Print Friendly

Samverkan mellan högern och folkpartiet

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SAMVERKAN MELLAN HÖGERN
OCH FOLI(PARTIET?
LÅT oss BÖRJA med att ställa frå-
gan : är det önskvärt med närmare
borgerligt samarbete?
Frågan kan besvaras med ett
tveklöst ja. Det är uppenbart att
det finns en utbredd väljaropinion
inom det borgerliga lägret som
önskar samarbete. En stor grupp
väljare röstar framför allt borgerligt contra Socialdemokrati (och
naturligtvis kommunism). Många
välj are kan vara tveksamma, om
de skall ge sin röst till Högern eller
Folkpartiet, men de tvekar inte ett
ögonblick om att de hör hemma på
den borgerliga sidan i det politiska
spelet. Det är ganska tydligt att
genomsnittsväljaren i många fall
inte ser så stor skillnad mellan
Högern och Folkpartiet. Den i och
för sig djupgående skillnaden mellan konservatismens och liberalismens ideologier betyder föga för
många av det praktiska livets män,
och de betraktar med utpräglad
skepsis de partipolitiker som vill
dra långtgående konsekvenser av
den ena eller andra principiellt
ideologiska ståndpunkten. Detta
bör även de politiker, som inte svä-
var på målet för egen del ifråga
Av docent GUNNAR HILLERDAL
om ideologisk övertygelse, ta hänsyn till.
Ett andra skäl till att närmare
samarbete bör komma till stånd är
att den nuvarande splittringen
bland de borgerliga uppenbart taktiskt utnyttjas av socialdemokraterna. De eftersträvar att ge borgerligt sinnade en känsla av vanmakt genom att ideligen framhålla
omöjligheten av ett slagkraftigt alternativ till regeringspolitiken. Ett
relativt färskt exempel på hur man
på socialdemokratiskt håll fullt
medvetet driver detta spel är SSUordföranden Ingvar Carlssons uppträdande vid radiodebatten i september mellan de politiska ungdomsförbunden. På radiomannen
Herbert Söderströms fråga vilket
ämne han först ville aktualisera i
debatten – förutsättningen var givetvis att det mest betydelsefulla
skulle dras fram – nämnde han
»oppositionens svaga roll i svensk
politik». I debatten kunde sedan
förmärkas en klar tendens från
Carlssons sida att spela ut vad
FPU-ordföranden sade mot undertecknad, respektive SLU.
Ett tredje och synnerligen allvarligt skäl är att den bristfälliga
samverkan mellan oppositionspartierna ger regeringen vissa möjligheter att manövrera med organisationer och enskilda, som i och för
sig alla har starka borgerliga sympatier. Den kritik som denna höst
riktats mot tendenser till s. k. Harpsundsdemokrati förefaller långt
ifrån obefogad. Det är synnerligen
ödesdigert om ens enstaka representanter från näringslivet låter
sig förledas att i ekonomisk-politiska frågor förhandla separat med
durkdrivna socialdemokratiska taktiker. Ett slagkraftigt alternativ
till regeringspolitiken, som traditionellt är misstänksam mot nä-
ringslivet, kan man endast få fram
genom en mera målmedveten kontakt och samverkan mellan Högern,
Folkpartiet och ledande män från
näringslivet. Från Centerpartiet
måste tyvärr i detta sammanhang
tillsvidare bortses. Det har länge
från flera håll påpekats, att en
vänstervridning skett av cp-politiken, som fört hr Hedlunds parti
ett gott stycke i riktning emot eller
rentav ända fram till de socialistiska ståndpunkterna. Efter den senaste kohandeln rörande »skattepaketet» mellan Centerpartiet och
Socialdemokraterna, då hr Hedlund
ett par veckor i all hemlighet samrådde med statsminister Erlander
utan kontakt med de andra oppositionspartierna, borde det vara
uppenbart för alla att en förtroendefull samverkan med Centerpartiet tillsvidare ter sig utopisk för
36- 61164078 Svensk Tidskrift H. 111961
511
Högern och Folkpartiet. Desto angelägnare är det att de båda sistnämnda partierna samlar sig till
effektivt samarbete.
Innan j ag går in på de områden,
där en samverkan mellan Högern
och Folkpartiet förefaller möjlig,
skall jag komma med några reflexioner om faktorer som försvå-
rar samarbetet. Till realistisk politik hör att dra fram sådana omständigheter i ljuset och sedan vid
öppna överläggningar göra vad
man kan för att motverka dem.
En svårighet ligger på det psykologiska planet. I sin uppmärksammade artikel »Borgerligt samarbete» i Svenska Dagbladet i somras (7.7.61) skrev Gunnar Heckscher bl. a.: »Det ligger i sakens
natur, att de som aktivt arbetar
för ett politiskt parti och därvidlag har att även personligen ta
hårda törnar överdimensionerar
aktuella meningsskiljaktigheter.
Blir man angripen för en viss
ståndpunkt och tvungen att ständigt försvara den, blir man lättare
benägen att bita sig fast.» Här gäller det verkligen för politikern att
bortse från egen prestige och att
mobilisera den portion av humor
och common sense som behövs för
att ta den egna käpphästen för vad
den är värd.
En annan svårighet ligger på det
ideologiska planet. Det ges politiker som har nära nog lika utpräglad dogmatik som kyrkaledarna
har inom kyrkopolitiken. Liksom
teologernas och kyrkoledarnas stän- 512
diga motsättningar är en källa till
både förundran och irritation hos
gemene man, har emellertid – som
redan påpekats – flertalet väljare
föga sinne för ideologisk renlärighet. Detta kan sägas utan att man
bortser från det faktum, att det
också ges stora grupper av väljare,
som har en djupgående känsla för
konservatismens respektive liberalismens ideologiska innebörd. Här
som i andra sammanhang kan en
eller ett par politiska skribenter inverka i hög grad negativt på samförståndsmöjligheterna. Givetvis
ser man här lättare andras fel än
de egna. Från Högerns synvinkel
räcker det ett gott stycke med att
peka på Expressen-radikalismen.
Expressen har t. ex. formulerat den
egenartade trossatsen att en framgång för Högern inte är någon garanti för socialdemokratisk förlust,
och tidningen tycks på det hela taget vara förskräckt inför tanken
på en aktiv samverkan mellan
Högern och Folkpartiet,! Från
konservatismens utsiktspunkt kan
man säga, att en av svårigheterna
till samarbetet med Folkpartiet
1 Expressens trossats är följande: »Ett
bakslag för folkpartiet leder till framgång
för socialdemokraterna; ett starkt folkparti
tvingar socialdemokraterna tillbaka; en framgång för högern (såsom i 1958 års val) ger
ingen garanti mot en samtidig ännu kraftigare framgång för socialdemokraterna.» Mycket är visserligen möjligt i politiken. Tittar
man närmare på valutgången under senare år
visar det sig emellertid att Expressens tanke
stämmer bara i tre av tolv fall, nämligen 1954
och de båda valen 1958.
ligger i den drastiska radikalism,
som flitigt vädras av liberaler på
yttersta vänsterkanten. Denna »kulturradikalism» ter sig emellertid
också stötande för stora grupper
av fp-väljare, inte minst bland
nykterhets- och frikyrkofolket.
En tredje svårighet ligger i extremt valtaktiska spekulationer av
partiledningarna. Man lägger ner
inte så lite energi på att nå marginalväljare, som kan tänkas lyssna
till speciella lockelser och därigenom lämna Högern till förmån för
Folkpartiet eller vice versa. Ur den
samlade borgerlighetens synvinkel
är den sortens manövrer direkt farliga: uppmärksamheten länkas
bort från den socialistiske huvudmotståndaren, som hela tiden rider
högt på borgerlighetens splittring.
Hur skall man då gå tillväga för
att uppnå ett effektivt samarbete?
Jag vill instämma i några ord av
Gunnar Heckscher i den nyssnämnda artikeln »Borgerligt samarbete»: »Kärnpunkten är att intet
samarbete är möjligt utan ömsesidiga eftergifter, som måste kräva
betydande självövervinnelse från
alla håll. Av den anledningen är
det troligt att – som Högerpartiet
oavbrutet framhållit – mera vittgående lösningar i grunden skulle
vara lättare att genomföra än de
begränsade. I brist på organiserat
samarbete tar i varje särskild fråga
ofta de krafter överhanden, som
betraktar varje eftergift som ‘förräderi’ eller vilkas ståndpunktstagande bestäms av spekulationer
om marginalväljarnas inställning.»
För min del menar jag att samverkan bör sökas på en rad stora
områden. Därvid blir det nödvändigt att spela med öppna kort.
Man konstaterar vad som är möjligt med hänsyn till opinionsläget
inom respektive partier, söker sig
fram till en gemensam ståndpunkt
där så är möjligt och strävar även
i andra fall att så mycket som möjligt betona vad man faktiskt har
gemensamt, inte i första hand att
alltid framlägga vad som skiljer.
Det är naturligtvis omöjligt att på
alla områden nå full samverkan –
i så fall bleve ju rentav partisammanslagning aktuell. Det verkligt
betydelsefulla är emellertid att
framhålla dels hur långt man faktiskt har samstämmiga uppfattningar, dels att avvikelserna många
gånger är mindre divergenser än
den större klyfta som skiljer respektive oppositionspartier var för
sig från Socialdemokratin.
På vilka områden kan då samverkan mellan Högern och Folkpartiet sägas vara tänkbar under
60-talet?
Vi kan i detta sammanhang
snabbt gå förbi de i egentlig mening utrikespolitiska frågorna, eftersom full enighet råder mellan
alla de demokratiska partierna om
vår alliansfrihet. Det bör emellertid
noteras, att samstämmigheten i
denna viktiga frågegrupp utgör en
första viktig grund för vidare samverkan. Hade vi omvänt stått i det
läget att ett av partierna förordat
513
svensk anslutning till NATO skulle
detta förmodligen i hög grad försvårat, eventuellt rentav omöjliggjort samgående i andra sammanhang. Enigheten om den alliansfria
linjen är väsentlig.
För Högerns och Folkpartiets del
kan vidare konstateras en vittgå-
ende samstämmighet när det gäller de nu och kanske under hela
60-talet aktuella Europafrågorna.
I marknadsfrågorna och vad därmed sammanhänger har vi ett område, där konservatismen och liberalismen finner varandra i praktiskt handlande baserat på respektive grundläggande ideologier. FPUordföranden Per Ahlmark deklarerade i radiodebatten i september
mellan ledarna för de politiska ungdomsförbunden på en direkt fråga,
att hans ja till full anslutning till
EEC är en följdriktig konsekvens
av liberalismens grundsyn. Det är
också klart att den moderna konservatismen för länge sedan tagit
steget över från en stark betoning
av det nationella till ett principiellt
ja till de strävanden, som slår vakt
om det för vår västerländska livssyn gemensamma. På konservativt
håll betraktar vi med sympati den
historiska mission, som Hallsteinkommissionen och de ledande politikerna bakom EEC ser sig stå inför. Det förhåller sig med andra
ord så, att både Högern och Folkpartiet vill en långtgående europeisk samverkan. De aktuella handelspolitiska frågeställningarna är
bara ett, låt vara ett synnerligen
514
viktigt område, på vilket denna
grundsyn vinner tillämpning. Det
är till fullo möjligt att andra spörsmål inom ramen för Europasamarbetet aktualiseras under de närmaste åren, och mycket talar för
att Högern och Folkpartiet även
då kommer att kunna nära samverka. De båda partiernas klara
»ja till Europa» avtecknar sig
skarpt och ger dem en klarare profil än på länge mot bakgrunden av
Centerpartiets negativism och Socialdemokratins ängsliga vaktslå-
ende kring specifikt svenska socialistiska målsättningar. Särskilt tydligt framträder socialismens principiellt negativa inställning till Europasamarbetet i skriverier på
sensommaren i Aftonbladets ledarspalter och i den avdelning av hr
Erlanders tal inför Metallkongressen i augusti, som vid utgivningen
i tryck fått såsom särskild underrubrik »Inrikespolitiken vår egen
sak».
Oberoende av hur associationsförhandlingarna utfaller kommer
EEC-problematiken att bli aktuell
under lång tid, förefaller det. Det
är t. ex. inte otänkbart att frågan
om revision av det i första omgången uppnådda associationsavtalet snabbt föres på tal, inte heller att tanken på fullt medlemskap
efter hand kan vinna ökat gehör
genom Högerns och Folkpartiets
förenade ansträngningar. Dessa
båda partier är här väl ägnade att
gemensamt bevaka och verka för
näringslivets intressen.
Förutsättningen för vår alliansfria politik är ett starkt försvar.
Denna tanke har av tradition starkt
betonats av konservativa kretsar i
vårt land. Det är med tanke på
framtiden ytterligt glädjande att
notera, att inte heller FPU här svä-
var på målet. FPU kräver liksom
Högern och dess ungdomsförbund
anskaffandet av svenska atomvapen. I den mån FPU :s linje helhjärtat accepteras av Folkpartiet
finns en fast grund för samverkan
i försvarsfrågorna.
Ä ven i en rad grundläggande
ekonomiska spörsmål finns förutsättningar för långtgående samsyn. Högern och Folkpartiet är båda
kritiska mot statliga regleringar
och tror att en marknadshushållning i det väsentliga är möjlig.
En konkret sektor där båda partierna är starkt kritiska mot den
förda politiken är de viktiga bostadsfrågorna. Vad FPU i skriften
»Liberal Kompass» skriver om det
nuvarande systemets följder kan
en högerman instämma i: »De
avigsidor, som uppstår, när ‘de fria
krafterna’ sätts ur spel, har visat
sig på detta område: våldsamma
köer, orättvisor, favorisering av
vissa personer med goda förbindelser osv.» FPU kräver i den
nämnda skriften att subventionerna
tagas bort stegvis, att hyresregleringen upphör och att favoriseringen av det samhälleliga byggandet försvinner – allt tankegångar,
som också är viktiga led i Högerpolitiken. Det kan tilläggas, att en
av de grundläggande ideerna i Hö-
gerns program för en egendomsägande demokrati just är ett successivt utspridande av äganderätten till fastigheterna. Anlägges ett
tillräckligt långt perspektiv, kan
detta åstadkommas genom en bostadsproduktion, som är mera inriktad på egnahem och enfamiljsvillor än på höghusbebyggelse i
s. k. allmännyttig regi. Förutsättningen är givetvis en ny bostadspolitik, som direkt uppmuntrar sparande till egna hem. Det finns förmodligen föga i det programmet,
som inte helhjärtat kan accepteras
av Folkpartiet.
En betydligt allvarligare fråga
när det gäller samverkan mellan
Höger och Folkparti är inställningen till den offentliga sektorns
ansvällning. Högerns principiella
grundsyn är välkänd: den offentliga sektorn har ökat alldeles för
snabbt, och många faror, bl. a. för
penningvärdets bibehållande, lurar
genom denna utveckling. Byråkrati
och maktmissbruk är större faror
på det offentliga området än på det
privata. En kraftig expansion av
den offentliga sektorn leder lätt till
minskad investeringsvolym inom
näringslivet, och hela välståndsutvecklingen hotas därigenom. Hela
kapitalmarknaden hotar att snedvridas genom överdimensioneringen av det allmännas investeringar.
Alla dessa tankegångar kan man
möta också på liberalt håll. Man
kan t. ex. finna dem redovisade i
515
FPU:s »Liberal Kompass». Ändå
är man på den kanten i sista instans benägen att här gå Socialdemokratin ett gott stycke till mötes.
Det heter i den nämnda programskriften: »Motsättningarna mellan
liberaler och socialister är knappast
lika stora här som beträffande statens agerande på det enskilda nä-
ringslivets område.» I Sveriges liberala studentförbunds programskrift
»Ett liberalt samhälle» (med undertitel »Version 61») ägnas slutorden åt »den offentliga sektorn».
Där säges å ena sidan: »Den offentliga sektorns kraftiga expansion under senare år är ur liberal
synvinkel en källa till oro, eftersom ett stort samhällsinflytande
innebär risker för den enskildes
frihet.» Likväl säger man avslutningsvis att man är beredd att acceptera en skattehöjning för att få
igenom en rad i programmet angivna önskemål. – Här förefaller
det rentav som om den yngre liberalismen skulle ha svårare att nå
en samsyn med Högerns Ungdomsförbund än Folkpartiet med Högerpartiet. Men är det otänkbart, att
ett fördomsfritt och intensivt tankeutbyte här skulle leda åtminstone
till att positionerna flyttades något
steg närmare varandra?
Man skulle kunna peka på ytterligare områden där Högern och
Folkpartiet inte torde finna oöverstigliga hinder för samarbete. Inom
socialpolitiken gäller det förmodligen den allt viktigare åldringsvården. På kultursektorn kan det no- 516
teras, att FPU och HUF båda står
kritiska mot radiomonopolet och
finner det rimligt att försöka med
reklamtelevision.
De exempel som anförts ger vid
handen, att det finns åtskilliga områden inom den praktiska politikens ram där en vidsträckt samverkan mellan Högern och Folkpartiet är realiserbar.
En ytterligare reflexion må avslutningsvis göras. Om en dylik
samverkan kommer till stånd,
kommer då inte också de krafter att
stärkas inom Centerpartiet, vilka
önskar borgerligt samarbete? På
lång sikt – framför allt efter ett
partiledarskifte inom Centerpartiet – torde utsikterna för ett vidgat borgerligt samarbete vara goda.
Det gäller bara att börja – att
börja nu.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner