Print Friendly

Så tog modernisterna makten över arkitekturen

Av Stefan Olsson | 18 januari 2013

Alexander Z. Ibsen och Christopher Rådlund
En sort bok om arkitektur: Hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg
Timbro 2012

När modernismen slog igenom som arkitekturstil på 1920-talet tog det bara något årtionde innan den blev allenarådande. Idag är det mer än en stil. Det är till och med mer än en ideologi. Den är ett paradigm i filosofen Thomas Kuhns bemärkelse – ett trossystem som upprätthålls av litet samhälle av liktänkande individer, där avvikande tankar sorteras ut, och dissidenter blir utfrysta. Hur har detta kunnat ske?

Som statsvetare har jag ägnat åratal åt att studera politiska rörelser och ideologier, men jag har nog aldrig riktigt förstått hur dominerande den modernistiska ideologin är. Studerar man konservatism och socialism vet man att de är varandras konkurrenter. Striden mellan ideologierna gör att vi kan se skillnaderna dem emellan. De demokratiska spelreglerna gör i sin tur att vi kan tycka och tänka olika utan att bli varandras fiender.

Men inom arkitekturen har modernismen trängt ut sina konkurrenter. Anhängarna av den modernistiska skolan är inne på kanske tredje eller fjärde generationen, och besitter alla maktägande positioner på arkitektskolor, byggbolag, stadsbyggnadskontor och arkitektfirmor.

En bit av förklaringen till varför modernismen nått denna ställning hittar vi i boken En sort bok om arkitektur: Hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg av Alexander Z. Ibsen och Christopher Rådlund.

Boken är en skarp kritik av den modernistiska skolan. Ingen av författarna är själv arkitekt. Den ene är sociolog och den andre bildkonstnär. Tillsammans menar de att något har gått snett när det gäller modern arkitektur.

Som författarna beskriver det hela är modernismen mer än en stilart. Dess intellektuella byggstenar handlar inte om estetik, hållbarhet eller nytta, det vill säga det som man som lekman tror att arkitektur handlar om, utan om att förändra och påverka samhället och människorna.

Ledande begrepp inom modernismen är enligt författarna politik, tidsanda och uppbrott. Modernismen är på så vis i första hand en politisk ideologi. Dess mission är att reformera samhället. Och metoden för detta heter tidsandan och uppbrottet. Arkitekturen ska anpassas efter den rätta tidsandan, vara i överensstämmelse med ”sin tid”, och den ska därtill bryta med det gamla. Det gamla tillhör en sämre, oupplyst, förtryckande och förljugen tid.

De första modernistiska arkitekterna var besjälade av att modernisera samhället, vilket bara kunde ske genom en radikal omvälvning. Gamla stiluttryck fick därför inte bevaras. Det mest framträdande är det kategoriska avståndstagandet från utsmyckade fasader. Dekorerade fasader sades vara falska, till och med ”kriminella”. Nakna fasader var ”äkta”.

Varför tänkte man så? Modernismen föddes i en tid då industrialiseringen fortfarande pågick med stormsteg. Industrialisering var detsamma som modernisering. Men det var inte bara den materiella levnadsstandarden som skulle moderniseras, utan allt skulle förnyas.

I Sverige kom denna kulturella modernisering att påbörjas under mellankrigstiden men den fick sin stora blomstringstid under 1960- och 1970-talen. Det är ingen slump att den stora rivningsvågen i de svenska städerna sammanföll med att en ny konstitution skrevs, och att vi bytte från vänster- till högertrafik. Det var också vid denna tid skolväsendet reformerades i grunden och folkskolan kom att ersättas med grundskolan. Till och med en ny skrivstil infördes i skolorna, som skulle vara enklare och mer ”naturlig”.

Moderniseringsideologin genomsyrade samhället på bred front under hela 1900-talet. Modernisering var detsamma som att gå från ett fattigt bondesamhälle till välmående industrisamhälle. Det finns självfallet ingen logisk förklaring till att avsaknaden av dekorerade fasader skulle vara en ”demokratisk” estetik, men i och med att denna stilart vid tiden för sitt genombrott kom att associeras med demokratins seger i västerlandet, så upplevs det än idag som att stilen tillhör vårt moderna demokratiska samhälle. Modernismen inom arkitekturen sammanföll med moderniseringen av samhället i övrigt och blev på så vis den enda tänkbara byggnadsstilen.

Om det modernistiska stilidealet inte hade haft denna politiska överbyggnad hade det varit lättare för arkitekter som inte gillar stilen att bryta mot den. En arkitekt som tycker om smyckade fasader hade då kunnat motivera detta med renodlat estetiska argument. Men såsom det modernistiska paradigmet är konstruerat räcker det inte att förstå sig på estetik. En husfasad ska inte först och främst vara vacker utan ideologiskt korrekt.

Nu tror jag visserligen att mycket av den ursprungliga modernistiska ideologin har gått förlorad. De arkitekter som idag arbetar inom paradigmet gör det sannolikt med en mycket liten kunskap om den politiska dimensionen. Det som från början var ett sätt att lyfta ett land ur fattigdom och förtryck har blivit ett slentrianmässigt husritande. Normerna för vad som ska anses vackert och fult finns där sedan länge och det är bara för arkitekterna att anpassa sig till dem. Att normerna kommit till av politiska skäl är glömt. Men eftersom den modernistiska ideologin blivit så dominerande och tillintetgjort sina opponenter har den övergått till att bli ett paradigm, alltså en social och idémässig miljö där alla tänker likadant och kreativa nytänkare får på huden när de försöker bryta mot normerna.

Ett slående exempel på hur de ursprungliga modernisternas idéer har kommit att kopieras på ett oreflekterat vis är det nybygge om Uppsala universitet planerar. Universitetet är i behov av en ny byggnad för sin administration, och Akademiska hus har tagit fram ritningar. När Akademiska hus förklarar varför man anser att det anrika universitetet bäst låter sig representeras av glas, stål och betong, är det just för att man tänker sig att byggnaden blir mindre exkluderande på detta vis. De gamla husen (från 1800-talet) står för en tid då utbildning bara var förbehållet ett fåtal. De nya husen är dock ”öppna för alla” och ”mer inbjudande mot samhället och mindre slutna i egna diskussioner”. Idéerna är som hämtade direkt från 1920-talet.

Hur länge kommer det modernistiska paradigmet överleva? Det tragiska är nog att det kommer att leva mycket länge än. Det finns en opposition, som Ibsen och Rådlund utgör exempel på. Och det finns även dissidenter inom arkitektkåren. Men eftersom modernismen inte bara dominerar i Sverige och Norge, utan i hela världen, är det långt kvar innan hegemonin är bruten. Modernismen, och dess underavdelningar som postmodernism, senmodernism eller vad de kan tänkas heta, kommer aldrig att försvinna, eftersom det också är en många gånger rent estetiskt tilltalande stil. Men det man kan önska är att den makade på sig. Det borde finnas plats för mer än en arkitekturstil i ett samhälle som redan är moderniserat sedan decennier.

Stefan Olsson är chef för tankesmedjan Frivärld.

Torsdagen den 31 januari kommer Alexander Z. Ibsen och Christopher Rådlund till Timbro för att presentera sin bok vid ett lunchseminarium.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner