Print Friendly

Sådan är statsindividualismen

Av Elise Claeson | 15 januari 2010

Debatten om den borgerliga jämställdhetspolitiken fortsätter. Denna vecka med ett inlägg från debattören Elise Claeson.

Elise_claesonM – som i Mamma, log den unga kvinliga forskarstudenten med en tremånadersbaby i sele på magen. Hon, hennes dotter och jag verkade vara de enda kvinnorna i Moderaternas högkvarter denna marslördag. Fria Moderata Studentförbundet hade jämställdhetsseminarium.

Men var var brudarna?

”Det är på tiden att ledningen insett att M inte kan stå för Man”, skrev Expressens ledarsida på Internationella kvinnodagen 2009. De gladde sig över att M nu ska ta itu med kvinnounderskottet i partiet. Hälften av de valbara moderaterna ska vara kvinnor 2010.

M har problem med att de lockar så få kvinnliga väljare. Unga kvinnor lyser särskilt med sin frånvaro. Inte ens ett jämställdhetsseminarium i partihögkvarteret tycks locka dem.

Unga kvinnor röstar vänster. Cirka 70 procent av kvinnorna i åldrarna 18-29 röstar på S, V och MP; var femte röstar på MP.

Det finns anledning för M och Alliansen att göra något här, men vad? Hur lockar man kvinnor till borgerligheten? Genom att prata mer om jämställdhet än vänstern gör, tro?

Sverige ska ”vara världens mest jämställda land”, slår partisekreterare Schlingmann (M) fast i bästa Gudrun Schyman-anda i ett avstamp inför valet 2010 (Aftonbladet 7/1).

Han tycks inte ha uppfattat att Schymans parti, Fi, bara fick promille av rösterna 2006. Schlingmann ångar på i bästa Fi-stil: Jämställdhetsarbetet ”måste börja redan när ettåringarna börjar på förskolan och sträcka sig ända till sammansättningen i ledningsgrupper och bolagsstyrelser. /-/ Vår största tillväxtpotential ligger i att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden”.

Det enda som skiljer Schlingmanns jämställdhet från Schymans är att Schlingmann inte nämner ordet genus en enda gång. Genussamhället blev en pinsamhet och saknar folkligt stöd. Därför föreslås nu att genusmärkta universitet avskaffas.

Höger och vänster verkar ha samma syn på jämställdheten, förutom det där med genus.

Finns det någon borgerlig högerjämställdhet, som är bättre än vänsterns? En liberal jämställdhet, kanske?

Under rubriken ”Låt jämställdheten bli borgerlig valfråga”, kampanjar riksdagsledamöterna Mats Johansson (M) och Hillevi Engström (M) för ”en bred liberal utgångspunkt” som Alliansen ska samlas kring: ”frigörelse för individen, könstillhörigheten ska inte avgöra livsvalen” (SvD 8/8).

I den liberala utopin är vi alla individer, inte män och kvinnor. Då blir allt så enkelt: blir vi bara befriade från vårt kön uppnår vi jämställdhetens och frihetens individ-nirvana.

I Sverige har vi länge trott att politiken kan styra över naturen. Det tror inte bara Alva Myrdal-socialister utan tydligen också liberaler. Det går att skapa en ny könsneutral ”fri” människa om vi anstränger oss tillräckligt.

Vi är många som inte håller med.

Biologin styr jämställdheten, svarar riksdagskandidaten Magnus Nilsson (M) och konstaterar i ett modigt inlägg att det finns biologiska förklaringar till mäns och kvinnors olika livsval och att politiken inte alltid kan styra över vårt evolutionära arv. Då måste man ta till metoder som kanske inte är acceptabla inom M, varnar han.

Magnus Nilsson har goda chanser att kryssas in i riksdagen. En politiker med respekt för människonaturen har förmodligen folket med sig. Svenskt bondförnuft säger oss att det faktiskt finns könsskillnader och att de inte är vårt största politiska problem.

Kanske finns här en början till en borgerlig jämställdhet? Som kanske inte är liberal, utan bara – mänsklig?

Finns det en liberal jämställdhetspolitik? undrade faktiskt M-riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson för ett år sedan – utan få något bra svar.

Hon konstaterade att jämställdhetsdebatten länge dominerats av vänstern –”inte i kraft av egen överlägsenhet utan mera som en följd av borgerlighetens tystnad. Resultatet har blivit därefter – statlig styrning, kontroll och likriktning av våra liv”.

Så sant.

Men saknas det verkligen en liberal jämställdhetspolitik i Sverige (se ovan)? Är det inte just det vi har i Sverige – alldeles för mycket liberalism i jämställdhetspolitiken? Ja, har vi inte alldeles för mycket jämställdhetspolitik överhuvudtaget?

Pålsson klagar över att jämställdhet kommit att betyda likhet. Och det är vänsterns fel.

Jag undrar om hon har hört sina liberala riksdagskolleger prata jämställdhet. Skillnaden mellan Birgitta Ohlsson/Per Schlingmann och Gudrun Schyman/Mona Sahlin är hårfin. Det är mera grad- än artsskillnader mellan utspelen från kvinnoförbunden. Både höger och vänster tycker lika – det finns inga könsskillnader i grunden; olika utfall är orättvist och ska åtgärdas. Därför ska det helst köras varannan damernas. Jämställdheten har förvandlats till ren och skär matematik och – kvotering. Men eftersom ordet kvotering fått en negativ klang (luktar socialistiskt tvång) föredrar både vänstern och liberaler att kalla kvotering för ”individualisering”.

I debatten om delad föräldraförsäkring är kvoteringsanhängarnas främsta argument liberalismens favoritord: individen.

Hur blev det så?

Statsindividualismen är den svenska jämställdhetens ideologi, sa jag vid jämställdhetsseminariet. Det är den svenska modellens innersta väsen och det är en syntes mellan socialistiska och liberala värden: statens och indvidens ömsesidiga beroende av varandra. Däremellan ska inget finnas som kan skilja dem åt. Det ska vara raka rör mellan individen och välfärdsstaten, mellan bidragstagare och bidragsgivare. Varken kvinnor eller män ska vara beroende av varandra i omoderna konstruktioner som familjen. Då hotas den fria jämställda statsindividen. Bara staten kan garantera individernas frihet och jämställdhet.

Därför pratar socialister numera om individualism och jämställdhet och nästan inte alls om klass.

Därför har vi så många singlar i Sverige. Det är därför vi har så svaga, överbeskattade familjer (vi beskattas som individer, inte som familjer). Det är därför Gudrun Schyman kunde utropa ”död åt familjen” och räkna med stöd inte bara av socialister utan också ett tyst stöd från liberaler. Familjen är ett gammalt mossigt kollektiv som man inte valt frivilligt – därför kan också en rättroende liberal önska död åt den – i det tysta.

Nu invänder naturligtvis många liberaler och säger att jag pratar om socialliberaler. Klassiska liberaler eller libertarianer är inte såna. De är en bättre sorts liberaler som visst kan tänka sig att människor kan leva i grupp – men bara om det är frivilligt. Individens frihet går också före allt annat i det klassiskt liberala tänkemönstret. Och då är vi där igen. Eftersom vi inte kan välja våra föräldrar, barn och släktingar blir denna grupp av människor ett hinder för individens fria val. Och den åtråvärda liberala jämställdheten bygger ju på att vi ska kunna välja…

Eftersom höga individuella skatter gör barnfamiljerna beroende av föräldrapenningen, kan staten bestämma att bara de familjer som lever på ett visst sätt, får maximal utdelning. Pappamånader, jämställdhetsbonus och ”individualisering” av föräldraledigheten är exempel på hur staten vill härska genom könssöndring. Alla dessa jämställdhetsåtgärder, där staten ska ”befria” individen från biologin och kulturella normer, stöds inte bara av socialister, utan kanske mest av liberaler.

Genom att individualisera samhället tror liberaler att människan blir stark, fri och jämställd. Det är fel. Vi behöver inte mer liberal jämställdhet. Den förstärkar bara ett vänster-mitten-samhälle där staten alltid vinner.

Jämställdheten har blivit vår tids socialism, den enda godtagbara ursäkten för politiker att detaljstyra våra liv.

Individualisering i ett högskattesamhälle ger en illusion av frihet och jämställdhet – särskilt för kvinnor.

På papperet är vi världsledande i jämställdhet och individualism; svenska kvinnor jobbar mest i världen och vi kan ägna oss åt att utveckla oss själva, vi behöver ju inte ta hand om våra barn och våra gamla föräldrar – det fixar staten så gärna (därav de höga skatterna).

Men i verkligheten är vi likriktade, svaga ögontjänare, som är helt beroende av staten: om Försäkringskassans utbetalningar försenas, minskas eller uteblir (för att vi inte uppfört oss rätt), kraschar svenska familjers ekonomi.

Därför röstar svenska kvinnor vänster, trots att de flesta lever ett borgerligt liv. Det är inte vänsterns jämställdhet som lockar; den skiljer sig ju inte nämnvärt från Alliansens.

Nej, det handlar om att kunna betala hyran och köpa mat och kläder till barnen.

I brist på ett tydligt borgerligt högeralternativ, accepterar kvinnor intuitivt att det är staten som bestämmer över deras liv via föräldraförsäkringen och maxtaxan – i jämställdhetens namn.

Sådan är statsindividualismen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner