinspirerat uppror emot Danmark, som innan det slutade med nederlag hade varat i 3 år. 1864 gick det
annorlunda. Då fick Danmark både Preussen och Österrike emot
sig. Schleswig-Holsteins tyskar skulle befrias i Tysklands första
nationella krig. Och nu gick icke blott det tyska Holstein förlorat
utan även det med detta förbundna danska Slesvig. Detta var
historiens nemesis.
Tyskarna försökte stödja sitt handlingssätt med historiens hjälp.
De gick ända tillbaka till året 1460, då den danska kungen –
Christian I – på en riksdag i Ribe skall ha sagt att Slesvig och
Holstein skulle förbliva »up ewig ungedeelt», för evigt odelade.
Alltså borde den tyska gränsen ligga vid Slesvigs norra gränsmärke, vid Kongeån. Visserligen hade det aldrig varit den danska
kungens mening, att hertigdömena skulle utgöra en odelad enhet
under den tyska kronan, men denna lilla historiska avvikelse spelade för tyskarna mindre roll.
Men trots att tyskarna fick den politiska makten över hela
416
Skall »Nordens sydgräns» flyttas?
landsdelen var det dock nu i stort sett slut med de folkliga erövringarna, sedan danskheten börjat vakna till medvetande om sig
själv. Danskarna började nu kalla Slesvig för Sönderjylland för
att därmed understryka att det var den södra delen av J ylland
och alltså hörde ihop med Danmark. Namnet har även historisk
hävd. Men det förbjöds av tyskarna. Desto kärare blev det för
danskarna i Sönderjylland, som härefter kallades sönderjyder.
Vid folkomröstningen 1920 gick dock hela södra Sönderjylland
eller Sydslesvig förlorat för Danmark. Däribland Sönderjyllands
största stad, Flensborg, där blott 25 % röstade danskt, trots att staden ännu några år efter 1864 hade haft danskt flertal. Men längre
västerut gick i stället danskheten framåt under ofrihetstiden. Förklaringen härtill får nog sökas uti att västerut bodde huvudsakligen en ursprunglig dansk bondebefolkning, medan Flensborg
fick mottaga en mängd inflyttade tyskar söderifrån. I Nordslesvig
eller norra Sönderjylland fick Danmark 75 % av rösterna. Vid
sista riksdagsvalet före kriget – den 3 april 1939 – fick det 85 %
av dem. Det tyska mindretalet utgör här knappt 30,000 personer,
det danska i Sydslesvig är ungefär hälften så stort.
Tyskarna i Sönderjylland kallas av danskarna för hemmatyskar
för att därmed utmärka att det icke rör sig om annat än förtyskade danskar eller sinnelagstyskar. Det är också ett hopp som
många danskar hyser, att det skall lyckas att till sist återbörda
dessa förlorade barn till fädernefolket
Men tyskarna har en annan syn på saken. Trots att hela den
slesvigska landsbygden så sent som för 100 år sedan var uteslutande dansktalande, hävdar de att Slesvig aldrig har varit mera
danskt än tyskt, utan i stället slesvigskt, och att Tyskland därför
har samma rätt tilllandet som Danmark. Det är också sant att det
i Slesvig funnits en särskild slesvigsk nationalism, som ännu efter
1920 var så stark, att det lyckades den egendomlige storbonden
Cornelius Petersen från marsklandet vid Nordsjön att skapa en
särskild slesvigsk separatiströrelse på dess grundval. Rörelsen
dog dock samtidigt med dess skapare.
Dessa tyska påståenden, som icke minst det gränspolitiska universitetet i Kiel sökte vetenskapligt underbygga, var det icke alltför svårt för danskarna att tillbakavisa. De behövde bara be tyskarna se på landet som det såg ut i dag. Ty icke blott språket
hade varit danskt i hela Slesvig. Vartenda hus hade också varit
det och många var det ännu, nämligen byggda i den stil som förekom i det övriga Jylland, medan däremot arkitekturen i Holstein
31-45598 Svensk Tidskrift 1945 417
Arne Lindgren
var typiskt nordtysk. Sak samma med klädedräkten samt med
person- och ortsnamnen. Gränsen mellan Slesvig och Holstein var
en så tydlig kulturgräns som tänkas kunde. Till och med åkdon
och gärdesgårdsgrindar är olika norr och söder om östersjöviken
Sli, fästningslinjen Danevirke och floden Ejderen, vilka tillsammans drar den linje, som i tusen år varit kulturens gräns. När
danskarna till sist kunde påvisa, att också vardagsprosans träskor
hade antagit olika formationer norr och söder om denna gräns,
måste också tyskarna skratta åt deras uppslagsrikedom.
Men denna träsko visade sig före kriget vara ett så farligt argument i gränsdiskussionen, att tyskarna såg sig nödsakade att
förbjuda dess upphovsman tillträde till Tyskland. Den portförbjudne heter Claus Eskildsen och är seminarielärare i Tönder, som
ligger ute i marsklandet. Han har skrivit den berömda boken
»Dansk gränseläre» och torde vara Danmarks mest populäre och
fängslande föredragshållare. Att detta icke vill säga så litet vet
den, som har stiftat bekantskap med den lysande danska talarkonsten. Men fotografera flera träskor i Tyskland fick Eskildsen
alltså icke. Det blev i stället professor Scheel i Kiel, Eskildsens
huvudmotståndare, som länge blev ensam herre på den sydslesvigska kulturtäppan.
Redan 1920 var det många danskar som ville, att den nya statsgränsen skulle följa den gamla folk- och kulturgränsen. De kallades därför »Ejderdanskar». De menade att Danmark skulle ha
samma chans som Tyskland haft i över femtio år i det sedan
gammalt danska Slesvig. Men danskarnas riksdagsman i Berlin,
H. P. Hanssen, ville ha ett sinnelagsavgörande. Att hela Nordslesvig var danskt var säkert, och därför krävde han en en-blocomröstning för detta område, som benämndes första zonen. I andra
zonen, som omfattade ett antal socknar och staden Flensborg i
det nordliga Sydslesvig, skulle varje socken för sig få avgöra sin
statstillhörighet. Här levde ännu danskan kvar som talspråk. l
södra Sydslesvig ansågs en omröstning onödig, då dess dominerande tyskhet redan var manifesterad.
Denna ståndpunkt väckte ont blod hos Ejderdanskarna, och flera
av dem betraktade H. P. Hanssen som en förrädare mot Danmarks
sak. Men under nazismens maktutveckling erkändes han av alla
som en av de klokaste politikerna i Danmarks historia. Hans beslutsamhet var desto mera beundransvärd, som västmakterna hade
givit Danmark fria händer med hänsyn till gränsdragningen.
Gränsen vid Skelbäcken är också i viss mån historiskt motiverad.
418
Skall »Nordens sydgräns» flyttas?
emedan den under hertigdömenas tid varit tyskans nordgräns som
kyrkospråk, detta alltsedan reformationen.
Men hårt var det för danskarna i Sydslesvig att efter generationers kamp för en återförening med Danmark bli tvungna att
stanna kvar i Tyskland. J ag har frågat Tage Jessen i Flensborg
Avis, son till den modige redaktör Jens Jessen och själv redaktör
vid tidningen, huru det kändes, när det stod klart att icke en enda
socken i Sydslesvig hade uppnått den för en återförening med
Danmark nödvändiga röstsiffran. Han svarade: »Det kändes som
att vakna upp dagen efter att en av ens närmaste dött. Man kunde
inte tro att det var sant.»
Ej minst svårt måste det väl ha känts för en son till J ens J essen,
denne man som faktiskt gav sitt liv för att Sydslesvigs slumrande
danskhet skulle väckas till liv igen.
När jag nu åter träffar redaktör Tage Jessen har han även fått
uppleva vad det vill säga att förlora sin allra närmaste: hans
hustru hör till de jämförelsevis få dödsoffren för bombardemangen
i Flensborgs stad.
Men egendomligt nog begär icke denne slesvigdanskarnas främste talesman någon gränsflyttning i dag. Åven han nöjer sig med
Slesvig som ett mandatområde, och officiellt har han icke sträckt
sig längre, än att han som minimikrav uppställt slesvigdanskarnas
befrielse från tysk krigstjänst för all framtid. För övrigt menar
han att hela frågan skulle må bra utav att »läggas på is» några
år. När jag framkastar tanken om att göra Sydslesvig till ett
gemensamt nordiskt mandatområde, blir han intresserad. Det har
f. ö. alla danskar jag talat med om saken tyckt vara en ideallösning. Frågan är blott: År det möjligt att intressera i all synnerhet Sverige för en sådan tankef
419

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner