Print Friendly

Saar och Ruhr

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SAAR OCH RUHR
FRANKRIKE INFÖR DET TYSKA ]:>RO:BLEMET
1945-1949
Av professor NILS AHNLUND
VID andra världskrigets slut befann sig Frankrike i ett egenartat
politiskt läge: fritt från yttre fiender men utan någon författnings
kompass och fyllt av med möda återhållen inre oro. De tre världsmakterna, Förenta Staterna, Storbritannien och Sovjetunionen,
hade i oktober 1944, ett par månader efter befrielsen alltså, erkänt
general de Gaulles nationalkommitte som fransk regering de facto.
Från och med nästa årsskifte tillhörde landet även formellt Förenta Nationerna och kunde enligt överenskommelse påräkna en av
de permanenta platserna i säkerhetsrådet till tecken på sin trots
allt orubbade stormaktsställning. Ungefär samtidigt tillkom en
för tjugu år avsedd fransk-rysk allians, som på samma gång ville
fortsätta Tredje republikens diplomatiska traditioner och vara ett
föreningsband med motståndsrörelsens mäktiga kommunistiska
element. Detta hindrade icke, att det alldeles särskilt var från
rysk sida som betänksamheten mötte, när frågan inställde sig om
Frankrikes medverkan vid förvaltningen av det som alla väntade
sig snart slagna Tyskland. Vid stormaktschefernas konferens i
J alta på Krim strax efteråt (febr. 1945), där Frankrike till de
Gaulles stora missnöje ej var representerat, visade sig Stalin minst
sagt kallsinnig i detta hänseende, och även Roosevelt, som in i det
sista fruktat revolution i Paris, hade egentligen ringa lust att
bevilja fransmännen en egen tysk ockupationszon jämte säte i
det beramade allierade kontrollrådet. Churchill och Eden »kämpade som tigrar för Frankrike», antecknar den närvarande Harry
Hopkins, presidentens rådgivare i utrikespolitiken. Först vanns
Roosevelt och med dennes tillhjälp sedan Stalin, vilken dock
ställde som villkor, att den nya franska zonen skulle tillskapas
på bekostnad uteslutande av amerikanarnas och britternas områden i Tyskland. Från kontrollrådet ville Stalin i det längsta
hälla de Gaulles män borta, men Churchill menade, att de på så
sätt skulle vara lättare att hantera, och utgången blev på denna
407
.’
‘ ”.:
Nils Ahnlund
ej betydelselösa punkt en seger för honom. Stalin å sin sida had(
ju sannerligen fullt skäl att vara tillfredsställd med allt vad hall
vunnit i Jalta.
Hur den franska ockupationszonen senare utformades, vilket
icke skedde utan slitningar, kan här lämnas åsido. Den kom att
bestå av tre nordliga och två sydliga områden längs belgiska och
franska östgränsen, sammanbundna med varandra genom en
smal landsträcka väster om Karlsruhe, så att zonen i sin helhet
fick likhet med ett timglas, när den skådas på kartan. Den övre
delen utgjordes av södra Rhenprovinsen, Rhen-Hessen och RhenPfalz samt Saarområdet; nedre delen av södra Baden och södra
Wiirttemberg. Genom en administrativ nyindelning 1946, varvid
Saarområdet helt avskildes, ha områdena i norr kring Rhen och
Mosel sammanslagits till ett »Land» men Siid-Baden och SiidWiirttemberg (Wiirttemberg-Hohenzollern) bevarats som liknande
förvaltningsenheter var för sig. Ur många synpunkter en godtycklig skapelse, har den franska zonen genom sitt näringsliv fördelen att komma självförsörjningens gräns närmare i avgjort
högre grad än både den brittiska och den amerikanska. I motsats
till dessa zoner visade den sig också i stånd att lämna ett visst
exportöverskott, ehuru ockupationsstyrkornas underhåll fotades
helt på landets egna tillgångar, vilket annars endast skedde i den
ryska zonen. Ekonomiskt viktigast var utan jämförelse Saarområdet med sina stora kolgruvor, tidigare preussisk statsegendom
till skillnad från de privatägda gruvfälten i Ruhr inom brittiska
zonen. Snart skulle det visa sig, att minnet av den femtonåriga
franska gruvförvaltningen i Saar efter Versaillesfreden ingalunda
förbleknat.
När representanter för de allierades högsta militära myndigheter den 5 juni 1945 övertogo all makt i det statsrättsligt sönderbrutna men folkrättsligt alltjämt existerande Tyskland, utfärdades proklamationen härom också med åberopande av den franska
provisoriska regeringens fullmakter. Däremot glömde man att
förvissa sig om Frankrikes bekräftande signatur under Potsdamavtalet av den 2 augusti s. å., som ju var menat att bli grundvalen
för Tysklands fyrfotade styrelse och förvaltning fram till fredsslutet. De västallierade vakade här över Frankrikes intressen i
enlighet med besluten i J alta, men de förbisågo denna viktiga sida
av saken. Den förutsatta enstämmigheten inom kontrollrådet
skulle nu ge det praktiskt taget obundna Frankrike tillfälle att
inlägga sitt veto mot beslut och åtgärder, vilka med större eller
408
~-_:_,_i.——-
Saar och Ruhr
mindre rätt kunde uppfattas som stridande mot dess befogade särintressen i Tyskland. Det var ett av konstruktionsfelen i det
olyckliga fördraget, väl icke det värsta men redan i och för sig
ägnat att bryta sönder systemet.
Potsdamavtalet byggde på Tysklands upprätthållna ekonomiska
enhet (»as a single economic unit») under hela ockupationen och
berörde ej dess politiska gränser annorledes än genom att acceptera den av Moskvas polska lydregering företagna gränsdragningen i öster tills vidare i avvaktan på fredsslutet, då denna fråga
skulle upptagas till ny omprövning, vartill kom godkännandet en
gång för alla av den sovjetryska utvidgningen i Ostpreussen kring
Königsberg. Enligt avtalet skulle snarast möjligt lokal självstyrelse upprättas i hela Tyskland, demokratiska politiska partier
uppmuntras och en förvaltningsapparat skapas under tysk medverkan. Det explosiva känslotrycket särskilt vid denna tid, då
ockupationens förnedring ständigt brände i sinnena, gör det blott
alltför naturligt, att större delen av den franska allmänheten hade
ytterst svårt att smälta tanken på någon Tysklands framtida enhet. De gamla franska kraven på »säkerhet» sällade sig till skadestånds- och vedergällningskraven, och den i Potsdam proklamerade decentraliseringen av det tyska näringslivet, låt vara alldeles
otillräcklig för fransk uppfattning, visade härvid i viss mån vägen.
Man önskade allmänt och rätt enträget en politisk omdaning av
Västtyskland, så att Saarområdet sammanslogs med Frankrike
och Rhenlandet och Ruhrdistriktet på ena eller andra sättet skildes från Tyskland. Helst ville de Gaulles regering återställa Rhengränsen, med garanti för befolkningen att få stanna kvar som
franska undersåtar. Ruhrindustrierna med sina gruvfält borde
internationaliseras och området ställas under allierad förvaltning
utan tysk medverkan; en viss kvot av kolet kunde tillförsäkras
Tyskland men huvudparten reserveras för andra ändamål. I övrigt
tänkte man sig det forna tyska rikets återuppståndelse som ett
mycket löst statsförbund med vittgående kompetenser åt delstaterna. Härvidlag har den franska folkopinionen knappast undergått någon förändring. Slutligen förordade de Gaulle omfattande
»gränsuträtningar» till Belgiens och Hollands förnån genom tilldelning av angränsande tyskt territorium som gottgörelse för
lidanden under kriget. Så skulle fridstöraren omsider oskadliggöras och nya invasioner förebyggas.
Detta franska program, som på hösten 1945 kunde överblickas,
tog sig icke uttryck i krav på en formlig gränsrevision utan litade i
409
Nils Almlund
stället till verkningarna av den politiska operationsfrihet gentemot
andra allierade, som var den logiska följden av att Potsdamavtalet
saknade Frankrikes underskrift. Tanken på Ruhrdistriktets internationalisering snarast möjligt tilldrog sig främst· uppmärksamheten. Detta är fullt förklarligt. De stora Ruhrkoncernerna hade
1945 tagits i beslag. Vad som skulle komma i stället, eventuellt på
socialiseringens väg, stod i vida fältet. De franska uppslagen
möttes av de nu så allmänna önskemålen att hindra uppkomsten
av ett nytt tyskt industriellt maktcentrum, till stöd för en tänkbar
framtida revanschpolitik, och framkallade synbart intresse på sina
håll i England, där man med växande iver diskuterade den europeiska återuppbyggnadens invecklade problem. Tydligt motstånd
mötte däremot från rysk sida. Motivet var juridiskt utan fråga
hållbart, i det att deklarationen från Potsdam ju ej kunde borttolkas. Politiskt var den ryska hållningen både konsekvent och
inkonsekvent. Den oanat våldsamma omvälvningen av de tyska
gränserna mot öster, som i grunden var Moskvas eget verk, översköljde det plötsligt amputerade landet med miljontals hemlösa
flyktingar och dömde det att hädanefter inom sitt vida trängre
område importera omkring 50 Ofo av sitt livsmedelsbehov mot hälften eller mindre före kriget, då utom de förlorade stora jordbruksområdena bortom Oder även den mäktiga schlesiska industrien
lämnat sina bidrag till folkhushållet. Där stod man nu. Att yttermera inskränka tyskarnas exportmöjligheter föreföll alltså uteslutet, oavsett Sovjetunionens utsikter att driva in sina väldiga
skadeståndskrav. Härtill kom den ryska obenägenheten att stärka
västmakternas positioner genom en anordning, som otvivelaktigt
komme att i främsta rummet bli till deras nytta; och därjämte
vissa sidoblickar på den tyska opinionen. Också i Frankrike såg
man sammanhanget med östgränsernas vanskliga problem, men
på ett annat och i all sin skrämda ensidighet karakteristiskt sätt.
Man räknade med ett ökat tyskt tryck västerut som oundviklig
konsekvens av dessa annexioner och folkomflyttningar i öster, men
ville fördenskull icke ha dem ogjorda; fastmera skulle det visa
sig, att den särskilt i Amerika vaknande betänksamheten mot att
föreviga en sådan tingens ordning icke kunde påräkna den franska
politikens stöd utan just här hade sin svaga punkt. Tryggheten för
framtiden sökte man i stället från fransk sida i en så långt gående
försvagning av den tyska riksenheten och det tyska riksterritoriet
som någonsin möjligt. Med sina inslag av allmäneuropeisk välfärdsargumentering var det ett utpräglat francocentriskt program.
410
‘….._
..
Saar och Ruhr
I full enlighet med detta blev Frankrikes medlemskap av det
allierade kontrollrådet i Berlin en tid framåt ett påtryckningsmedel och ett instrument för att motverka varje behandling av
Tyskland, som lät nationens politiska och ekonomiska enhet åter
framträda, innan de franska önskemålen på huvudsakliga punkter
blivit tillgodosedda. Vetorätten kom under 1945 och 1946 till flitig
användning. Fransmännen vägrade att medge fritt handelsutbyte
mellan zonerna och ekonomisk utjämning till avhjälpande av de
värsta olägenheter som sönderbrytningen förde med sig. Nu fick
man i stället laborera med handelsavtal, både mellan zonerna inbördes och mellan dem var för sig och utländska makter. Fransmännen hindrade införandet av gemensamma postmärken i hela
det ockuperade Tyskland. De satte sitt veto mot förslaget att låta
de tyska fackföreningarna återförena sig till en landsorganisation.
De omintetgjorde bildandet av politiska partier på allmänt tysk
grundval. »Sanningen tycktes vara den», skrev då en sakkunnig
och kritisk amerikansk observatör, James P. Warburg, »att fransmännen helt enkelt ej voro intresserade av att se något slags nytt
Tyskland uppstå, så länge de ej förvissat sig om att ett sådant
Tyskland skulle bli berövat Ruhr, Rhenlandet och Saar». Den
franska vetotaktiken löpte jämsides med den ryska, vars prestationer visserligen småningom ställde allt annat i skuggan, och bidrog
i sin mån verksamt att framskapa ett tillstånd, där gränserna
mellan zonerna artade sig lika svåröverstigliga som någon statsgräns i det splittrade Europa. Det blev alltmera uppenbart, att
Fotsdamplanen var ogenomförbar. Dess misslyckande erkändes
offentligen i september 1946 av amerikanske utrikesministern
Byrnes i det historiska tal som han då höll inför tysk publik i
Stuttgart, dit han demonstrativt begav sig från pågående utrikesministermöte i Paris.
»Jag kan inte skylla allt på ryssarna», bekände Bevin i underhuset den 27 oktober 1947. »Jag vill vara rättvis. Fransmännen
hyste stark oro för de centrala tyska förvaltningsorganen. Vi
måste komma ihåg, att Frankrike ej var representerat vid Potsdamkonferensen. Det gjorde sina reservationer, och därför blev
det ingenting av med de centrala förvaltningsorganen. Det var
det första som slog feL» Amerikaner och britter hade tröttnat på
den dubbla obstruktionen och börjat överväga en ekonomisk sammansmältning av sina zoner i Tyskland, båda gränsande till den
franska. Fusionen blev verklighet med ingången av 1947. Den
osäkra inre ställningen i Frankrike bjöd numera till ökad varsam- 411
Nils .A.hnlund
het gentemot dessa grannar. Sedan den nya franska författningen
trätt i kraft, hade de första valen enligt denna nyss ägt rum och
gjort kommunisterna till det starkaste partiet. Fjärde republiken,
som härvidlag tycktes komma att träda i sin föregångares fotspår,
hade efter de Gaulles demission i början av 1946 hunnit förbruka
flera ministärer. Bidaults tämligen regelbundna återkomst på
utrikesministerposten uteslöt synbarligen starkare avvikelser från
generalens ideprogram i fråga om Tyskland, men en taktisk omläggning av kursen, som mildrade friktionen med övriga västallierade, var en annan sak, och en sådan kursförändring kan i
stort sett sägas ha ägt rum på vintern 1947. En kororounike efter
dåvarande konseljpresidenten Leon Blums besök i London tidigt
på nyåret fastslog nödvändigheten att sörja för Tysklands ekonomiska återhämtning men tillika vikten att i detta hänseende skapa
nödiga motvikter i fredens intresse.
Att Saarområdet skulle stanna hos Frankrike var då allmänt
känt och innebar ur fransk synpunkt en icke föraktlig ersättning
för sannolika stundande eftergifter. Förloppet förtjänar att
skildras i ett sammanhang, särskilt som det hos oss i regel torde ha
föga beaktats, utöver själva slutresultatet.
Saar ingick från början naturligt i general Pierre Koenigs västliga zon, och hans landsmän gjorde ingen hemlighet av sina förhoppningar att få inkorporera området under pågående ockupation. Dess rika kolfält lämpade sig liksom efter naturens egen anvisning som komplement till Lothringens järnmalm. Å ven om befolkningen vid omröstningen 1935 med nio tiondedelars majoritet
uttalade sig för återföreningen med Tyskland, hade den på det
hela taget funnit sig väl med sin föregående autonoma tillvaro under Nationernas förbunds egid och med kolgruvornas utnyttjande
för Frankrikes räkning. Den franska politiken, som också visade
sig framgångsrik, gick ut på att förstärka de numera ångerköptas
dragning västerut och låta saarländarna förstå, att de kunde räkna
med all möjlig välvilja, om de upphörde att göra gemensam sak
med sina ruinerade landsmän. Efterhand fick man också veta, att
dylika stämningar vunno ständig terräng. Under utrikesministermötet i Paris våren 1946 begärde Bidault ett principbeslut om
Frankrikes rätt att kontrollera Saar, dock utan att därmed skulle
följa något godkännande för Frankrikes del av Potsdamavtalet i
de delar mot vilka man haft invändningar att göra, särskilt Ruhrs
förhållande till Tyskland. Frågan visade sig nu för tidigt väckt
412
•.
..f ”.
.. .~}
Saar och Ruhr
-den ledde bl. a. till rätt ampra skärmytslingar om den för samarbetet hinderliga franska vetotaktiken i kontrollrådet – men utvecklade sig i gynnsam riktning för de franska intressena och
syftemålen. Den storpolitiska diskussionen efter Byrnes’ septembertal klargjorde för världen, att Frankrike hade att påräkna
Förenta staternas och Storbritanniens bifall till Saarlandets ekonomiska inkorporering, medan åter Sovjetunionen konsekvent undanhöll sitt samtycke – något som icke hindrade det franska kommunistpartiet att härvidlag gå sin egen väg under patriotismens
devis. Samtidigt blev det lika klart, att planerna på ett avskiljande
av Ruhr och Rhenlandet från Tyskland mötte en enad front hos
alla övriga stormakter.
Motståndet i Saar, i den mån man dittills kunnat tala om ett
sådant, var numera övervunnet. De vid slutet av 1946 där hållna
kommunalvalen ansågos ha visat, att närmare 80 Ofo av befolkningen önskade ekonomisk union med Frankrike. På sommaren
hade en del av Rhenlandet på administrativ väg förenats med
Saar, vilket dock mottogs mindre väl i London och Washington,
varför de franska ockupationsmyndigheterna senare rättade till
saken, åtminstone delvis, till närmare överensstämmelse med 1919
års gränser. Det framkom också, att fransmännen på annat sätt
gått händelserna i förväg och utan föregående anmälan i de allierades kontrollråd upprättat vad som visade sig vara en ekonomisk
barriär mellan Saarlandet och den återstående zonen samt för det
ändamålet dragit en kordong av tulltjänstemän runt gränsen.
Skälet uppgavs vara, att en del av den proviant som vore avsedd
för saarländarna »läckte ut» till deras undernärda grannar. Förflyttningen till Saar av nedmonterade tyska industriella verk, visserligen i liten skala, undgick ej heller att väcka kritik på västallierat håll. Men sådant uppvägdes tillfullo av att Bidault vid
Moskvamötet i april 1947 kunde peka på befolkningens genom
partierna uttryckta vilja: »Frankrike för sin del har ej för avsikt
att annektera 900,000 tyskar.» Endast Sovjet iakttog fortfarande
en tydligt reserverad hållning till den påyrkade tull- och finansunionen mellan Saarlandet och Frankrike, vilket kunde tolkas som
en önskan att spara saken till en större bytesaffär och i varje fall
var nog för att något formligt avgörande i frågan ej kunde åstadkommas. Den licensierade pressen i ryska zonen angrep på det
häftigaste unionsprojektet.
Det ryktades vid denna tid att partierna i Saar – kommunisterna undantagna, här den enda synbara oppositionen – hyste
413
Nils Almlund
tankar att proklamera »Wirtschaftsanschluss» på egen hand. Får
man tro en schweizisk tidningsman, som i maj 1947 besökte det
svårt förstörda Saarbriicken, där han synbarligen hade äldre förbindelser, var folkstämningen i själva verket, trots bättre förplägnad numera, tämligen betryckt, i grunden likgiltig, hos ungdomen halvt desperat. Kunde man tala om en verklig och ärlig
orientering mot Frankrike~ Det hela var nog för de flesta »en
ren magfråga, som de själva kalla det». Isoleringen från Tyskland
hade sträckts därhän att t. o. m. den övriga franska zonens tyskspråkiga tidningar voro portförbjudna i Saar och tyska böcker
endast av en lyckträff stodo att få. Saarländares resor inåt Tyskland försvårades på alla upptänkliga sätt. En rad gator ståtade
med nya galliska namn.
Valen till Saarområdets konstituerande parlament, som ägde
rum i början av oktober 1947, åtskilligt efter de motsvarande tyska
valen, gestaltade sig indirekt till ett plebiscit. Det förelåg då
sedan några dagar ett författningsförslag, som i sin ingress tog
fasta på »den ekonomiska anslutningen till franska republiken
och enheten med denna i penning- och tullväsen», d. v. s. så långt
en återgång till förhållandena 1919-1935. Förslaget rymde därutöver bestämmelser om lösgörandet från tyska riket, om Frankrikes
övertagande av landets försvar och bevakandet av dess intressen
mot utlandet, om den franska regeringens befogenhet att i Saar
tillsätta en förtroendeman med rätt att utfärda förordningar och
utöva kontroll, m. m. De två borgerliga partierna och socialdemokraterna förklarade sig beredda att godkänna denna nya författning; kommunisterna ensamma spjärnade emot och lämnade
alltså sina franska meningsfränder i sticket. Möjligheten att demonstrera en avvikande mening, utan att gå med kommunisterna,
togs bland de omkring 500,000 väljarna i bruk av ej fullt en tiondedel, som stannade hemma på valdagen. Resultatet blev en röstseger för Frankrike, ännu något större än den som Tyskland hemfört 1935. Så hade Saarvisan klungit ut: »Deutsch ist die Saar,
deutsch immerdar». Bland partiledarna stod som triumfatorn
framför andra katolska folkpartiets ordförande Hoffmann, i fortsättningen ministerpresident, vilken 1935 hade agiterat för status
quo och sedan tvungits gå i landsflykt.
På Londonkonferensen nästa månad godkändes Saarområdets
ekonomiska införlivande med Frankrike »i princip» men slutgiltigt av Bevin å Storbritanniens och Marshall å Förenta Staternas
vägnar. Molotov vägrade att följa exemplet, skärpande tonen från
414
Saar och Ruhr
Moskva. Stormakternas numera allt tydligare splittring i två
motsatta läger gjorde det otvivelaktigt lättare för Frankrike att
bortse härifrån, än annars skulle ha blivit fallet, och i Saar följde
snart det ena steget det andra. Redan före dessa diskussioner i
London hade franska kammaren godkänt francens införande i
Saar; för övrigt existerade där under kortare tid en särskild »Saarmark». Den 15 december 1947 antogs den nya saarländska författningen av landets parlament och trädde genast i kraft med överbefälhavarens samtycke. Enligt denna författning är Saarområdet
att betrakta som ett »autonomt, demokratiskt och socialt organiserat land, ekonomiskt anslutet till Frankrike». Att det i verkligheten snarare var fråga om ett politiskt protektorat undgick ingen
och kom klart till synes genom Saaravtalet, undertecknat i Paris
den 3 januari 1948. Så har här den nye franske överkommissarien
(»Haut Commissaire de la Republique FranQaise en Sarre») jämte
mycket annat, främst utnämningen av ämbetsmän på nyckelposter
och upprätthållandet av allmän ordning, tillförsäkrats rätten att
godkänna eller förkasta nya lagar. Fr. o. m. april samma år var
Saar fullständigt inlemmat i det franska näringslivet; till följd
av äldre avtal kunde dock Frankrike först fr. o. m. september förfoga över hela kolproduktionen, numera uppdriven nära fredstidens nivå och centralt förvaltad (»Regie des Mines de la Sarre»).
Under de inledande debatterna bland de allierade om en ny västtysk författning var den gemensamma utgångspunkten ständigt,
att Saar helt skulle hållas utanför. Bidault lade all vikt härvid i
sin redovisning i juni 1948 för vad som avtalats i Tysklandsfrågan
under den nyss hållna sexmaktskonferensen i London. Utan tvivel
har det i Saar skapade systemet till icke ringa grad varit en riktpunkt och en måttstock för fransk statskonst vid den fortsatta
planeringen av Västtysklands politiska framtid.
Erkännandet av Frankrikes överhöghet avlyfte från Saar bördan av ockupation, skadestånd och industriell »nedmontering» –
mången ville kanske tillägga: av tysk nesa. Befolkningen åtnjöt
hädanefter samma livsmedelsransoner som fransmännen själva.
Man kunde arbeta vidare utan yttre bekymmer. Författningen
tar sikte på förstatligandet av större företag, i den mån de hota
»det allmänna bästa». skolväsendet skall på grundvalen av »den
kristna och europeiska kulturen» ha tyskan som första och franskan som andra språk. Från Frankrike utvecklas en nitisk och
till synes framgångsrik kulturpropaganda i det nyvunna protektoratet; målet är säkerligen att där låta samma sinnelag växa
415
Nils Almlund
fram som i Elsass. Men det franska bildnings- och kulturintresset
har, bortsett från detta, icke heller förnekat sig i den övriga zonen
och utgör överhuvud taget ett erkänt förtjänstfullt drag, som får
hållas i minne vid sidan av denna ockupationsregims obestridliga
kärvhet i flera andra stycken.
Det är icke troligt, att någon ändring av Saarområdets nuvarande ställning kommer till stånd, och det är heller icke önskvärt.
Uppgörelsen hade blivit en sak mellan saarländarna och fransmännen. Ur tysk synpunkt var den mindre ett politiskt nederlag
än ett psykologiskt; fronten höll på ett helt annat sätt i Slesvig.
Visserligen kan man lätt peka på tvivelaktiga, situationsbestämda
faktorer, som inverkat på skilsmässan från Tyskland, och visserligen har känslareaktionen där ej uteblivit. Men i jämnbredd med
vad som skett i öster tecknar sig lösningen som ett mönster av
hänsynsfullhet, och den närmast berörda västtyska opinionen tar
synbarligen saken mycket lugnare än man gör i den ryska zonen,
där även Hoffmanns partivänner inlade en ljungande protest mot
det skedda. Det måste i längden vara nyttigt, att varaktiga motvikter skapas mot fransmännens känsla av att vara den underlägsna, ständigt överlistade och våldförda kontrahenten i förhållande till grannen vid Rhen. Och kanske skadar härvid icke heller
ett visst stilla medvetande om att ha lyckats utnyttja läget och
dirigera den formellt frivilliga anslutningen på ett sätt som under
mera normala förhållanden skulle varit uteslutet. Man tänker
då helt och hållet på framtiden; Saars övergång i nya händer var
ju endast en av önskepunkterna, den allra närmaste, i det aktuella
franska programmet.
Frågan om gestaltningen av Ruhrs öde, som överlevde och i allmänhet överskyggade den mindre frågan om Saar, har ett förspel
under de senare krigsåren. Enligt den bekanta amerikanska Morgenthanplanen av 1944 skulle Ruhrdistriktet med kringliggande
områden bilda en internationell zon, avindustrialiseras och ekonomiskt så avskäras från det övriga, politiskt tudelade Tyskland, att
icke ens handelsutbyte vore tillåtet. Denna fantastiska plan blev
ju i god tid skrinlagd, men något av dess anda levde länge kvar.
Tack vare Churchills energi kom Ruhr att tillhöra den engelska
zonen i stället för den amerikanska, vilket Roosevelt helst velat.
Ockupationen av Tyskland var till tiden obestämd. Minst Frankrike kände sig ha skäl att önska den förkortad. Men ju längre
416
.’
Saar och Ruhr
ockupationen varade under tilltagande ekonomisk och administrativ söndring, desto klarare blev det vad kolbrytningen i Ruhr betydde för Tyskland och hela Europa, att icke tala om den brittiska
zonen. Att bringa produktionen upp ens till hälften av fredstidens
tycktes omöjligt. Folket svalt och frös. För att sätta hjulen i gång
i det svårt ramponerade landet behövdes stål, men till följd av
kolbristen nådde ståltillverkningen i Ruhr knappt upp till 40 °/o
av den i 1946 års industriplan medgivna låga årskvoten, som
för hela Tyskland utgjorde mindre än en fjärdedel av fredsproduktionen. Alla ropade på kol. Vad denna stagnation innebar med
tanke på den allmänna återhämtningen kunde ingen slå bort.
Men det nu mer än någonsin oumbärliga Ruhrdistriktet hade ju
icke bara varit den tyska industriens jätteverkstad utan också
tjänat den tyska militärmakten som dess stora arbetande arsenal,
lätt att omställa för nya uppdrag på order uppifrån. Att hålla
nere landets industriella krigspotential vid det minsta möjliga, vilket de allierade gjort till sin uppgift, var först och främst detsamma som att hålla Ruhrindustrien under uppsikt.
Mera än ett sätt kunde då tänkas. Den påtänkta franska lösningen hette lösgörandet av Ruhr jämte det angränsande starkt
industrialiserade Rhenlandet från den nya tyska statsbildning
;som i ena eller andra formen var att motse. Internationaliseringen
brådskade, menade fransmännen; den lämpade sig som botemedel
mot den oroväckande stagnationen. Hur olika än de andra ockupationsmakterna betraktade problemet – ryssarna angelägna att
vinna insteg i Ruhr och engelsmännen att hålla dem borta därifrån – så hyste de dock alla, enligt vad som redan visat sig,
betänkligheter mot ett sådant recept. I denna hjärtpunkt i synnerhet var det svårt att komma undan Potsdamavtalets ord om
‘Tysklands bevarade ekonomiska enhet. Om saken förut varit i viss
mån svävande, så klargjorde i juli 1946 en deklaration av Molotov
·definitivt Sovjetunionens ståndpunkt: ingen avsöndring från
Tyskland. Att deklarationen skedde strax före franska politiska
val ställde utom tvivel, att man i Moskva satsade på Tyskland, icke
på Frankrike. Vad slags Tyskland förstår man kanske numera
.ännu bättre än då. Beträffande Ruhr och Rhenlandet gick Byrnes
tal i Stuttgart icke långt därefter i samma riktning. Då Bevin
förenade sig med honom, stod den franska politiken isolerad. Trots
de båda större västmakternas samtidigt kungjorda välvilja till
planen att lägga Saar under Frankrikes ekonomiska förvaltning
framkallade denna vändning rätt mycken besvikenhet i Paris.
417
,: ;
Nils Almlund
Den vunna klarheten tycktes hänvisa fransk politik och diplomati till en kampanj för så omfattande internationell kontroll av
Ruhr- och Rhenlandsindustrien som möjligt. Därmed var likväl
icke tanken på en särskild regim för Ruhrområdet uppgiven, så-
som man fortsatte att se saken i Paris. Den stärkta orienteringen
västerut under 1947, Marshallplanens begynnelseår, uteslöt ingalunda allvarliga slitningar i dessa spörsmål. Sammanslagningen
av den brittiska och den amerikanska Tysklandszonen i ekonomiskt
hänseende visade snart sin verkan. Det var lika tydligt, att Förenta staternas önskan om produktionens påskyndande i största
möjliga och tillrådliga omfång måste kollidera med vissa invanda
franska föreställningar, särskilt rörande den tillåtna tyska industrinivåns rätta avvägning, som att amerikanarna genom sitt
nya finansavtal medEngland-i och för de gemensamma förvaltningskostnadernas bestridande – hade skaffat sig den faktiska
bestämmanderätten. För fransmännen var det självklart, men icke
på samma sätt för amerikanarna, att frukten av den ökade arbetstakten i Ruhrområdet först i andra hand borde komma Tyskland
tillgodo och sedan Frankrike självt garanterats regelbundna, mycket stora leveranser av kol och koks. Ett annat orosämne var formen för tyskarnas deltagande i förvaltningen av gruvorna i Ruhr.
För att komma till rätta med de franska klagomålen hölls på
amerikanskt initiativ i augusti 1947 en tremaktskonferens i London, men den lämnade saken på samma punkt som förut, till fransmännens stora missnöje. Kort därefter framlades en sedan någon
tid förberedd brittisk-amerikansk plan, enligt vilken den tyska.
gruvförvaltningen i Ruhr skulle få ansvaret för kolproduktionen.
övervakad av ett särskilt nytt kontrollorgan, som de båda samverkande ockupationsmakterna skulle ombesörja. Denna plan på
ökat ansvar för tyskarna framkallade på hösten en gemensam
protest i \Vashington och London av Frankrike, Belgien och Holland. Det saknades ju ej heller meningsmotsatser inom det anglosaxiska lägret. Labourregeringen tänkte sig helst den tyska storindustriens socialisering som grunden för det slutliga kontrollsystemet, en anordning som Bevin upprepade gånger anbefallde
men som man på andra sidan icke utan skäl fann både ekonomiskt
och politiskt mindre välbetänkt. Det var ingen hemlighet, att den
franska politiken knöt förhoppningar till fortvaron av dessa angloamerikanska divergenser och däri såg möjligheter till en slutlig
internationalisering som en utväg till enighet.
Sprängningen av utrikesministermötet i London vid slutet av år
418
Saar och Ruhr
1947 lät utsikten till ett fredsslut på allmän tysk grundval rycka
i ovisst fjärran. Diskussionen om Ruhr leddes så in i samma fåra
som västmakternas nödvändiggjorda fredsplanering med avseende
på de delar av Tyskland dit deras inflytande sträckte sig. Under
protester från Sovjetunionen och dess närmaste drabantstater sammankom i London en konferens av diplomatiska representanter
för de tre intresserade stormakterna samt de tre Benelux-länderna,
vilkas anspråk på att ha ett ord med i laget alltså fastslogs. Konferensen började den 23 februari 1948 och pågick med visst avbrott
till den l juni. Den arbetade i skuggan av Marshallplanen och
Europahjälpen; under tiden erkändes de tre västliga Tysklandszonerna som fullvärdiga medlemmar av det europeiska ekonomiska
samarbetets organisation. Vid sexmaktskonferensen stod konkret
enighet endast att uppnå i Ruhrfrågan, medan slutrapporten i
övrigt rörde sig med riktlinjer och »rekommendationer» av allmännare art. Viktigast var härvid det som gällde förberedelserna
till en ny tysk författning av federativ typ, utarbetad genom en
konstituerande församling och godkänd av militärguvernörerna,
innan den finge föreläggas folket till omröstning. I fråga om Ruhr
innebar förslaget- med avvisande av de franska projekten om en
formlig särregim – upprättandet av en internationell kontrollmyndighet, som ägde att fördela produktionen av kol, koks och
stål mellan tyska behov och export. I detta kontrollorgan skulle
utom de sex makterna även Tyskland inträda efter fredsslutet och
liksom var och en av de deltagande stormakterna förfoga över tre
röster (Beneluxländerna en röst vardera). Besluten skulle ske genom enkel majoritet. Det framhölls uttryckligen, att denna ordning icke innebar att Ruhrområdet avskildes från Tyskland.
Denna plan, en av de viktigaste i den långa serien efter kriget,
gjorde i princip frågan om äganderättens ordnande till en det
tyska folkets angelägenhet. Den godkändes omgående av amerikanska och brittiska regeringarna men mottogs mulet i det ur sin
letargi uppvaknande Tyskland, där man väntat sig bättre villkor,
och var i Frankrike nära att vålla en politisk kris, därför att man
här fann planen gå för långt åt motsatta hållet. »Våra allierades
åsikter skilde sig i stor utsträckning från våra», betonade Bidault;
»Frankrike har icke uppnått vad det önskat». Man hade emellertid nu att välja mellan isolering och samarbete: »Vi stå på deras
sida, som tillsammans med oss vilja skapa ett nytt Europa.» Regeringens förslag om godkännande segrade med oroväckande knapp
majoritet, 297 röster mot 289, och endast tack vare en till beslutet
419
‘ ‘–=
.,
Nils Ahnlund
fogad resolution, som uppfordrade regeringen att »ännu en gång
bekräfta den franska ståndpunkten med hänsyn till Ruhrindustriens internationalisering och trygga Frankrikes faktiska deltagande
i kontrollen av den tyska industripotentialen.» Klart nog lät detta
förstå, att saken skulle återkomma vid fortsatta överläggningar
om organisationen. Nationalförsamlingen i Paris blev efter många
och långa debatter färdig med detta beslut den 17 juni, dagen före
ryssarnas börjande blockad av Berlin eller vad som blev det faktiska upphovet till den väldiga kris som oavbrutet skulle hålla
världens uppmärksamhet fjättrad många månader framåt.
På anglosaxiskt håll syntes man fast besluten att slå vakt kring
vad som under en viss spänning avtalats i kontrollfrågan. Fransmännen åter ville utsträcka den internationella övervakningen
från fördelningen av produkterna till själva produktionsprocessen
och därjämte få hela frågan om egendomsrätten upptagen till ny
prövning. En ny sexmaktskonferens skulle hållas i november, fortfarande i London, med angiven uppgift att närmare bestämma det
nya kontrollorganets eller »Ruhrdirektoriets» funktioner. Liksom
för att markera, att detta och ingenting annat nu var programmet,
utsände militärmyndigheterna i »Bizonien» dagen förut en förordning om reorganisationen av kol- och stålindustrien i Ruhrområdet. De stora koncernerna, Kruppverken m. fl., förklarades
upplösta. Deras egendom skulle övertagas och i tillåten utsträckning skötas av utsedda tyska förvaltarorganisationer, till dess att
en tysk regering hunne bildas, som kunde inhämta folkets mening
om den framtida ordningen, allt under ockupationsmakternas insyn. Genom denna åtgärd underströks alltså, att anglosaxarna för
sin del avblåst striden om socialisering eller privat äganderätt i
Ruhr. Men förordningen, kallad »Lex Olay-Robertsom efter den
amerikanske överbefälhavaren och hans brittiske kollega, var
knappt mer än utkommen i Frankfurt, förrän en fransk regeringsprotest låg färdig; också hade Olay förut haft hårda duster med
Koenig i saken. När den andra Ruhrkonferensen möttes (10 nov.),
väntades animerade debatter, knappast dock några avsteg från
den gemensamma anglosaxiska linjen. Motsatserna kunde icke
bagatelliseras. De skapade en osäkerhet i västmaktslägret, som
vissa ögonblick tycktes förmörka utsikterna för den nu med iver
förberedda Atlantpakten. I verkligheten blev konferensen, som
räckte till årets slut, en anmärkningsvärd fransk framgång. Visserligen vidtog man inga ändringar ifråga om egendomsrätten i
Ruhr; fransmännen hade alltså att räkna med ett slutligt av- 420
‘·.
‘•.J””
Saar och Ruhr
görande härvidlag genom en blivande tysk eller västtysk regering.
Men i gengäld utvidgades enligt deras önskan den för fredstiden
avsedda kontrollen till produktionen över lag inklusive planering,
företagsledning o. dyl. och skulle i princip omfatta hela den rhenländsk-westfaliska storindustrien. Vid sidan av Ruhrdirektoriet,
vars huvuduppgift förblev fördelningskontrollen, trädde en särskild militär säkerhetskommission med vittgående inspektionsrätt
för att i detalj genomföra och allt framgent övervaka Tysklands
industriella avväpning.
Västmakterna hade behövt ett år för att äntligen ostörda av
ryska inkast nå fram till en enig lösning. Den oväntade scenförändringen i förhandlingarnas sista fas hade flera orsaker. En
var otvivelaktigt önskemålet att stabilisera centerbildningen i
fransk politik, »la troisieme force», genom en utrikespolitisk framgång och att stödja den i dess ojämna kamp, icke minst mot den
mäktigt framträngande gaullismen. Det syntes också löna sig. Den
nye franske utrikesministern Robert Schuman, liksom Bidault
folkrepublikan, hade lättare att göra sig förstådd både i kammaren
och vid förhandlingsbordet och vann en vacker parlamentarisk
voteringsseger i Ruhrfrågan, medan konferensen som bäst pågick.
Utan vikt var ej heller Beneluxgruppens stöd åt Frankrikes krav.
Därjämte inverkade ytterst påtagligt en rad nya negativa moment
med avseende på Tyskland. Det gäller närmast den engelska opinionens reaktioner. Från att länge ha varit övervägande välvillig
mot tyskarna slog denna opinion om på ett markant sätt fram mot
sista årsskiftet. Framför allt påverkades nog känslostämningen av
att den under en rad av år osynliga tyska konkurrensen på utlandsmarknaderna så småningom nu åter gjorde sig märkbar. Alltid
impopulär, blev denna nu ett synbart streck i räkningen för den i
dagens engelska liv så starkt ingripande nya stora exportplanen.
Regeringen fick i det följande mottaga en massa petitioner från
olika näringsgrenar, som i halv panik krävde försvarsåtgärder.
Den plötsligt uppkomna debatten om Västtysklands remilitarisering- närmast framkallad av ihärdiga rykten om en stor nybildad »polisarme» i ryska zonen- väckte allmän olust och irritation i England, där man knappast hann lägga märke till att dessa
ideer, utan tvivel populära i vida tyska kretsar, dock mötte stor
betänksamhet på ansvarigt håll. Vissa amerikanska politikers
giljande till den tyska förmågan berörde jämväl britterna illa. En
del av missnöjet riktade sig, närmare sett, mest mot USA, därom
kan inte gärna vara något tvivel.
30- 493446 Svensk Tidskrift 1949 421
Nils Ahnlund
Man kunde ha väntat, att det överväldigande utslaget »för
västern» vid valen i Berlin, den ensamma ön i det totalitära havet,
gjort ett djupare, positivt intryck. Intrycket i England var djupt
men när allt kom omkring icke positivt. Man kände sig ha
råkat komma för långt från utgångspunkten, som dock här på europeisk botten var och borde vara alliansen med Frankrike. Att
männen vid Whitehall hela tiden haft denna linje för ögonen,
trots täta slitningar med fransoserna, finns det inga skäl att betvivla. En opinionssvängning, som underlättade ett under andra
förhållanden kanske besvärligt närmande till den franska ståndpunkten, var för dem icke ovälkommen. Att de största eftergifterna vid Londonkonferensen vid slutet av 1948 gjordes av Förenta
staterna står utom fråga. Det var en rätt allmän åsikt bland
amerikanarna, att en så ingående övervakning genom främmande
organ icke skulle stimulera fredsproduktionen; och någon oro för
tysk konkurrens hyste man icke. Å ven Frankrike hade gjort
eftergifter, ehuru dessa nästan kunnat förutses. I London höll
man den franska regeringen tacksamt räkning för att den släppt
det ursprungliga kravet på internationalisering av Ruhrområdet.
I Tyskland framkallade det nya »Ruhrdiktatet» en rad protester
från de mest olika politiska läger. Misstämningen grep djupare än
förra gången, vilket också var förklarligt. Särskilt smärtsamt
måste beslutet kännas för de många som gått och väntat ett återställande av den tyska statssuveräniteten, ägnat att gradvis leda
fram till något slag av ny stormaktsställning. Men onekligen var
det ytterligare steg som togs vid den andra Ruhrkonferensen i
ordningen alldeles följdriktigt, i den mån man ville gå till grunden och hålla den tyska storindustriens latenta krigspotential
under oavbruten uppsikt. Det var förtroendet som brast, och detta
ojämförligt mest hos Frankrike, utan vars bestämda vilja man
skulle ha hållit till godo med mindre. Huruvida en sådan ordning
i längden kan ensidigt upprätthållas få händelserna utvisa. I
mildrande syfte har man stundom från amerikanskt och brittiskt
håll pekat på önskvärdheten av en fullt genomförd samverkan i
västunionens tecken inom hela det stora naturliga fransk-belgisktyska industriområde vari Ruhr ingår jämte Saar, en samverkan
under viss internationell kontroll, varvid också andra stater skulle
få vara beredda att offra något av sin överhöghet. Å ven detta blir
i grunden en förtroendefråga, som endast framtiden kan besvara.
Redan nu förefaller det emellertid vara klart, att det sålunda
fastställda kontrollsystemet borde vara tillräckligt för att onödig- 422
. •’
Saar och Ruhr
göra en god del av dessa industriella nedmonteringar – termen är
oöversättlig men innehållet alltför välbekant- som stå kvar på de
allierades program och som ha väckt så mycken bitterhet i tyska
sinnen. Motiveringen för Ruhrstadgans kontinuerliga övervakningsorgan visar bäst, hurusom gränsen mellan fredlig produktion
och produktion med sikte på krigiska ändamål inom en ganska
bred sfär under alla omständigheter förblir obestämd. Det finns
en mängd sådana subtila gränsfall, där en utomstående står undrande och spörjande inför den lössläppta förstörelsen, liksom det
finns andra fall, kanske mera omtalade utomlands men synbarligen färre, där den tyska folkvreden har tagit sig uppenbart missriktade uttryck. Till icke så liten del ha nedrivna anläggningar
och söndertagna maskiner ännu ganska nyligen förts bort till stater bakom järnridån. Historien om dessa nedmonteringar i skadeståndssyfte, tidvis hejdade och tidvis påskyndade, hänger ju också
nära samman med beräkningen av den tyska industrinivån, särskilt den medgivna stålproduktionen, som upprepade gånger måst
höjas men ständigt under betänksamhet från Frankrikes sida.
Särskilt efter Marshallplanens antagande ha amerikanarna strävat
att inskränka demontaget till det minsta möjliga. Mest brännande
har problemet ständigt varit för den starkt industrialiserade brittiska zonen. I den franska zonen avgingo i slutet av förra sommaren regeringarna i två delstater, Siid-Baden och WiirttembergHohenzollern, för att demonstrera sitt missnöje över nedrivandet
och bortförandet av fabriker. Detta blev signalen till den proteströrelse man senare har bevittnat och som oförminskad fortsatte
efter framläggandet i våras av en reviderad, som det hette slutgiltigt ovillkorlig nedmonteringslista.
Det likaberättigade franska deltagandet i den utsträckta Ruhrkontrollen påskyndade på väntat sätt den franska zonens närmande till de brittisk-amerikanska. Sedan november 1948 ha de
tre zonerna slutit gemell\Samma handelsavtal; det första, med
Frankrike, var i sitt slag det dittills största. Enligt det stora
politiska Washingtonavtalet i april skulle ockupationszonerna i
väster slås samman. Amerikanarnas anspråk på att bli de bestämmande i kassafrågor kyler något det franska intresset för en
fusion, som aldrig varit starkt. Det nya »Trizonien» steg från
början helt i skuggan för »Västtyskland». Så är den fruktade
sprängningen av den forna tyska riksenhetens område tills vidare
vorden verklighet. Det blir på den nya federativa författningens
grund som folket i Västtyskland – eller månne i delstaten Nord- 423
Nils Ahnlund
rhein-Westfalen1- i sinom tid kommer att avgöra, om gruvfälten
och industriverken i Ruhrområdet, detta kraftcentrum för tyskt
näringsliv, skola socialiseras eller i någon form bevaras åt enskild företagsamhet. Den nya internationella kontrollmyndigheten
trädde i våras i verksamhet och valde Diisseldorf till sitt säte.
Åven den västtyska författningen tog nära ett år i anspråk,
innan den var färdig, gillad och antagen. Skillnaden var, att här
gavs större utrymme för tyskarnas egen talan. Den på försommaren 1948 avslutade sexmaktskonferensens »rekommendationer»
bildade utgångspunkten, om man bortser från Marshalls och Bevins
tidigare överväganden rörande en lämplig politisk organisation av
Tyskland som helhet. Frankrike, som då misstroget hållit sig
tillbaka, kom nu med i ringen. Det gemensamma slagordet hette
ett federativt Västtyskland med största möjliga makt hos enskilda
delstater, för närvarande elva till antalet. Men denna formel
kunde tolkas olika. Amerikanarna voro föga doktrinära, för så
vitt den federativa grundprincipen erkändes. Den brittiska Labourregeringen ville ej gärna utesluta en central statsmakt, som förslog till socialiseringsprogrammets genomförande, och påverkades
härvid tvivelsutan av sina tyska partivänner. Frankrike önskade
som sagt ett löst statsförbund med tyngdpunkten lagd på delarna
och ville undvika en verklig förbundsstat. Doktor Kurt Schumacher, den tyske socialdemokratiske ledaren, talade om spöklika
försök att i det tjugonde seklet återuppliva Richelieus politiska
testamente. Det är emellertid tydligt, att avgörandet i Ruhrfrågan
övade en modererande verkan och gjorde det lättare för fransmännen att omsider acceptera den västtyska förbundsrepubliken.
Under alla omständigheter krävde de kontrollanordningar i Frankrikes intresse och säkerheter för att Frankrike icke komme att
överröstas i frågor av någon vikt.
Det sista kom skarpt till synes vid de långdragna allierade förhandlingarna om en ockupationsstadga för Tyskland under detta
års första kvartal. Denna stadga rörande ockupationsmyndigheternas befogenheter var en av förutsättningarna för författningsverket, men nu höll den för ändamålet inkallade diplomat- och
expertkonferensen i London på att bli betänkligt efter i förhållande till det parlamentariska rådet i Bonn- motsvarigheten till
den först tilltänkta tyska konstituerande nationalförsamlingen –
som dock förut kritiserats för sin akademiska grundlighet och
oförmåga att enas i tid. Schuman hade i januari besökt London;
424
.’
f
.. _::i———-
Saar och Ruhr
man kunde förstå, att de brittiska och franska programmen bragts
varandra närmare än förr. Vad som blivit känt från den nyssnämnda konferensen visar dock, att Frankrikes ståndpunkt var
huvudhindret. Den innebar en fordran på enhällighet vid besluten
i militärguvernörernas tremannaråd, där kontrollsystemet löpte
samman, eller med andra ord samma till mycket brukbara vetorätt
som i det numera av ryssarna sprängda allierade kontrollrådet i
Berlin. Den ville utsträcka denna vetorätt att gälla tysk lagstiftning över huvud taget. Vidare avböjdes tyska och neutrala bisittare i den skiljedomstol som skulle avdöma tvister mellan
ockupationsmakterna och den tyska regeringen. I förra hänseendet, beträffande vetofrågan, utarbetade man vid konferensen en
rad kompromissförslag, men utan att komma till full enighet. Vad
sammansättningen av skiljedomstolen angår lät den franska delegationen förstå, att jämkningar kunde tänkas mot utsikten till
handelspolitiska förmåner i rhenhamnen Kehl.
Kehl, som ligger mitt emot Strassburg på andra flodstranden,
var en obetydlig badensisk provinsstad före Elsass’ återgång till
Frankrike men utbyggdes efter 1919 av tyskarna och utvecklade
under mellankrigstiden en för den större grannen besvärande konkurrens om fraktfarten. Vid det sista krigets slut upprättade
fransmännen där en ))speciell regim)), och den nyss utrymda staden
fick härbärgera 7,000 utbombade strassburgare. Under de Gaulles
regeringstid låg det i luften, att Frankrike till sist skulle annektera
Kehl, men dessa planer hade nu förfallit. Vad Frankrike önskade
var att hamnen uttryckligen ställdes under samma förvaltning
som Strassburgs; strassburgarna skulle flytta hem och den sedan
1945 förskingrade tyska befolkningen få återvända. Amerikanarna
däremot hade förordat en internationell regim i Kehl.
Någon ockupationsstadga var ännu ej synlig, och det stora utrikesministermötet i Washington närmade sig, där Atlantpakten
skulle undertecknas. Man visste, att frågan skulle komma före
här; det antogs, att den skulle remitteras tillbaka med anvisningar
för slutredaktionen. Emellertid skulle sakerna förlöpa annorlunda.
Den amerikanska utrikesledningen visade sig böjd att ge stadgan
en avsevärt enklare form än den tilltänkta, och Schuman förstod
att begagna sig härav. Den överenskommelse om Västtyskland,
som den 8 april underskrevs i Förenta staternas huvudstad av de
tre västliga stormakternas utrikesministrar för att sedan läggas
till grund för mera ingående föreskrifter, är främst ett verk av
Robert Schuman och Dean Acheson.
425
”,·.,:
·,
Nils Ahnlund
Härigenom ordnades tremaktskontrollen över Tyskland på ett
delvis nytt sätt. skiljedomstolen föll bort, vilket man från tysk
sida mycket beklagat. Uppenbarligen skedde det på Frankrikes
definitiva önskan. I stället för de militära överbefälhavarna trädde
– liksom i Saar – överkommissarier, en för varje makt, samverkande i ett överkommissariat. Allt som rör ändringar av den tyska
grundlagen kräver enhälligt bifall av dessa tre. I övrigt tillämpas
vid omröstningen som regel enkel majoritet, dock med flera undantag; kompromissen står här tydligt tecknad. I fråga om kontrollen
av export och import fäller Förenta staternas röst utslaget. En
överkommissarie kan, om han överröstas, appellera till sin regering, varvid den omstridda åtgärdens verkställighet uppskjutes
för viss tid. Förutsättningen är i sista hand, att de tre regeringarna
enas inbördes. Författningens federativa grundplan motsvaras av
ockupationsstadgans föreskrift om allierade tremannakommissariat
i var och en av de elva delstaterna; ansvaret vilar hos den kommissarie som företräder ockupationsmakten i vederbörande zon;
de andra två stå vid hans sida som fullmäktiga »observatörer» å
medockupanternas vägnar. Denna till synes något invecklade anordning gav Frankrike fördelen att i fortsättningen vara allestädes närvarande – och antogs motvilligt av England. I fråga
om Kehl bestämdes genom Washingtonavtalet, att nuvarande
hamnförvaltning skall bibehållas, till dess överenskommelse uppnås med en blivande tysk regering: »Blir utvecklingen gynnsam,
skola Förenta Staterna och Storbritannien ställa sig välvilligt till
upprättandet av en gemensam permanent förvaltning.» Också här
hade Frankrike framgångsrikt tryggat sina intressen. En slutlig
reglering utan dess samtycke var icke tänkbar. På engelskt håll
var man förvånad över det snabba avgörandet men tillfredsställd
med att ha lyakats hålla det amerikanska ekonomiska inflytandet
inom Marshallplanens ram.
Vid denna tidpunkt utmärktes överläggningarna mellan församlingen i Bonn och överbefälhavarna av en synbar spänning.
Det gällde det definitiva utformandet av vissa avgörande bestämmelser i den nya författningen, om vilka åsikterna gingo isär –
till viss grad också bland tyskarna själva, alltefter partiernas övervägande centralistiska eller federalistiska sympatier. Motståndet
mot de allierades direktiv kom främst från den socialdemokratiska
fraktionen under den sjuke och frånvarande men nervstarke och
väl underrättade doktor Schumachers ledning. Krisen fortfor; det
såg nästan hotande ut. I förgrunden stod spörsmålet om förbunds- 426
.~
Saar och Ruhr
regeringens finansmakt, som enligt Sebumachers mening oavvisligen måste göras starkare än ockupationsmakternas ombud ville
förorda. Den 22 april, efter lång polemik från alla sidor, kom det
så i dagen, att dessa innehade en skrivelse från de i Washington
samlade tre utrikesministrarna, daterad redan den 8 eller samma
dag som det stora avtalet, med riktlinjer för en uppgörelse utöver
de förut kända. Detta budskap hade kommit överbefälhavarna till
handa med frihet för dem att själva bestämma tiden för offentliggörandet. Förslag syftande till att trygga delstatsregeringarnas
och centralregeringens oavhängighet på det finansiella området,
hette det bland annat, skulle underkastas »välvillig prövning».
Därmed var krisen i en handvändning löst. Författningen antogs
högtidligen den 8 maj. Allt utvisar, att man höll dessa nya direktiv
i reserv in i det sista i avvaktan på möjliga eftergifter från tysk
sida, och att detta skedde på den franska politikens åstundan. Kritik över den nu åvägabragta lösningen i stridsfrågan, gynnsammare som den var för den blivande förbundsregeringen, kom också
egentligen endast till synes i Frankrike. Sebumaeher hade tydligen
genom sina engelska vänner fått en vink om det faktiska läget
på den allierade sidan.
Den översikt som jag sökt lämna av det fransk-tyska förhållandet under tiden efter kriget har med nödvändighet måst bli ofullständig och må framför allt ej förväxlas med någon historik över
det tyska författningsproblemets lösning eller en närmare karakteristik av dennas art. Icke heller skall i detta sammanhang en
prognos försökas med avseende på framtiden. Att såväl ogynnsamma som gynnsamma faktorer här inverka ligger i öppen dag;
flera av de förra stämma förvisso till djupt allvar. Till de gynnsamma omständigheterna får otvivelaktigt räknas valet av den
nye franske överkommissarien, förre ambassadören i Berlin och
Rom Andre FranQois-Poncet. Han är en av sitt lands främsta
tysklandskännare, om ej den allra främste, och i besittning av lika
mycken realism som humanitär känsla. Detta val kan nog anses
kännetecknande för den utjämnande kurs som Schuman önskar
följa mot en granne, som i all stundens maktlöshet, utan politisk
utrikesrepresentation, dock förblir stor och oavbrutet kastar sin
skugga över Frankrikes framtid. Sedan det franska säkerhetsintresset fått sitt, på andra vägar än general de Gaulle avsåg och
enligt hans mening också i alldeles otillräckligt mått, måste umgänget med denne granne byggas på återställt förtroende, så långt
det blir möjligt. Det finns till sist även en psykologisk krigs- 427
..’ .’i
—–·——————————————–
Nils Ahnlund
potential. Över huvud taget ha fortfarande några ord sin tillämpning, som uttalades i vintras av den kände nationalekonomen
Wilhelm Röpke med särskild syftning på de många klagovisorna i
engelsk press över tysk nationalism och tysk konkurrens: »Denna
västtyska stat kan icke bestå, om den icke moraliskt vilar på
skonsam förståelse för tysk självaktning, politiskt på villigt erkännande av medborgerliga rättigheter och statliga friheter och
ekonomiskt på den endast i frihetens luftstreck möjliga utveckling av krafterna, som trots allt gör denna överfulla statskropp
livsduglig. Det gives för västern utom självmordet ingen möjlighet längre att vilja något annat.»
Robert Schuman är en nykter finansman, en seg och saklig, för
bländande ordkonster otillgänglig politiker, men med otvivelaktig
kristen idealitet på botten. Han har nu stigit fram i främsta linjen. Till sitt trettiotredje år tysk medborgare och på sin tid bl. a.
student i Bonn, den västtyska förbundsstatens nykorade huvudstad, har denne Iothringske advokat och landsman till Poincare en
på samma gång illusionsfri och lidelsefri syn på det tyska problemet. I ett tal inför Förenta Nationerna senaste höst framhöll han,
att segrarna i det första världskriget gjort sig skyldiga till fel vid
behandlingen av Tyskland. Han varnade mot att prisge tyska
folket åt isolering och misär och därmed driva det ut på hämndkänslornas, de politiska äventyrens eller slavupprorets vägar. Ånnu
märkligare är vad Schuman yttrade för icke länge sedan vid det
katolska folkrepublikanska partimötet i Strassburg. Han medgav
öppet, att den långt gående federalisering av Tyskland som han
själv tidigare ansett eftersträvansvärd skulle ha inneburit »en
konstlad, på tvång vilande lösning» och i längden kunnat hota
freden. Man lyckas aldrig vrida om historien. Det gällde nu för
Frankrike att vinna det nya Tyskland- att vinna det direkt och
utan förmedling av andra: »Denna uppgift kunna vi själva åtaga
oss. Det förklarar jag just här i Strassburg, och jag säger det som
fransman.>> Det var länge sedan man hörde sådana ord av en
ledande fransk statsman.
428
•’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner