Print Friendly

Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SELMA LAGERLÖF
OCH VERNER VON HEIDENSTAM
Av docenten ALGOT WERIN, Lund
UNDERRÄTTELSEN om Selma Lagerlöfs sista sjukdom och
död kom under do dagar då landet höll på att komma till rätta
mod intrycken av den finska reträtten och freden i Moskva. En
månad senare skred Heidenstam in i skuggornas värld. Då hade
krigsguden hunnit rikta ett nytt, vänsterhänt slag mot det i fredlig oskuld levande Norden.
Klockorna dåna. Tungt slå do,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till do dödas färd.
Det passar märkvärdigt väl att nu citera Hoidenstams dikt vid
Frödings jordafärd. Det är bara så, att dödsklockornas slag för
oss ljudit ännu tyngre, deras sång ännu mörkare. Vi fråga oss
om de ringt över hela den kultur, i vilken de båda diktarnas verk
ingå som en för oss dyrbar beståndsdel. Är tiden kanske inne för
det Ragnarök som Heidenstam skildrade i Nya dikter, i den djupsinniga slutdikten? Det veta vi ingenting om, och det lönar sig
inte att spå.
Vad som är visst är att vi ha hört klockringningen över en litterär epok. Vår sista litterära storhetstid, som ända tills nu har
haft kvar något av levande verklighet, är avslutad. Den har
kallats för nittitalet, med skäl eftersom 1800-talets sista årtionde
hos oss helt fylldes av den högt blommande nationella romantiken. Men det står klart att denna storhetstid började med Strindberg. Utan Strindberg hade framför allt icke Heidenstam blivit
den han blev, lika litet som Tegner hade tagit de djärvare stegen,
om han inte hade haft att spänna krafterna i tävlan med Geijer.
Det är för övrigt slående att jämföra Selma Lagerlöfs och
Hoidenstams samtidiga bortgång med Tegners och Geijers för
snart hundra år sedan. Det var då också en litterär storhetstid
319

.Algot Werin
som nådde sitt slut med de främsta bärarna av en nationell romantik, som i viss mån var beroende av den gustavianska dikten,
liksom nittitalet var beroende av åttitalet.
Det är förunderligt att nu tänka tillbaka på detta »nittital»,
som för många av oss är förbundet med vår hela uppväxt och
bildningsgång. Det har varit ett friskt strömmande källsprång
genom några årtionden av svensk kultur, som varit utomordentligt rika och betydelsefulla. Det har ökat den nödiga självkänslan
hos en liten nation och genom sin provinsiella och historiska inriktning verkat en svensk samling. Den som lever i en utkant av
svenskheten är inte minst medveten härom.
Hur rikt detta nittital var, hur mycket det fick med i sig av
svenskt lynne, vinner man en föreställning om redan genom att
vid sidan av varandra ställa de två nu bortgångna diktarna. Den
ena var en värmländsk herrgårdsfröken, tillhörande en släkt av
lärde och präster, som tog sin examen och blev lärarinna, och som
i all den följande sagolika berömmelsen, jämförlig med H. C.
Andersens, tedde sig som en vardagsmänniska. Den som fick se
henne på äldre dagar, i vardagslag, skulle i henne ha funnit en
vanlig fin, klok och anspråkslös gammal dam, om det inte hade
varit för de förunderliga ögonen. Man anade att de hade blickat
in i många världar, följt och länkat många öden. Det var en
valas ögon.
Den andre var skald i gammal romantisk mening, den siste som
bar detta drag från Byrons och Tegners tid. Allt hos honom var
ovanligt. Hans liv formade sig till dikt alltifrån de tidiga åren
i södern och orienten. Det formade sig också efter hans dikt, så
att det blev svårt att skilja det ena från det andra. Vad är liv
och vad är dikt i Vallfart och vandringsår~ Medan Selma Lagerlöf hörde till dem som lägga hela sin konst i dikten, lät Heidenstam ständigt konsten spela in i sitt liv.
Det är lätt att så finna kontrasterande drag hos de två. Man
kan fästa sig vid något som hör till själva lynnesgrunden och
som har gjort att deras verk gestaltat sig så olika. Bakom den
långa raden av Selma Lagerlöfs böcker ligger ett outtröttligt,
envetet arbete. Hon har aldrig improviserat, gett sig åt ett hugskott eller förlitat sig enbart på inspiration, inte ens i Gösta
Berlings saga, som dock i så mycket ger intryck av lek och improvisation. Allt vad hon gjort är genomtänkt, noga beräknat
320
Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam
arbete som tål att synas från alla sidor. Detta är inte det minst
märkliga: att denna geniala fantasibegåvning, den största i modern tid, så förenades med samvetsgrann konstskicklighet. Hennes liv lämnar också intrycket av en enda lång och jämn arbetsdag.
Heidenstam var i sitt verk mera eruptiv, en man av plötsliga
infall och hastiga uppflammanden. Hans bana är betecknad av
en rad stora slag, alla fallande under hans mannaålder. Det är
sällsamt att tänka att det har förflutit tjugofem år mellan
publikationen av hans sista verk, Nya dikter, och hans död. Och
dock utvisar lieidenstams författarbana liksom Selma Lagerlöfs
ett sällsynt harmoniskt förlopp. Det lyckades båda att ge allt i
sin dikt, att fullborda sin linje. I bägges produktion är det också
mycket litet som man vill beteckna som överflödigt.
I lieidenstams diktning går huvudlinjen – så klart och skönt
att man skönjer något av konst också i det – över de tre stora
diktsamlingarna: från det ungdomsyra övermodet och den artistiska exotismen i Vallfart och vandringsår till den patriotiskt och
moraliskt inspirerade poesien i Dikter, och vidare till den stora,
av humanitet och visdom präglade tankediktningen i Nya dikter.
I den sista samlingen är allt summerat, allt vad hans konst har
prövat och hans tankar brottats med framträder här avklarat,
i förädlat skick. Det har inte lyckats någon annan diktare av
lieidenstams generation att ge så mycket av sig själv i ett enstaka
verk, att skapa något så samlat och representativt. I sin poetiska
rikedom och klassiska mognad tål Nya dikter att jämföras med
Tegners Smärre samlade dikter och Viktor Rydbergs Dikter.
Selma Lagerlöfs utvecklingslinje markeras också av tre verk:
Gösta Berlings saga, Jerusalem och den Löwensköldska romancykeln. Parallellen kan dragas längre. Gösta Berlings saga visar
med sitt kavaljershumör och sitt oförskräckta grepp om en romantisk färgrik värld, som är på väg att glömmas, en släktskap
med Vallfart och vandringsår. Det kan emellertid vara skäl att
erinra om hur mycket av den ungdomliga yran som i båda fallen
var spelad. Få debuter ha varit mer överlagda. Vallfart och
vandringsårs diktare var nära trettio år, och författarinnan till
Gösta Berlings saga var inte heller någon ungdom; de hade bägge
redan många år av arbete och experiment bakom sig.
Det finns i Gösta Berlings saga en märklig brytning i stilen
mellan de svärmiska, patetiska utgjutelserna och den lugnare
321

Algot Werin
prosa som annars är Selma Lagerlöfs. I de förra spårar man ett
tidigare skikt i berättelsen. Men det är också tydligt att författarinnan är medveten om deras karaktär. Hon ger sig åt den
flickaktiga hänförelsen, men hon tappar inte tyglarna. Man tycker sig se hur hon med ett fint ironiskt leende iakttar sig själv,
då hon släpper sig lös i tirader som denna: »0, forna tiders kvinnor, detta är berättelsen om hur ännu en av er gav Gösta Berling
sin kärlek. Knappast hade Anna Stjärnhöks kyssar slocknat på
hans läppar, knappast hade han upphört att känna tryckningen
av hennes vita armar kring sin hals, och redan mötte honom ännu
skönare läppar, redan sträcktes ännu vitare armar mot honom.»
Det är ett lekfullt svärmeri i dylika utgjutelser som åt vissa
kapitel i Gösta Berlings saga ger ett drag av romantisk, eller
kanske rättare efterromantisk pastiche. Vill man se hur allt detta
tar sig ut på blodigt allvar, så kan man läsa den hejdlöst romantiska berättelsen om Singoalla, också den ett verk som rymmer
oron hos ett ungt geni.
När Selma Lagerlöf, efter en rad av mästerliga noveller, omsider i Jerusalem åter tog upp ett stort stoff, därtill ett som inte
föll inom hennes ursprungliga värld, visade hon sig helt behärska
detta och segern blev fullständig. Hon fortsatte att skapa med
samma kraft ända fram till 1914, då den fina, gripande romanen
Kejsaren av Portugallien såg dagen. V~irldskriget lade sig tungt
på hennes sinne, som man ser dels av romanen Bannlyst, dels av
några berättelser i samlingen Troll och människor. Det var först
sedan trycket lättat på 1920-talet som fantasien levde upp med
ny styrka i Mårbacka-memoarerna och i romanerna om Charlotte
Löwensköld och Anna Svärd. Man har det intrycket att de sistnämnda inte blivit fullt uppskattade, att det här för många ännu
finns något att upptäcka. Selma Lagerlöfs psykologiska konst
har aldrig nått högre än i dessa böcker, i teckningarna av Charlotte Löwensköld, pastor Ekenstedt och Anna Svärd. Det är konst
förenad med den visdom som vunnits under ett helt livs studium
av det mänskliga i dess olika arter och kvaliteter.
Det ständigt återkommande motivet i detta Selma Lagerlöfs
författarskap är den mänskliga godheten och dess kamp mot
ondskan i dess skilda gestalter, som överlägsen demonisk kraft,
som svaghet parad med dumhet. Det är för att få fram detta
motiv i sin klaraste utformning som hon så giirna griper till
sagan, till legenden och miraklet. I all sin mildhet och goda tro
322
Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam
har hon en märklig förmåga att teckna hårda och vilda människoöden, att skildra hur grymheten bryter fram hos en ond
natur. Man kan tänka på den scen i Herr Arnes penningar, där
Elsalill blir klar över vem sir Archie är. Hon ryser då hon hör
honom berätta om mordet på herr Arne, ty då han talar om detta
får han ett grymt och blodtörstigt utseende. Och hon säger till
sig själv: »Jag har älskat en ulv i skogen.»
Godheten kan verka genom sin rena oskuld, sin självuppgivande
kärlek, som den gör då Elsalill får makt över sir Archie. Den
kan också vara fullt medveten och verka med all den list som en
överlägsen människa rår över. En sådan genial godhet finner
man hos Mathilda Wrede, vars porträtt Selma Lagerlöf har tecknat i Troll och människor. Storartad är här skildringen av
Mathilda Wredes möte i fängelset med massmördaren Halonen,
han som är så stor, att hon aldrig sett en större karl, men så välvuxen, att hon tycker honom vara själva urbilden för en människa. »Hans ansikte är lika skönt som allt annat på honom, och
hans hållning är som en furstes … Hon tycker att hon har kommit in i buren till ett skönt skogens djur, som hon inte känner
sig i stånd att tämja och behärska.» Han söker snärja henne med
frågor och väntar på det svar som skall utlösa vreden hos honom
och komma honom att slå till. Men hon finner de rätta orden,
som avväpna Halonen. »Ni är ju en förståndig människa», säger
han medgivande. Den godhet som är utan fruktan besitter en
säker takt, och så kommer det sig att Mathilda Wrede ser jätten
störta till sina fötter. Människan har besegrat trollet. Hon har
gjort det därför att hon har andra, djupare tillgångar än trollet;
hennes godhet har en källa att hämta styrka och ingivelse ur.
Också hos Heidenstam är det ett moraliskt problem som,
alltifrån nittiotalets mitt, med Dikter och Karolinerna, tränger
fram och blir det väsentliga motivet för hans diktning. Hela samlingen av Nya dikter är i själva verket uppbyggd däröver. Man
kan ta fasta på motivet i dessa fyra dikter som följa på varandra:
På skogsvägen, Bön vid lågorna, Undret och Oidipus vid dödsporten. I den första ser han fram mot ädlare, renare gudaätter,
som resa sina troner i fjärran, där ljusets källor rinna upp. I Bön
vid lågorna anropar han den »Helige Ande», vars namn är eld
och segersång, vedermöda och nöd. I Undret prisar han det
mirakel som lät honom födas till människa och icke till ulv, som
323
….
Algot Werin
lät det bli hans lott att »vandra i den gyllene människoleken».
Och i Oidipus vid dödsporten slutligen har den blinde konungen
en monolog fylld av livets högsta visdom:
Du underliga skepnad, du mitt väsen!
Vad ont är och vad gott är ingen gåta,
ty också brottets son i straffets kedja
i hjärtat skillnad vet på guld och slagg.
Nej, gåtan lyder: när din väg står byggd,
vad lockar dig att hellre söka branten~
Oidipus föll och dömdes att vandra i grubbel, med sönderstungna ögon, ända till den port vid vilken gåtorna brista som
tunna skal. Nu äntligen är han färdig, en människa som genomlidit allt och förstår allt:
Kom, du som frågar, jag ser svar!
Kom, du bedrövade, ty jag har tröst!
Vart strå jag rör med handen blir mig kärt,
vart ting, som nyss låg stumt, får ord och talar,
var mänsklig röst ett djup, som förr var dolt.
Låt den förföljde, låt den trötte vila
sin hand i min, lägg barnet i mitt knä!
För fram de onda med de goda,
och svep den mantel om min skuldra,
som jag har kastat för min fot!
Nu först står Tebes fallne konung
beredd att styra och att döma.
Detta motiv väver sig in även i den historisk-patriotiska diktningen. I Åkallan och löfte talar en diktare som är missnöjd med
det folk vars väg står byggd. Han lockar det att söka branten:
Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Ord som dessa kan man numera inte ta på allvar, de ha förlorat sin klang, de ha ingen resonans i en tid då eländet verkligen
hemsöker folken. Vad som ger denna dikt en skärande ton är väl
detta, att den ännu rymmer något av den esteticism som länge
var Heidenstams svaghet. En esteticism som hos honom, liksom
hos andra i samtiden, kunde förkläda sig till s. k. aktivism.
Vill man se detta moraliska historisk-politiska motiv i sin mognaste och ädlaste gestaltning, bör man gå till den stora dikten
Molnvandring. Det är en g;ånad skald som på sin vandring
324
,-·
Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam
»halvt i tankar och halvt i sång» når ett molnigt Olympus och
där för solens gud klagar över människans elände. Han har mist
sin tro på det godas makt, det är en saga på vilken han har blivit
gammal och böjd. Allt jordiskt slutar ömkligt. Förr var det herrarna som behärskade massan, nu är det pöbeln som styr och som
belåtet speglar sina behag i tidens sköld. Han ber solens gud
säga ett förlösande ord:
Det mullrar ur djupet som rullande block.
statt upp, o herre, och hjälp den flock,
som än för själens höghet strider!
Stig högt mitt bröst! Den skaran rider
var dag till kamp, och vid tidens bryn
den hägrar fram som en andesyn.
Då svarar guden »faderligt sakta»:
Jag ömsar vikter. Jag flyttar makten,
och bragden flyttar med dem som ha vakten
vid hotad dörr, där det vankas sår.
Det stora, det sköna, det visa
får icke vila alltför mjukt
och vakna trött med sinnet sjukt.
Då vill jag de trennes lott ej prisa.
Då slår jag omkull deras purpurtält.
Då jagar jag ut dem i natt och svält.
Jag ler åt tumlet, ty jag vet,
att ännu skall för allt, som lider,
för hjärtats blyga ödmjukhet
och själens kyskhet blomma nya tider.
V ar dag som gryr har sin nya bragd.
Ack, kunde jag blåsa bort dina är,
då skulle jag viska över ditt hår:
Bliv ung på nytt och en hjälte bliv,
ty nu, just nu, vore liv ett liv,
när allt vad du älskar och allt vad du ärar
förtrampas av hunnernas stormande härar!
Vad Heidenstam än har haft i tankarna när han skrev Molnvandring, det finns ingen dikt som verkar starkare inriktad på
nuet. Man kan läsa den nu var dag och hämta förtröstan ur den.
Det goda får inte vila alltför mjukt, får inte bli till svaghet
– det är den tanke som också ligger under dikten Ragnarök. Då
Röner, den fege asen, sjunger om en nyfödd jord, ett oföränderligt, soligt fredsrike under Balders välde, svarar honom Oden:
325
Algot Werin
Litet du känner rättfärdighetens
gode Gud, om aldrig du märkte
över det ljusa ögat hans pannas
obevekliga, hårda veck.
Lönligt en afton, när facklorna lyste,
såg jag mot Balder. Det var den första,
var den enda gång jag har darrat.
Mjöd jag spillde ur hornet på handen.
Högre, strängare satt han än Oden.
Detta är den högsta visdomen, som Oden har nått fram till när·
han, blodbesudlad och skuldbelastad, reser sig med sina asar för
a tt möta anloppet från J otunhem. Det är solgudens visdom, densamma som Oidipus förkunnar när han står vid de dödens portar·
som nu slutit sig om två stora diktare.
32G

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner