Samling för framsteg


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

374
SAMLING FÖR FRAMSTEG
Under denna devis har nyligen
ett ytterligare initiativ tagits för
att stödja det allt mer utbredda
kravet på en trepartisamverkan
inom den demokratiska oppositionen. Den grupp, som står bakom
initiativet har framhållit att den
icke avser att tillskapa en valorganisation av modell MbS utan vill
främja samarbetstanken under bevarad lojalitet mot de bestående
partierna.
Detta är ju också den riktiga vä-
gen. Kretsen bakom MbS har i
själva verket varit klarsynt nog att
avbryta den utveckling mot ett nytt
parti, som på sin tid föreföll oundviklig. Samling 66 i Göteborg arbetar också inom och genom partierna – i klar insikt om att den
demokratiska oppositionen har allt
att förlora och föga att vinna på
tillkomsten av ett fjärde oppositionsparti på sin sida. Det har varit
och är svårt nog att åstadkomma
ens ett minimimum av samverkan
mellan de nu bestående oppositionspartierna. Socialdemokraterna
har haft möjlighet att öka splittringen och benägenheten att spekulera i snävt sedda partiintressen
att härska genom att söndra. Varför ge dem ökade möjligheter i den
vägen genom ett fj ärde parti med
alla de nya komplikationer i form
av personliga och institutionella
särintressen, som därmed uppstår?
Vägen till samarbete inom oppositionen är sannerligen törnbeströdd nog ändå. Mittensamverkan
är givetvis ett steg i rätt riktning,
men har den nackdelen att den –
medvetet eller icke – kommer att
få en spets mot högern likaväl som
mot socialdemokraterna. V i har
sedan i våras sett vilka konsekvenser detta kan få för relationerna
mellan oppositionspartierna. Mellan
dessa partiers press pågår en lika
meningslös som olustig inbördesträta, där de stridande parterna i
allt mer högröstade tonfall beskyller varandra för extremism resp.
vänsterglidning. Får detta fortsatta
är 1966 års val på förhand förlorat. Om väljarna överhuvudtaget
skall kunna vinnas för ett alternativ till den makthavande socialdemokratien måste de känna
den trygghet, som ligger i att partierna bakom alternativet verkligen
är villiga att samarbeta. Eljest kan
väljarna inte gärna tro på oppositionens möjligheter att lösa de svåra
samhällsproblem, som vi står inför:
inflationen, arbetskrafts- och kapitalbristen, bostadskrisen, skolfrå-
gorna, lokaliseringspolitiken, de sociala vårdfrågorna, rättsäkerhetskrisen o. s. v.
Vinner socialdemokraterna 1966
års val har de med stor sannolikhet tryggat sin maktställning fram
till 1972. Tvåkammarsystemet verkar på det sättet. Kan den svenska
demokratien och den svenska samhällsekonomien uthärda ett förlängt maktinnehav av en regim,
som alltmer klamrar sig fast vid
makten för maldens egen skull,
vars ideella kapital som folkrörelse
till största delen är förbrukat, och
vars nya djärva mål väsentligen är
att med föråldrade metoder försöka
avhjälpa de brister man själv skapat?
Vore det ändå inte möjligt för de
tre partiernas ledningar att med ett
djärvt grepp bryta den onda cirkel,
som man hamnat i. Vad vill hr
Ohlin egentligen uppnå – för sitt
parti? Förmodligen att åstadkomma en bestående konsolidering av
det parti, där han är den viktigaste
sammanhållande kraften. Vad vill
hr Hedlund – för sitt parti? Förmodligen att göra den stora inbrytning i städerna, som är nödvändig
för att på längre sikt kompensera
centerpartiet för dess automatiskt
minskade röstunderlag på landsbygden. Men dessa önskemål borde
likaväl kunna tillgodoses inom ramen för en trepartisamverkan –
nämligen på socialdemokraternas
bekostnad. Hr Ohlins politiska insats har i nära tjugo år varit en
barriär mot socialismens krafter i
detta land. Vad är en konsolidering
av folkpartiet på högerpartiets be- 375
kostnad värd om den medför en
förlängning av socialdemokratiens
maktinnehav för överskådlig tid
framåt? Vad är hr Hedlunds förstärkning av centerpartiet värd om
den medför ett allmänpolitiskt läge,
som utesluter något större hänsynstagande till hans väljares önskemål.
»Samling för framsteg» har krävt
ett »Norgeval» även i Sverige. Och
aktionens ledande kraft, centerpartisten hr Hagman, har slagit huvudet på spiken med den välfunna
formuleringen att »utgången av det
norska valet är den viktigaste händelsen i svensk inrikespolitik på
många år». Ty Norgevalet visar att
man inte behöver göra samarbetets
inledande stadier svårare för sig
genom att genast försöka nå fram
till ett gemensamt partiprogram
och en gemensam partiorganisation.
I Sverige – likaväl som i Norge
– borde socialdemokratien kunna
tryckas tillbaka genom något så
begränsat som en borgfred inom
oppositionen och en gemensam aktion mot socialdemokraterna, som
omfattar alternativ på några av de
allvarligaste krisområdena. Det behövs inte något 100-sidigt program.
Det räcker förmodligen med några
punkter. De bör drivas så konsekvent och i så stor enighet som
möjligt. En sådan typ av samarbete
utesluter inte nyanseringar i de tre
partiernas ståndpunktstaganden i
förhållande till varandra. Men dessa
nyanseringar bör icke tillåtas undanskymma den grundläggande
sammanhållningen.
376
För man en sådan politik har
man goda utsikter att tillfoga socialdemokraterna ett ordentligt valnederlag år 1966. I så fall kan man
upplösa första kammaren vid en ny
valseger i 1968 års andrakammarval och etablera den fasta majoritet i riksdagens båda kamrar, som
krävs för en kraftfull regeringspolitik.
Om partiledningarna inom den
demokratiska oppositionen inte tror
sig kunna bryta den onda cirkeln
med en djärv aktion, borde det åtminstone vara möjligt för dem att
denna höst försöka jämka sig samman steg för steg.
Det är emellertid fara i dröjsmål.
Desperation å ena sidan, defaitism
å den andra, börjar bli allt vanliO M självständighet
gare reaktioner bland oppositionens
otåliga och utledsna välj are. Genom
»Samling för framsteg» har ett försök gjorts att låta väljaropinionen
komma till uttryck i former, som
innebär lojalitet mot de bestående
partierna inom oppositionen. Det
tillhör demokratiens sätt att fungera i lägen, där avståndet mellan
partier och väljaropinion blir för
stort, att väljarna kan komma att
söka sig nya vägar för att göra sin
mening gällande. I dagens läge
vore detta en olycka. Men om oppositionspartierna försummar det lysande tillfället att vid 1966 års val
lägga grunden till ett regimskifte
år 1968, då kan desperationens
krafter bli övermäktiga. Och då vet
ingen vad som kan hända!
Nationell självständighet är ett begrepp med långt fler sidor och
långt djupare innebörd än man i dessa tider fullt synes förstå överallt i vårt land. Ett land kan ha sina territoriella gränser alldeles
orörda och ändå vara i ett sådant läge, att folket ej vågar kalla sin
själ sin egen, såsom det betecknande engelska uttrycket lyder. Och
utan att förfalla till vare sig nationalistisk eller socialistisk lyrik
kan man säga, att folksjälen finns och bör få leva. Vi vilja vara ett
fritt folk andligen och ej blott till det yttre; vasallskapet är ej vad
vi stå efter, även om det – mot all förmodan – skulle göra oss
delaktiga av all världens härlighet. Vår samhällsorganisation, våra
inre politiska former, vår bildning, vår vetenskap, vårt näringsliv
skola vara svenska lika väl som vår yttre politik, dvs. de skola på
grundvalen av vår nationella utveckling, fortleva och utbildas
överensstämmelse med våra egna och ej efter andras önskemål.
Eli F. Heckscher i Svensk Tidskrift 1915