Print Friendly

Samtal med valdo Randpere och Leila Miller

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Samtal med
Valdo Randpere och Leila Miller
Svensk Tidskrift har genom sin redaktör,
Gunnar Hökmark, intervjuat det
avhoppade estniska paret Valda
Randpere och Leila Miller.
Svensk Tidskrift: Vad förvånade er mest
när ni kom till Sverige?
Valda Randpere/Leila Miller: I Estland är
de flesta människor fullt sysselsatta med
att hitta på olika sätt att kunna bilda ett
eget hem. I praktiken är det näst intill
omöjligt utan mycket lång väntetid, såvida man inte har särskilda anställningar
som berättigar till bättre placering i kön.
Här i Sverige, utan att någon väntade
på oss, fick vi ett eget hem efter några
veckor. Det är svårt att förstå att en förhoppning som inte gick att infria inom
överskådlig tid i Estland var så lätt att
realisera här i Sverige.
SvT: Vad förvånade er mer?
VRILM: Om man studerar och om man
arbetar här i Sverige kan man göra karriär och man kan utvecklas i sitt yrke. I
Sovjet är det så att utbildade har sämre
betalt samtidigt som den karriär man gör
inte motsvarar ens förmåga utan beror
på vilka bekantskaper man har. Sovjet är
på det sättet ett feodalt samhälle, oftast
är det pamparnas barn som gör karriär,
oavsett om de har kompetens eller ej.
SvT: Är den här typen av reflektioner
sådant som vanliga människor tänker på
och diskuterar i Estland?
VR/LM: Ja, det är någonting som de flesta är medvetna om. Man försöker på olika sätt inrätta sig efter de regler som
finns i ett sådant samhälle.
SvT: Varför finns det så få bostäder?
VR/LM: Det beror på att det kommer så
318
många invandrare från Ryssland. De har
automatiskt en förstahandsrätt till nybyggda lägenheter. l vissa nybyggda områden är det bara ryssar. l många andra
områden i Sovjetunionen finns inte så
mycket bostäder men just i Tallinn finns
det mycket byggande. Men för den vanlige esten finns det i praktiken ingen möjlighet att få en lägenhet. Man kan i och
för sig köpa en lägenhet genom att betala
20 000 rubel; läkare och lärare har förstahandsrätt till att köpa sådana lägenheter.
Men eftersom de bara tjänar 140 rubel i
månaden har de i praktiken ingen möjlighet till detta. l stället blir det krigsveteraner eller partipampar som får möjligheterna.
SvT: Vad visste ni om Sverige?
VR/LM: Nästan ingenting. I propagandan talar man inte mycket om Sverige.
Propagandamakarna försöker i stället
framhäva USA som motsatsen till Sovjetunionen. USA framställs i sin kapitalism som ett mycket korrumperat och
förstört land. När man talar om Sverige
refererar man helt enkelt till den typ av
kapitalism som man påstår härskar i
USA.
SvT: Tror människorna på propagandan,
är det vanligt att den präglar människors
sätt att tänka sig omvärlden?
VR/LM: Nej, alla är skeptiska till nyhetsförmedlingen. Genom att man i Estland
kan jämföra sändningarna från Moskva
med den finska TVn får man distans till
vad som sägs i propagandan.
I praktiken tar det sig uttryck i att man
egentligen inte läser så mycket av vad
som står i tidningarna. Referat från olika
partiarrangemang eller vad framträdande
partimedlemmar har sagt dominerar visserligen tidningarnas förstasidor. I stället
läser man egentligen bara sporten och
olika typer av ”lustiga skriverier”, typ
utdrag ur Guinness rekordbok.
SvT: Hur kommer det sig att ni inte sökte
asyl i Finland?
VR/LM: De flesta vet att om man söker
sig utomlands så vågar man inte stanna i
Finland. Det händer ibland att estniska
kvinnor gifter sig med finska medborgare
och flyttar till Finland. Om de sedan
skiljer sig tvingas de flytta tillbaka till
Estland. I Finland accepteras de inte.
Ingen som överväger att fly från Estland
tänker sig att man skall göra det till Finland. Risken är alltför stor att man blir
utlämnad.
SvT: Om man nu inte har 20000 rubel,
och det har ju inte de flesta, hur får man
då en bostad?
VR/LM: För det första dröjer det väldigt
länge innan man får en bostad. Det är
viktigt att man har en god ställning på sin
arbetsplats och att man har ett stort förtroende inom facket. Oftast är det facket
som utdelar bostäder.
l praktiken bor de flesta människor
kvar hemma hos sina föräldrar i små lä-
genheter. Leila bodde kvar tills hon var
25 år och hade barn.
Många människor bor kvar hemma
även sedan de har fått barn. l praktiken
blir det ofta så att man flyttar hemifrån
först när barnen blivit så stora att de
börjar söka efter lägenhet.
Ett sådant system skapar stora slitningar i äktenskapen. Därför är det inte
att undra på att skilsmässofrekvensen är
hög liksom frekvensen av aborter.
SvT: Hur er bostäderna ut?
VR/LM: Genomgående är att de ofta är
byggda så att man skall bo kollektivt.
Under en lång tid ansågs detta vara en
viktig ide i sig själv, att man t ex inte
skulle laga sin mat för sig själv utan att
man skulle laga mat tillsammans med
andra familjer. Därför är oftast köket gemensamt med andra familjer.
SvT: Hur träffades ni?
VR/LM: På Öset, på ett studentläger.
Leila var på semester där och arbetade
med en studentgrupp. Det är ett vanligt
sätt att komma ut i naturen och få en
ledighet. Valdo var en sångare på Komsomolturne, den sista sommaren innan
han skulle bölja på justitieministeriet.
SvT: Hur många vänner hade ni i Estland?
VRILM: Många, man umgås mycket mer
informellt och ledigt i Estland än i Sverige.
SvT: Vågade ni tala med någon om att ni
skulle fly?
VRILM: Med många hade vi talat lite löst
om tanken på att fly. Men när vi väl hade
bestämt oss visste inga av våra vänner
om att vi hade en konkret plan.
319
SvT: Är det något mer som har förvånat
er i Sverige?
VRILM: Ja en sak som vi är mycket förvånade över är att svensk TV verkar
vara sämre än finsk. I Estland kunde
man se de två finska kanalerna liksom en
estnisk och två från Leningrad. Där visas nästan bara krig. Finsk TV är mycket
bra däremot.
SvT: Är det vanligt att unga människor
bor ihop som man gör i Sverige?
VRILM: Nej, eftersom man, för att man
överhuvudtaget skall kunna få en lägenhet i praktiken måste vara gift, så är det
inte möjligt att bara vara sammanboende.
SvT: Vadjobbade Valdo med?
VR/LM: Jagjobbade med kultur och propaganda för unga människor. Propaganda och kultur hänger mycket nära samman. Vi sysslade med olika typer av radioprogram och tidningar för unga människor.
SvT: Vad tycker du om det svenska systemet?
VR/LM: Vi är lite främmande inför socialdemokratin. Det är som om de försöker hävda någon kålsuparteori att
USA och Sovjet är lika dåliga eller att
USA t o m är sämre. Det är svårt att förstå när man har levt där. Även om Sverige geografiskt är så beläget att det finns
anledning att ta hänsyn till den faktiska
situationen, verkar det som om svenska
socialdemokrater är mer kritiska till
320
samhällssystemet i USA än i Sovjet liksom att de oftare anpriper Sovjet än
USA i utrikespolitiska frågor.
Utan att vi kan alltför mycket om det
svenska systemet så är det en fantastisk
sak att man alltid kan välja bort någon
eller något som är dåligt. Man kan byta
ut det. l Sovjet är det de där uppe som
bestämmer. De kan bestämma om de
skall börja krig eller vad som helst.
SvT: Talade ni med andra människor om
att det saknades frihet i Estland? Att
samhällssystemet förnekar människor
frihet?
VR/LM: Ja, kanske med en mycket god
vän. Även om varje fest innehåller
många politiska skämt så finns det inte
så stort politiskt intresse. Eftersom man
inte har någon möjlighet att påverka så
finns det inte så stort intresse att diskutera politik. Eftersomjag (V Randpere) var
aktiv och jobbade ijustitiedepartementet
var jag också medlem i det kommunistiska partiet. Men ingen betraktade mig på
grund av det som kommunist och diskuterade med mig i den egenskapen. Med
den typen av jobb jag hade var det bara
naturligt att jag var medlem i kommunistpartiet. Den typen av partitillhörighet intresserar inte människor.
l praktiken finns inte något intellektuellt utrymme att formulera annorlunda
tankar. Böcker, tidningar och alla möjliga tankekanaler präglas ju av ideer som
man själv inte alls kan påverka.
SvT: Säger man till varandra att systemet
i Sovjetunionen är dåligt?
VRILM: Nej, det är inte å mycket systemet som man diskuterar. Snarare enskilda företeelser. Man kan säga att det var
dåligt, det är dåligt, det är dåligt, men
man kan inget göra åt det.
Leila blev chockad en gång då hon fick
veta av sin bästa väninna att denna hade
talat med en grupp ester som var en förbjuden organisation. Väninnan kallades
till förhör hos KGB. Leila blev chockerad över tanken att någon var agent.
”Och om jag känner henne, finns det då
inte risk att jag också blir kallad till förhör?”
Den typen av händelser skapar situationer då man funderar på vem man kan
lita på. Det förstärks av att det i praktiken är olagligt att tala om KGB.
Och när vi var i Londen såg vi den här
hörnan, där alla får tala fritt – speaker’s
earner – det var fantastiskt. Där stod en
man och talade för någon slags kommunism och någon annan för den homosexuella rörelsen. Något sådant är totalt
otänkbart i Estland. Där är allt förbjudet,
där finns ingen park där man får tala.
SvT: Tycker ni att det är skillnad på människorna härjämfört med dem i Estland?
VR/LM: Ja, allra mest är det skillnad på
kvinnorna. Det finns ett intresse för politik och samhälle som inte finns över huvud taget hos estniska kvinnor. Det
intresset finns över huvud taget väldigt
lite bland människor i Estland, eftersom
man ju ändå inte kan påverka någonting.
Tankemässigt flyr man från den typen av
problem som rör sig kring det politiska.
Jag skulle kunna tänka mig att man i
Sverige kanske börjar diskutera med en
socialdemokrat om man tycker socialdemokraterna har rätt eller fel. Något så-
dant händer aldrig i Estland.
SvT: Är människorna i Sverige gladare
och friare?
VR/LM: Ja det märks bl a på musiken. l
Estland saknar musiken en riktig glädje
och stämning. Det finns många glada lå-
tar i den estniska musiktraditionen, men
när de spelas in på skiva så låter det
alltid sämre, inte bara p g av den bristande tekniska kvaliten utan också p g av
att det inte finns någon riktig kulturell
skaparglädje.
Det är på något sätt en ständig förslitning av ens sinne. Varje dag gick jag (V
Randpere) hem från centralministeriet
och var på ett uruselt humör. Systemet
och de tankar som man skulle göra pro- 321
paganda för var så oförenliga med hur
människor tänker och känner i Estland.
Man skapar på något sätt en inbyggd nervositet, som ibland slår över.
SvT: Tror ni Estland blir fritt någon
gång?
VR/LM: Ja kanske någon gång och kanske om 100 eller 200 år. Det tar nog lång
tid eftersom Estland inte har varit fritt på
500 år.
SvT: Men Estland var väl fritt på 30-
talet?
VRILM: Ja det stämmer kanske.
Men i vilket fall som helst lever människor bara ett liv och man har ansvar för
det. Vi måste lämna Estland och vi
gjorde det.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner