Print Friendly

Självbiografiskt om livet i en diktatur

Av Markus Jonsson | 18 juni 2010

Maria Nikolajeva
Om hur – jag växte upp under diktaturen
Norstedts 2010

”Tre gånger fick mina föräldrar pengar till abort, och tre gånger gick de istället på café och åt glass för pengarna.”

Så börjar Maria Nikolajevas självbiografi och historieskildring över Sovjetunionen. Boken är uppdelad i 45 korta kapitel. Och alla börjar med orden ”Om hur”.

Maria Nikolajeva är litteraturvetaren som kom till Sverige i början av 1980-talet. Hon är gift med den kända svenska socialdemokratiska anti-kommunisten Staffan Skott. Fram till 2008 var hon professor på Stockholms universitet. Numera arbetar hon på Cambridge University. Att hon skulle bli akademiker var nog givet. Hon kommer från en akademikerfamilj med anor tillbaka till de tyska invandrare som på sin väg till Palestina i slutet av 1700-talet stannande i ryska Kaukasus.

Dessa ”tyskar” som levt i Ryssland i nästan 200 år blev under andra världskriget behandlade som fiender. Nikolajevas gammelfarfar fördes tillsammans med sin familj till Sibirien i boskapsvagn. Här i den tragiska brutalitet som kännetecknade Sovjetunionen under Stalins tidevarv tar hon sin utgångspunkt. Hon går sedan tematiskt igenom en rad områden som berör det sovjetiska samhället och henne själv personligen.

Nikolajeva berättar bland annat vad ”femmis” var för något: ett femdygns-dagis, måndag till fredag, där heltidsarbetande föräldrapar tvingades lämna sina små barn för att försörja staten. Detta föranledde skämt om hur maken kommer hem med fel barn på fredagsaftonen och bemöter hustruns upprördhet med ”Vad spelar det för roll? Ungen ska ju tillbaka på måndag”. Låt oss hoppas att Sveriges alla kvoteringsivriga socialliberaler inte låter sig inspireras.

Även om Nikolajeva talar om ”den gränslösa ondska som mitt arma land har utsatts för”, framställs sovjetstaten som en på samma gång harmlös som komiskt och misslyckad gammal gubbe, som inte kan förse sina invånare med ens basala vardagsprodukter som plastpåsar och tamponger. Just plastpåsarna föräras ett eget kapitel där Nikolajeva inlevelsefullt berättar om hur dessa sällsynta föremål var hårdvaluta och vårdades tills att de föll i bitar. Plastpåse-kapitlet och kapitlet om hur man skaffar sig en soffa ramar väl in de materiella frågorna. De flesta övriga kapitel handlar om annat. Till exempel om hur hon som universitetsstudent kommenderades ut på landsbygden för att hjälpa till under skördetid. Tillsammans med en kamrat delade hon säng just vid barackens enda element, där femtio studentskor försökte torka sina våta kläder. Naturligtvis föranledande en sur stank.

Trots att mycket av det Nikolajeva beskriver säkerligen var smutsigt, äckligt och illaluktande är det inte den vanliga ryssens livsvillkor läsaren får ta del av. Författarinnan växte upp inom den sovjetiska kulturöverklassen. De var inte rika i ekonomisk mening men tilldelades gratisbiljetter till kulturföreställningar, teater och opera som den vanliga ryssen bara kunde drömma om. Hon beskriver sina föräldrar som ”snobbar” som inte använde sig av allmänna bibliotek. Det som var värt att läsa fanns hemma. Allt från Dickens till Turgenjev i kompletta band.

Vad som inte märks av särskilt mycket i Nikolajevas bok är rädslan. Rädslan för repressalier som höll de kommunistiska ländernas medborgare i schack. I och med perestrojkan avskaffade Gorbatjov det militära hotet mot medborgarna, vilket snabbt luckrade upp den rädsla som höll ihop kommunistblocket.

Där rädslan inte ges något vidare utrymme får istället lögnen större plats. Nikolajeva berättar om sin farfar som till slut blev partimedlem, hög tjänsteman inom kulturministeriet och professor vid Moskvakonservatoriet. Han hatade kommunismen men skulle aldrig få för sig att kritisera den. Hellre leva ett liv i lögn och förnekelse än att utsättas för den skräck han upplevt i ungdomen. Så skapas två lögner: den mindre, personliga, som genomsyrar relationerna mellan människor. Och så den stora. Den som hela samhället är fångat i.

Hur fungerar då boken som helhet? Tja, de allra flesta av anekdoterna fungerar riktigt bra. Som komplement till all litteratur om Sovjetunionens militarism och råhet finns det alltid ett behov och intresse att veta hur folk levde, även om Nikolajeva kanske inte tillhör ”vanligt folk”. De självbiografiska inslagen däremot, haltar betänkligt. Efter en stunds läsning börjar jag undra om boken verkligen är menad som en självbiografi. Den röda tråden och kronologin saknas. Persongalleriet rinner ut i sanden eftersom det till slut bara blir en mängd karaktärer av flyktiga bekantskaper. Dessutom kan det för läsaren vara intressant att få veta när författarinnan är född och datum för andra viktiga händelser. Något som dessvärre helt saknas.

Varför fanns det ingen redaktör på Norstedts som påpekade detta? En mycket intressant bok blir trots sina styrkor inte så bra som den skulle kunna vara.

Markus Jonsson är chefredaktör för Moderata Ungdomsförbundets tidning Blått.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism