Sibirien – ett nyckelområde i Sovjets strategi

SIBIRIEN – ETT NYCKELOMRÅDE
I SOVJETS STRATEGI
Av kommendörkapten TORG/L WULFF
UTVECKLINGEN på skilda områden
i Sovjet är svår att överblicka från
västerländsk horisont och särskilt
gäller detta verksamheten i det
vidsträckta och okända Sibirien.
Under sista året har emellertid
sibiriska städer och industrier blivit allt vanligare mål för den ryske
regeringschefens färder, och dessa
Chrustjevs besök bortom Ural har
ofta kommit i samband med storpolitiska ställningstaganden, som
väckt världens uppmärksamhet.
Det förefaller därför, som om man
från rysk sida avsiktligt velat föra
fram Sibirien i rampljuset för att
därmed inför västvärlden demonstrera Sovjets enorma resurser och
växande industriella potential –
faktorer, som har väsentlig betydelse för maktbalansen. Denna
presentation av Sibirien kan också
vara avsedd att göra intryck i
Kina. Chrustjev vill sannolikt visa
sina kommunistiska bröder i öster,
att exploateringen av Sovjets vidsträckta asiatiska områden går
snabbt och att någon kinesisk
»hjälp» i denna verksamhet varken är erforderlig eller önskvärd.
Ett rikt men ogästvänligt land
Sibirien exklusive Kazakstan har
en yta på 12,5 miljoner km2 vilket
är omkring 60% av Sovjets hela yta.
Inom detta jätteområde lever cirka
30 miljoner människor utgörande
15% av landets totala befolkning.
Som jämförelse kan nämnas att
1913 uppgick folkmängden till 8
miljoner och omfattade till största
delen mongoliska folkslag. Genom
den systematiska folkförflyttningspolitik, som Sovjetregeringen tilllämpat, har Sibiriens befolkning
under senaste 7 åren ökat med 2,3
miljoner och samtidigt har en förskjutning skett, så att numera den
ryska folkgruppen dominerar.
På senaste tiden har behovet av
arbetskraft ökat markant och
Chrustjev har i flera av sina tal
framhållit hur nödvändigt det är
med utflyttning österut. För medborgarna i europeiska Sovjet ter
sig emellertid en vistelse i Sibirien
föga lockande trots de förmåner,
som staten ger i samband med en
förflyttning. Till en viss grad kan
arbetskraftbehovet täckas genom
tvångskommendering och utnyttjande av ofri arbetskraft, men även
i Sovjetväldet blir dessa metoder
allt svårare att tillämpa.
Sibirien är på grund av det
stränga klimatet endast i begränsad omfattning lämpat för jordbruk – landets försörjning måste
huvudsakligen bygga på de rikedomar, som finns under jordytan.
Trots att Sibirien ännu är obetydligt utforskat, har man redan kunnat konstatera koltillgångar på
sammanlagt 7 500 miljarder ton,
vilket är nästan lika mycket som
den övriga världens samlade kolreserver. stora oljeförekomster har
påträffats i Västsibirien samt i
Vilyuyskiy-området och naturgas
har börjat användas för industrins
behov. Det beräknas, att 80% av
Sovjets oljeresurser finns i Sibirien
och Kazakstan. Järnmalmstillgångarna motsvarar 60% av landets totala tillgångar och bland viktigare
fyndorter är Kustanai, Gornaja
Sjorija och Abakan i västra Siliirien. På sista tiden har också de
nya fyndigheterna längs Augaraflodens övre lopp tilldragit sig ökat
intresse. I Västsibirien finns dessutom stora tillgångar av koppar,
tenn, zink och aluminium. Ett viktigt råvaruområde finns i mellersta
Sibirien kring J enisejs övre lopp
och under senare åren har ett nytt
område i Östsibirien börjat exploateras. östsibiriska området innehåller bl. a. stora fyndigheter av kol,
järnmalm, mangan, zink, wolfram
och bly.
Sibirien i centrum för Sovjetekonomin
Exploatering av de nya fyndigheterna har fått hög prioritet och
i Sovjets löpande sjuårsplan för
217
åren 1959-65 avses mer än 40 %
av investeringarna för området öster om Ural. Under perioden beräknas industriproduktionen i Sibirien öka med 250% medan produktionen inom övriga delar av
Sovjet endast skall växa med 80%.
Mot periodens slut kommer Sibirien att svara för mer än hälften
av landets kolproduktion, nära
hälften av stålproduktionen samt
40% av elektriska energiproduktionen.
För att kunna exploatera Sibiriens rikedomar fordras mycket
god tillgång på elektrisk kraft och
kraftverksbyggen har därför fått
prioritet i utbyggnadsprogrammet.
I Bratsk vid Augarafloden färdigställes f. n. världens största kraftverk, som skall tas i drift 1963
och få en effekt på 4 miljoner kilowatt. Vid detta enorma byggnadsföretag sysselsätts f. n. 40 000 arbetare av vilka de flesta kommit
från europeiska Sovjet. Men ännu
väldigare anläggningar planeras:
vid Krasnoyarsk-dammen i Jenisejs övre lopp skall byggas ett
kraftverk på 5 miljoner kilowatt
och senare tillkommer anläggningar på 10 miljoner kilowatt.
De betydande koltillgångarna är
lättbrutna och svarar för en stor
del av energiproduktionen. Oljan
och naturgasen kommer att få
ökad betydelse i framtiden och
detsamma torde kunna sägas om
atomkraften. I Beloyarskiy skapas
f. n. ett sibiriskt atomkraftcentrum
och 1965 beräknar man att ha i
218
drift 6 atomkraftverk om vardera
100 000 kilowatt.
Den industriella utbyggnaden är
koncentrerad till ett antal basområden, där järn- och stålindustrin
dominerar. Två västsibiriska basområden kring Kuznetz och Kuzbass är redan långt utbyggda och
f. n. koncentreras ansträngningarna på att bygga ett tredje basområde kring Tjasjet mellan
Krasnojarsk och Irkutsk. Inom
sistnämnda område kommer också
en betydande kemisk industri att
växa upp, och här finns världens
största aluminiumverk vid Shelekhov. Utbyggnaden av aluminiumindustrin främjas genom tillgång
på billig vattenkraft i Angarafloden. I det tredje basområdet ligger också cementfabrikerna i
Achinsk, som är de största i
Sovjet. Uppmärksamheten riktas
emellertid ännu längre åt öster
mot de råvarurika områdena
bortom Bajkalsjön och i provinsen Amur, och här kommer sannolikt det fjärde basområdet att växa
upp om några år.
Ä ven om exploateringen i första
hand bedrivs i de råvarurika områdena i söder, sker också utbyggnad inom andra delar av Sibirien.
I de nordligaste provinserna anläggs nu stora städer i ödemarken
– ett typiskt exempel är staden
Igarka vid Jenisejs mynning, vilken på ett 10-tal år vuxit ut till
40 000 innevånare.
Samtidigt som näringslivet byggs
ut växer administrationen och utbildningsresurserna inom området.
Sibiriens inofficiella huvudstad är
Novosibirsk, som har över 410 000
innevånare. Under senare år har
Irkutsk utvecklats till Sibiriens
stora lärdomscentrum. staden har
260 000 innevånare och ett universitet med över 5 000 studenter
samt en nybyggd teknisk högskola.
Transporterna – en trång sektor
Om de storstilade planerna för
Sibiriens exploatering skall kunna
genomföras, beror i hög grad på
transportfrågans lösning. I Sibirien finns för närvarande endast
ett svagt utvecklat landsvägsnät
och detta är icke byggt för genomgående transporter mellan Sibirien
och europeiska Sovjet. För genomgående ost-västliga transporter är
man främst beroende av den transsibiriska järnvägen, som har blivit en viktig pulsåder i Sovjets inrikes transportsystem.
Den transsibiriska banan, som
byggdes på 1890-talet, går från
Moskva till Vladivostok – en
sträcka på 8 500 km. Under senare
år har flera andra banor byggts
i anslutning till den stora genomgående leden. Längst i öster finns
två järnvägslinjer till Kina och från
Västsibirien avgrenas den transkaspiska banan genom Kazakstan.
Sistnämnda bana har också förbindelse med den kinesiska provinsen Sinkiang i hjärtat av Asien.
För närvarande genomföres en
omfattande upprustning av den
transsibiriska banan och bl. a. skall
hela sträckan elektrifieras. Under
1961 kunde elektriska lok sättas
in på sträckan Moskva-Irkutsk och
till 1965 skall återstående sträcka
vara klar. Att denna modernisering
var nödvändig framgår i någon
mån av att ångloken tidigare förbrukade en femtedel av Sovjets
hela kolproduktion. På de anslutande banorna kommer kapaciteten att höjas genom övergång till
diesellok.
Ett utomordentligt viktigt projekt inom detta område är den
transsibiriska oljeledningen, som
skall gå från de nya oljefälten i
Uralområdet tvärs genom hela
Asien till Vladivostok. De nya
västsibiriska oljefälten skall också
anknytas till ledningen. Arbetet
tar emellertid lång tid bl. a. beroende på att oljeledningen måste
läggas på frostfritt djup. För två
år· sedan hade man hunnit cirka
700 km in i Västsibirien men arbetets vidare fortskridande är icke
känt. Det har mött vissa svårigheter för Sovjet att erhålla stålrör
till pipelines, och det är sannolikt
att den transsibiriska grenen fått
stå tillbaka för de mera angelägna
europeiska delarna av nätet.
Trots de ogynnsamma klimatförhållandena har sjötransporter kommit att spela en allt viktigare roll
vid Sibiriens exploatering. Utefter
Europas och Asiens kuster vid Ishavet går den s. k. Norra Sjövägen,
som under senare år fått väsentligt
ökad. kapacitet. Genom att sätta in
en flotta av moderna isbrytare –
219
bl. a. den atomdrivna isbrytaren
Lenin- har ryssarna kunnat öka
seglationstiden på Norra Sjövägen
från 2 1 f2 till 4 a 5 månader. För
fem år sedan var varutrafiken på
Norra Sjövägen över 1,2 milj. ton
och det är sannolikt att denna
siffra numera väsentligt överskridits. Bl. a. transporteras alla produkter från Kolyma-kombinatet
omkring Jakutsk via Norra Sjö-
vägen västerut. Vid de stora flodernas mynningar har anlagts nya
hamnar, där oceantonnage lossas
till flodtonnage. På Lenafloden
kan detta tonnage hållas i trafik 5 månader per år och ligger
sedan overksamt resten av året. I
viss omfattning förekommer också
omlastning från järnväg till flodtonnage och vice versa, och Ust
Kut norr om Bajkal har blivit en
speciell omlastningsplats för denna
trafik.
Trafikflyget har under senare år
utvecklats avsevärt och övertagit
stora delar av persontrafiken mel- . lan europeiska Sovjet och Sibirien
l – någon nämnvärd kapacitet för
godstransporter kan flyget dock
icke erbjuda.
Trots de stora ansträngningar,
som gjorts, är transporterna fortfarande en svag sektor i Sibiriens
näringsliv och det är påfallande
i vilken hög grad man litar till ett
enda transportmedel – den transsibiriska järnvägen.
Militära och strategiska faktorer
Huvuddelen av Sibiriens råvaror
220
har direkt och avgörande betydelse
för den sovjetiska rustningsindustrin, och Sibiriens rika tillgångar
utgör grunden till Sovjets militära
styrka. Särskilt spelar den sibiriska
järn-, stål- och aluminiumindustrin
en viktig roll i detta sammanhang.
Även den sibiriska oljan, som ännu
är obetydligt exploaterad, kommer
i framtiden att få stort strategiskt
värde.
Den industriella expansionen i
Sibirien beror icke enbart på att
man önskar lägga industrierna i
närheten av råvaruområdena -här
spelar också utspridningen en vä-
sentlig roll. Sovjetindustrins förflyttning österut tog fart under
andra världskriget, då man strä-
vade att flytta de krigsviktiga anläggningarna utom räckhåll för de
tyska vapnen. Under det tryck,
som den tyska frammarschen 1941
-42 skapade, flyttade l 200 stora,
ryska industrier österut. Denna industriförflyttning var av största
betydelse för den sovjetiska krigspotentialen och samtidigt initierade
den en snabbare expansion i landets östra delar.
Ryssarna har lärt sin läxa från
andra världskriget, och de vill för
framtiden tillämpa största möjliga
utspridning vid industrins lokalisering. De stora sibiriska områdena
erbjuder härvid möjligheter, som
man i västerlandet icke har någon
motsvarighet till. Behovet av en
spridd lokalisering av krigsviktiga
industrier har ytterligare skärpts
genom massförstörelsevapnens tillkomst, och Chrustjev har också vid
upprepade tillfällen understrukit,
att Västeuropa och USA har betydligt större sårbarhet än Sovjet
vid atomangrepp. I atomkrigets
tidevarv utgör emellertid den transsibiriska järnvägen en svag länk,
som lätt kan brista, vilket skulle
få synnerligen allvarliga konsekvenser för Sovjets krigspotential.
De sibiriska ödemarksområdena
har också fått betydelse för Sovjets
robotförsök och det är känt, att
flera stora försöksstationer anlagts
i centrala Sibirien. Utskjutningsbaser för fjärrobotar lär också finnas i östligaste Sibirien och från
dessa baser sker bl. a. provskjutning mot det ofta använda målområdet vid Novaja Zemlja. Ett
område för kärnvapenprov finns
också i centrala Sibirien, men detta
har tydligen icke ansetts lämpligt
för prov med megatonladdningar
– de asiatiska grannstaternas reaktion kan härvid ha varit av betydelse.
Försvaret av de enorma områ-
dena i Sibirien erbjuder svåra problem, som i växande grad börjat
sysselsätta de ryska ledarna. I
detta sammanhang spelar Kinas
ökade militära styrka en allt viktigare roll. Huvuddelen av Sovjets
fredstida arme är grupperad i Östeuropa, och det finns i dagsläget
cirka 40 divisioner i Sibirien vilket
kan jämföras med den kinesiska
armens 150 divisioner. större delen
av sibiriska armestyrkan är förlagd
till Fjärran östern, vilket främst
motiveras av, att man vill skapa ett
försvar mot USA :s styrkor i Stilla
Havet samt öka trycket mot Japan
och Sydkorea. Det bör emellertid
märkas, att grupperingen i Fjärran östern är gynnsam även med
hänsyn till en eventuell insats över
Kinas nordgräns. Vid Stilla Havskusten finns också den sovjetiska
Fjärran östern-flottan, som f. n.
omfattar 6 kryssare, 40 jagare och
150 ubåtar. Inom detta distrikt har
anlagts ett stort antal flygbaser.
Vid en storkonflikt har Väst inga
möjligheter att anfalla sibiriska
rustningscentra med konventionella stridskrafter, men däremot
finns möjlighet att insätta robotangrepp mot de största industriorterna och knutpunkterna på
transsibiriska banan. Det är sanno- .likt att vissa av USA :s Polarisubåtar redan i fredstid är avdelade för att insätta robotangrepp
mot sådana stora mål i Sibirien,
vilkas läge kan inmätas t. ex. med
hjälp av spaningssatelliter. Sibirien
är därför icke längre ett absolut
skyddat område.
Förhållandet till Kina
I flera sammanhang har framkommit, att Sovjets intresse för
exploatering av Sibirien också är
motiverat av politiska skäl och har
samband med förhållandet till det
kommunistiska Kina. Framför allt
inger befolkningsutvecklingen i
Asien starka farhågor för framtiden. Kinas befolkning växer för
varje år med över 13 miljoner och
221
landet är redan starkt överbefolkat. Folkökningen i Kina kan jämföras med de 2,7 miljoner ryssar,
som under senaste åren flyttat till
Sibirien. Relationerna framstår
ännu klarare, då det konstateras,
att Kinas årliga folkökning utgör
cirka 50% av Sibiriens hela befolkning. Sibirien utgör jordens största
område med påtaglig underbefolkning och har ur denna synpunkt
speciell dragningskraft på det överbefolkade Kina.
På kort sikt vill Kina främst
höja sin livsmedelsproduktion och
härvid erbjuder Sibirien begränsade möjligheter. De stora steppområdena i söder skulle emellertid kunna odlas upp och Amurprovinsen erbjuder relativt gynnsamma betingelser för jordbruk.
Kineserna har heller icke glömt att
de båda sibiriska östprovinserna
erövrades från Kina 1860. I samband med Kinas omvandling till
industrination spelar råvarutillgångarna allt större roll, och de
sibiriska olje- och järnmalmsförekomsterna måste därför utöva
stark dragningskraft på de kinesiska ledarna.
Att Kinas intresse för Sibirien
skulle leda till öppen konflikt inom
en snar framtid förefaller dock
knappast sannolikt – ännu har
båda parter största intresse av att
fortsätta samarbetet. Det finns
emellertid tydliga tecken på en
skärpning i de rysk-kinesiska relationerna och som exempel kan
nämnas, att de ryssar, vilka tidi- .’
222
gare tjänstgjort som tekniska rådgivare i Yttre Mongoliet, blivit utkonkurrerade av kineser. I gränsprovinsen Sinkiang har förhållandena också blivit spända mellan
ryssar och kineser och som en följd
härav har Kina återtagit samtliga
koncessioner, som Sovjet tidigare
erhållit inom området. De militära
och politiska aktionerna i Sydöstasien ger också en tydlig bild av
rysk-kinesisk splittring.
De sovjetiska makthavarna har
uppenbarligen insett den stora faran för Sibirien och man gör nu
allt för att påskynda områdets exploatering – frågan är bara om
man hinner fullborda verket innan
den gula floden svämmar över!