Säg inte frihet, säg tvång

Politiker ser sig som frihetsskapare när de egentligen vill förbjuda saker. En intellektuellt hederlig politik måste dock erkänna motsättningen mellan moral och frihet, menar Hugo Fiévet.

Politiker vill på ett eller annat sätt kontrollera människor. Hade de inte kunnat detta hade politik inte funnits. I ett demokratiskt samhälle måste samtidigt politikerna motivera för väljarna varför de pålägger medborgarna nya restriktioner. I människors privatliv finns egentligen bara två möjliga argument från politikens sida för ett förbud. Förbuden stoppar något moraliskt förkastligt eller förbuden ökar den enskildes frihet. En olycklig tendens i den politiska samtidsdebatten är att sträcka den senare metoden till bristningsgränsen.

Filosofen Esaiah Berlin visade i sitt verk Fyra essäer om frihet på hur besynnerlig diskussionen blir när politiker ser sig som frihetsskapare. Att förbjuda vissa basalt förkastliga saker som mord, våldtäkt och stöld kan göras i både frihetens och moralens namn. De är både omoraliska och leder till ofrihet. Sedan börjar dock frihet och moral gå skilda vägar. I moralens namn kan nästan allt förbjudas, i frihetens nästan inget. När politiker motiverar alltmer med att det ger förutsättningarna för frihet är man farligt ute. Snart finns ingen given ram för vad man kan förbjuda för att ge människor ”verklig frihet”. Dessutom är det djupt intellektuellt ohederligt.

Att man som politiker hellre talar om frihetsskapande än moral är förståeligt. Det är inbyggt i den politiska processen. Det är mycket roligare att vara frihetens givare. Den ene vill ju erbjuda massor av fina möjligheter till människor. Den andre tar sikte på den tråkiga frågan vad som rimligen kan förbjudas. Här speglas också den relativistiska tonen i samtidsdebatten. Att tala om moral låter gammaldags och mossigt medan frihet låter modernt och framåtsyftande.

En intellektuellt hederlig politik måste dock kunna balansera dessa två ting. Man får förbjuda, det är inte förbjudet, men man ska vara ärlig med det. De partier som bjuder flest exempel på detta är Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet. Äras den som äras bör, från Vänsterpartiet lyser detta nästan helt med sin frånvaro.

Socialdemokraterna är de som tagit detta längst. SSU slår i sitt principprogram fast att man är ”en frihetsrörelse. Alla ska vara fria att forma sina liv och förverkliga sina drömmar”. Vänsterpartiet ser motsättningen mellan jämlikhet och frihet, Socialdemokraterna gör det inte. När man driver på för begränsat skolval, begränsad arbetskraftsinvandring och kvotering verkar man inte se motsättningen. Du kan inte vara samtidigt helt fri och helt jämlik med de andra. Man måste välja.

Miljöpartiet driver hårt på för en lag som gör kvotering av bolagsstyrelser obligatorisk. Detta skulle inte öka kvoteringen enligt förespråkarna. Idag kvoteras män nämligen in i bolagsstyrelser. Strukturerna i bolagsvärlden gör nämligen att kvinnor stängs ute och män tas in. Att införa obligatorisk kvotering skulle alltså förskjuta oddsen mot medelpunkt och inte tvärtom. Så har en kraftig begränsning av företagens valmöjlighet blivit en frihetsreform.

De politiker som försöker sälja in en tvångsdelning av föräldraförsäkringen tar sikte på språket. Förbud att överlåta är inte ett förbud heter det. Det är en individualisering. Det är en reform som ökar individens makt och frigör den enskilde från låsning under kollektivet. Att föräldraförsäkringen redan är individualiserad verkar inte heller spela någon roll. Bidraget delas idag ut separat men är möjligt att överlåta inom familjen. Vips har låsta bidrag inte blivit en frihetsinskränkning utan en ökning av frihet. I jämställdhetens namn kan denna reform motiveras men aldrig i frihetens.

När politiken har förpassat alla andra principer än friheten till tankens sopptipp blir vokabulären begränsad. När man inte längre tillåter sig säga att vissa handlingar är fel, eller att vissa principer är viktigare än frihet ibland, måste man snart gå ner i retoriskt spagat. När man politiskt inte har etikkortet kvar, återstår bara att påstå att ens tvång inte minskar människors frihet, utan ökar den. Detta är förståeligt om än tragiskt. För hur kul är det egentligen att stå där, avklädd, och visa hur ofrihetlig man egentligen är?

Hugo Fiévet är 2:e vice ordförande i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.