Print Friendly

Sig själv till straff

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

wo
SIG SJÄLV TILL STRAFF
l DET UPPMÄRKSAMMADE deklarationsmålet i TV, varmed Sveriges
Radio för ett par månader sedan
välvilligt understödde finansdepartementets kamp mot falskdeklarationen, förekom åtskilliga märkliga
inslag. Men fråga är ändå om inte
åklagarens motivering till sitt
straffyrkande utgjorde det mest
minnesvärda. Han yrkade nämligen
att de tilltalade skulle dömas »sig
själva till straff och androm till
varnagel».
Såvitt känt har inte några representanter för vår tids förhärskande
kriminalpolitiska uppfattning –
nämligen att straffet framför allt
bör tjäna till brottslingens resocialisering – framträtt med protester
mot denna åkallan av de vedergällnings- och avskräckningsprinciper,
Yars tillämpande ännu i förra århundradet gjorde straffrättskipningen till en så fasansfull företeelse.
Dessa principer kom att under
ilögmedeltiden prägla den euroJeiska straffrätten. De bottnade
y-tterst i den svaga samhällsmak- :ens desperata försök att slå ner en
lllmänt utbredd grov brottslighet,
;om hotade att bryta ner själva
~rundvalarna för ett ordnat samlällsliv. De ohyggliga metoder man
därvid tillgrep utspekulerat
kvalfulla dödsstraff och tortyr –
följde sedan släkte för släkte likt
en sjukdom. Först upplysningstidens rationalistiska kritik och
humanitära reaktion drev fram en
brytning med de medeltida principerna. Men på vissa områden
levde de länge kvar, och att de
ännu kan åkallas gav alltså åklagaren i TV-målet belägg för.
I själva verket tycks vi alla ha
godtagit att vi här i landet – liksom i andra länder, som också gör
anspråk på att vara civiliserade –
har fått två olika system för straffrättskipning. Det ena präglas av
syftet att återbörda brottslingen,
som man uppfattar som en olycklig och missanpassad medmänniska, till ett laglydigt liv som god
medborgare. Det andra präglas av
syftet att tukta brottslingen, som
man uppfattar som en förhärdad
upprorsmakare mot lag och ordning, och att skrämma honom och
andra från att begå vissa av samhället bekämpade missgärningar.
Hur kan detta läge ha uppstått?
Det är inte svårt att förklara om
man ser efter vilka brottstyper, som
faller inom de båda systemen. De
klassiska vålds- och egendomsbrotten, som man så länge mötte med
128
de medeltida metoderna, behandlas
numera väsentligen efter individualpreventiva linjer. Orsaken härtill kan antagas vara att det moderna samhället fått tillräckliga
ekonomiska resurser för att övergå
från straff till vård. I den första
hänförelsen över detta lyckliga förhållande har man så radikalt brutit
med de gamla metoderna att den
nutida straffrättskipningen i vårt
land beträffande dessa brott synes
ha en bristande allmänt brottsförebyggande effekt. Samhällets ogillande av brottet skyms undan av
vårdåtgärderna.
De brott, som framför allt bekämpas med de medeltida metoderna är falskdeklaration och rattfylleri. Orsaken härtill är inte heller svår att se.
Falskdeklarationen är ett politiskt brott. Gentemot dylika brott
har i alla tider de, som kunnat utnyttja den statliga maktapparaten
för sina politiska syften, använt
straffrättskipningen som vapen.
Falskdeklarationen är ett politiskt
brott genom att det riktar sig mot
den socialistiska regimens nivelleringspolitik Blev brottet allmänt
skulle progressivskattesystemet inte
kunna fylla sin inkomstutjämnande funktion. Därför måste brottet hållas nere, och därför tillgriper regimen och den för ändamå-
let skapade funktionärskåren metoder, som ur idehistorisk synpunkt
ter sig ovärdiga ett kultursamhälle,
och försöker utbreda dessa metoders verkningar genom att bryta
ner hävdvunna rättssäkerhetsgarantier i straffprocessen.
Här skall ingalunda påstås att
eftersom den socialistiska regimen
handlar omoraliskt i den meningen
att man sviker de rättsstatsideal,
som så gärna i andra sammanhang
åberopas, det skulle vara moraliskt
berättigat att falskdeklarera. Det
tillhör samhällslivets grundregler
att lyda given lag, som tillkommit
i författningsenlig ordning. Anser
man denna lag omoralisk och orättvis skall den bekämpas i den politiska debatten och avskaffas genom
ett politiskt regimskifte. Men att
bryta mot den innebär att svika
samhällssolidariteten – att bereda
väg för våldets herravälde.
Ett annat brott, som bekämpas
med avskräckningsmetoden är som
sagt rattfylleriet. Här har vi alla
medansvar- i hjälplöshet inför de
problem, som den våldsamt ökade
biltätheten skapat, har vi inte sett
någon annan råd än att falla tillbaka på den gamla metoden att
skrämma människor från att begå
vissa handlingar. Vi tröstar oss med
att så måste ske för att trygga
människornas säkerhet till liv och
lem i det moderna samhället (fast
vi finner inte detta lika nödvändigt
när det gäller skyddet mot våldsbrotten).
Men vad begär vi egentligen av
våra åklagare? I det ena fallet skall
de vid sina straffyrkanden avväga
om de allmänpreventiva skälen är
så starka för t. ex. ett hårt frihetsstraff att dessa skäl måste överväga
vård- och resocialiseringssynpunkterna på den missanpassade individ, som det gäller att rädda. I det
andra skall de nedkalla samhällets
hämnd och avskräckning över en
förhärdad ogärningsman.
Och vad begär vi egentligen av
våra domare? Samma anpassningsförmåga till två skilda system! Kan
det antagas att våra åklagare och
domare har en tillräckligt schizoid
läggning för att kunna utföra dylika förvandlingskonster? Vi kanske riskerar att på längre sikt varken få effektiv resocialisering i det
ena fallet eller effektiv avskräckning i det andra. Det beror bl. a.
på om vi fortsätter att i större utsträckning använda avskräckningsmetoderna. straffskärpning sker nu
för falskdeklarationsbrotten genom
ny lagstiftning. I rattfylleriets spår
uppträder flygfylleriet, och fre’>telserna att tillgripa avskräckningsmetoder vid etableraodet av olika
typer av statliga regleringar och
dirigeringar – faran för dylika är
inte förbi – är mycket stora. Vill
vi vända tillbaka till ett humanitärt
ideal, där man avsvär sig de medeltida principerna för straffrättskipningen, finns det tydligen bara en
väg. Att ompröva metoderna att bekämpa falskdeklarationen och milfylleriet. Vad falskdeklarationen beträffar vore det onekligen enklast
att bekämpa den genom att undanröja incitamentet – nämligen den
starka progressiviteten i den direkta beskattningen. En proportionell beskattning tämligen högt
129
upp på inkomstskalan borde med
nuvarande inkomstutjämning genom den fackliga lönepolitikens
framgångar inte vara »politiskt
omöjlig» att genomföra. Eller man
kan förskjuta skatteuttaget till indirekta beskattningsformer. Båda
metoderna kan för övrigt kombineras. Men vill de makthavande icke
detta, borde de i anständighetens
namn åtminstone avstå från en på
barbariska straffprinciper byggd
skräckpropaganda och försöka
finna metoder att förklara för människorna varför det blir ödesdigert
för samhället om medborgarna
mera allmänt bryter mot givna
lagar.
Vad rattfylleriet beträffar tycks
avskräckningsmetoderna nätt och
jämnt räcka till för att hålla brottets frekvens inom sådana gränser
att det icke utgör en mera allmän
samhällsfara. Men vartill tjänar
egentligen ett fängelsestraff utan
minsta försök till uppfostran ochav humanitära skäl – utan publicitet? Tillämpas resocialiseringsprincipen på brottet står det ändå klart
att vederbörande i fortsättningen
bör få välja: han har visat sig icke
kunna både bruka sprit och bära
det förtroende, som innehavet av
körkort representerar – alltså bör
han få avstå från spriten eller från
körkortet. Med andra ord – rattfylleristen bör få tillbaka sitt körkort, om han utfäster sig att i fortsättningen bli helnykterist, men
inte förr. Vill han fortsätta att
dricka sprit, vilket inte bör förme- 130
nas honom förrän det visar sig att
han är alkoholist, får han avstå
från att köra bil. En kontroll över
dömda rattfyllerister, som mot nykterhetslöfte återfått körkort, bör
kunna anordnas genom nykterhetsnämndernas försorg. Kombineras
dylik villkorlig körkortsindragning
med ett dagsbotsstraff har man humaniserat de nuvarande avskräckningsmetoderna vid rattfylleri till
en straffkombination med en allmänpreventiv effekt samtidigt som
man resocialiserar vederbörande i
den meningen att han åtminstone
inte längre blir farlig i trafiken.
Om åtgärder av här föreslagen
art tillgreps skulle man kunna hoppas att i fortsättningen slippa höra
en åklagare åberopa satsen »sig
själv till straff och androm till varnagel». Det går troll i ord !

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner