Print Friendly

Samlingsrörelser i svensk politik

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

28
SAMLINGSRÖRELSER I SVENSK POLITIK
Samlingsrörelserna på den
borgerliga kanten har inte lyckats med sin primära målsättning, en omstrukturering av
de borgerliga partierna. Mittenpartiet är efter 1966 års
val mera avlägset än någonsin, trots vissa extrema mittenideologers önsketänkande.
överhuvudtaget är det svårt
att förändra partiväsendet i
ett proportionellt valsystem,
och partistödet gör det inte
lättare. Samlingsrörelserna på
den socialistiska vänsterkanten kommer att få göra samma erfarenheter som de borgerliga hittills. Detta är några
av de slutsatser som dras av
fil. kand. Allan Eriksson, tidigare förbundssekreterare i
HUF, numera sekreterare
inom högerpartiet.
Av sekreterare ALLAN ERIKSSON
Valet 1966 blev en vändpunkt i
svensk politik. Bland mycket annat klargjordes att socialdemokratin inte är oövervinnelig. En växling vid makten visade sig ligga
inom räckhåll. Upptäckten, som
chockerade en något misstrogen socialdemokrati möttes med entusiasm och förnyad framtidstro på
den borgerliga kanten. Att detta
skulle innebära ett helt nytt politiskt klimat är helt naturligt –
likaså att det medförde radikalt
ändrade förutsättningar för diskussionen kring oppositionens samarbete. Men att det skulle bli så tyst
kring den borgerliga oppositionens
ditintills främsta kännetecken –
den ständigt pågående samlingsdebatten – det hade man väl inte
kunnat tro.
Diskussionen om ett vidgat samarbete mellan de borgerliga partierna har pågätt i mer än trettio är.
Den har avtagit och tilltagit beroende på om oppositionen för tillfället haft medgäng eller motgång.
Efter valet 1960, då socialdemokratin flyttade fram sina positioner
ytterligare en bit tog diskussionen
ny fart. Under de nedgängens är
som följde växte irritationen i de
djupa leden och känslan av van- –
makt tilltog. Varför kunde inte de
borgerliga partierna samarbeta? Insåg de inte att endast tillsammans
kunde de få majoritet och endast
tillsammans kunde de bilda regering. Men samverkan bedömdes
också av många som en förutsättning för att oppositionen över huvud taget skulle få chansen att
komma i regeringsställning.
Kring dessa samverkansdebattens
elementa drevs debatten allt intensivare främst efter valet 1962 då
regeringspartiet ensamt fick majolitet i valmanskåren – så hårt och
så långt att den borgerliga oppositionen tidvis vare sig hann opponera eller politisera.
Så här efteråt framstår debatten
och samlingssträvandena något förvirrande. Hårda hugg och mothugg
växlades i en diskussion om det
skulle vara en-, två- eller trepartisamling. Det verkade som om en
ström av personer uppfyllda av sitt
ansvar för landets framtid kände
sig kallade att bilda nya partier i
samlingens namn. Att antalet partier därmed skulle bli större och
att. socialdemokratins påstående om
oppositionens splittring gavs en
ökad tyngd förbisåg man glatt.
Beskrivningen av situationen är
lätt tillspetsad, men det fanns onekligen visst fog för uppfattningen
att 1966 års valrörelse skulle komma att uppvisa en rik flora partibildningar. Så skedde emellertid
inte – till lycka för oppositionens
framtid.
29
Borgfreden – nytt grepp
Att utvecklingen blev en annanoch att valet blev en samlad borgerlig framgång – berodde säkert
i stor utsträckning på den borgfred
som kunde etableras mellan de borgerliga partierna. Borgfreden var
ett nytt grepp på samlingsproblematiken, som visade sig framgångsrik. I denna metod låg visserligen
en långt mindre ambitiös målsättning än i ”samlingsrörelsens” krav
på en fast etablerad samverkan eller på en partisammanslagning.
Men det var samtidigt en mera realistisk metod.
Den markerade de borgerliga oppositionspartiernas samhörighet
och klargjorde för väljarna att här
fanns en konstellation· som i en
framtid också står beredd att överta regeringsmakten. Samtidigt innebar den ingen förändring i partistrukturen utan lämnade utrymme för de tre partierna att inom
ramen för sin egen ideologi göra
sin bedömning av de politiska frå-
gorna. Väljarna kunde stödja sitt
traditionella parti och därmed också markera sin uppfattning .om var
tonvikten i den samlade oppositionens politik skulle ligga.
Vad som skett motiverar bedömningen att de långvariga samlingssträvandena inom borgerligheten i
och med borgfredens etableraride
länkats in i mera realistiska banor
och fotats på en grund söm bör
kunna bli bestående. Inte minst
mot hakgrund av det gynnsamma
valresultatet och den goda psyko- 30
logiska effekt som uppnåtts bör det
framstå som en naturlig sak för oppositionspartierna att arbeta vidare
med denna samarbetsmetod framemot valet 1968.
Sedan samarbetsekvationen på
detta sätt hyfsats har blickarna av
naturliga skäl riktats mot mittenpartierna, som tidigare gjort de
mest långtgående utfästelserna om
en organisatorisk förändring. Uttalanden av både Hedlund och
Ohlin med innebörden att två radikala mittenpartier skulle vara ett
för mycket, att valutgången skulle
få bli vägledande osv. tolkas på
sina håll som ett förebådande om
en partisammanslagning. Valet gick
ju bra för de bägge partierna, men
partisammanslagningen uteblev.
Visserligen förkunnar tidningen
Expressen i en braskande ledarrubrik på Annandag Jul i en nyårsbetraktelse att ”det är i mitten det
skall hända”. Men när det gällt att
förutspå Mittenpartiets tillkomst
har ju Expressen haft samma förmåga – och ungefär lika stor
framgång – som de religiösa sekter som då och då förutsäger den
yttersta dagen. Seriösa bedömare
torde vara överens om att inget
kommer att hända.
”Mittenpartiet” avlägset
Paradoxalt nog verkar det att vara
det gynnsamma valresultatet som
haft till konsekvens att Mittenpartiet numera ser mera avlägset ut än
någonsin. Dagens Nyheter har sä-
kert analyserat situationen riktigt
när den konstat erar:
”Närmandet mellan folkpartiet
och centern har inte vuxit fram
spontant, som en följd av ideologisk och politisk samhörighet, utan
har i hög grad drivits fram av yttre nödtvång. Mittsamlingen var de
ledande partimännens försök att
parera den växande opinionen för
en sammanslagning av alla de tre
oppositionspartierna, en defensiv
manöver som man sökt ideologiskt
förgylla i efterhand.”
När det yttre politiska trycket
lättar avstannar helt naturligt också integrationsprocessen, anser tidningen och tillägger att ”mittideologin som sådan, eller vad man
skall kalla den, har ingen starkare
egen appell, ingen sprängkraft!”.
En bidragande orsak till den uteblivna sammanslagningen var att
valet, trots framgången, för de mest
extrema mittenideologerna av ungt
liberalt märke blev en besvikelse.
Det fanns unga liberaler som drömde om en borgerlig valseger, så fördelad att folkpartiet fick en lysande framgång, centerpartiet en framgång och högerpartiet en fortsatt
tillbakagång. Därmed skulle förutsättningarna ha skapats för bildandet av ett dominerande mittenparti.
Men förhoppningarna infriades
inte. Högerpartiet och centern blev
valets segerherrar och folkpartiet
fick nöja sig med en mera blygsam
vinst.
I en del kommentarer från folkpartiet har man sedan sökt förringa högervinsten med att hävda
att den bestod i en överströmning
från folkpartiet, som i sin tur fått
sin röstökning från socialdemokraterna. Om denna beskrivning ens
i huvudsak är riktig kan lämnas
därhän, liksom frågan om detta förhållande skulle göra högerframgången mindre värd – det intressanta är vad överströmningsteorin
säger om själva mittensamverkans
egen attraktionskraft. Även den
mest helhjärtade mittenideologen
måste ju fråga sig om det inte är
något fel på samarbetsmodellen,
när man inte kan behålla sina gamla väljare.
Även på annat sätt kan slutsatser dras av valet som inte stöder
mittpartiteorin. Valets kanske mest
framgångsrika konstellation var
samling 66 i Göteborg – en etablerad trepartisamverkan som ledde
till en kraftig röstökning för samtliga borgerliga partier och till en
växling vid makten.
Man kan förmoda att folkpartiet
ingående granskat valresultatet ur
mittenpartisynpunkt och att detta
inte ökat entusiasmen för en partisammanslagning.
Hr Bedlund bestämmer
Men när avgörandet skall ske spelar det kanske heller inte så stor
roll vilka valanalyser folkpartiet
gör och vilka slutsatser det drar.
Det är ändock herr Hedlund som
bestämmer. Han har aldrig haft
någon större tilltro till värdet av
organisatoriska förändringar inom
31
oppositionen och intresset har inte
blivit större efter valet. Mittensamverkan har redan givit centerpartiet de fördelar som kan vinnas –
den är tillfyllest som alibi och utlämnar nyckeln till stadsporten.
En partisammanslagning skulle
inte tillföra centerpartiet någon ytterligare vinst.
Den slutsats man kan dra av
samlingsrörelsernas förekomst är
således att de misslyckats med sitt
primära syfte, nämligen en omstrukturering av de borgerliga partierna. I detta ligger ingen värdering – enbart ett konstaterande.
Att i ett proportionellt valsystem
söka tvinga partier till frivilliga
sammanslagningar eller att med
framgång bilda nya är ingen lätt
uppgift. Den kommer att bli än
svårare med partistöd och ett valsystem av den modell som den sittande grundlagsberedningen är inne på.
Det är en erfarenhet som man
också kommer att få göra inom den
samlingsrörelse, som ännu bara befinner sig i begynnelsen, nämligen
den som vill överbrygga arbetarrö-
relsens splittring. Så länge som socialdemokraterna var ett massparti och kommunisterna en betydelselös sekt – en kusin som man
inte vill kännas vid – kunde socialdemokratin ägna större intresse åt den borgerliga splittringen än
åt sin egen. Men när partiet knakar i fogarna och kommunisterna
– snart under en ny partibeteckning – går framåt, kommer också
32
kraven på en samverkan att växa.
strävandena kommer att intensifieras efter ett borgerligt maktövertagande.
Den debatten blir säkert intressant, men jag tror inte att dåvarande regeringsledamöter kommer
att använda samma överlägsna och
hånfulla kritik gentemot den splittrade oppositionen som regeringen
Erlander. Den regeringen består ju
av borgerliga partier, som väl känner debatten ifrån sina egna led
och som också upptäckt att även
en ”splittrad” opposition kan samarbeta utmärkt i regeringsställning.
Pärmar (ör årgång 1966
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel. 08 – 21 00 49, eller genom insättning av kronor 7 : – på postgiro 7 27 44.
Register och titelblad för årgång 1966 kan
rekvireras kostnadsfritt från expeditionen
(tel. 08 – 21 00 49) .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner