Print Friendly

Samlingspartiet

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Samlingspartiet
Högerpartiets föregående namnbyte
skedde år 1938 då ”Allmänna Valmansförbundet” övergick till beteckningen
högern, 1952 ändrat till högerpartiet.
Avsikten var att tydligare markera att
partiet byggde på en konservativ grund
-partiet ville framstå som ett konservativt folkparti. Motsvarande önskemål i
Danmark ledde som bekant till partinamnet ”Det konservative folkeparti”. I
Norge valde man att i likhet med de
svenska konservativa taga upp beteckningen höger – höyre.
Högerpartiets styrelse och förtroenderåd har nyligen enhälligt föreslagit att
partiet skall antaga namnet ”Samlingspartiet”. Genom ett välbetänkt initiativ
för några år sedan inregistrerade stockholmshögern detta namn för att hålla det
”i förråd” – risken fanns att någon desperat samlingsrörelse vid sidan av partierna skulle komma på tanken att antaga beteckningen. Högerpartiet har
alltså den juridiska rätten till namnet.
Förslaget om namnbyte kommer att
remitteras till partiets lokala organisationer; slutgiltigt skall frågan avgöras vid
en ”arbetsstämma” i januari. Eftersom
såväl partiets ledning som dess centrala
organ står bakom förslaget kan man
räkna med att det kommer att antagas
av stämman. På några håll inom högerpartiet har kanske det hastigt tagna initiativet väckt förvåning – men att det
stora flertalet av partiets medlemmar är
nöjda med, eller rättare sagt, glada över
förslaget, är troligt.
Varför namnbyte, när partiet på det
hela taget kunnat konsolidera sin ställning i väljarkåren- 1964 582.009, 1966
646 831 och 1968 670 532 röster? Partiets ordförande har framhållit att man
därmed än starkare vill markera vad som
länge varit partiets huvuduppgift, att
åstadkomma en samverkan inom oppositionen, som blir i stånd att skapa ett
regeringsalternativ av verklig slagkraft.
Detta är onekligen ett starkt argument
för högerpartiets moraliska rätt till namnet. Ett starkt skäl till namnbyte i och
för sig är vidare den betydelseförskjutning, som termen ”höger” undergått det
senaste decenniet. I massmedia har man
alltmer kommit att beteckna diktaturrörelser eller -regimer, gentemot vilka
den svenska högern står i oförsonlig ideologisk stridsställning, som ”högerextremistiska”. På samma sätt som den franska termen ”conservateur” fått en betydelseglidning betecknande en så djup reaktionär åskådning, att högst få människor torde vilja bekänna sig till den, på
samma sätt har i svenskt språkbruk
namnet ”höger” blivit olämpligt som beteckning på en socialreformatorisk och
progressiv konservatism. Själva ordet
höger ger hos en mängd väljare upphov
till associationer, som skapar motvilja
mot partiet. Man kan säga att partinamnet och den därmed förbundna terminologin har börjat bygga en mur kring hö-
gerpartiet, som det gäller att bryta ner.
Namnbytet ligger för den delen i hela
oppositionens intresse. Socialdemokraterna har intensivt utnyttjatdennegativa
massmediaeffekten på högerbeteckning- 366
en, så intensivt att centerledaren känt sig
manad att jämt och ständigt taga avstånd från ”högerpolitiken”. När socialdemokraterna i den senaste valrörelsen
inte kunde splittra den demokratiska oppositionen övergick den till att tala om
”de förenade högerpartierna”. Dessa exempel kan tillräckligt illustrera att själva
partibeteckningen motverkar högerpartiets syften. Eller, som hr Holmberg
träffande frågat, är det ”högerpolitik”
om högerpartiet vill höja folkpensionerna, trygga sysselsättningen eller humanisera vårdpolitiken?
Egentligen är det väl så att termerna
”höger” och ”vänster”, som bekant tillkomna under den franska revolutionen,
inte längre är så användbara som ideologiska preciseringar. Tiden har ridit dem
förbi; frågan är om inte även termerna
konservatism, liberalism och socialism
håller på att bli otjänliga verktyg i dagens politiska språkbruk. Eller är man
hjälpt av att beteckna vår tids svenska
socialdemokrati som moderat vänsterkonservativ – idehistoriskt sett torde
detta vara en korrekt beskrivning. Ännu
någon tid, kanske, men så fort som utvecklingen går i vår teknologiska civilisation, kan det mycket väl hända att man
i det Västeuropa, där de ännu åberopade
1800-talsideologierna föddes, känner sig
tvingad att differentiera och beskriva
olika politiska grundåskådningar med
användande av nya eller i vart fall andra
termer än de hittills gängse.
Inom det ”Samlingsparti”, som av allt
att döma kommer att få sin politiska gestalt någon gång i januari, har man därför anledning att tänka sig för flera
gånger innan man i sin idepolitiska argumentation knyter an alltför fast till beteckningen ”konservativ”. Under de senaste årens programdebatt inom högerpartiet har det otvivelaktigt ägt rum en
idepolitisk nyorienter.ing inom vida kretsar av partimedlemmar – inte minst
bland de yngre – i riktning mot en
åskådning, som närmast kan betecknas
som en ”fördjupad humanism”, där man
försöker konstruktivt sammanställa det
ur humanistisk synpunkt värdefullaste
ur de tre klassiska ideologierna; t.ex. det
vida historiska perspektivet i konservatismen, frihetslidelsen i liberalismen och
solidaritetstanken i socialismen.
Kanske kan det kommande ”Samlingspartiet” leda både till en islossning
beträffande oppositionens politiska agerande och till ett ideologiskt nytänkande.
Varför skall den s.k. nya vänstern ha
monopol på sådana pretentioner?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner