Sagan om översättningen

Att översätta är också att författa, skriver Magnus Törne i en replik till Johan Carlssons kritik av Åke Ohlmarks tolkienöversättning.

Johan Carlsson skrev i Svensk tidskrift 9/5 en replik på den vid det laget halvårsgamla resonemanget om översättningar till svenska på Tolkiens böcker av Fredrik Haage. Frågan cirklar runt vilken översättning av Sagan om ringen som är bäst; Åke Ohlmarks från 60-talet, eller Erik Anderssons från 2004. Är huvudkaraktären Frodo en ”Hob” eller kanske en ”Hobbit”?

För i mångt och mycket rör sig översättningskonflikten kring detta. Faktiskt inte olikt kampen mellan det onda och det goda i Tolkiens värld som tog sig uttryck i en konflikt om en oansenlig liten ring.

Precis som i verkligheten mobiliserar Mordor sina härar för att nedkämpa det befintliga och rådande, det imperfekta. För däri, i själva världen (i detta fall i Ohlmarks språk) finns det felaktigheter, rent slarv och märkliga omtolkningar av skaparens (Tolkiens) intentioner. Det här är inte perfekt. Det här kan jag, som förvisso bara är en simpel orch, faktiskt förbättra.

Att översätta är också att författa

Betrakta följande text, onekligen är Ohlmarks översättning både fylligare och mer utbroderad än Anderssons – och därtill mer avvikande från originalet:

This book is largely concerned with Hobbits, and from its pages a reader may discover much of their character and a little of their history.
(Tolkien, s. 1)

Den här boken handlar till stor del om hobbitar, och i den får man reda på åtskilligt om deras egenart och litet om deras historia.
(Anderssons översättning, s. 13)

Denna bok handlar till stor del om folket hober. Det är av vikt, att läsaren redan i denna prolog kan göra sig en någorlunda klar bild av dessas egenart och även få åtminstone en översiktlig uppfattning av deras historia.
(Ohlmarks översättning, s. 19)

Eller, är den verkligen det? Är möjligen inte Anderssons text plattare till och med än Tolkiens, som är en saklig och ganska platt text till att börja med? Begrunda till exempel ”and from its pages a reader may discover” översätt till det enklare ”och i den får man reda på”. ”from its pages” blir till ”i den”. Detta att jämföra med Ohlmarks ”Det är av vikt, att läsaren redan i denna prolog kan göra sig åtminstone en någorlunda klar bild av”.

Ohlmarks sade sig själv lägga vikt vid att hans översättning förmedlade historien så bra som möjligt utifrån den engelska texten. ”Hobbiton”, blev ”Hobsala” – sannolikt för att Hobsala låter lite som Uppsala, med alla de kopplingar det namnet skänker en svensk, men kanske även kopplingen till ”hobernas sal”. Anderssons ”Hobbinge” låter mer som en håla. Plattare och fjuttigare än ”Hobbiton”. Det här går igen genom hela boken. Ja, Ohlmarks skriver mer utbroderat och mustigt. Men Andersson skriver precis tvärtom, inte tillräckligt mustigt. Är det bättre?

Den som vill läsa Tolkiens texter så som Tolkien avsåg att de skulle läsas, bör inte de då läsa hans texter på det språk som han använde? Blir det inte ofelbart så att en text som må vara så direktöversatt som det bara går att göra en text oundvikligen kommer att avvika från originalet. Helt enkelt för att två språk definitionsmässigt utvecklats i olika riktningar och därför skänker olika associationer när det kommer till bildsättning och miljöbeskrivning?

Kanske ligger det något i lärda muslimers tankar om att Koranen bör läsas på arabiska? För att förstå Guds ord, måste du nog förstå profetens samtid, miljö och betingelser.

Min älskade sanning

Att sträva efter det genuina, det utopiskt sanna, är något vi människor sätter ära i att göra. Men är den strävan alltid positiv? Den ringaktning av det befintliga leder oss också fel ibland. Att pilla, med det godaste av intentioner, kan ibland leda oss käpprätt åt helvete. Måste vi inte ibland acceptera att de begränsningar som sätts av verkligheten, som vi inte alltid är medvetna om själva, leder oss till att acceptera, att tvingas kompromissa, med vår önskan om ”bara lite till”?

För att nå det ouppnåeliga kanske det också krävs att du är det ouppnåeliga. Endast Gud kan förstå Guds avsikt, allt annat är bara en förvriden illusion av sanningen, av verkligheten. Detta betyder såklart inte att vi inte bör sträva efter att uppnå det sanna, det verkliga. Tvärtom, för som Thomas Torilds devis på universitetshuset i Uppsala (Uppinge?) lyder:
”Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större”

Att försöka förbättra är inte fel, men bör man inte också vara medveten att det inte är självklart att man faktiskt gör saken bättre. Ohlmarks översättning må inte ha följt Tolkiens text lika slaviskt, men jag har hört få som sagt att de tycker att Anderssons översättning faktiskt ledde till en bättre och mer läsvärd bok. Lite ödmjukhet inför den egna begränsningen vore dock på sin plats.

Så slutligen rekommenderar jag alla som är intresserade av att fördjupa sig mer i sagan om Tolkiens översättning att läsa Charlotte Strömboms text ”God åkermark eller fet och fruktbar mylla? – Om Erik Anderssons och Åke Ohlmarks översättningar av J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings”.

Magnus Törne är politisk sekreterare vid Moderaternas riksdagskansli men skriver här som privatperson.