Sekulariseringen och samhället

SEKULARISERINGEN OCH SAMHÄLLET
Av preceptor KARL GUSTAF HILDEBRAND
INGEN kan exakt veta, hur många
som egentligen påverkas av en religion eller en moralisk förkunnelse.
Ännu mindre kan man veta hur
djupt påverkan tränger hos de människor som den når fram till. När
människorna tvingas till aktivitet i
de andliga makternas kamp, sker
det till den avgörande delen av inre
nödvändighet och utan att man kan
förutse eller mäta effekten.
Om det blir skörd av ord, som för
vinden ströddes,
det får de levande veta efteråt.
I kristendomens historia har man
vid otaliga tillfällen klagat över
nedgång och inre förfall. Man har
talat med saknad om de gångna
generationernas fromhet och har
sett mörkt på läget under sin egen
tid.
Hjälp Herre, de heliga äro nu få,
de trogna förminskade bliva
– så står det i den karolinska tidens psalmbok, som för oss tycks
vara framsprungen ur själva hjärtat av gammaldags trygg lutherdom.
Historien om kristendomens väg
och inflytande är i själva verket på
alla stadier en utomordentligt spännande historia. Det kristna budskapet syftar så djupt och det kristna
anspråket är så allvarligt, att deras
förhållande till samhälle och enskilda människor aldrig med skäl
kan framstå som någonting självklart och tryggt. Det måste alltid te
sig häpnadsväckande att andliga
makter av det slaget – naturligt
ägnade att locka fram motstånd och
på samma gång naturligt hotade av
förslappning och utsuddande –
verkligen kan leva kvar och öva
inflytande. Kristendomens bankrutt har, som Harald Hjärne uttryckt det, alltifrån kyrkans tillblivelse stått för dörren. Likväl har
kristendomen, genom en rad av alltid hotade positioner, fortsatt sin
väg och förblivit en väsentlig makt
i Västerlandets historia. De i yttre
mening mest bekymmersamma tiderna av dess utveckling har ofta
på längre sikt varit väl så fruktbärande som de andra.
I och för sig är det emellertid alldeles klart, att kristendomens läge
under de senaste generationerna
har genomgått en stor förändring
och att denna förändring innebär
ett för hela vår kultur mycket allvarligt problem. Förändringen har
många sidor, och dess betydelse ur
de kristna samfundens synpunkt är
inte enbart negativ. Men det är meningslöst att idealisera situationen,
och det är nödvändigt att ägna en
viss uppmärksamhet åt dess historiska sammanhang.
Ännu för hundra år sedan tedde
sig det borgerliga samhället i Sverige som ett kristligt samhälle. Det
var en nästan överallt självklar fö-
reställning att den kristna moralen
var en nödvändig grundval både för
samhällets och den enskilda människans moral. Lojaliteten mot kyrkan hörde till de medborgerliga
plikterna. Bildning och socialvård
var ännu till stor del i gammal stil
kyrkligt förankrade. Den religiösa
enhetligheten framstod som en förutsättning för den nationella och
det förekom ännu, att man till dess
bevarande använde tvångsmedel.
Att definiera kyrkans ställning i
kultur och samhälle i dag är inte
lätt, men i varje fall är det uppenbart att ingen av de uppräknade
punkterna kunde användas till en
karakteristik av det nuvarande lä-
get.
Det som skett kan inte bara
betecknas som en rad katastrofer
för kyrkan. Dess stolta samhällsposition i det förflutna berodde inte
-eller i varje fall inte bara- på
att människor var frommare på den
tiden. Alltifrån tidiga skeden, då
den kristna kyrkan var den enda
hjälpligt civiliserade kulturmakten
333
i europeiskt samhällsliv, hade ansvaret för väldiga samhällsuppgifter kommit att traditionellt tillfalla
den. Som ett minne härav var kyrkan ännu in på 1800-talet betrodd
med funktioner som icke nödvändigt följde av dess egentliga karaktär och som icke enbart var till
gagn för dess egentliga uppgifter.
Det var sålunda helt naturligt,
att allting som liknade kyrkligt förmynderskap över bildning och bildningsmeddelande måste försvinna
inför en mognare och rikare nyanserad vetenskaplig kultur. Det var
en beklaglig men kanske inte alldeles obegriplig biföreteelse, att
man i striden om sådana ting ofta
blev grymt orättvis och betecknade kyrkosamfunden – de största
av alla kulturbyggare i Västerlandets historia – som odlingens fiender framför andra.
Det var vidare naturligt, att staten och den borgerliga kommunen
övertog många uppgifter som tidigare legat hos de kyrkliga organen;
nya resurser och vidare utspritt
samhällsansvar hade sin del häri.
Det var icke heller enbart till skada
att föreställningen om en självklar
religiös enhetlighet i landet – en
föreställning som i verkligheten
haft inslag av fromt eller ofromt
självbedrägeri – i ett rörligare
samhälle, med snabbare andliga och
materiella kommunikationer, fick
vika för en insikt om de tävlande
livsmakternas verkliga motsättning
och kamp. Det var säkert till fördel
för kyrkan att den icke längre
334
kunde verka genom yttre tvång och
därför icke heller kunde inordnas
som ett led bland andra i det gamla
överhetssamhällets tvångsapparat.
Det får slutligen icke glömmas,
att en del av kyrkans prestige hade
hört samman med den tröga livstakten i ett agrarsamhälle, som redan genom nya arbetsmetoders seger och nya samhällsgruppers
framträngande var dömt till upplösning. Naturligt nog strävade
många kyrkomän att i de här berörda avseendena rädda en äldre,
inom sin ursprungliga ram ofta välsignelsebringande arbetsform, men
i och för sig kunde det nya läget på
flera sätt ge nya möjligheter till
fördjupning och öppen kamp.
Man måste också beakta, att det i
folkkyrka och frikyrkor för närvarande finns mycket av äkta och
betydelsefullt kristet liv, och att
man där i stor utsträckning tycker
sig skönja icke en uttunning utan
en ökad koncentration. Den icke
ovanliga föreställningen att de
kristna värdena till sin natur skulle
vara otillgängliga eller ointressanta
för moderna människor motsäges i
hög grad av verkligheten, också av
det som verkligen händer bland
många från början avståndstagande
men av kristen förkunnelse erövrade människor. Den svenska erfarenheten kan här, oftare än man
kanske tänker sig, bekräfta vad
som på många håll utanför vårt
land, särskilt mot bakgrunden av
förföljelse och lidande, har blivit
dramatiskt uppenbart.
Det är också tydligt, att känslan
av solidaritet med det gamla arvet,
och icke minst med folkkyrkan, har
mycket starkt fäste i Sverige.
Fastän uttrycken onekligen är trevande och tafatta, märker man
ständigt hur människor i alla samhällsgrupper instinktivt uppfattar
kyrkan i Sverige som :.sin:. kyrka
och i dess bestånd ser ett icke ovä-
sentligt värde. När tillspetsade angrepp på de kristna ideerna eller
häftiga krav på kyrkans skiljande
från staten i allmänhet gör så utomordentligt ringa intryck på opinionen, beror detta inte bara på en viss
svensk likgiltighet för idedebatt,
utan också på den nämnda, instinktiva samkänslan.
Detta är alltså den ena sidan av
saken. Men det finns också sekulariseringsfrågor av annat och allvarligare slag.
På helt annat sätt än förr finns
det en klyfta mellan de medvetet
religiöst engagerade och andra kretsar. Det finns då risker för att de
religiösa frågorna kan framstå som
specialfrågor för en avgränsad minoritet, låt vara att den minoritet
det här gäller är större än vad
mången tror. Det finns också en
risk för att den antydda synen på
kristen verklighet som någonting
isolerat kan sprida sig till den
kristna trons egna bekännare och
talesmän: när förbindelselinjerna
blir mindre självklara än förr, finns
det alltid en försåtlig frestelse att
tvivla på deras betydelse över huvud, att också för egen del betrakta
de kristna intressena som en sorts
isolerade privata intressen. Läget
krånglas ytterligare till och blir
mera bekymmersamt, därför att så
mycket av den gamla enhetskulturens yttre traditioner finns kvar.
Den som inte är särskilt inställd på
religiösa frågor, och som kanske i
verkligheten allt mer isolerar sig
från dem, har i alla fall så mycket
kvar av gamla föreställningar, att
han instinktivt tror sig i stånd till
välgrundade meningar på området;
det faller honom inte in, att en bildad människa i ett gammalt kristet
land verkligen kan vara okunnig
om kristna väsentligheter och att
man här som på andra områden
kan behöva lära sig fakta. På
samma sätt är det kyrkliga arbetet
– liksom ofta det frikyrkliga –
många gånger bundet av traditionerna från ett mera enhetligt samhällsliv: blicken skyms av en viss
skenbar säkerhet, den skapande
fantasien och det radikala kristna
bedömandet försvåras, därför att
man använder måtten från en tid,
då hela samhället och hela kulturen
i viss mån tedde sig självklart kristliga.
Det är lätt att inom flera områden
finna exempel på denna situation.
Trots kristendomsundervisningens
och konfirmationens bestånd blir
det allt vanligare med människor
som – när väl dessa gränsmärken
passerats – lever rätt isolerade
från det kristna samfundslivet,
bortsett från dess enstaka yttringar
t. ex. vid begravningar och bröllop.
335
Följderna märker man i synen på
söndag och gudstjänstliv, inte
minst i förhållandet till de stora
helger som är centrala både i den
kyrkliga och den icke-kyrkliga festkalendern. I och för sig ligger det
kanske ingenting förvånande i att
på en och samma kväll under stilla
veckan skärtorsdagsbaler konkurrerar med årets högtidligaste nattvardsgång. Det barbariska ligger
däri, att motsatsförhållandet för så
många människor är någonting alldeles obekant. Många vet helt enkelt inte – eller har tillfälligt glömt
– att passionstid och påsk för somliga av deras bekanta uttrycker
verkliga livsnödvändigheter.
På samma vis är det ingenting
underligt i att den icke alltför
kyrkointresserade för egen del bryr
sig föga om gudstjänsttiderna. Det
signifikativa är den oförstående, en
smula sårade men framför allt förvånade reaktion med vilken han inhämtar att en vän eller kollega är
upptagen en söndag mellan elva och
ett.
Det har över huvud blivit ett av
många bortglömt faktum, att helt
vanliga protestantiska människor
faktiskt ofta är vad våra romerska
bröder kallar för :.praktiserade:.,
att de verkligen deltar i kyrkans liv
och finner det livsviktigt att göra
det. Den inte så sällan förekommande djupa ovetenheten om Bibel
och psalmbok hör också till sammanhanget. Personer som slutat
skolan innan 1937 års psalmbok
och 1942 års evangeliebok kommit
336
till visar sig icke sällan alldeles
okunniga om dessa böckers existens.
Splittringen i fråga om religiös
kunskap och kristliga vanor ställer
kyrkans predikan och själavård inför allvarliga, delvis olösta problem.
Om alla människor har ungefär
samma bildningsgång och ordnas in
i ungefär samma kyrkliga folkuppfostran, blir det möjligt att i viss
mån (fastän naturligtvis bara i viss
mån) räkna med en ~normal» utvecklingsgång också i andliga ting,
och kyrkans talesmän kan förutsätta en viss enhetlighet i förmågan
att förstå liksom också -låt vara i
mindre grad – en enhet i ordningsföljden mellan andliga stadier. I en
splittrad kultur är det annorlunda,
och i olyckligt fall kan den kristna
förkunnelsen göra svåra misstag
genom att tänka sig en nödvändig
likformighet mellan den kristliga
allmänbildningen å ena sidan, djupet och allvaret i den religiösa oron
eller upplevelsen å den andra. Inte
minst den moderna skönlitteraturen vittnar ju ibland på ett skakande sätt om hur djupt och hur
högt den kämpande religiositeten
kan tränga utan att alls kunna passas in i ett schema av goda kristliga
vanor och kristen utbildning. För
kyrkan öppnar sig därför med stort
allvar en rad frågor om särskilda
gudstjänst- och uttrycksformer för
dem som står utanför den kyrkvana gemenskapen men inte heller
kan föras fram utmed den traditionella kyrkliga uppfostrans linjer.
I en sekulariserad miljö blir det,
som nyss framhölls, särskilt lätt
bortglömt, att det kristna budskapet har att skaffa också med samhällets problem.
Det självklara samhällsansvar
som i det gamla samhället tillkom
kyrkan har förskjutits och ändrat
gestalt. Kyrkans samhällsansvar i
den nya situationen är i och för sig
väl så krävande, kanske också väl
så betydelsefullt. Men det är till
synes lättare att nonchalera det eller dra sig undan från det.
Många har nu en känsla av att
samhället inte lider någon större
förlust genom sekulariseringen;
allra minst väntar man sig några
skadeverkningar på den praktiska
politikens plan. Här skall hävdas.
att det tvärtom just där kan bli
fråga om en mycket farlig utveckling. Det som gett sälta och fasthet
åt samhällsarbetets pliktuppfyllelse
och som gett människor en gemensam etisk grund har i långt högre
grad än man tänker sig hängt ihop
med det kristna arvet: utstrålningen eller återverkan av århundradets kristna förkunnelse och liv
har i stor utsträckning bestämt det
som nu tycks oss självklart förpliktande och riktigt men som med en
försvagad kristen påverkan inte alls
behöver framstå som självklart.
Verkningarna av ett sekulariserat
läge måste bli utomordentligt allvarliga. Det är emellertid nödvändigt att vi först och främst gör ett
par preciseringar.
Man kan inte i största allmänhet
tala om ett moraliskt förfall i nu•
–~–..——————……..—— ——– —
tiden och sedan i sin tur skylla
detta förfall på allmän gudlöshet.
Om människor på det hela taget är
bättre eller sämre än de var för
några generationer sedan, det undandrar sig i stort sett bedömande.
Det är en alltför enkel metod att
ställa mot varandra å ena sidan en
idealbild av förgången dygd, å
andra sidan några skräckexempel
på dagens folkmoraliska svårigheter. I själva verket har också den
kristna etiken, ännu så länge, en
påfallande stark efterverkan, även i
vår sekulariserade miljö och bland
människor som för egen del tagit
avstånd från kristendomen.
Samrna förhållande får också uttryck i den omständigheten att kritiken mot kyrka och prästerskapockså där den i sak eller tonfall har
kristendornsfientliga drag- märkvärdigt ofta mäter med de angripnas egna mått och förutsätter att
höga etiska krav kan ställas på en
kyrkans talesman. Angreppen på
präster och andra organiserade
kristendornsanhängare synes ofta
utgå från ett slags godtagande av
de kristliga värderingarna. Angreppet gäller då mindre kristendornen
som sådan än den halvhet eller ohederlighet varmed belackarna anser
-med eller utan skäl – att prästen, predikanten, den kyrkligt aktive lekmannen förfuskar sin uppgift. Bakom sådana angrepp skönjer man ibland en olycklig förälskelse av ganska hetsigt slag, stundom mera tilltalande än den konventionella vanekristendornen.
337
Vad det gäller är en långsamt
framväxande följd av sekulariseringen, aktuell också bland de mest
aktningsvärda, även bland de kristet engagerade. Gunnar Myrdal
snuddar vid problemet, då han i
»Världsekonornien» hävdar att ett
moraliskt arv från protestantisk
kristendorn alltjämt är en västerländsk tillgång, fastän arvet numera är »avsevärt försvagat». Det
betyder i vårt sammanhang föga,
att Myrdal tolkar det protestantiska
arvets innehåll på ett något förbryllande sätt. Frågan är där: hur försvagat kan arvet bli utan att det går
illa?
Hela problemet blir på ett fängslande sätt belyst i en bok, som
minst av allt går ut på någon kyrklig propaganda, Karl Johan Höjers
»Svensk socialpolitisk historia»
(1952). Höjer diskuterar bland
mycket annat också de etiska
grundvalarna för socialvården. Han
menar att de kristna samfundens
insatser på det sociala området har
stora brister; han ogillar på det bestämdaste att socialvården skulle i
någon form underordnas kyrkliga
ideer eller organ, och anser att socialarbetaren i de flesta moraliska
frågor måste beakta det sammansatta, från tid till tid växlande i all
mänsklig moral. Ett en gång för
alla fixerat normsystern kan inte,
menar Höjer, få binda socialarbetaren. På en punkt – och detta är
det intressanta – får emellertid
den relativistiska synen vika. Moralen är, heter det, »underkastad
…
338
föränderlighetens lag utom i ett avseende, vilket på kyrkans eget
språk kan uttryckas så: Gud är
kärleken:.. Från :.den etik som mö-
ter oss framför allt i evangelierna:.,
från :.människokärlekens budskap:., :.ord om att vi skall stödja
och hjälpa varandra, att den starke
skall bistå den svage», från sådant
finns i verkligheten ingen appell.
:.Är det detta som menas med kristendom, då är socialpolitiken kristen:.; och det är uppenbart att
:.Kristus för vårt land liksom för
hela Västerlandet betytt så oerhört
mycket för en positiv och slagkraftig utformning av kärleksbudet».
Höjer vill för sin del gärna hävda
att det kristna kärleksbudet har
fullvärdiga motsvarigheter också i
andra religioner än den kristna, och
för sin del uttrycker han ingen som
helst ängslan för att de kristet på-
verkade idealen skall vissna bort,
om de icke mer får direkta kristna
tillflöden. Men att ett avgörande
flöde i vår västerländska miljö har
kommit just från kristendomen,
det är för honom någonting alldeles
självklart.
Det må vara en sak för sig om
Höjers ganska allmänt hållna utläggning av kärleksbudet verkligen
gör rättvisa åt de kristna tankarna
och om han inte i något för hög
grad ger en idealiserad bild av den
nutida socialvården som en sorts
tillämpad kristendom. Men med
ovanlig tydlighet har han ändå
tecknat ett huvuddrag i den andliga situationen. Han har framhållit den kristna förkunnelsens icke
alltid igenkända efterverkan som
ett grunddrag, en inre maktfaktor,
också i en rätt sekulariserad miljö.
Och han har pekat på ett område,
där behovet av starkt ideellt inflytande är alldeles särskilt slående.
Ty det är uppenbart att om vår
alltmer omständliga socialvård mister kontakten med kärlekstanke
och vilja till tjänst, då förvandlas
den till motsatsen av vad dess bästa
representanter har åsyftat. Då blir
den med sina regleringar och omsorger ingenting annat än ett beskäftigt förmynderskap, ett planhushållande med människor, ett i
bästa fall välment förtryck. Talet
om kärlek och omvårdnad kan
också i det läget säkert fortsätta,
men det blir då ett löjligt och förljuget tal; människovärden blir en
serie av förolämpningar mot människans värdighet.
sekulariseringens risk är nu
mycket tydlig, om man inte är lika
säker som Höjer på att den kristna
förkunnelsens efterverkan kan förbli frisk och levande utan en fortgående tillförsel av direkt kristen
energi. De av Höjer åberopade citaten från Buddha och andra vishetslärare torde inte kunna ersätta ett
borttappat kristet budskap, icke
heller torde man kunna förmoda
att den kristliga kärleken kan fort-·
leva som oföränderlig byråkratisk
tradition i socialstyrelse och kommunalförvaltning. Ett isolerande av
det kristna arvet måste med andra
ord öka hotet för mekanisering och
barbarisering av samhällets människovård, och detta kan sägas även
om man tror – som man måste
göra – att det finns många andra
i och för sig positiva faktorer i sammanhanget.
Det finns ju rätt gott om moraliska och andra situationer där man
i det aktuella fallet kan tycka att
alla ställningstaganden är orättfärdiga på något sätt och där man
ändå måste ta ställning. Inom den
nuvarande samhälleliga och ideella
miljön är det väl så med en rad
abortfrågor: både svaret ja och svaret nej kan där, om man tänker
efter, ibland te sig omänskliga. I
sådana sammanhang är det väl betydelsefullt att alla synpunkter
verkligen får komma till sin rätt, att
beslutet i all sin nödvändiga ofullkomlighet åtminstone har tagit
hänsyn till ett så stort stycke verklighet som den beslutande orkar
med. Om inte någon instans envist
hävdar det principiellt oerhörda,
över alla gränser upprörande i att
ett redan påbörjat människoliv
bryts av utan att absolut nödtvång
föreligger, så riskerar hela bedömningen att bli ett vägande av i och
för sig aktningsvärda lämplighetssynpunkter, där alla hänsyn är
ungefär lika mycket värda och de
kortsiktiga och närmast liggande
alltid tar den största platsen. Den
kristna tanken på människolivets
absoluta värde har, syns det, i så-
dana sammanhang en icke opåkallad plats. Om de befogade men
onekligen svårfixerade syftena att
339
minska risk eller lidande inte får
bryta sig på fullt allvar mot den
principen, kan resultatet onekligen
bli en sorts mekaniserad välmening, som på längre sikt blir enfaldig och grym.
Livets söndervittrande till ett
kaos av lämplighetsfrågor kan
självfallet bekämpas också av andra
makter än den kristna, och i nästan
alla samhällssammanhang kan man
peka på :.kristeb motiverade kompromisser och meningsyttringar
som har medansvar till olyckor eller
förvirring. Men det visar sig ändå
att den kristna livsmakten, trots
och tvärs igenom sådana förvrängningar, kan ge salt och nödvändig
spänning åt debatten. Det gäller
frågan om äktenskap och andra
samhörighetsformer är rena lämplighetsarrangemang eller inte, det
gäller ungdomsfrågor där brutalitet
och moraliserande är avskyvärda
men där det på samma gång krävs
en handlingsduglig och aktiv medmänsklighet, det gäller frågor om
samhällslojalitet och hedersbegrepp, där också i denna relativHeteroas värld ändå någonting måste
vara absolut. Det kan väl ändå inte
bestridas att vi på en rad sådana
områden hotas av ett allmänhyggligt moraliskt småpysslande, där
själva det väsentliga daltas bort
och skyddsvallarna mot den primitiva, på en gång sentimentala och
hårdhudade egoismen blir alldeles
för svaga. Och man skall väl vara
bra fången i den moderna ofördragsamheten för att vilja bestrida
·,
340
kristendomen all möjlighet eller betydelse härvidlag.
situationen innebär emellertid
inte – och det må än en gång
framhållas – att samhället består
av ett antal kristna människor,
vilka har lösningen till alla problem,
och ett antal okristna, som av ren
tjurighet vägrar att lyssna till dem.
sekulariseringen betyder att kristen verklighet uppfattas som isolerad från annan verklighet. Bekännande kristna har del i den isoleringen och är såtillvida sekulariserade. Aldrig så väsentliga kristna
grundvärden kan de, naturligt
nog, inte bringa till aktualitet i de
moderna frågornas sammanhang,
om de inte verkligen grundligt och
förutsättningslöst tar del av dessa
frågor med kristet budskap för
ögonen men med andra och allvarligare syften än den enkla propagandakampanjens. Kristna samfund och kristet inspirerade människor måste arbeta för att bryta
den fromma isoleringen, till vilken
i många fall de själva och inte den
förstockade omgivningen har skulden.
En rad företeelser, som inte alltid syns så mycket, vittnar emellertid om att någonting nu håller på
att hända i kristen verklighetsorientering i Sverige. Det syns i
de fall där själavårdande omsorg
blir direktare och mera fantasifull.
Det syns i ett konkretare sinne för
gudstjänstliv och sakrament. Det
märks i en vidgad strävan att använda nya uttrycksmedel och en
ibland vidgad lust att undvika moralkakor. I en särskilt aktuell och
för framtiden säkert betydelsefull
gestalt ser man den mera verklighetsbetonade andan framträda i det
stort upplagda studium av sociala
förhållanden och den frimodigare
kontakt med det moderna organisations-Sverige som i all stillhet har
engagerat hundratals svenska präster under de allra sista åren. Här
finns en rörelse i riktning mot konkret verklighetssinne, bort från isoleringen och därmed också bort
från den sekulariserade andan;
dessa friska och hälsosamma tendenser har, som man kunde vänta,
blivit föremål för en del misstänksamt ogillande, men de är utan tvivel förtjänta av den allra största
respekt och förståelse. Finns det en
levande och realistisk tro på den
kristna livsmaktens förmåga att uträtta någonting i det moderna samhället, så lär också den tron komma
att få sin betydelse i vår tids historia, all sekularisering till trots.