Print Friendly

Samarbetet i Storstockholm

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

216
SAMARBETET I STORSTOCKHOLM
Av riksdagsman BENGT H. BENGTSON
Enhetskommunen är byråkraternas och teknokraternas
önskedröm, men samarbetet
mellan stad och län kommer
troligen att söka sig andra
former, skriver i denna artikel
riksdagsmannen, civilekonom
Bengt H. Bengtson, Solna.
Författaren, som är aktivt
engagerad i samarbetsproblematiken bl. a. genom sin verksamhet inom Stockholms läns
högerförbund, anknyter i denna artikel till de debattinlägg
om Storstockholms framtid,
som tidigare publicerats i
Sv. T. av sekreterare Sten E.
Kjellgren (nr. 5-6 1964),
direktör Igor Holmstedt (nr.
7 1964) och direktör Sven
Johansson (nr 1 1965).
Debatten om Storstockholms admi·
nistrativa problem rullar vidare.
Det är ett skickligt grepp av dem
som har det politiska ansvaret för
bostadsplanering och bostadsbyggande att ha lyckats vända uppmärksamheten från sina misslyckanden till dessa intressanta frågeställningar, där något ansvar rimligen ännu ej kan utkrävas. Samordningsfrågan är nämligen så pass
oklar och outredd att berörda instanser saknar möjlighet att ta en
saklig ståndpunkt. I stället drivs
från olika håll nog så engagerade
uppfattningar, där syftena kan
anas men de innersta avsikterna an
så länge är väl fördolda.
Begreppet Storstockholm
I en tidigare artikel har direktör
Igor Holmstedt redogjort för det
samarbete som äger rum dels mellan kommunerna i Stockholms län
inbördes och dels mellan dessa och
Stockholms stad. Det mest intima
samarbetet sker inom det inre förortsområdet som består av 18 tättbebyggda kommuner. Med i Stockholms Förorters samarbetsnämnd
är ytterligare åtta kommuner som
bildar det yttre förortsområdet. Det
ekonomiskt geografiska begreppet
Storstockholm, som användes av
Stockholms stads statistiska kontor består sedan några årtionden
av 28 kommuner. En fjärde indelning vill en aktionsgrupp inom
socialdemokratiska partiet ha när
man anser att härtill bör läggas
ytterligare sex namngivna kommuner.
Arbetsmarknadsstyrelsen har indelat landet i regioner. Dess A-region omfattar utom Stockholms
stad 33 kommuner inom Stockholms län jämte en viss del av
Skepptuna kommun. Därtill kommer Upplands-Bro kommun i Uppsala län, som håller på att få en
allt fastare anknytning till Stockholmsregionen. En annan indelning
av ungefär samma omfattning
praktiseras av den gemensamma
intagningsnämnden för gymnasierna som samlar elever i 35 kommuner. I den helt nyligen godtagna
uppgörelsen om den kollektiva trafiken i Storstockholm räknas det
med 33 kommuner inom Stockholms län jämte Stockholms stad
och Upplands-Bro.
Ett än större grepp togs emellertid redan då stockholmstraktens
regionplaneförbund bildades. Detta
består nu av 44 kommuner inom
länet jämte Stockholm och Upplands-Bro kommuner. Regionplaneringen lägger grunden för allt samhällsarbete och det kan tyckas naturligt att kommuner som företar
denna stora samplanering också
får fullfölja denna i samarbete. Vår
nuvarande regionsplan, som kanske inte fått den betydelse i den
offentliga debatten som den borde
ha, håller nu på att revideras. När
den om ett eller annat år blir färdig ska den ge en vision om hur
regionen ska te sig fram till år
2.000. Det är att hoppas att den
217
också skall ge en fastare grund att
stå på när samarbetsfrågorna debatteras.
I samband med att regionplaneringen läggs över på det kommunalförbund som i höst skall bildas
för att handha trafikfrågorna är
det sannolikt att den kommer att
omfatta alla kommuner i Stockholms län. Arbetet kan då bedrivas
helt parallellt eftersom kommunalförbundet kommer att få till uppgift att bevaka trafikfrågorna i lä-
net i dess helhet.
Men Stockholms läns storlek och
status är ju inte en gång för alla
givet. Den sittande länsindelningsutredningen kan inte undgå att ta
hänsyn till vad som skallläggas till
eller dras ifrån, för att länet skall
bli en integrerande del av Storstockholm. ”Det är vanskligt att
spå särskilt om framtiden”, har en
stor tänkare sagt. Att UpplandsBro kommun kommer att läggas
till Stockholms län torde det väl
inte råda någon tvekan om nu
längre. Lika klart är det att vissa
kommuner eller delar av kommuner, som ligger inom Uppsalas influensområde skall tillföras Uppsala län i utbyte. I länets södra del
torde det bli något kinkigare att ta
ställning. Det finns områden söder
om Södertälje som är beroende av
staden, men som därför måhända
inte önskar vara eller bli en del av
Storstockholm.
I stora drag kan man således förutsätta att Stockholms län blir intakt som partner i ett samarbete

218
med Stockholms stad, oavsett vilka
former detta kommer att få. Det
kan därför finnas anledning att kritiskt granska länet ur storstadsbons synvinkel. Man finner då att
länet sönderfaller i två delar av
olika karaktär. Den ena delen är
det egentliga förortsområdet med
angränsande områden, som ger ett
tillräckligt expansionsutrymme åt
alla håll. I norr begränsas det av
Uppsalaregionen, som kan bedömas
förbli ett självständigt kraftfält. I
väster har regionen naturliga gränser i Mälaren och i söder blir det
Södertäljeområdet som blir Storstockholms utpost. Men här gäller
det att nu dra sådana gränser att
de kan bli hållfasta under överskådlig tid, och man måste utgå
från att länsindelningsutredningen
här har en viktig uppgift.
Den andra delen av länet kommer, fortfarande sett med storstadsbons ögon, att i första hand
bli ett rekreations- och fritidsområde. Detta gäller Stockholms skärgård, som inte kan eller får splittras. Att dra en administrativ gräns
mellan dessa båda delar vore högst
olyckligt av många skäl. Det skulle
te sig underligt för många storstadsbor om man, när ett intimt
och fruktbärande samarbete skall
etableras, lämnar skärgården utanför, endast på grund av att det för
dagen inte kan erbjuda så mycket
plats för bostäder och arbetsplatser
som förorterna.
Länsstyrelsen i Stockholms län
har sedan ett flertal år ett utredningsuppdrag att förbättra förhållandena i skärgården. På grund av
brist på resurser har inte resultatet
blivit vad länsstyrelsen hoppats
på. Men det är hög tid för storstadskommunerna, där människorna betalar skatt, att besinna sitt ansvar
för den skärgård, där deras skattebetalare söker vila och rekreation
under stor del av året. Detta kan
inte ske genom punktvisa åtgärder
som ofta föga harmonierar med de
trakter som blir föremål för storstadskommunernas intresse, utan
genom ett vidgat samarbete, där
alla kan bidraga med vad man
är skyldig skärgårdskommunerna.
Helt nyligen har länsstyrelsen redovisat sina planer för hur 75.000
bostäder av fritidskaraktär kommer att byggas i en nära framtid,
och då kommer det att ställas stora
krav på kommunal service. Framför allt om dessa i stor utsträckning skall kunna medge permanent
bosättning, vilket torde vara ett
intresse både för dem som önskar
bygga och bo, och för dem som har
det politiska ansvaret för bostadsbyggandet.
Låt oss alltså slå vakt om skärgården vid fullföljandet av samarbetssträvandena inom Storstockholm.
Är en enhetskommun önskvärd?
I debatten har det ofta skymtat, att
det skulle vara mest ändamålsenligt att göra en enda kommun, en
enhetskommun av hela Storstockholm. I en intressant artikel i Sv. T.
(1/65) har direktör Sven Johansson avslöjat, att han har sådana
önskemål. Samtidigt betonar han
att man måste skynda långsamt
och att han därvid finner det lämpligt att börja samarbetet i andra
former.
I det föregående har det visats,
att Stockholms län har naturliga
gränser med de modifieringar, som
en smärre gränsjustering kan medföra. Skulle man gå in för en enhetskommun, måste denna emellertid göras något så när enhetlig. Det
blir då rimligt, att denna kommun
endast kommer att omfatta det
egentliga förortsområdet. Men då
står man återigen inför det gränsdragningsproblem, som varit den
evige följeslagaren till Stockholms
utveckling. Det är gränsdragningen, som skapat dagens svårigheter
och det är detta problem som måste
lösas. Genom att bilda en enhetskommun efter det tänkta mönstret
skulle nya bekymmer skapas för
de kommuner, som ställdes utanför och som inte har någon naturlig anknytning till angränsande län.
Emellertid menar man kanske,
att en enhetskommun inte behöver
vara enhetlig. Bildar man en enda
kommun av Stockholms stad och
län, skulle denna få en nord/sydlig
sträckning på över tjugo mil och
en befolkning på bortåt 1,5 miljoner invånare (1975), d. v. s. nära
en femtedel av landets befolkning.
Även om man kunde ha stadsdelsråd i Södertälje, Nynäshamn och
Norrtälje, som förespråkarna för
219
enhetskommunen framhåller, förefaller det inte särskilt troligt, att
man därmed skulle lösa de administrativa problemen i Storstockholm.
Det framhålles ofta att den enskilde medborgaren känner sig som
stockholmare och inte har någon
känsla för de olika kommunernas
särart. I samma andedrag kan det
göras gällande att det huvudsakligen är de kommunalt engagerade
förtroendemännen som slår vakt
om sina uppdrag, när man inte ställer sig positiv till enhetskommunen.
Även parallellen med slopandet av
första kammaren kan dragas.
Att så många är överens om att
slopa första kammaren torde väl
i första hand sammanhänga med
att denna har exakt samma uppgifter och arbetsområden som andra kammaren och man menar, att
det då måste vara rationellt att ha
en enda kammare. Det är därför
ganska svårförståeligt, hur man
kan tillåta sig en jämförelse mellan riksdagens sammansättning och
Storstockholms samarbetsproblem.
Varje bygd och varje trakt har sin
historia och sin tradition och utan
att komma i kontakt härmed torde
möjligheterna att trivas på en ny
bostadsort avsevärt försämras. Det
behöver heller inte vara något fel
att de olika kommunerna vidmakthåller och vidareutvecklar sin särart. Både Sigtuna och Järfälla,
Lidingö och Boo hjälper till att öka
valfriheten i Storstockholm. Att sedan läget på bostadsmarknaden är
220
sådant det är, är beklagligt, men
det torde inte förbättras nämnvärt
av organisatoriska eller administrativa förändringar. Här är det en ny
och effektivare syn på bostadspolitiken som är nödvändig.
Det är inte endast på politiskt
håll som tanken på en enhetskommun har vunnit terräng. Även på
håll där man ser kommunen enbart som en motpart har man stor
förståelse för att kunna få och
lämna snabba besked. Man vill att
kommunen skall ha en effektiv beslutsmekanism.
Hur besluten kommer till och
vilken förankring de har hos medborgarna fäster man då mindre avOM Kina
seende vid. Enhetskommunen är
byråkraternas och teknokraternas
önskedröm, men samarbetet mellan stad och län kommer troligen
att söka sig andra former.
Att beredvilligheten är stor inom
Stockholms län har man visat, då
man biträdde trafiköverenskommelsen trots stora uppoffringar.
Till hösten kommer det aviserade
kommunalförbundet mellan Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms läns landsting att bildas. Där
väntar stora arbetsuppgifter och
samarbetsviljan kommer att sättas
på prov. Till dessa problem finns
det anledning att återkomma.
Men innan revolutionen kom, fanns det dock mycket gammalt av
bestående värde. För att bli mandarin fordrades lärda examina,
vilken skurk som helst kunde ej svinga sig upp till ett högt ämbete.
Nu åter, sedan någon utländsk rådgivare i den heliga demokratiens
namn kokat ihop en konstitution åt Kina, ”lavet” efter Förenta
Staternas, ha även dessa skrankor fallit. Nu kunna de största och
de smartaste ”streber” i detta land bli dess generaler och höga
ämbetsmän; de bli det också, och deras regering blir därefter. Ett
synes mig säkert: skall Kina kunna resa sig ur sitt nuvarande förfall, icke kommer det att ske i den nuvarande republikens tecken.
F. Hansen i Svensk Tidskrift 1924

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner