Print Friendly

Sista försöket att socialisera Sverige

Av Lars Tobisson | 16 augusti 2013

lontagarfond_stor

”När jag efter 1979 års val inträdde som moderat företrädare i löntagarfondsutredningen, kände jag mig inte särskilt välkommen.” Lars Tobisson berättar om hur det sista seriösa försöket att socialisera Sverige kunde baxas så långt. Och om hur Folkpartiet gav frågan en rejäl knuff framåt.

Löntagarfonderna utgjorde kulmen på fackets maktanspråk.

Intresseorganisationerna hade stärkt sin ställning, när de getts en roll i regleringarna under krigsåren på 1940-talet. Deras inflytande hade fortsatt att växa under avregleringen och den successiva återgången till marknadsekonomi efter kriget. Korporatismen nådde sin höjdpunkt på 1970-talet. Arbetsmarknadens organisationer skulle då sitta i alla statliga verksstyrelser och alla offentliga utredningar av någon betydelse. LO:s ordförande ingick i den socialdemokratiska partistyrelsens VU, dvs innersta cirkeln, samtidigt som han satt i riksdagen. I vissa lägen föreföll han förfoga över större politiskt inflytande än statsministern.

Min första kontakt med fondfrågan var i början av 1970-talet. Som utredningschef i SACO hade jag noterat det utredningsarbete på detta område som påbörjats inom LO. Jag ringde upp min kollega Rudolf Meidner och bad om information. Vid ett besök i LO-borgen vid Norra Bantorget fick jag del av de djärva idéerna. Meidner, som var en idealistisk teoretiker men samtidigt en fridsam natur, lugnade mig med att förslaget knappast skulle vinna majoritet ens i de egna leden och under alla omständigheter skulle ta lång tid att förverkliga.

Sedan jag blivit partisekreterare i Moderaterna 1974, dröjde det dock inte länge, förrän löntagarfonderna dök upp på det politiska planet. Besynnerligt nog gav Folkpartiet frågan en rejäl knuff framåt genom att i den första Haga-uppgörelsen under jämviktsriksdagen biträda ett förslag att låta en statlig kommitté utreda frågan. Som tack för hjälpen skulle utredningsuppdraget även omfatta FP-idén om vinstandelssystem, och dessutom fick partiet tillfälle att granska direktiven i förväg.

Man får ibland ett intryck av att löntagarfonderna sopades undan av en folkresning med småföretagare i spetsen. Visst hade 4-oktober-manifestationen en betydande opinionspåverkan. Men beslutsprocessen var i grunden politisk, och den avgörande kraftmätningen var förlagd till löntagarfondsutredningen eller – med dess fullständiga namn – ”utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten”.

Ordförande blev Hjalmar Mehr (S) och sammansättningen innebar en klar socialistisk majoritet. Moderaterna ställdes utanför, eftersom vi dels inte varit med på Haga, dels från första början tagit avstånd från fonderna som uttryck för ren och skär socialism.

Det gjorde nu inte så mycket, då utredningsarbetet drevs på sparlåga den första tiden. Dessutom var vi inställda på att vinna 1976 års val, och därmed skulle det inte föreligga något behov av att planera för löntagarfonder. Men när Gösta Bohman efter den borgerliga valsegern som nybliven ekonomiminister föreslog att utredningen skulle upplösas, blev det tvärstopp. För FP var detta helig mark, och snart sagt varje förändring hotade att leda till regeringskris. Det var med yttersta möda M lyckades förhandla sig till en utvidgning, som gav oss en egen representant i utredningen och en knapp borgerlig eller näringslivsvänlig övervikt. Och när Hjalmar Mehr på grund av ohälsa begärde att få avgå, utsåg Ullsten-regeringen till ny ordförande Allan Larsson (S) med gedigen LO-bakgrund.

När jag efter 1979 års val inträdde som moderat företrädare i utredningen, kände jag mig inte särskilt välkommen. Där var mittenpartiernas representanter och näringslivets man, förre Gränges-chefen Erland Waldenström i full färd med att förhandla fram en kompromisslösning, som fondsocialismens företspråkare kunde acceptera.

Mot bakgrund av det massiva fondmotstånd som höll på att växa fram bland företagarna var Waldenströms medgörliga inställning högst förvånande. Han ville vara brobyggare och nå samförstånd till snart sagt vilket pris som helst. Därmed höll vi moderater på att hamna i ett läge, där vi fick välja mellan att stå ensamma i vårt principiella motstånd mot fondsocialismen eller ställa oss bakom ett halvsocialistiskt förslag med näringslivet som tillskyndare.

Jag bedömde det inte som möjligt att forma en majoritet i utredningen bakom ett klart nej till löntagarfonder. Som mest kunde jag hoppas på att spräcka utredningen genom att få ledamöterna att sprida sig på så många linjer som möjligt. Denna taktik lyckades. När ledamöterna sommaren 1980 avkrävdes ett slutligt val av modell, delade de upp sig på sju olika ståndpunkter. Ordförande Larsson gjorde tappra försök att förhandla fram en lösning, baserad på de ursprungliga idéerna. Men näringslivet hade nu äntligen gjort sig av med Waldenström som talesman, och mittenpartiernas företrädare började inse att de löpte en risk att stå för något som kunde uppfattas som en undervariant av ett socialistiskt fondsystem.

Efter sega förhandlingar förelåg i början av 1981 texter till fem bakgrundskapitel, som samtliga kommittéledamöter utom jag stod bakom. Men när det skulle skrivas ett sjätte avsnitt med överväganden, höll det inte längre. En majoritet i utredningen, i vilken jag ingick, kritiserade det framlagda förslaget som alltför socialistiskt. Den envetne smålänningen Allan Larsson kastade då till slut in handduken. Gösta Bohman kunde avveckla utredningen, sedan den pressat fram en mager slutrapport utan något konkret förslag.

Löntagarfondsutredningen blev därmed berget som födde en råtta. Egentligen var det ju en bisarr idé att en statlig kommitté skulle utreda hur övergången från marknadsekonomi till ett socialistiskt system skulle genomföras. Det enda tidigare försöket av liknande slag var den så kallade socialiseringsnämnden som under mellankrigstiden bedrev ett omfattande utredningsarbete, vilket avkastade en del rapporter men sedan rann ut i sanden.

Än mer besynnerligt förefaller det att jag vid mitt inträde i kommittén var ensam om att på principiella grunder avvisa tanken på kollektiva löntagarfonder. Även om det också i de moderata leden hade höjts enstaka röster för att man inte skulle säga tvärt nej utan försöka konstruera ett mindre farligt alternativ, hade partiets beslutsorgan redan före 1976 års val bestämt att det förhållandet att Socialdemokraterna ville införa socialism inte förpliktade oss att förespråka något slags halvsocialistiskt system.

Löntagarfondsutredningens haveri betydde inte att fondsocialismen definitivt var avförd från dagordningen. En nedtonad variant skulle lite senare ”baxas” igenom av en ovillig finansminister Feldt (S). Men det var slut på medlöperiet. Efter den 4 oktober 1983 var det fullständigt klart var näringslivet stod. Och de borgerliga partierna var eniga i sitt motstånd och i sin beslutsamhet att avveckla systemet som en av regeringen Bildts första åtgärder.

Att den fondsocialistiska offensiven nådde så långt som den faktiskt gjorde sammanhängde med att den socialdemokratiska partiledningen inte förmådde hålla emot det starka fackets krav på en socialisering av näringslivet. Detta trots att förslaget tidigt bedömdes som svårsålt till en väljarmajoritet.

Idag är dock de fondsocialistiska idéerna döda. Det en gång så maktmedvetna LO, som tvingade dem på en motsträvig partiledning, är en skugga av vad det en gång var, och organisationen kommer av rent befolkningsstrukturella skäl aldrig att återvinna sin forna dominerande position.

Kommunismens kollaps och marknadsekonomins seger, som kan sägas symboliseras av Berlin-murens fall 1989, gör att det socialistiska hotet rent allmänt känns avlägset.

Det är min övertygelse att löntagarfonderna var det sista seriösa försöket att genomföra socialismen i Sverige.

tobissonLars Tobisson var moderat partisekreterare 1974-1981, riksdagsledamot 1979-2001 och gruppledare 1982-1986 samt 1991-1999. Han utkommer med en bok om Gösta Bohman på Atlantis förlag i september.

Läs tidigare inlägg i serien om löntagarfonderna:

Löntagarfonderna och ägandet av produktionsmedlen av Per Bylund (9/8)
Vem står på barrikaderna? av Janerik Larsson (5/7)
Den 4:e oktober: Från löntagarfonder till kanelbulle av Carl Johan Westholm (31/5)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner