Schlager i bräschen

Lördagens stora final i Azerbajdzjan har föregåtts av en väldig medial exponering, vi har fått läsa om både glittriga fester och artister och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i värdlandet. Schlagern öppnar dörrar för politiskt viktiga frågor och ger utrymme för debatt, integration och tolerans, skriver Christofer Fjellner.

Schlagerfestivalen är världens största underhållningsprogram. Varje år slår sig 125 miljoner människor ned i TV-fåtöljerna, käkar ostbågar eller baklava, och lyssnar på den berömda Eurovisionshymnen som annonserar starten på tävlingen. Och så har man gjort sedan 1956.

Lördagens stora final i Azerbajdzjan har föregåtts av en väldig medial exponering. Varje dag den senaste veckan har vi kunnat läsa om både glittriga fester och artister men också om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i värdlandet. Att Eurovision Song Contest väcker känslor är inget nytt, men det är alltid viktigt att ta vara på debatten varje gång det sker, den leder till integration och tolerans.

Tävlingsanordnaren EBU, Europeiska radio och TV-unionen, har på många sätt varit mer ambitiösa än både Schengenområdet och eurozonen när det kommer till storeuropeisk förbrödring. Sedan 1993 har dessutom EBU:s östeuropeiska motsvarighet (OIRT) varit medlemmar, vilket gör att vi i dag kan räkna 74 medlemsstater, varav 42 deltar i integrationsprojektet som är schlagerfestivalen 2012.

Jag menar att schlagern, just för att det är en så bred tävling för olika länder med olika bakgrund och situationer, öppnar dörrar för politiskt viktiga frågor och ger utrymme för debatt, integration och tolerans. När till exempel Serbien vann 2007 och därmed anordnade finalen 2008 förekom en livlig debatt kring Serbiens syn på homosexualitet. Det talades mycket om hot och våld mot homosexuella och att det väckte så stor anstöt i landet. Samtidigt minns jag också att vinnaren från Serbien var, och fortfarande är, en gayikon som genom sin medverkan antagligen påverkade landet i en positiv riktning i den frågan. Bara det faktum att de själva röstat fram henne och att hon fick representera Serbien, trots fördomarna om hennes sexuella läggning, ingav antagligen hopp hos många. Schlagern kan på många sätt gå före politiken när det gäller att bilda opinion och skapa ett mottryck mot förtrycket.

Helt säkert är att finalen väcker känslor. Det tycker jag är bra och det ger omvärlden en möjlighet att komma med politiska påtryckningar, både före, under och efter strålkastarna slocknat i Baku. En final som bevakas av oberoende media lever länge och ställer svåra och viktiga frågor. Det sätter värdnationen i en situation som inget schlagerglitter i världen kan hjälpa regimen att dölja. (SNB)

Christofer Fjellner är europaparlamentariker (M).