Print Friendly

Sämre nu eller bättre förr?

Av Hugo Fivet | 24 november 2017


Mattias Svensson är kritisk till hur den moderna staten utvecklats de senaste trettio åren. I sak har han rätt, men frågan är om det verkligen var så mycket bättre förr undrar Hugo Fivet, som har läst ”Den stora statens återkomst”.

Mattias Svensson bok ”Den stora statens återkomst” (Timbro, 2017) är på alla sätt välskriven. Med skärpa och detaljrikedom blottlägger han hur den amerikanska statsapparaten svällt bortom kontroll. När de olika spåren ska länkas in i varandra känns det dock flera gånger som att bitar fattas, och stora frågor människor har i sin vardag förblir obesvarade.

Boken innehåller fem undersökningsområden som sammantaget bär upp Svenssons tes att ”den stora staten” är under framväxt. Den första delen behandlar USA:s krig mot terrorismen. Fokus är riktat mot den tidigare presidenten George W Bush, men också mot den slående kontinuiteten i politiken som förts under efterträdaren Barack Obama. Samtidigt som tortyr normaliserades utökades den statliga övervakningen. Läsningen är skrämmande, och Svensson gör ett gediget arbete att pussla ihop rapporterna.

Kritiken mot både Afghanistan- och Irakkriget är initierad och visar med tydlighet på misslyckandet i den amerikanska krigsinsatsen, det väldiga mänskliga lidandet i dess spår och hur de amerikanska skattebetalarna har fått pynta för fiaskot. Både i det faktiska kriget men också i den efterföljande veteranvården. Dessa skenande kostnader låter Svensson sedan peka vidare mot finanskrisen 2008.

Författarens resonemang om finanskrisen är likaså upplysande. George W Bushs reformer för att hjälpa amerikaner att köpa sina egna bostäder resulterade i massiv skuldsättning av icke kreditvärdiga personer. Och de program som designades för att minska följderna av finanskrisen slutade ofta hos de personer som redan hade det bäst ställt. Att granska denna typ av statlig inblandning, som med goda intentioner men dålig täckning i verkligheten slutar illa, är upplysande. Från detta går Svensson sedan vidare till storföretagen och deras inblandning i politiken.

Även här är läsningen intresseväckande: Hur exempelvis stora läkemedelsföretag, från att ha varit kritiska till statliga projekt som Medicare, ändrade sig och i stället propagerade för reformerna när man insåg att det innebar statliga pengar att hämta.

Men när Svensson kommer till den sammantagna bilden av utvecklingen under 2000-talet blir det egendomligt. Han kopplar de olika skeendena mycket nära till varandra. Så nära att det ofta används för att obefogat gynna hans tes. Övervakningen ökat i USA är ett faktum, till exempel genom Patriot Act 2011, men att teknologin utvecklats beaktas inte. De amerikanska statsutgifterna har ökat under hela efterkrigstiden, och som helhet under alla dess presidenter. Det går visserligen att tala om en stegring under 2000-talet, men inte om att 1990-talet skulle ha varit drastiskt annorlunda. Den amerikanska statsapparatens tillväxt under 2000-talet hakar Svensson facilt i Irakkriget. Att de ökade utgifterna för veteranvård var stora är givetvis sant, men på inget sätt är detta den avgörande faktorn. Vårdkostnaderna har stigit under alla presidenter i modern tid och är inget unikt för 2000-talet.

Att USA skulle sett en exceptionell erodering av civila rättigheter går inte heller att styrka. Tvärtom är det kanske dagens medialisering och ramaskri över övergreppen som gjort att ilskan blivit större. Var det så att de amerikanska övergreppen mot internationell rätt minskade efter Sovjetunionens fall? Ja, och antagligen tack vare att Vietnamkriget och Operation Condor blev överflödiga. Att en världsmakt ägnar sig åt kränkningar säger dock tyvärr mer om stormakters agerande i allmänhet, och vad som händer i den direkta samtiden, än att amerikanska politikers tolerans för kränkningar av mänskliga rättigheter skulle blivit större.

Skaver gör också att Svensson ständigt ställer sig på sidan om den rådande debatten. Diskussionen om invandringens påverkan på länder avfärdas, med det märkliga påståendet att migrationen från fattigare länder till rika kraftigt avtagit det senaste decenniet. Kanske syftar han på någon specifik plats, men Europa är det i alla fall inte som avses.

I berättelsen om den stora staten kontrasteras 1980-talet och 2010-talet som två storheter i ohjälplig konflikt med varandra. Där 80-talet står för öppenhet, optimism och statsbantning står 10-talet som dess motsats. Många av Svenssons invändningar mot 10-talismen är legitima. En allt för stor statsapparat leder till problem, precis som kostsamma krig. Men när hans tes summeras försvinner skimret över den försvunna guldera han beskriver. Freden och den goda tillväxten under 90-talet hade i hög grad att göra med en ny världsordning och specifika omständigheter. Och den stora staten verkar inte alls ha återkommit. Den har funnits med oss där hela tiden.

Hugo Fievet går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola 2017

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner