Print Friendly

Samlingsregeringen och samarbetsidén

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SAMLINGSREGERINGEN
OCH SAMARBETSIDEN
SAMLINGSREGERINGENS saga tycks snart vara all. Efter vårriksdagens slut eller möjligen först i höst sker med all sannolikhet ombildningen. Av allt att döma kommer upplösningen att ske
i högaktningsfulla former, i motsats till i England, där den
Churchillska nationalregeringen plötsligt sprängdes under allehanda anklagelser och motanklagelser.
Visserligen råder det långt ifrån någon allmän önskan i folkdjupet om samlingsregeringens snara ändalykt; bondeförbundet
säges för övrigt direkt avråda därifrån. Finns det någon utpräglad känsla hos folket utanför de professionella politikernas kretsar
i regeringsfrågan, så är det troligen blott en spontan tacksamhet
för regeringens avspännande insatser under svåra år och särskilt
för att Sverige hållits utanför kriget. Någon mera brinnande folklig nitälskan för det parlamentariska systemet är säkerligen inte
heller till finnandes. Parlamentarismens spelregler ha aldrig gått
svenska folket i blodet på samma sätt som det engelska. De flesta
fullmyndiga medborgare leva nog i bekymmersfri okunnighet om
vad parlamentarism överhuvudtaget är för någonting. Snarast
hör man oftare frågan, varför det samarbetssystem, som praktiseras i det kommunala livet och där betraktas som så axiomatiskt
att det aldrig ens ställs under principdiskussion, skall vara förkastligt och »odemokratiskt», om det tillämpas på den stora nationella scenen.
Men lika fullt syns uppbrottet nu vara ofrånkomligt. En stämning har agiterats fram. Samlingsregeringen har gjorts till en
sten, på vilken det blivit fint, sarskilt i radikalt mondäna kretsar,
att ideligen spotta.
Det karakteristiska och det avgörande i dagens läge är dock
helt enkelt att viljan till en verklig, överbryggande rikspolitik
försvunnit hos de tongivande inom majoritetspartiet. En mental
ändring i uppfattningarna om regeringsproblemet inträdde hos
socialdemokraterna i fjol. Det nya momentet kan inte ha varit
233
. då” ·”·- d

Samlingsregeringen och samarbetsiden
något annat än kommunisternas oberäknade konkurrens om de
breda massornas själar. Det kan i vart fall inte vara valutgången
i höstas, som kommit socialdemokraterna att känna makten svälla
i ådrorna; som bekant förlorade partiet då 19 mandat och miste
sin majoritet i folket. Men socialdemokraterna ha tydligen känt
sig illa berörda av kommunisternas ständiga påminnelser om att
arbetarpartierna förfoga över makten i riksdagen och därför äro
skyldiga att förverkliga socialismen. Regeringens prestige inför
riksdagen har åtminstone i så måtto blivit mycket skamfilad, att
arbetarmajoriteten snart sagt varje dag känner sig oförhindrad
att besluta riksdagsskrivelser om socialiseringsutredningar eller
andra radikala krav. Någon regeringsledning ges det inte i dessa
stycken. Ä ven när det gäller propositioner har regeringen fått
vänja sig vid att vara beredd på radikaliserande beslut, och den
allt tätare frekvensen härav har uppenbarligen till sist föranlett
de socialdemokratiska regeringsledamöterna att i sina nyckeldepartements ärenden frångå den under krigets första år lojalt tilllämpade kompromissformen. Sådana propositioner som den nya
semesterlagen och den reviderade lantarbetstidslagen skulle troligen inte ha framlagts i den form, de nu förelagts riksdagen, om
samarbetsandan funnits kvar, ännu mindre en proposition så klasspolitisk som förslaget om hyresbidrag åt de strejkande metallarbetarna. Givetvis måste samrådanden, allmänna beredningar hållas i alla viktigare frågor, men heterogeniteten har undan för undan blivit allt synbarare. Mest signifikativt är finansminister Wigforss’ framträdande, eller rättare sagt brist därpå. Det har alltid
ansetts vara en finansministers främsta plikt att försvara budgeten mot anslagsökningar i riksdagen och assistera kollegerna när
dessa strida för att hålla budgetramen. Det händer emellertid numera aldrig att finansministern skyndar till beträngda kollegors
undsättning, trots att det väl är han som vid riksstatsförslagets
uppgörande tvingat departementscheferna till stora beskärningar
av önskelistorna. Följden har också blivit att riksdagen vid budgetbehandlingen känner sig fullständigt ohämmad. I de vitala
frågorna är samlingsregeringen visserligen alltjämt en makt, men
i övrigt har den bristande sammanhållningen inom den givit
sken av en begynnande upplösning, som i hög grad tärt på dess
auktoritet. Under sådana förhållanden och så vitt inte ett nytt
samfällt program kan uppställas, vilket riksdagspartierna acceptera, ha de elementära grundvalarna för regeringssamarbete ryckts
undan. I ett sådant läge kan det t. o. m. hända, att det makt- 234
. ,
‘ ·,
.l’·~·_ L __ _~_ _ _…………._ _ _ _ _ _ __
Samlingsregeringen och samarbetsiden
ägande partiet skulle disciplineras bättre och känna ansvaret starkare, om det ensamt finge regeringsbördan.
Eljest är det ännu för tidigt att spå om den nya regeringens
sammansättning. Om man erinrar sig den överraskande utgång,
som regeringskrisen efter 1936 års val fick, äro många möjligheter
öppna. Trots exemplen från bl. a. Danmark och Finland torde socialdemokraterna ännu inte anse kommunisterna »hovfähiga».
Våra hemmabolsjevikers folkfrontsdrömmar få därför ännu så
länge inte gå i uppfyllelse. Inte heller torde socialdemokraterna
våga experimentet med en ministär Wigforss-Myrdal. Mycket
talar i stället för en högofficiell, rent socialdemokratisk ministär.
Men liksom 1936 kan exc. Hansson finna det lämpligt med gisslan
från borgerligt håll, antingen så att några för socialdemokratien
behagliga borgerliga inbjudas gå med eller så att ettdera eller
bägge mellanpartierna inviteras. Överhuvudtaget är det väl troligt att förhandlingarna börja med att excellensen Hansson förelägger de forna konfedererade ett tidsbegränsat social-ekonomiskt
handlingsprogram, i vilket åtskilliga tvistefrågor med hänsyn till
nu begärda utredningar undanskjutas. I dag synes lusten på borgerligt håll att även i fortsättningen alliera sig med socialdemokratien mycket tempererad. Hur samma problem bedömes i morgon är mera osäkert.
Så mycket måste dock vara evident, att skärpningen av den inrikespolitiska kampen i hög grad försvagar utsikterna för att genom samlade, viljestarka ansträngningar föra nationen genom
efterkrigskrisen och stärka underlaget för en materiell och kulturell välståndsstegring. Det har varit samlingsregerandets olycka
att dess år sammanfallit med den av kriget obönhörligt framtvingade reallönesänkningen. Detta har givit regeringen den
oförtjänta prägeln av ramavtalsregim. Förr eller senare skall nog
ett återuppvaknande komma och samlingsregeringens ide ges en
högre värdesättning. Såsom förut flera gånger framhållits i denna
tidskrift kan ett regeringssamarbete mellan partierna etableras i
något annan form än som infördes 1939. Och själva tanken att
en demokrati i längden skulle hämta sin styrka genom partivälde,
allrahelst ett klassbundet partivälde, i stället för genom ömsesidigt hänsynstagande och tillitsfull samverkan mellan alla lojala krafter och intressen synes vara alltför bisarr och metafysisk
för att kunna vara sann eller åtminstone för att kunna vara det
enda sanna.
E. H.
235
,. <·
•.;.
…~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner