Print Friendly

Samarbetsdebatten

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SAMARBETsDEBATTEN
DEBATTEN om samverkan mellan
de borgerliga partierna tog ny fart
efter 1962 års val. Valutgången innebar ju att intet av de tre demokratiska oppositionspartierna hade
haft någon framgång gentemot den
härskande socialdemokratien, och
på olika håll i både högerpress och
folkpartipress tog man upp en intensiv debatt om möjligheterna att
bryta dödläget genom fastare borgerligt samarbete. Debatten har nu
fortgått så länge, att det torde vara
svårt att hitta på några nya argument vare sig för eller mot samarbetstankarna. Däremot finns det
all anledning att redovisa diskussionsläget.
De anförda skälen för samverkan i någon form hänför sig i allt
väsentligt till möjligheterna att ge
ett nytt innehåll åt den svenska
parlamentarismen. Genom att hö-
gerpartiet, folkpartiet och centerpartiet uppträder tillsammans skulle de erbjuda en likvärdig motvikt
till socialdemokratien. De skulle få
större möjligheter att presentera
ett realistiskt, även politiskt genomförbart alternativ till regeringspolitiken och därmed ge väljarna större möjligheter att träffa
ett verkligt avgörande om vilken
politik de önskade att man skulle
följa. Möjligheterna till växling vid
makten skulle öka, vilket till följd
av regeringsmaktens växande inflytande måste framstå som särskilt betydelsefullt. Även om vissa
andra argument förekommit, är det
uppenbart att dessa tankar varit
de som främst legat bakom strä-
vandena efter ett närmande mellan
de borgerliga partierna eller en
sammanslagning av dessa.
Invändningar mot samarbetstanken har emellertid också gjorts.
De har till övervägande delen kommit från folkpartiets och centerpartiets sida. Inom högerpartiet har
man däremot genomgående accepterat samverkansiden, ehuru med
olika nyanser.
Invändningarna har bl. a. byggt
på en förmodan att det skulle finnas djupgående ideologiska skillnader mellan de tre partiernas åskådningar, varvid man på vissa håll
velat göra gällande att dessa skillnader främst skulle finnas mellan högerpartiet å ena sidan och
centern/folkpartiet å den andra.
Ideologiskt skulle, tycks sålunda
vissa ledande folkpartister mena,
centerpartiet och folkpartiet stå
varandra nära men däremot befinna sig i motsatsställning till det nutida högerpartiet. Någon precise- 414
ring av dessa resonemang har
knappast någonsin gjorts, och det
är väl också anledningen till att de
kunnat föras. Jämför man de olika
partiernas programskrifter finner
man att de har så mycket gemensamt, att man omöjligt kan tala om
ideologiska motsättningar. Felet är
snarare att de till sitt innehåll i
själva verket är alltför litet klara
och preciserade.
Det har också påståtts att man
i aktuella sakfrågor skulle finna en
påtaglig olikhet mellan de tre partiernas uppträdande. Det argumentet har något mera för sig, såtillvida som högerpartiet starkare än
de andra markerat sitt motstånd
mot olika led i den socialdemokratiska politiken men å andra sidan
också ibland visat sig ovilligt att
godta förslag från centerpartiet
ochfeller folkpartiet, mot vilka
man ansett sakliga invändningar
kunna göras. Ser man på de senaste två-tre årens riksdagspolitik
finner man emellertid att dessa omständigheter inte får överskattas.
Under hela perioden, och alldeles
särskilt under det senaste året, har
samverkan mellan de tre demokratiska oppositionspartierna förekommit förhållandevis ofta. Den
har varit betydligt vanligare än två-
partisamverkan mellan vare sig
folkpartiet och centerpartiet eller
ettdera av dessa å ena sidan och
högerpartiet å den andra. I de fall
då meningsskiljaktigheter förekommit inom oppositionen har de
också vanligtvis hänfört sig till så-
dana lämplighetsfrågor som vilken
av olika i och för sig önskvärda
åtgärder som borde tillerkännas
prioritet, utvecklingstakten på områden som alla varit överens om att
utveckla osv. Två exempel på »mittensamarbete», som ofta brukat
nämnas från 1963 års riksdag, är
frågorna om barnavdragfbarnbidrag och om anslagen till u-länderna. De är också typiska. Både från
folkpartiets och från högerpartiets
sida har man gång efter annan uttalat sig för en kombination av
barnavdrag och barnbidrag. Meningsskiljaktigheten gällde vad som
just 1963 främst borde aktualiseras – en lämplighetsfråga eller
kanske en fråga om taktik. Alla är
också överens om att hjälpen till
utvecklingsländerna skall ökas.
Meningsskiljaktigheten berodde på
att högerpartiet inte ville gå med
på lika stora anslagsökningar som
de andra just nu, eftersom man
där befarade att organisationen
ännu inte var tillräckligt bra för
att pengarna skulle komma till
fullgod användning.
Mot bakgrunden av dessa iakttagelser kan man faktiskt våga det
påståendet, att det inte finns några
sakmotsättningar som skulle kunna lägga hinder i vägen för samarbete på den borgerliga sidan. Däremot är den politiskt-taktiska bedömningen mycket skiljaktig. Det
brukar framhållas, att det finns en
icke alldeles obetydlig grupp av
människor, som tvekar mellan socialdemokratien å ena sidan och
ettdera av folkpartiet och centerpartiet å den andra men som skulle
stötas tillbaka inför tanken att de
skulle stödja ett »borgerligt block».
Å andra sidan framhålles, att en
anda av hopplöshet kan komma
att utbreda sig hos borgerligt sinnade väljare, som saknar utpräglad
förkärlek för något särskilt av de
tre partierna och som i deras inbördes tvister ser ett hinder för en
klar frontställning mot socialdemokratien.
Att de båda påståendena i och för
sig kan ha en viss verklighetsbakgrund skall icke förnekas. Det kan
också synas svårt att ännu göra
några bindande uttalanden om vilkendera gruppen som är störst:
den som stöts tillbaka av samverkanstankarna eller den som kan
aktiveras endast om samverkan
kommer till stånd. De bedömningar
man kunnat göra med utgångspunkt från olika opinionsundersökningar stöder emellertid den
uppfattningen att hypotesen om
samverkan i allmänhet möts med
positivt intresse. Därtill kommer,
att man inte har den ringaste anledning att tillämpa ett statiskt betraktelsesätt. En samverkande borgerlig opposition skulle ju ha större
praktisk möjlighet att koncentrera
sitt arbete på att utforma ett bestämt politiskt program, precisera
dess innebörd och påvisa att det
finns andra vägar att gå än den
socialistiska. Den skulle därigenom
själv kunna påverka opmwnen
mycket starkare än vad de tre par- 415
tierna var för sig kan vara i stånd
att göra – detta särskilt med hänsyn till den växande betydelse
massmedia har för opinionsbildningen.
I själva verket är det av allt att
döma psykologiska faktorer snarare än logiska resonemang som
lägger hinder i vägen för samarbetet. De tre partierna är var för sig
bärare av en självständig tradition,
som det är svårt att komma ifrån.
Tidigare politiska händelser har
hos de politiskt aktiva medlemmarna också skapat betydande ressentiment, som lägger hinder i vä-
gen för ett helhjärtat samarbete, i
synnerhet som man alltid har för
vana att begära mera av sina vänner än av sina motståndare.
Socialdemokratien har också
skickligt spelat på dessa strängar.
Till centerpartiet säger man, att
samarbetet i regeringsställning under 1951-57 ju gick så utmärkt:
inte kan väl centerpartisterna räkna med att de skulle få det lika
lätt med högermän och folkpartister! Folkpartiet erinrar man om
att liberaler och socialdemokrater
i gamla tider genomförde stora reformer i samarbete och om den
allmänt radikala livsinställning,
som man förmenar att de båda
riktningarna är eniga om. Och i
förhållande till högerpartiet har
man icke sällan brukat framhålla,
att socialdemokratien och högern
till skillnad från alla andra representerar bestämda, fast utformade
åskådningar och ståndpunkter:
f
416
kan de två komma överens på sakliga grunder, finns det ingen anledning att bry sig om någon tredje
part. Var och en som sysslat med
praktiskt politiskt arbete i stat eller kommun måste erkänna, att antydningar av detta slag icke sällan
haft påtaglig effekt på vart och ett
av de tre oppositionspartierna –
intet undantaget.
Däremot finns det knappast anledning att såsom ibland sker i diskussionen peka på institutionella
svårigheter eller »vested interests»
som hinder för samarbetet på den
borgerliga sidan. Det finns härvidlag inte någon skillnad mellan
»partiledningar och ombudsmän»
å ena sidan och partimedlemmarna å den andra. Om något är
det snarare i den senare kategorien,
bland vissa förtroendemän eller
andra medborgare som utan någon
ersättning ägnar en del av sin tid
åt aktivt politiskt arbete, som man
finner dem som har den mest kritiska inställningen mot samarbetstankarna.
Frågan om hur ett samarbete
skulle utformas har här lämnats
åsido. Det är otvivelaktigt riktigt
att en verklig partisammanslagning
stöter på vissa praktiska, organisatoriska svårigheter, som det kräver
särskilt god vilja att övervinna.
Man skulle där stå inför personliga problem av alldeles samma slag
som de som brukar uppträda vid
kommunsammanslagningar, och
det finns också skäl att påminna
om hur pass besvärligt det på sin
tid var att förena de folkfrisinnade
och liberala partierna till ett enda,
trots att de inte hade varit åtskilda
under särskilt lång tid. Allt tyder
därför på att en organisatorisk
samordning av det nämnda slaget
är möjlig först sedan man kommit
ett bra stycke på det politiska samarbetets väg. Det måste vara orealistiskt att tro att man kan börja
med partisammanslagningen innan
man konstaterat att ett fast, konsekvent, öppet redovisat samarbete
med de tre riktningarna verkligen
har möjlighet att ge tillfredsställande resultat. Något helt annat är
teknisk valsamverkan. På den
punkten finns det ju från tidigare
perioder goda erfarenheter, och det
var inte någon allmän ovilja mot
samarbete utan helt enkelt omläggningen av valsättet som gjorde slut
på den borgerliga valsamverkan. I
de ganska många valkretsar där
teknisk valsamverkan även i nuvarande läge skulle skapa ökade möjligheter till representation för den
demokratiska oppositionen borde
man därför utan större svårighet
kunna enas om att begagna de möjligheter härtill, som även det nuvarande valsystemet erbjuder. De
svårigheter särskilt i fråga om propagandans uppläggning och kandidatnominering, som skulle uppträda i ett sådant sammanhang,
borde lätt kunna övervinnas med
en smula god vilja.
Exempel från våra nordiska
grannländer styrker det resonemang som här har förts. Menings- ..
skiljaktigheterna mellan venstre
och konservative folkeparti i Danmark eller mellan venstre, höire,
senterpartiet och kristelig folkeparti i Norge har sannerligen inte
varit mindre än mellan motsvarande partier i vårt land. Detta oaktat
lyckades de båda danska partierna
icke blott samverka i regeringsställning utan även vidmakthålla
sitt samarbete utan större friktion
sedan socialdemokraterna återkommit till makten. Och i Norge visade
det sig under höstens regeringskris att man både kunde samverka
mot socialdemokraterna och utan
större svårighet utforma ett gemensamt regeringsprogram samt fördela ministerposter sig emellan.
Ingenting tyder på att det skulle
vara besvärligare hos oss.
Däremot måste man kanske se
den sanningen i ögonen, att det politiska samarbetet blir väsentligt
lättare i det ögonblick då regeringsskifte framstår som en praktisk
möjlighet. Att det är så besvärligt
hos oss just nu beror kanske just
på att den frågeställningen inte på
länge har varit riktigt aktuell. Det
skulle emellertid innebära en obefogad defaitism att räkna med att
det nuvarande tillståndet kommer
att bli bestående för obestämd
framtid.
Det är möjligt att vi före 1964
års val inte kommer nämnvärt
längre i fråga om samverkan mel- 417
lan de borgerliga partierna än vad
man gjorde i slutet av 1950-talet.
Det vore beklagligt om så skulle
vara förhållandet, men man bör
kanske inte ställa förhoppningarna alltför högt just nu. Så mycket
är emellertid klart, att en valmotgång för socialdemokratien vid de
kommande andrakammarvalen i
hög grad skulle öka möjligheterna
till enighet om ett samlat alternativ. Högerpartiet har gång efter
annan deklarerat sin vilja att visa
generositet och ta hänsyn till andras meningar och intressen, i den
mån ett fast, konsekvent, öppet
redovisat samarbete därigenom kan
främjas. Detta är ingen tillfällig,
taktiskt betingad ståndpunkt. Det
ger tvärtom uttryck för en bestå-
ende strävan, som kommer att fullföljas oberoende av tillfälliga bakslag för samarbetsförhoppningarna. För högerpartiet är tron på
samverkan mot socialistisk maktkoncentration, för ett fritt samhällsskick av den typ som vi brukar beteckna med ordet ägardemokrati, en grundläggande uppfattning, som påverkar handlandet på
en rad olika politiska områden. Vi
skulle uppfatta en framgång vid
1964 års val som uttryck för att
dessa våra strävanden har stöd hos
väljarna och därigenom stimuleras
att än mera öka våra ansträngningar att förverkliga dem.
Gunnar Heckscher

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner