Print Friendly

Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RYSSLAND, POLEN
OCH ATLANTDEKLARATIONEN
CHURCHILLs tal den 22 februari är av största politiska inintresse. Hittills kunde man hysa den uppfattningen, att det
förefanns en djup skillnad mellan den anglosachsiska och den
ryska uppfattningen av Atlantdeklarationen. När Roosevelt och
Churchill offentliggjort Atlantdeklarationen och uppmanade de
övriga allierade folken att ansluta sig till densamma, trodde man,
att den skulle tjäna mänskligheten och vara i stånd att säkra
en långvarig fred. Den ryska tolkningen av Atlantdeklarationen
däremot uppväckte från början starka misstankar, att den endast
tjänar den ryska imperialismen. Enligt den av Churchill i brittiska regeringens namn avgivna förklaringen skulle en absolut
enighet nu råda mellan de tre stora allierade. Roosevelts förklaring måste man visserligen ännu avvakta, men man kan knappast förmoda, att den kommer att bli av väsentligt annan karaktär. Å ven måste man avvakta, hur folkopinionen i de anglosachsiska staterna kommer att reagera. Det är sannolikt, att
reaktionen kommer att bli starkare i U. S. A. än i Storbritannien,
eftersom presidentvalen nu rycka allt närmare. De fem miljonerna
polacker i U. S. A. och ättlingar av andra hotade folk äro en
maktfaktor i väljarkåren.
Blott den tillfälligheten att Hitler överföll Ryssland har gjort
Sovjetunionen till bundsförvant åt de demokratiska västmakterna,
från vilka det ideologiskt sett är så väsenskilt. Realpolitiskt
närma sig de båda allierade lägren mer och mer, trots att de
egentligen stå främmande för varandra. Rysslands neutralitetspolitik mot Japan måste dock inge misstanken att Ryssland har
intresse av att anglosachsarnils krig mot denna stat varar betydligt längre än kriget i Europa; det måste nämligen ligga i
Rysslands intresse att ha fria händer, när kriget i Europa är slut,
men västmakterna ännu skulle vara bundna i Asien.
Omedelbart efter Teherankonferensen satte Ryssland i gång sin
stora politiska offensiv, vilken de anglosachsiska makterna åskå-
dade nästan tigande. Blott några få veckor därefter kungjorde
Sovjetpressen Rysslands angrepp, genom att omnämna Polen i
105
..-·· …….. ‘ ~
— ~~—– -~~–~-
Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen
samma andedrag som Rysslands och de allierades fiender, alltså
tillsammans med Finland, Rumänien, Ungern etc. Så kom fordringarna på Ost-Polen under åberopande av Curzonlinjen och
Atlantdeklarationen. Kort därpå följde pressangreppet på England, som anklagades för hemliga fredsförhandlingar med Tyskland. Så kom förändringen i” sovjetförfattningen, vilken betecknande nog föreslogs av utrikeskommissarie Molotov och som skulle
tillförsäkra Sovjet-republikerna en större autonomi. Detta skulle
å ena sidan göra annexionsplanerna smakligare för randstaterna,
vilka skulle bilda »fria Sovjet-republiker med vittgående autonomi», med egen utrikespolitik och egen armeorganisation, och
å andra sidan gentemot Polen göra det möjligt att låta den
ukrainiska respektive den vitryska Sovjet-republiken och ej
längre Ryssland formellt framföra kraven på de områden i OstPolen, vilka bebos av ukrainsk och vitrysk befolkning. Slutligen kom den med bombardemanget av Helsingfors inledda fredsoffensiven mot ]~inland. Och allra sist följde pressangrepp mot
den tjeckiska regeringen, med vilken Ryssland nyligen avslutat
ett vänskapsfördrag. Samtidigt härmed använder alltid den ryska
propagandan såsom sin paroll Atlantdeklarationen och kampen
mot Hitler-Tyskland.
Rysslands politiska offensiv inleddes med upplösningen av
Komintern. Denna upplösning var kanske ärligt menad, ty
Komintern är ej längre nödvändig· för Stalin. Stalin behöver
icke längre i Europas gränsländer kommunistiska minoritetspartier, som stå i opposition till sina regeringar. Han vill själv tillsätta ländernas regeringar. Han utnämner den jugoslaviske marskalken Tito och den polske generalen Berling utan att respektera vederbörande allierade regeringars suveräna rätt, omintetgör
det åstadkomna enandet mellan Titoregeringen och konung Peters
skuggregering, fordrar en förändring av den polska regeringen
och – som kronan på verket – även en förändring av Benesjregeringen. Beträffande Jugoslavien och Polen heter det, att
deras regeringar ej äro tillräckligt sovjetvänliga, varför de skola
ersättas med andra. Men detta kan ändock ej sägas om den sovjetvänlige Benesj. Denne kan blott ersättas av en regering, som
är Moskva ännu mera underdånig, d. v. s. av en kommunistisk.
Eftersträvar Stalin en östeuropeisk statsunion under Rysslands
ledning~
Stalin anser sig spela rollen av de förtryckta nationernas befriare och prisar Sovjetunionen som det allena saliggörande stats- 106
-·- –~——————————-……-
– – – – – – – ~ ~~– ‘ —
Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen
förbundet, i vilket inga nationalitetsproblem existera. – På exakt
samma sätt prisade förr Komintern det kommunistiska partiet
såsom den förtryckta klassens ende förkämpe. I dag har man
blott utbytt ordet »klass» mot »nation». De olika nationer, som
äro anslutna till Sovjetunionen, ha en viss kulturell autonomi.
Språk, teater, litteratur, ltonst och folkdräkter äro ej förbjudna;
förbjudet är blott strävandet efter nationell frihet, liksom även
ett politiskt tänkande, vilket motsäger Sovjetunionens principer.
Ukrainarnas exempel är belysande. En ukrainsk nationalitet finnes uppenbarligen partiellt blott i den lilla polska delen av det
stora Ukraina. I det stora Ukraina från Charkov till den gamla
polska gränsen bo, såvitt man förstår, blott lojala sovjetmedborgare, som visserligen ännu använda det ukrainska språket
men som politiskt äro uteslutande ryssar, och som förlorat all
förståelse för de nationella ukrainska strävandena i Ostgalizien.
Först sedan den ukrainska nationalismen i Ostgalizien likviderats,
anser sig Ryssland vara förvissat om, att den ej kommer att
smitta Stor-Ukraina. Vid likvideringen av den ukrainska nationalismen i Ostgalizien utsättes därvid denna befolkning säkerligen för samma faror som drabbade det ukrainiska folkets andliga ledare under de tjugo år Stor-Ukraina lydde under Sovjetunionen. Detta är uppenbarligen meningen med den hittillsvarande viceutrikeskommissarien Kornejczuk,s utnämning till
ukrainsk utrikesminister. Historiskt sett har Ryssland inga legitima anspråk på Ost-Galizien, som för snart tusen år sedan övergående tillhörde Polen, som sedan var ett självständigt furstedöme och som sedan sexhundra år tillhör den polska staten, blott
med avbrott för den tid under delningarna då det var österrikiskt.
Det ukrainska folket med sina c :a 40 milj. är det näst största
slaviska folket. De andra små folken, som bo i Rysslands västra
gränsländer, utgöra ingen fara för Sovjetunionen.
Det ryska påståendet, att gränsstaternas och Ostpolens anslutning till Sovjetunionen skulle ha skett efter fria folkomröstningar
enligt Atlantdeklarationens principer, är egenartat. Hur de s. k.
fria meningsyttringarna i verkligheten tillgingo i de baltiska staterna, vilkas parlament »beslöto» anslutningen till Sovjetunionen,
är tillräckligt känt i Sverige. I Ostpolen, som enligt ett uttalande
av den ryska regeringen av den 11 januari d. å. genomförde anslutningen på grundval av fri folkomröstning »på bred demokratisk basis», förenklades detta förfarande ännu mer. Där utlystes
1939 val till ukrainska resp. vitryska sovjetrepublikerna. Listor
107
Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen
över de valberättigade funnos överhuvud taget icke. Den som
ville rösta gick på den utsatta dagen till en vallokal, lät anteckna
sig såsom väljare, fick en valsedel och kastade den i urnan. Det
fanns blott en officiell vallista. Det enda som var tillåtet för
väljaren var att stryka några namn på densamma. Men detta
tjänade intet till, ty man fick ej skriva dit andra namn, och listan
valdes ändå, utan hänsyn till hur stor procent av befolkningen,
som hade deltagit i »valen». De på detta sätt utsedda ombuden
för »den fria folkopinionen» voro medlemmar av den ukrainska
respektive den vitryska sovjetrepubliken redan innan ännu de östpolska områdena formellt hade anslutit sig till Sovjetunionen.
Vid det första sammanträdet anhöllo de, att deras länder skulle
upptagas i Sovjetunionen, och deras begäran villfors.
Om de områden av Rumänien, på vilka Ryssland gör anspråk,
kunna liknande ting sägas som om de baltiska staterna.
Sina anspråk på Ost-Polen motiverar Stalin å ena sidan med
Atlantdeklarationen och å andra sidan erbjuder han frikostigt
Polen som ersättning utvidgat territorium på Tysklands bekostnad ända till Oderlinjen, utan hänsyn till Atlantdeklarationen.
Punkt l) i denna fastslår nämligen, att »ingen expansion vare
sig territoriell eller av annat slag» kommer att eftersträvas.
Punkt 2) säger vidare, att »inga territoriella förändringar, som
icke överensstämma med de berörda folkens fritt uttryckta önskningar», skola ske.
Är Sovjetunionens territoriella utvidgning på Ost-Polens och
de baltiska staternas bekostnad förenlig med punkt l) i Atlantdeklarationen~ Kan den i Ost-Polen och i Baltikum under trycket
av massarresteringar och massdeportationer genomförda folkomröstningen betecknas som en fri meningsyttring enligt punkt 2)
i Atlantdeklarationen~ Är inkorporeringen av Ost-Preussen,
Schlesien och områdena öster om Oder inklusive Stettin med Polen förenlig med punkt 2) i Atlantdeklarationen, om ej först den
berörda befolkningens vilja fått komma till uttryck~ Svaren på
dessa frågor föreföllo före Churchills förklaring vara självklara.
Hittills var det tydligt, att det är oförenligt med Atlantdeklarationens grundsatser att företaga gränsförskjutningar blott av
det skälet att den ena parten, Ryssland, är mäktig och vill det.
Mellan Polen och Ryssland består f. ö. folkrättsligt sett ännu
den t. o. m. utgången av år 1945 gällande icke-angreppspakten,
vilken icke fordrar någon gränsrevision.
Det bör än en gång understrykas, att på grund av befolkningens
108
Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen
uppblandning ingen nationalitet har absolut majoritet i OstPolen men att polackerna av allt att döma var den talrikaste
folkgruppen.1 Det är mycket möjligt, att vid fri folkomröstning
en avsevärd del av den ukrainska och den vitryska bondebefolkningen skulle förklara sig vara emot anslutning till Sovjetunionen, inte minst sedan man 1939/41 haft möjlighet att jämföra
den ryska och den polska förvaltningen. Säkerligen skulle endast
få av de besuttna bönderna, oavsett nationaliteten, rösta för det
kommunistiska systemet. Men hur skulle en prövning av folkopinionen i Ost-Polen kunna försiggåt Den erfarenhet, man
gjorde med plebiscit enligt fredsfördraget i Versailles, var ej
alltid uppmuntrande. Kontrollen av folkmeningarna skulle därför företagas av neutrala, internationella kommissioner, och till
grund skulle läggas de förhållanden, som rådde den l september
1939. Genom ryssarnas och tyskarnas våld ha dock kanske ett
par miljoner deporterats. Med våld företagna gränsförändringar
äro ej förenliga med Atlantdeklarationen.
Sådan var situationen ända fram till Churchills förklaring av
den 22 februari d. å., då han i den brittiska regeringens namn
förklarade, att Stalins planer komma att understödjas av densamma. Stalin förklarar, att han önskar ett stort, självständigt
Polen. Hans fordringar utgöra 51 °/o av den polska republiken av
1939 (201,015 km2 av 389,720 km2) med 37 Ofo av Polens hela befolkning (13,300,000 av 35,400,000). (Dessa siffror avse förhållandet vid
Ribbentrop-Molotov-avtalet 1939.) Häremot erbjuder han Polen
delar av Ost-Preussen (c:a 1,300,000 inv.), delar av Pommern och
områdena öster om Oder (c:a 2,500,000 inv.) samt hela Oberschlesien (1,500,000 inv.), sammanlagt alltså c:a 5,3 miljoner invånare. Bortsett från den territoriella förminskningen innebär
Stalins frikostiga erbjudande en förlust för Polen av c:a 8 miljoner invånare.
Nu förklarar Churchill oväntat, att Atlantleklarationen ej gäller i fråga om de besegrade. En dylik förklaring kan blott anses
som en helomvändning av den engelska regeringen. För vem
skulle då Atlantdeklarationen gälla~ För de segrande allierade~
För de neutrala~ Om den inte längre gäller för de besegrade
och ej heller för de allierade, vilket framgår av de rysk-polska
och rysk-finska konflikterna, då betyder den inte längre överhuvud taget någonting.
1 Om förhållanden i östra Polen hänvisas närmare till ett i dagarna utkommet,
välbehövligt och instruk~ivt arbete »Öster om Bug», av John Walterson.
109
1 -~·
Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen
Stalins erbjudande är absolut oförenligt med Atlantdeklarationens ordalydelse och väsen. Det finns knappast en enda allvarlig
polack, som skulle önska sig en sådan utvidgning åt väster. Den
störste polske patrioten är i dag alltså Stalin. I Versailles
gjorde Polen enligt punkt 13) i Wilsondeklarationen anspråk, som
icke ha uppfyllts, på följande områden: på hela Oberschlesien,
Danzig, -weichselmynningen och den södra delen av Ost-Prenssen
(Masurien) samt på några mindre gränsområden i väster. Polackernas anspråk hade redan till största delen erkänts i det
preliminära fredsfördraget i Versailles 1919, på grund av att de
berörda områdena vid riksdagsvalen 1910 hade haft polsk majoritet, men de förkastades senare till följd av Lloyd Georges ingripande. Blott på dessa områden, alltså på den mindre delen av
de av Stalin erbjudna gebiten, skulle Polen nu rimligen kunna
göra anspråk.
Man måste från början räkna med att de nya gränsernas dragning ej kommer att motsvara strategiska synpunkter. Men det
nu pågående kriget har påvisat ohållbarheten i teorin om de
strategiska gränserna, bakom vilken teori intet annat än maktbegär men ingen säkerhet döljes. Frankrike hade strategiska
gränser, Ryssland hade 1939 intagit den strategiska Buglinjen,
som det nu eftersträvar, Norge hade den mest ideala strategiska
gräns mot Tyskland, men ingen enda av de tre gränserna erbjöde
det minsta skydd. Rysslands strategiska linje var ej Bug-linjen
respektive Curzon-linjen, utan det vann sina avgörande segrar
vid Moskva och Stalingrad. Vart strategiska gränser leda har
Brandenburg-Preussens och Tysklands historia visat från Fredrik den store till Adolf Hitler. Existerar den kollektiva säkerhet,
efter vilken alla måste sträva, äro strategiska gränser ej mer
nödvändiga. Det viktigaste måste vara att skapa rättvisa gränser.
::Vfen skulle en dylik ideell lösning av de europeiska gränsfrågorna enligt Atlantdeklarationens principer icke vara möjlig
på grund av den i dag maktfullkomliga Sovjetunionens motstånd, och skulle denna stat med våld driva igenom sitt krav
på Ost-Polen, då kommer Polen givetvis att kräva att något göres
med de 4-5 miljoner polacker, vilka leva i detta område och
säkerligen frukta för att stanna under Sovjetregimen. Säkerligen
blir det då – i händelse av tyskt nederlag — oundvikligt att den
ostpreussiska frågan aktualiseras. Då skulle Polen, med hänvisning till krigets alla lidanden, automatiskt kräva att lösa även
det ostpreussiska problemet genom en folkförflyttning och där
110
Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen
omplantera de polacker, vilka evakueras ur de åt Ryssland utlovade områdena, till Ostpreussen. Men en sådan lösning skulle
vara en realpolitisk våldslösning, vilken ej skulle åstadkomma
fred utan förorsaka nytt hat.
Men: kommer Polen att, efter den oerhörda åderlåtning, under
vilken landet nu lider, äga det erforderliga människomaterialet
för en kolonisation av Ost-Prenssen~ 1 Hur många av de 4-5
miljonerna polacker, vilka den l september 1939 bebodde de av
Ryssland fordrade områdena, komma att återvända till Polen~
Kanske räcka de knappt till att ersätta förlusterna i Central- och
Västpolen ~ Ligger icke i Rysslands »frikostiga» erbjudande den
ryska imperialismens hotande förhoppning, att Polen ej kommer
1 De tyska ockupationsmyndigheterna i Polen ha nu efter fyra års ockupation
för första gången offentliggjort en befolkningsstatistik för generalguvernementet.
Denna statistik har nyligen delvis återgetts i den svenska pressen. Siffrorna äro
förfiirande. De överträffa de mest pessimistiska farhågor. Den tyska statistiken
kungör för generalguvernementet den l mars 1943 en befolkningssiffra av 14,853,798
invånare. Eftersom generalguvernementets gränser icke sammanfalla med de polska
ad1ninistrationsgränserna av år 1939, skulle det erfordras längre beräkningar, för
att åstadkomma en noggrann jämförelse med siffrorna i Polens statistiska Årsbok för år 1939. Uppskattningsvis kan man beräkna invånarantalet år 1939 i det
nuvarande generalguvernementet till c: a 18 milj. Minskningen av befolkningen uppgår alltså till minst 3 milj. invånare. De rätta siffrorna ligga dock betydligt högre,
vilket framgår av de detaljerade upplysningar, som man kan kontrollera. Så t. ex.
uppgick befolkningens antal i Warszawadistriktet till 3,540,400 invånare 1939 och
till 2,699,400 invånare i fjol. Minskningen utgör alltså 851,000 invånare. Eftersom
en avsevärd del av befolkningen i de med Tyskland inkorporerade västpolska områdena skickats till generalguvernementet och eftersom särskilt många ha slagit sig
ned i Warszawa, måste befolkningssiffran där ha stigit avsevärt. Själva den förstörda staden ·warszawa uppvisar i dag större invånarantal än före kriget. De med
Tyskland inkorporerade västpolska områdena hade år 1939 en befolkning uppgående
till 10,568,000 invånare, av vilka 9,221,000 hade polskan som sitt modersmål och av
vilka 582,000 voro judar. Man kan antaga, att minst 25-33 % av den polska befolkningen har flyttat till generalguvernementet, d. v. s. 2,300,000-3,100,000. Alla
dessa saknas och likaså saknas de 582,000 judarna. Minskningen av den polska befolkningen i väst- och centralpolen uppgår alltså till 5-6 milj. En del, 1 1/,—2 milj.,
har sänts på tvångsarbete till ‘ryskland. Man får icke glömma, att i siffrorna för
generalguvernementet även ingår den tyska befolkning (några hundratusen), som
under kriget förflyttats dit. Folktätheten har sjunkit avsevärt, t. ex. i Galizien från
98,3 till 89,2, i Radom från 115 till 98,1 invånare per km2• Om man nu betänker,
att polackerna före kriget hade en naturlig befolkningstillväxt av 2,9 % per år, på
fyra år alltså c: a lO %, skulle invånarantalet i generalguvernementet på naturligt
sätt ha stigit från 18 milj. med 1,8 milj. till 19,8 milj. Det uppgår emellertid blott
till 14,8 milj., d. v. s. förlusten blott i generalguvernementet utgör c: a 5 milj. Eftersom generalguvernementet utgör c: a 1/ 3 av hela Polen, kan man härav göra sig en
föreställning om hur stora det polska folkets förluster komma att bli genom kriget.
111
• i”(
___ _:..·~·–
Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen
att vara i stånd att bemästra de inre svårigheter, som komma
att uppstå till följd av alltför stor tysk minoriteU Skulle inte
Ryssland då ännu en gång kunna uppträda som de förtrycktas
räddare och träffa ett nytt avtal med Tyskland om en ny delning
av Polent Varför existerar ännu i dag den tyska officerskommitteen i Ryssland, härden för en ny hotande tysk-rysk vänskapsoch militärallianst
Polen skulle på detta sätt dömas till en evig fiendskap med
Tyskland, mot vars dragning åt öster det skulle vara tvunget att
söka skydd hos sin mäktige slaviske broder, och det skulle aldrig
kunna föra en självständig politik. Ryssland har under årens
lopp icke visat någon förståelse för sin polske slaviske broder
och heller aldrig motsatt sig den preussiska respektive den tyska
dragningen åt öster; tvärtom har det genom de mot Polen riktade
delningsfördragen med Preussen och med Hitler-Tyskland möjliggjort dragningen åt detta håll.
De demokratiska makterna acceptera tydligen, trots allt, Rysslands planer och ha ej kraft att, med hänvisning till Atlantdeklarationen, säga »nej». Den engelska regeringen beträder nu
samma väg som Chamberlain-politiken före Miinchen. Den demokratiska opinionen ålägges att blunda för Atlantdeklarationens
principer och tolka dessa så som det mäktiga Ryssland önskar.
(En stark fraktion i underhuset har dock protesterat mot uppgörelsen med Sovjetryssland.) ·
Finns det ingen annan lösning~ Rysslands realpolitiska mål
är icke blott att driva en expansionspolitik utan även att få de
anglosachsiska staternas hjälp vid det ofantliga återuppbyggnadsarbetet. Det lönar sig att offra för detta. Rysslands förlust av
människoliv är oerhört stor; förlusten bland civilbefolkningen i
de besatta områdena på grund av de apokalyptiska krafterna dock
långt större än förlusten vid fronten i krigarnas led. Traktorfabrikerna, som förvandlats till tankfabriker, måste åter göras
om till traktorfabriker. Ryssland kan självt bemästra alla svårigheter även utan främmande hjälp, men det skulle taga avsevärt
mycket längre tid än med det anglosachsiska biståndet. Och
Sovjets ansträngningar att höja sin befolknings levnadsstandard
voro respektingivande. Måste man redan nu förklara kriget vara
ideologiskt förloraU Folkens historia har visat, att i den ojämna
kampen mellan makt och ide, makten alltid segrar först, men
sist alltid ideen.
112

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner