Print Friendly

Simon Wiesenthal: The Life and Legends

Av Åsa Pernilla Gustafsson | 15 oktober 2010

Tom Segev
Simon Wiesenthal: The Life and Legends
Doubleday 2010

Den israeliske historikern och journalisten Tom Segev gav nyligen ut boken Simon Wiesenthal: The Life and Legends om ”nazistjägaren” Simon Wiesenthal, som dog i september 2005, några månader före sin nittiosjunde födelsedag.

Wiesenthal har själv skrivit flera böcker om sitt liv och varit föremål för biografier. Men Segev är den första biografiskrivare som haft tillgång till Wiesenthals omfattande arkiv i Wien, innehållande ca 300 000 dokument, och rapportering från ett antal länders underrättelsetjänster. Segev vrider och vänder på de olika versioner och uppgifter som finns tillgängliga och framstår som en noggrann uttolkare av de ofta infekterade situationer som uppstod, till exempel striden om äran av att ha fångat Adolf Eichmann, konflikten med den österrikiska förbundskanslern Bruno Kreisky och Wiesenthals kontroversiella stöd för Kurt Waldheim, som trots uppgifter om krigsförbrytelser valdes till Österrikes president 1986.

Segev tecknar bilden av en komplex person, outtröttlig och driven av ett rättspatos, men också småaktigt käbblande med inbillade motståndare i jakten på äran som den främste jägaren av krigsförbrytare. Wiesenthal var inte främmande för att förändra eller försköna historier om både andra och sig själv för att uppnå ändamålen och/eller publicitet, något som med tiden resulterade i ett antal olika versioner av vad han varit med om.

Wiesenthal föddes 1908 i staden Butjatj i Galizien i dåvarande österrikisk-ungerska kejsardömet, nu belägen i Ukraina. I hemmet var jiddisch vardagsspråket. Sju år gammal förlorade han sin far i första världskriget. Hans mor liksom hela den närmaste släkten mördades i lägren under andra världskriget. Wiesenthal överlevde själv vistelser i flera olika läger under kriget och befann sig i lägret Mauthausen i Österrike när det fritogs av amerikanarna 1945.

Varför valde Wiesenthal att bo i Österrike efter kriget och inte flytta till Israel, eller USA, som han sedan krigsslutet beundrade och kände sig dragen till? Wiesenthal och hustrun Cyla hade planer både rörande USA och Israel, men de fullföljde dem aldrig. Wiesenthals barndom i det habsburgska riket var troligen avgörande; det var i det som var kvar av kejsardömet, Österrike, Wiesenthal sist och slutligen kände sig hemma, det var hans land. Och han såg det som sin plikt att utrota all nazism i sitt hemland.

Wiesenthal bidrog under sin livstid till att ett stort antal krigsförbrytare spårades upp och kunde ställas inför rätta, hur många är omöjligt att fastställa. Wiesenthal arbetade outtröttlig i sin enmannaverksamhet, till en början i Linz, senare i Wien, i enkla kontorslokaler, omgiven av pappershögar, med ett enormt kontaktnät på alla nivåer, från Robert Kennedy och Hollywoodstjärnor som Elizabeth Taylor till mannen på gatan i världens alla hörn. Även om Wiesenthal framstår som minst sagt publicitetshungrig för egen del, utnyttjade han också skickligt media för att uppnå sina syften i jakten på krigsförbrytare.

I pressen har Segevs utsago att Wiesenthal arbetade för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad på ett mer organiserat sätt än man ofta förmodat tidigare uppmärksammats. Wiesenthal hade kodnamnet ”Theocrat” och fick betalning månatligen – även om inte så mycket – av Mossad, som också finansierade inrättande av hans kontor i Wien. Enligt Segev betraktades Wiesenthal dock inte som en reguljär agent av Mossad.

Konflikten under början av sjuttiotalet med Bruno Kreisky tog Wiesentahl hårt. Segev skriver att Kreiskys förhållande till Wiesenthal blev ”an obsession” och karaktäriserar tvisten som i slutändan en kamp mellan två judar med en stark drivkraft att vara en del av det österrikiska samhället.

Segev går i boken igenom de uppgifter som finns om det mångåriga arbetet att lokalisera Eichmann, målet framför andra, en av ”de två Adolf”. Israeliska, amerikanska och tyska myndigheter tog tid på sig i jakten på krigsförbrytare. Slutligen bortförde israeliska Mossad-agenter Eichmann från Argentina till Israel 1960. Han ställdes inför rätta i Israel 1961, dömdes till döden och hängdes 1962. Rättegången mot Eichmann väckte stor uppmärksamhet och förnyade medvetenheten om Förintelsen. Under åren som följde ville flera ta åt sig äran av att ha spårat upp Eichmann. Segev kommer till slutsatsen att Wiesenthal bidrog till ansträngningarna att lokalisera Eichmann, även om han inte var involverad i planeringen av det bortförande som slutligen genomfördes.

Ett av Wiesenthals högprofilfall var uppspårningen av Karl Silberbauer, polismannen som arresterade Anne Frank. Den före detta kommendanten i förintelselägret Treblinka Fritz Stangl betraktades av Wiesenthal som hans viktigaste byte efter Eichmann. Stangl dömdes till livstids fängelse 1970 för medskyldighet i morden på 900 000 människor i Treblinka och dog i fängelset 1971. Journalisten och författaren Gitta Sereny har skrivit att tiden då hon intervjuade Stangl i fängelset tydligare än någonting annat visade henne själva essensen i hur en människa moraliskt förfaller.

Wiesenthal hade själv överlevt kriget genom en kombination av uthållighet, ren tur och vid några tillfällen anständiga tyskars agerande. Det var troligen grunden för den åsikt han ofta upprepade; det finns ingen kollektiv skuld, individer ska dömas för sina egna handlingar. Den inställningen förefaller – åtminstone till en början – ha varit skälet till Wiesenthals inställning i fallet Waldheim. Troligen kostade Waldheim-affären Wiesenthal Nobels fredspris, menar Segev.

Segevs sammanfattande slutsats är att Wiesenthal drevs av skuld, en skuld att ha överlevt, att ha lidit mindre än andra, även om han förvisso fått utstå mycket och uppenbarligen varit nära döden vid tillfällen. Den osannolika vänskapen mellan Wiesenthal och Albert Speer, en av dem som stått Hitler närmast och dömd i Nürnbergrättegången, visade Wiesenthals behov av försoning. Men Wiesenthal lyckades inte uppnå försoning för egen del. Han blev en tragisk hjälte, i grunden ensam, något av en gåta vad gällde hans egna inre känslor.

Tragiken var att Wiesenthal blev kvar i krigsförbrytelserna hela sitt liv, jagad av det fasansfulla som begåtts. I en intervju i österrikisk press i början av september i år understryker Segev att Wiesenthals viktigaste gärning var hans bidrag till att hålla hågkomsten av Förintelsen vid liv. En krigsförbrytare ska vara medveten om att även om han är nittio år gammal så kan han ställas inför rätta. Utgången av rättsprocessen är inte avgörande, utan påminnelsen om Förintelsen och att alla ställs till svars är det viktiga. Därför, understryker Segev, är den i Tyskland pågående processen mot Demjanjuk högst angelägen.

Åsa Pernilla Gustafsson är jurist och arbetar på Utrikesdepartementet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism