Print Friendly

Sista påsken med (skol-)gänget

Av Peter J Olsson | 7 april 2017

Påsklov stundar, antingen veckan före påsk eller påskveckan – för den som tvekar börjar påskveckan på påskdagen. I landets skolor har man alltså ett lov byggt på denna religiösa högtid, säkert har man också arbetat med många påskrelaterade uppgifter, det finns möjligheter såväl i religion och historia. Kanske har man i lägre klasser gjort påskprydnader. Men kanske är det slut med detta. I veckan gjorde regeringen det kraftfullaste antireligiösa utspel någon regering har gjort, skriver Peter J Olsson.

– Svensk skola ska vara fri från religiösa inslag, säger civilminister Ardalan Shekarabi (S).

Detta trots att det egentligen inte finns några religiösa skolor i Sverige om man med det menar att det finns en trosmässig påverkan på innehållet i det som lärs ut. De konfessionella skolorna följer samma läroplan som alla andra skolor. De kan ha morgonbön utanför lektionerna eller lämna tidsutrymme för frivilliga gudstjänstbesök. Efter alliansregeringens förändringar som ger alla skolor möjlighet att ha skolavslutningar med psalmsång och i kyrkan är skillnaderna än mindre. Vilket då inte räcker för regeringen.

Därmed ändrar den socialdemokratiska ledningen den tidigare linjen och går den mest högljudda opinionen till mötes inför kongressen. Den som vill förbjuda inte bara vinst i friskolor, utan även alla ”religiösa skolor” – ja, man vill säkert i mänga hand helt ha bort friskolorna, kanske möjligheten att alls välja skola.

I sammanhanget finns ett inslag i Kalla fakta på TV4 denna vecka, där man hävdade att den muslimska friskolan Al Azhar i Vällingby lät pojkar och flickor sitta åtskilda i en skolbuss. I vilket syfte är lite oklart, kanske ordningsskäl är de viktigaste eftersom barnen leker tillsammans i övrigt.

Statsminister Stefan Löfven (S) kommenterade detta med att det var ”avskyvärt” med en lite klumpig relation till svenska språkets nyanser. Om detta är avskyvärt, vad finns då kvar att säga om till exempel en våldtäkt under skoltid?

Den muslimska skolan som hamnat i blickpunkten är en ganska stor skola, över 600 elever. Och som sagt, samma läroplan gäller där som för alla grundskolor och lärarna är inga mullor utan mest vanliga svenska, lärarhögskoleutbildade med lutheransk bakgrund. 80 procent av eleverna är somalier, en grupp som den vanliga skolan har notoriskt svårt att nå framgång med. Al Azhar har givet detta mycket bra resultat mätt enligt salsa-mått: 100 procent av eleverna når behörighet till minst yrkesgymnasium, vilket är bra. Meritvärdet ligger från nian i snitt något över samtliga skolor i Stockholm, andelen med godkänt i samtliga ämnen också i mitten av fältet.

Kanske är det just genom att man har en skola som väcker förtroende hos föräldrar och elever samtidigt som man följer läroplanen och står under skolinspektionen som man kan få dessa goda resultat. Kanske skulle en helt sekulär skola kunna klara detta, men ingen har faktiskt gjort det. Det blir förstås en viss somalisk segregering, men om eleverna därigenom får en grund för vidare studier och sedan arbete så kan det faktiskt vara mer integrerande än misslyckade studier i en kommunal grundskola.

Al Azhar har dessutom varit föremål för en ganska ny doktorsavhandling av Gunnel Mohme, som verkat som lärare på skolan: I tre olika studier undersökt hur en grupp svensk-somaliska flickor hanterar några utmaningar som det innebär att vara somalier, svart och muslim i Sverige.

I en av studierna fick flickorna i årskurs fem på skolan skriva uppsatser under rubriken ”Min framtid”. Under fem år samlades 68 uppsatser in och analysen visade mycket höga utbildningsambitioner, hälften av flickorna ville till exempel bli läkare.

– De höga utbildningsambitionerna visade sig också vara ett av de främsta skälen till att föräldrarna valt att sätta sina flickor i just den här skolan och inte skolans muslimska profil, som många kanske tror. För den här gruppen var det också viktigt att välja en skola där deras barn kunde känna sig accepterade och trygga och där de inte stack ut på grund av sin religiösa tro eller sin hudfärg, säger Gunnel Mohme i en intervju.

Uppsatserna visade också att många av flickorna tänkte sig sin framtid utanför Sverige. Främst var det USA och Storbritannien som hägrade – platser där det i dag bor många med somalisk bakgrund och där det visade sig att många av flickorna hade släktingar.

– Den somaliska gruppen är idag spridd över världen, och till skillnad från tidigare kan dagens migranter med hjälp av sociala medier och billiga flyg fortsätta att hålla tät kontakt med varandra, fortsatte Gunnel Mohme.

Kanske värt att lägga vikt vid för dem som av TV4 förletts att tro att flickorna var helt förtryckta och utan egen vilja. Och att skolan skulle vara en del av förtrycket.

Det betyder inte att allt är bra med skolan. Men tar man del av skolinspektionens publicerade material framstår det som en skola som utvecklas, och framförallt till det bättre.

Men uppenbarligen pågår en offensiv mot allt vad religion heter i Sverige. Varje nyhet utnyttjas för en hätsk debatt från aggressiva ateister. Sverige framstår i detta som allt mer särskilt från den globala verkligheten och allt mer speciellt.

Frågan är om mångkulturen nu är helt ute och kastad på sophögen. Det finns inte längre någon acceptans för Sverige som ett land med människor från olika kulturer och religioner. Möjligen kan man få tro på något men inte om någon annan ser det. Och skolan ska helst fostra barnen i en enhetlig uppfattning, de ska bli ateistiska, sopsorterande genusvetare hela högen.

Att vi inte längre är ett folk med en kultur och en uppfattning är helt plötsligt inte något att bry sig om. Nu ska alla bli ”svenskar” på ett och samma sätt. Frågan är om inte denna enhetskultur kommer att leda till större spänningar. Det är tråkigt.

Ska man säga något positivt om utvecklingen är om man kan bli tydligare mot vissa obehagliga företeelser, ”moralpoliser” och obehagliga inslag av skamkultur. Mycket tyder på att de flesta som flyttar till ett land anpassar sig en hel del till majoritetskulturen, men inte helt, och kanske också bidrar med något.

Idealet borde inte vara enhetskulturen eller ett Beirut av enklaver utan ömsesidig kontakt. Utan att man försöker enas om ett tolerant samhälle där den som så önskar kan klä sig i tunna blusar och dricka vin offentligt, och den som vill leva ett liv där religionen spelar en stor roll. Där man accepterar att ens nästa ibland hittar på saker som man inte förstår eller inte gillar. Däremot måste förstås staten värna individers rätt att bryta med sin sociala grupp utan att hotas.

Nog kan Sverige fortsätta att bygga terminer och kalenderhändelser på vår historiska kristna kultur. Och korset ska bli kvar på flaggan.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och Chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner