Print Friendly

Sjöförsvaret i dagens läge

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SJÖFÖRSVARET
I DAGENS LÄGE
Av kapten HARRY ENGSTRÖM
I DET följande framläggas några synpunkter på marinens uppgifter i dagens läge tillika med ett försök att belysa den inverkan
en förändring av den nuvarande marina kostnadsramen skulle
medföra.
Sverige är i kommunikationstekniskt hänseende närmast att
likna vid en ö. Vi ha vatten praktiskt taget runt omkring oss, om
vi med hänsyn till den kontinentala trafiken medräkna Norge i
sammanhanget. Huvudtransportvägarna till Sverige gå över sjön.
Sjötransporter ingå också som ett väsentligt drag i den inre samfärdselns struktur.
Sjökriget rör sig, när allt kommer omkring, närmast om ett stort
transportproblem. Kampen till sjöss gäller dels att för vår del
kunna utnyttja sjövägarna för de ändamål, vi anse önskvärda, det
må vara tillförsel utifrån, transporter i den inre varnomflyttningens tjänst eller militära transporter av olika slag, dels att
efter förmåga försvåra eller omöjliggöra för fienden att utnyttja
sjön på motsvarande sätt, antingen han nu avser att transportera
trupper över sjön mot vårt land eller på annat sätt vill nyttja sjö-
vägarna för sin krigföring. Från dessa grunder utvecklar sig all
den verksamhet, som bedrives av sjöstridskrafterna. Och till dem
kan all sjökrigsverksamhet ledas tillbaka.
En undersökning av behovet av sjöstridskrafter kan lämpligen
uppdelas på de båda sidor av sjökriget, som ansluta sig till de
nämnda formerna för sjövägarnas utnyttjande. Dessförinnan må
erinras om, att beskaffenheten hos de sjöstridskrafter, som erfordras för utförande av det ena eller andra företaget, i första
rummet är beroende av vad fienden för sin del kan sätta in j
operationerna. Och i sin helhet måste omfattning och egenskaper
hos ett lands sjöstridskrafter om möjligt avgöras med hänsyn till
vad en presumtiv fiende kan sätta in vid en mot landet i fråga
riktad aggression.
444
..
!
Sjöförsvaret i dagens läge
Den allmänna försvarsdebatten kan knappast sägas vara präglad av uniformitet i åsikter. Enighet har dock uppstått kring en
sak, nämligen att möjligheten att framgångsrikt kunna uthärda
ett anfall från en stormakt står och faller med upprätthållandet av
t i Il f ö r s e l n u t i f r å n av materiel, drivmedel etc. Någon luftbro typ Berlin lär det av många skäl inte kunna bli tal om. Drivmedelsbehovets täckande utifrån är en väsentlig faktor. Men det
är mycket mer än drivmedel, som vi behöva. Sjötransporter
komma att spela en avgörande roll vid överförandet av dessa förnödenheter till Sverige. För transporternas skydd erfordras ett
miniroibehov av sjöstridskrafter, vars omfattning blir beroende av
många faktorer. Ett är tämligen säkert, nämligen att vi inte kommer att få denna tillförsel serverad i lämpliga svenska hamnar.
Det vore med tanke på det sista krigets erfarenheter förmätet att
förutsätta, att en understödjande makt skulle åtaga sig att ombesörja tillförseln av stridsmedel och för krigföringen nödvändiga
varor till oss, om han icke kunde påräkna biträde från svensk sida
både i fråga om transporttonnage och transporternas skydd.
Skyddet av de förutnämnda sjötransporterna omfattar i huvudsak försvar mot anfall från sjön och från luften, minsvepning och
ubåtsjakt. Ett krav är, att dessa uppgifter inom de svenska kusthaven skola ombesörjas av svenska stridskrafter. Härtill kommer,
att de aktuella svenska kustavsnitten i stor utsträckning äro skärgårdsklädda och tämligen svårnavigabla för en främling. Med
hänsyn till luftfaran måste sjötrafiken i möjligaste mån spridas
ut till många hamnar, vilket kommer att medföra en omfattande
trafik inom de svenska kustvattnen. Detta kräver en lokalkännedom, som stödjande makts sjöstridskrafter icke besitta.
Frånvaron av svenska sjöstridskrafter för här angivna ändamål
kan komma att helt äventyra en stödaktion, särskilt om den stödjande makten i krigsöppningen har handen full av egna problem.
Omställningen till krig tar som bekant en viss icke oväsentlig tid i
anspråk. För oss är ju emellertid den snara hjälpen det väsentliga,
om vi bli anfallna.
Överhuvudtaget är det värt att minnas den ofta upprepade satsen, att ingen utomstående kommer att hjälpa oss för våra blå
ögons skull. Om hjälp kommer, så insättes den i den mån den
gagnar den stödjande maktens egen stora krigsansträngning –
och från 100 °/o-igt egoistiska grunder. Men våra egna detaljproblem få vi klara själva. Den saken är det nog klokt att gå ut från.
445
-.
-,
.···;;·
Harry Engström
Den svenska k u s t s j ö f a r t e n får på sin lott distributionen
sjövägen av de utifrån tillförda förnödenheterna, i den mån dessa
icke kunna föras vidare inom landet med järnväg eller bil, vilket
vid krig blir möjligt blott i begränsad omfattning. Härjämte verkställes en väsentlig del av varnomflyttningen överhuvud taget
inom landet normalt sjövägen.
Vad beträffar omfattningen av den första uppgiften skall här
blott åter erinras om, att moderna stridskrafter konsumera väldiga
mängder materiel, icke minst drivmedel, som i krig förr eller senare – beroende på storleken av vår egen lagerhållning – i sin
helhet måste tillflyta utifrån, j ä m s i d e s med för civilbefolkningens försörjning nödvändiga varor. Detta pekar på en sjötrafik
utifrån av ansenlig omfattning samt på motsvarande krav i vad
gäller prestationsförmågan hos distributionsapparaten inom landet.
Beträffande omfattningen av den normala varnomflyttningen
sjövägen inom landet kunna några siffror anföras.
Under år 1947 voro 702 fartyg om 81,799 bruttoton sysselsatta i
fart uteslutande mellan svenska hamnar.
Härutöver bidrog givetvis en väsentlig del av de 1,027 fartyg om
1,509,601 bruttoton, som under året gick i fart mellan svenska och
utländska hamnar, till den svenska inre varuomflyttningen.1
Dessa siffror säga dock i och för sig icke mycket mera än att
normalt ett stort antal fartyg dagligen äro i gång längs våra
kuster.
Nästa uppgift är måhända mera talande. År 1947 var summan
av in- och utgående tonnage i Stockholms hamnar 9,913,000 nettoton. Denna siffra bör betraktas mot bakgrund av efterkrigsförhållandena; normalt torde den nämligen ligga omkring 33 °/o högre.2
Icke desto mindre anger den en trafik av ansenlig storleksordning.
Med denna uppgift för ögonen synes det uppenbart, att möjligheterna till sjötransport icke lätteligen skulle kunna undvaras under fredsförhållanden, om så av någon anledning bleve önskvärtman järnföre med transportStörningarna under gångna isvintrar.
Ån mindre skulle detta kunna bli fallet i krig, då landkommunikationerna om någonsin löpa risk att överansträngas och därjämte
att förstöras. Åven på sjön kan transportmaterielen förstöras.
Men på sjön är »V ä g b a n a n» oförstörbar.
I detta sammanhang kunna vidare några uppgifter anföras ur
1 Kommersiella meddelanden nr 11/1948.
2 D:o nr 7/1948.
446
.’
Sjöförsvaret i dagens läge
en år 1933 gjord specialutredning1 angående varutransporterna till
och från Stockholm. Siffrorna äro helt visst icke dagsaktuella, men
kunna i brist på färskare material likväl ge en uppfattning om,
vilka kvantiteter det här gäller. Av denna utredning framgår, att
huvudstadens totala varutrafik under 1932 utgjorde 4,633,000 ingå-
ende och 1,718,000 utgående varuton. Av den ingående trafiken
kom 1,963,000 ton från utlandet. Av den utgående gick endast
182,000 ton till utrikes ort. Det betyder, att 2,67 milj. varuton kom
till Stockholm från landet i övrigt och att 1,536 milj. varuton från
huvudstaden gick ut till landsorten. Av den totala trafiken på
Stockholm (6,35 milj. varuton) förmedlades 65 °/o sjöledes, 21 Ofo
järnvägsledes och 14 Ofo billedes. Å ven om man i detta sammanhang räknar med att viss utrymning verkställts komma omfattande försörjningsproblem att kvarstå, som knappast bli möjliga
att lösa annat än genom sjötransporter, särskilt om broar och
järnvägar bombats.
Till slut skall erinras om den roll för folkförsörjningen i vissa
delar av landet, som den inre varnomflyttningen sjövägen spelar.
Ett exempel härpå är de säsongbetonade transporterna av jordbruksprodukter från överskottsområden (Sydsverige) till underskottsområden (Norrland). En omläggning till landtransport av
dessa skulle medföra väsentligt ökad- och vid krig oöverkomlig
– belastning för landkommunikationerna.
För att belysa behovet av sjöstridskrafter till stöd för militära
sjötransporter kan nämnas, att den trupp, som under beredskapstiden transporterades mellan fastlandet och Gotland, uppgick till
sammanlagt omkr. 160,000 man. Vid krigstillfälle kunna i vissa
lägen behovet av sådana militära sjötransporter bli synnerligen
omfattande.
Av de nu anförda sifferuppgifterna framgår, vilken storleksordning dessa delvis alldagliga transportproblem i själva verket tillhöra.
Här finns en praktisk grund att stå på, när det gäller att bedöma
behovet av stridskrafter för skyddet av våra sjövägar. Vi ha också
rika erfarenheter från beredskapstiden när det gäller denna fråga.
Under år 1942 eskorterades ett tonnage av drygt 20 milj. bruttoton
en total distans, som motsvarar 25 varv runt jorden. Under tiden
117 1942-30/6 1943 hade örlogsfartygen en sammanlagd gångtid av
17 1/2 år, varav en betydande del i eskorteringstjänsten.
1 Doc. O. Jonasson, HHS, 1933.
447
.’
Harry Engström
nya slagkryssaren Guam ernått. Vid ett tillfälle sköt hon ned 82
kamikazespå 30 minuter.
Luftvärnets utveckling har icke sällan fått en undanskymd plats
i debatten, men rättvisan fordrar en redovisning även härutinnan.
Våra kryssare och jagare utrustas med luftvärn, som ger dem
möjlighet att stå sig väl vid en jämförelse med de amerikanska
fartygen.
Flygstridskrafter utgöra icke desto mindre en svårmistlig tillgång i sjökriget. De ha emellertid sina stora begränsningar, bl. a.
beroendet av väderleksförhållandena. Ensamma kunna flygstridskrafterna icke lösa de uppgifter, som fiendens sjömakt ställer för
vårt försvar. För det ändamålet utgöra örlogsfartygen grundförutsättningen.
Den militärpolitiska och tekniska utvecklingen efter kriget har
medfört, att större krav än tidigare måste ställas på våra sjö-
stridskrafter. Här skola några huvudsynpunkter anföras.
Problemet att skydda våra förbindelser västvart över havet ha
accentuerats i hög grad, medförande krav på utgångsgruppering
på Västkusten av starka, för konvojskydd lämpade sjöstridskrafter.
I östersjöbäckenet är ställningen nu en annan än före kriget. Då
fanns det två stormakter, som balanserade varandra i detta område. Nu är i praktiken en enda stormakt ensam i besittning av
Östersjöns östra och södra stränder.
På grund av det ändrade militärpolitiska läget gör sig även
kravet på en förstärkning av de för Bottniska viken avsedda sjö-
stridskrafterna starkt gällande.
Genom snorkelns införande ha flygstridskrafternas möjligheter
att deltaga i jakten på ubåtar högst väsentligt minskat. Ubåtarna
behöva ej längre gå upp till ytan för att ladda sina batterier.
Ubåtsjaktproblemet har härigenom helt »sänkts ned» i vattnet,
och kraven på ubåtsjaktfartyg med modern söknings- och sjunkbombmateriel ha i motsvarande grad ökat. Oavsett detta medför i
och för sig den snabba tillväxten av det främmande ubåtsbeståndet
i de farvatten, som omgiva vårt land, att kraven höjts beträffande
omfattningen av våra ubåtsjagande förband.
En sjöofficer kan ibland ställas inför frågan: Vad är flottans
största problem just nu~ På den har han alltid kunnat svara: Det
är byggandet av fartyg, modernt konstruerade och utrustade, för
att successivt ersätta dem, som nå åldersgränsen. Problemet är
för närvarande komplicerat därför att större delen av vårt nu- 450
‘-f’_’- – – – – – – –
Sjöförsvaret i dagens läge
varande fartygsbestånd byggdes upp under det andra världskriget
och således åldras i jämnlöpande takt. Om inte ersättningsbyggandet tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt kommer stora delar av
fartygsbeståndet att samtidigt falla för åldersstrecket utan att
ersättas.
Det finns också ett annat problem, underhållsproblemet. I fred
hållas blott så många fartyg rustade, som beredskaps- och utbildningshänsyn göra oundgängligen erforderliga. Resten måste självfallet underhållas kontinuerligt för att kraven på en materiell beredskap, som ständigt befinner sig i nivå med den tekniska utvecklingen, skall kunna fyllas. Ersättningsbyggnads- och underhållsanslagen äro således av grundläggande betydelse för flottans fortvaro.
Det kan mot den nu skisserade bakgrunden vara av intresse att
få en uppfattning om, vilka följder en prutning på marinens
del i försvarskostnaderna skulle medföra. Detta kan ernås genom
en jämförelse mellan kostnadsramen för 1942 års försvarsorganisation och det s. k. alternativet 900 i överbefälhavarens förslag till
organisation av försvarsväsendet, avgivet i mars 1947 till 1945 års
försvarskommitte.
Innan en direkt jämförelse kan verkställas är det emellertid nödvändigt att observera en principiell skillnad i kostnadsramarnas
konstruktion. Alternativet 900 skulle inrymma kostnaden för fullständig omsättning under obegränsad tid av all i organisationen
ingående materiel. Detta var icke fallet med 1942 års kostnadsram.
1942 års marinorganisation kostar efter 1941 års priser 145 milj.
kr/år. Omräknat till 1946 års prisläge motsvarar detta 175 milj.
kr/år. Räknas ramen upp även med hänsyn till omsättningskostnaderna slutar marinens anslag på 222 milj. kr/år.
Härmed har förutsättningar för en jämförelse åstadkommits.
I alternativet 900 skulle marinen erhålla 147 milj. kr/år. En viss
del av denna summa måste reserveras såsom omsättningskostnader.
Om dessa antagas utgöra samma procentuella del av anslaget som
vad fallet är för den ovan angivna slutsumman 222 milj. kr i 1942
års ram, blir följden att omkring 31 milj. kr av marinens anslag i
alternativet 900 kan anses utgöra sådana kostnader. Resten, eller
116 milj. kr, representerar organisationens storlek.
I förhållande till 1942 års organisation innebär därför alternativet 900 en sänkning av 175-116 =59 milj. kr för marinens del.
Låt oss se vad denna sänkning innebär!
451
.. ”’.:
-.
Harry Engström
Jämförd med 1942 års organisation skulle flottan bli en uteslutande lätt flotta. Antalet lätta övervattensfartyg och ubåtar skulle
minska avsevärt. Inga operativa stridskrafter skulle kunna utgångsgrupperas vid Norrlandskusten. Reduktionerna skulle medföra, att den nuvarande linjeflottan bleve beskuren med 46 °/o av
fartygsbeståndet. Kustartilleriets organisation, som har till huvuduppgift att försvara flottans baser, skulle därjämte beskäras
kraftigt. Sålunda skulle samtliga svåra batterier, ett antal såväl
medelsvåra som lätta batterier samt alla luftvärnsbatterier utgå.
Ville man å andra sidan behålla mera av kustartilleriet måste
uppenbarligen flottans fartygsbestånd beskäras ytterligare utöver
de nyss nämnda 46 Ofo.
Här finnas nu några hållpunkter för att i stort bedöma verkan av
en nedskärning av marinorganisationens nuvarande ram.
Sveriges läge har ganska väsentligt förändrats i och med att
vårt land valde att stå ensamt och alliansfritt medan Danmark
och Norge sökte anslutning till Atlantpakten. Vi stå nu militärt
isolerade och äro hänvisade att på egen hand lösa våra försvarsoch säkerhetsproblem.
Efter vad tidigare anförts rörande sjöförsvarsproblemens spe- -ciella struktur är det uppenbarligen orimligt att i nuvarande utrikespolitiska läge se en anledning till att beskära de möjligheter,
marinen för närvarande har att fylla de uppgifter inom det totala
försvarets ram, som en motståndares sjömakt vid krigstillfälle kan
ställa. Framtiden ter sig mera oviss än någonsin. Atgärder, som
drabba fartygsmaterielen, kunna icke kompenseras ögonblickligen,
om läget sedermera skulle göra detta önskvärt. Här fordras, om
någonsin, planläggning på lång sikt. Så mycket är säkert, att om
vi under ett kommande krig icke kan lösa de transportproblem,
som ligga i dels förbindelserna med yttervärlden, dels den inre
distributionen av förnödenheter, om vi maktlösa måste se fienden
utnyttja havet efter eget skön- då lära än så effektiva åtgärder på
andra områden icke ensamma kunna föra kriget till ett för vårt
land lyckligt slut.
För oss gäller det att vid försvarets uppläggning grundligt penetrera våra speciella förutsättningar och behov. Schabloner och
slagord ur stormakternas flora leda lätt vilse. Amerikanska synpunkter på krigsmaktens sammansättning, som man ej sällan får
höra åberopas i försvarsdebatten, gälla- det får man inte glömma
– försvarsproblemen, sådana de uppfattas i en världsdel, vars
452
.’
!
Sjöförsvaret i dagens läge
aspirationer omspänna hela jordklotet. V åra problem äro nu en
gång en småstats, vars utgångsläge och förutsättningar äro helt
annorlunda beskaffade än stormakternas.
Riksförsvaret måste täcka alla de möjligheter, som en fiende
kan ha att bringa oss på fall. En väl balanserad krigsmakt är mera
värd i en osäker utveckling än en extrem lösning, därför att ett
extremt försvar i en given situation kan komma att visa sig mindre
användbart och i vissa lägen helt verkningslöst, jämfört med det
väl avvägda.
Sjöns problem få därför icke glömmas bort vid vårt försvars utformning. De göra sig inte bullrande påminta utanför knutarna.
När livet flyter normalt här hemma är det inte många som reflekterar över dem. I krig bli de däremot påtagligt förnimbara för
individen. Läxan kan bli hård, om vårt folk först genom krigets
praktiska åskådningsundervisning skulle komma till klarhet om
den realitet, som en gång har kallats the silent pressure of sea
power.
32- 493446 Svensk Tidskrift 1949 453
..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner