Print Friendly

Ryssland: Revolution eller evolution?

Av Anders Åslund | 13 januari 2012

Putin tycks tappa greppet. Om val hölls i december skulle Putin enligt den senaste oberoende opinionsundersökningen få 25 procentenheter lägre än i september. Oppositionen däremot verkar mer lovande. Det fria internet håller på att ta över den allmänna debatten från den officiella televisionen och massdemonstrationer har visat styrkan i motståndet. Den fredliga oppositionen gör det svårt för Putin att försvara ett användande av tvångsåtgärder. Det skriver Anders Åslund.

Demonstrationer i december förra året. Foto: Leonid Faerberg. Bilden finns tillgänglig under GNU FDL.

Den ryska ”snörevolutionen” fortskrider i slow motion. De två stora demonstrationerna den 10 och 24 december var Vladimir Putins värsta mardröm: fredliga massprotester från den nya högutbildade medelklassen. I sju år har han förberett åtgärder för att motverka en rysk version av den orange revolutionen i Ukraina, men förgäves. Plötsligt förefaller hans repressiva lagstiftning och hans våldsamma unga vakter inte längre lika skrämmande utan snarare föråldrade och löjliga.

En månad har gått sedan det flagranta och uppenbara riggandet av valet till duman den 4 december. Den enade oppositionen kräver att dessa val ska ogiltigförklaras och att hela valsystemet ska demokratiseras. Men Putin, som har koncentrerat all makt till sig själv, verkar inte ha förstått vad som har hänt. Han har inte gjort några eftergifter utan bara skymfat demonstranterna med sitt vanliga grova språk. Han har vägrat medge att det förekom grovt fusk i valen till duman, ett valfusk som, enligt många bedömningar, gav 15 till 20 procent av rösterna till Förenade Ryssland, det regerande partiet.

Den 4 mars är det tänkt att Ryssland ska hålla presidentval. Hela iscensättningen är odemokratisk; många enskilda kandidater har förvägrats registrering på falska grunder. Två miljoner underskrifter krävs för att enskilda kandidater ska få ställa upp. Tidigare har sådana kandidater diskvalificerats trots att de fått ihop två miljoner underskrifter. Regeringen har kvar sin kontroll över media. Dessa val kan inte anses vara legitima.

Putin har hittills inte presenterat något valprogram och Förenade Ryssland gjorde heller aldrig detta före valen till duman. Han försöker inte ens göra några utfästelser till väljarna. På nyårsaftonen hävdade han osannolikt nog att “Ryssland är en ö av stabilitet”, som om han vore helt omedveten om verkligheten.

Putin har gjort en sak – en ommöblering av praktiskt taget alla i sin stab. Han sparkade sin enda seriösa politiska rådgivare, Vladislav Surkov, och ersatte honom med Vyacheslav Volodin, som ledde Förenade Rysslands misslyckade kampanj inför valet till den lagstiftande församlingen. Putin har utnämnt två av sina närmaste jämnåriga KGB-kolleger från St Petersburg till toppjobb. Sergei Ivanov blev hans stabschef och Sergei Naryshkin blev talman i statsduman. Dessutom har Putin utnämnt hårdföra nationalister till två toppjobb – Dmitri Rogozin som vice premiärminister för det militärindustriella komplexet och den ivriga Amerikahataren, Alexei Pushkov, till ordförande för dumans utrikesutskott.

Pavel Baev på Fredsforskningsinstitutet i Oslo har påpekat att “få ägare till exklusiva bostäder i London eller datjor på Sardinien skulle vilja bli indragna i en kraftfull kontroll.” Bland dessa miljardärer finns många medlemmar i Putins säkerhetstjänster, siloviki, och andra vänner från St Petersburg. År 2011 uppskattade Rysslands centralbank kapitalflykten till $85 miljarder, vilket återspeglar den ryska elitens rädsla för den politiska osäkerheten i landet.

Putin verkar oförmögen att nå ut. Dmitri Medvedev, som än så länge är Rysslands president, gjorde ett försök när han i sitt tal till nationen föreslog återinförandet av val av regionala guvernörer, men eftersom hans många uttalanden inte har följts upp, tar ingen dem längre på allvar. Korruption och kriminalisering av staten är Rysslands viktigaste problem. Osannolikt nog tonar Putin ner dessa problem och låtsas som om rättssäkerhet råder. Han visar därmed att han inte är beredd att göra någonting för att ta itu med dem. Visserligen sparkade han tre chefer på sitt ökänt korrupta Gazprom, men alla tre hade suttit länge på sina poster och var inte några nyckelpersoner.

Oppositionen verkar mer lovande. Efter de två stora demonstrationerna i december, har man manat till en ännu större demonstration den 4 februari. Anordnandet av stora demonstrationer vid färre tillfällen är mycket mer effektivt än ständiga demonstrationer. Detta visade den iranska revolutionen år 1978-79, med sina allt större demonstrationer var fyrtionde dag. Stadigvarande demonstrationer mitt i den kalla vintern sliter ut demonstranterna och påkallar dramatiska lösningar.

Den senaste oberoende opinionsundersökningen, genomförd av Levada Center den 15-20 december, visade att Putin skulle få 36 procent av rösterna om val hölls i december – 25 procentenheter lägre än i september. Härifrån kan nivån bara röra sig nedåt för hans magi är över. Han ger knappast ens några vallöften. Det fria internet håller på att ta över den allmänna debatten från den officiella televisionen och därmed framförs alltmer kritik mot korruption och laglöshet.

Därför är det inte troligt att Putin vinner en majoritet och om han blev vald skulle valet av honom anses orättvist och illegitimt. Både valen till duman och presidentvalen måste göras om efter det att anständiga vallagar har antagits. De massdemonstrationer som ägt rum nyligen har visat styrkan i motståndet.

Andrei Illarionov, tidigare ekonomisk chefsrådgivare åt Putin, som numera arbetar för Catoinstitutet i Washington, har tolkat Putins senaste utnämningar som ett tecken på att Putin förbereder sig för undantagstillstånd med en fullfjädrad diktatur. Men Putin har varken vårdat sin säkerhetspolis eller förberett för ett sådant undantagstillstånd tillräckligt väl. Eftersom hans regim inte representerar någon ideologi utan bara korruption, inspirerar den inte till lojalitet hos trupperna. I åratal har Putin misslyckats med att uppfylla sina egna löften att förse hundratusentals militära befäl med lägenheter. En skärpt militär kontroll är förmodligen inte längre möjlig. Hans agerande avspeglar en skrämd man som förlitar sig på sina närmaste gamla vänner men som inte vet hur man kompromissar.

Rädslan har dämpats och för närvarande råder ordning. Makten har inte förändrats, men det har samhället. Oppositionen är mångfasetterad med två starka strömningar. En består av de erfarna liberalerna och den andra av de unga som samlat sig kring antikorruptionsadvokaten Alexei Navalny. De tillhör alla medelklassen och håller på att bilda en nationell rörelse. Den äldre gruppen är försiktigare och står för utveckling. Måhända föredrar Navalny revolution, men han avvisar den vägen, och för närvarande förefaller båda grupperna vara uppriktigt fredliga.

Den uppenbara lösningen i ett dödläge mellan en föråldrad maktapparat och en framträdande opposition är en kompromiss baserad på den gamla Jeltsinkonstitutionen. Många härdade liberaler har undertecknat en deklaration som manar till rundabordssamtal där regeringen och oppositionen skulle kunna komma överens om politiska reformer som skulle leda till en snabb demokratisering av Ryssland. Dissidenterna verkar ha lånat sin modell från 1989 års Polen. Deras krav är tämligen måttfulla – i allt väsentligt är det de begär ett slut på förtryck, ett frisläppande av nytillkomna politiska fångar och ett slut på administrativa och politiska påtryckningar på domstolarna.

Idén med rundabordssamtal har stärkts av att Putins före detta allierade, Alexei Kudrin, beslutade sig för att gå över till oppositionen. Som Rysslands respekterade finansminister från maj 2000 till september 2011, var Kudrin en av de ministrar som tjänat längst tid under Putin och dessutom hans personliga vän. Kudrin har försökt att övertala Putin att delta vid ett rundabordssamtal. Än så länge har Putin inte svarat, men det kommer att bli svårt för honom att försvara ett användande av tvångsåtgärder när oppositionen har uppfört sig så fredligt.

Navalny, den populäraste unga ledaren i proteströrelsen, och hans anhängare har inte lystrat till denna maning. Flera olika manifest cirkulerar på internet, men det är oklart vilken strategi dessa personer kommer att välja. De är inte tränade i den politiska processen, men den folkliga styrkan ligger hos dem.

Samtidigt fortsätter arresterandet av fredliga demonstranter. Ett tusen personer arresterades under demonstrationerna i Moskva den 5-7 december. Demonstrationerna den 10 och 24 december ledde till fängslandet av demonstranter i flera städer runt om i Ryssland, men inte i Moskva, och den 31 december arresterade polisen i Moskva 60 deltagare i en otillåten aktion för rätten till mötesfrihet. De flesta av dessa arresterade har snabbt släppts ut men ganska många har tvingats avtjäna 15 dagar i fängelse.

Under tiden drar Putin ut på tiden. Han har förlorat initiativet, och det är tveksamt om han kommer att kunna återfå det.

Anders Åslund är professor i nationalekonomi vid Peterson Institute for International Economics Washington DC och har varit rådgivare till bland andra Boris Jeltsins regering.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner