Print Friendly

Ryssland efter Sovjetunionen

Av Anders Beijer-Lundberg | 25 februari 2011

Daniel Treisman
The Return: Russia’s journey from Gorbachev to Medvedev
Simon & Schuster 2010

I en mycket läsvärd bok beskriver Daniel Treisman hur Sovjets fall ledde till det moderna Ryssland. Det är en nyanserad berättelse med utmärkta personporträtt av huvudpersonerna, som ger en initierad inblick i hur dagens Ryssland har skapats. Boken inleds med en kronologisk genomgång av Rysslands presidenter, från Gorbatjov till Medvedev. Historien börjar 1985 när Gorbatjov väljs till generalsekreterare för Sovjetunions kommunistiska parti och försöker förändra den kommunistiska kolossen.

Tidigare ledare hade haft en helt annan världsbild. Brezjnev, Andropov och Tjernenko, som tidigare ledde partiet, var alla över sjuttio år gamla och präglade av andra världskrigets trauma. Gorbatjov försökte förändra Sovjetunionen genom glasnost och perestrojka, en politik av återuppbyggnad av det ekonomiska systemet och politisk öppenhet. Dessa förändringar tillät kritik av det kommunistiska systemet i en tid av ekonomisk kris, vilket slutligen ledde till Sovjetunionens undergång. Treisman argumenterar för att en annan ledare hade kunnat bevara den kommunistiska staten längre och att Gorbatjov personlighet var avgörande för den politiska utvecklingen.

Men huvudpersonen i boken är Boris Jeltsin. Som medlem av kommunistpartiet och lokal ledare för Sverdlovsk utmärkte han sig tidigt som en annorlunda ledare genom att resa runt i distriktet och träffa människorna han styrde över. Han lyssnade på deras åsikter och var aldrig rädd att argumentera och diskutera med folket, till skillnad från det kommunistiska etablissemanget. Instinktivt förstod han den totalitära statens brist på frihet och tillit, och började som borgmästare över Moskva att öppet kritisera det kommunistiska partiet 1987. Han vann presidentvalet 1991 efter en energisk valkampanj men tvingades att styra ett land i kaos.

Jeltsins hantering av Sovjets sammanbrott skulle komma att bestämma Rysslands framtida utveckling. Landet befann sig i en ekonomisk, politisk och säkerhetspolitisk storm. Treisman betonar Jeltsins skicklighet i att finna kompromisser för att undvika väpnade konflikter med utbrytarrepubliker, och kontrasterar Jeltsin med Milosevic, som i en liknande situation lyckades leda Jugoslavien ner i avgrunden. Vitryssland och Ukraina blev självständiga, Sovjetunionens kärnvapen kunde återföras till Ryssland, och etniska och nationella konflikter kunde lösas, med ett undantag, Tjetjenien.

Kriget i Tjetjenien behandlas noggrant. Rysslands ingripande i landet påminner till en början om en Jönssonligan-film. De ryska trupperna hade ingen karta och hoppade ut från stridsvagnarna i Grozny för att fråga om vägen. Stridsfordonen stannade artigt vid rödljus på väg till presidentpalatset. Komedin slutade hastigt när de ryska styrkorna blev anfallna av gerillasoldater, vana vid strid på trånga gator. Läget trappades därefter upp. Kriget skulle dominera den senare delen av 90-talet och ytterligare minska Jeltsins popularitet. Tusentals skulle komma att dö i kriget. De följande åren skedde flera stora terrorattentat inne i Ryssland. Den senare tidens bombdåd, i Moskvas tunnelbana och flygplats, visar att det ännu inte är över.

Jeltsins popularitet började minska långt innan kriget i Tjetjenien hade påbörjats. Den brutala omställningen till marknadsekonomi eroderade folkets förtroende för regeringen nar hyperinflation bröt ut och privatiseringsprocessen påbörjades. Vissa kritiker har senare anklagat Jeltsin för att han inte var tillräckligt radikal, att ”chockterapin” inte skedde tillräckligt snabbt. Andra har menat att en långsammare, stegvis process hade varit att föredra. Treisman argumenterar för att den politiska processen hindrade Jeltsin från en snabbare omställning, samtidigt som den praktiska politiken ledde till att den lönsamma råvarusektorn subventionerade ineffektiv industri under de första åren. Han beskriver även den tröga politiska processen, där reformisterna tvingades lägga upp till fyra motioner med successiva justeringar innan de kunde klubbas igenom. Den praktiska politiken blev som alltid en kompromiss mellan vad reformisterna ville och vad det folkliga stödet tillät.

I slutet av sin andra mandatperiod valde Jeltsin sin efterträdare. Vladimir Putin skulle komma att dominera den ryska scenen under tjugohundratalet. Han skulle bli en oerhört populär ledare, som vi alla sett framträda i judodräkt, på motorcykel, fiskandes i en flod i Sibirien. Det sägs att Dmitri Medvedevs största styrka är hans brist på eget politiskt stöd. Ryssland styrs fortfarande av Vladimir Putin, nu premiärminister, som om han kandiderar till presidentposten nästa år kan stanna kvar vid makten till 2024.

Vi kommer då slutligen in på diskussionen om Rysslands senare utveckling. Kapitlen om Putins och Medvedevs presidentperioder berättar en välbekant historia, om framväxten av en mer auktoritär stat och allt mindre ifrågasättande medier. Den brutala stölden och styckningen av Yukos, förberedda frågor vid presskonferenser, påtryckningar mot Ukraina, allt är bekant, och sker i vår närhet. Treisman tror inte att Ryssland aktivt kommer att inleda några större konflikter, men att politisk och militär inkompetens kan provocera fram en instabil situation. Erfarenheterna från kriget i Tjetjenien visar att det är en rimlig analys.

Boken avslutas med ett positivt budskap. Opinionsundersökningar visar att ryssarna har blivit lyckligare och mer nöjda med livet. Landet har blivit mer religiöst och allmänhetens åsikter om politik och livsstil liknar de i andra länder. Förhoppningsvis kommer även den politiska situationen att bli mer normal.

Anders Beijer-Lundberg är konsult på Tyrens.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner