Print Friendly

Rysk medelhavspolitik på 1700-talet

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RYSK
MEDELHAVSPOLITIK PÅ 1700-TALET
Av framlidne professorn BRUNO LESCH, Helsingjors1
MÄNSKLIGHETENS öde för en lång tid framåt blir, därom
torde alla kunna enas, i allra högsta grad beroende av huru förhållandet mellan »de tre stora» kommer att gestalta sig. Den intressekonflikt, varpå den ursprungliga fredsplanen synes ha strandat, utgör därför ett av de verkligt skickelsedigra momenten i
nutidshistorien och är ägnad att stämma till djupare begrundan
än misshälligheter inom den diplomatiska världen i allmänhet
förmå framkalla. Kännedom om vad som verkligen förelupit är
visserligen ett fåtal invigda förbehållen, men någorlunda säkra
hållpunkter för bedömning av missämjans orsaker stå ju till buds
också utanför denna lilla krets. starkare än samförståndsviljan
synes sålunda bl. a. en rysk-engelsk motsättning rörande Medelhavspolitiken ha varit: gentemot Sovjets krav på inflytande i
Medelhavets östliga kustområden ha tydligen britterna önskat
hävda sin traditionella – och under det nu avslutade andra
världskriget ej så litet utbyggda- position vid den stora kungsvägen till imperiets asiatiska och australiska besittningar.
Den ryska ståndpunkten i en sådan intressekonflikt ter sig i
förstone icke lika självfallen som den engelska, men är dock långt
ifrån så traditionslös, som man kanske vanligen föreställer sig.
Söker man ställa in den i dess historiska sammanhang – ovan
alla tidspräglade motiveringar och utan all ideologisk utsmyckning – har man bara att följa den tämligen obrutna linje, som
förbinder Sovjets utvidgningssträvanden av i dag med tidigare
århundradens tsaristiska imperialism i Medelhavs- lika väl som i
östersjöområdet. Inför den spännande världspolitiska situationen
1 Svensk Tidskrift publicerar härmed postumt efterföljande uppsats av Bruno
Lesch. rektorn för Svenska handelshögskolan i Helsingfors och den framstående
1700-talshistorikern. Svensk Tidskrift mottog den överenskomna uppsatsen ett
par dagar före hans död den 17 december.
33
Bruno Lesch
kan det därför vara skäl att kasta en blick på den ryska diplomatiens första trevande försök på 1700-talet att finna fotfäste vid
det innanhav, som förenar Svarta havet med oceanen. Uppgiften
blir ej mindre intressant därigenom att den för vår syn frammanar också en del av britternas arbete på utbyggarrdet av det
Medelhavsvälde, som för närvarande ter sig som det traditionella,
ja rent av låter oss bevittna »de tre storas» första möte i historien, i det att även Förenta staterna komma att skymta i bakgrunden.
I två repriser ryckte tsarernas välde under 1700-talet västerlandet in på livet, och i samband därmed uppkomma ett par politiska
problemkomplex, som i fortsättningen utgestaltades under ömsesidig växelverkan. Efter Peter den stores omvälvande tidsålder
är det närmast »den nordiska frågan» som uppslukar vår världsdels intresse, och inom de närmast berörda länderna uppgöres mer
än ett program för att trygga »lugnet i norden». Icke mindre
uppmärksamhet påkallar under århundradets senare hälft Katarina II :s målmedvetna försök att lösa »den orientaliska frågan»
genom att nedbryta Turkiets maktställning i Svarta havs-området
och angränsande delar av Medelhavsbäckenet Hur dessa storpolitiska »frågor» kunde spelas ut mot varandra, framgår nogsamt
av både Karl XII:s och Gustav III:s växlingsrika historia.
Genom sin polska politik hade Katarina 1768 råkat i krigisk
konflikt med Turkiet, på den tiden en av Polens grannar, och under det sålunda uppkomna s. k. första turkiska kriget fick världen bevittna en sensation av stora mått: en rysk flottexpedition
till Medelhavet. Därigenom nåddes direkt förbindelse med en del
av sultanens undersåtar, på vilkas medverkan den ryska krigsplanen byggde: grekerna. De hörsammade mycket riktigt kejsarinnans maning till kamp för tro och frihet, men blevo grymt
gäckade i sina förhoppningar, i det de helt enkelt lämnades i sticket för att slutligen duka under för den turkiska övermakten.
Fick det hela sålunda ett långt ifrån programenligt förlopp, kvarstår icke desto mindre det för sultanen bekymmersamma faktt1m
att en rysk östersjöeskader kunde användas för operationer i
Medelhavet. Och att de baltiska sjöstridskrafterna inte voro att
leka med, hade hans egen flotta omedelbart fått pröva på; den
hade som känt blivit i grund besegrad av Alexej Orlov vid
Tescheschme år 1770.
Förtjänsten av den lysande segern tillkommer dock mindre Orlov än hans brittiskfödde medhjälpare Greigh – densamme som
34
Rysk Medelhavspolitik på 1700-talet
aderton år senare kom att föra ryska flottan mot hertig Karl vid
Hogland. Och över huvud får det sägas, att den djärva flottexpeditionen till södern hade varit otänkbar utan välvilligt stöd av
England. Vid denna tid skydde engelsmännen nästan inga medel
för att nå ett gynnsamt förbundsavtal med Ryssland. Vi skola
strax finna hur långt de kunde gå i syfte att vinna kejsarinnans
bevågenhet, visserligen i ett betydligt allvarligare världspolitiskt
läge än under dessa allmänna alliansunderhandlingar.
Det överraskande och för turkarna i förstone alldeles oförklarliga eskaderbesöket i Orienten hade haft ett mycket verkningsfullt
förspel, som visar hur tidigt den ryska diplomatien hade tentaklerna ute och hur målmedvetet den prövade sig fram bland de
möjligheter Medelhavspolitiken erbjöd. En utgångspunkt fann
man denna gång i den ständiga oron på Korsika, där genuesarna
med fransk hjälp förgäves sökte upprätthålla ordningen. De engelska depescherna från Petersburg röja sålunda tämligen tydligt
ryssarnas avsikt att genom en gemensam aktion med britterna
stödja den korsikanska frihetsrörelsen under Paoli och därmed
hindra öns övergång i fransk ägo. Hovet i St James ställde sig
emellertid avvisande till planen, och när så Korsika redan samma
år, 1768, av de på upproren trötta genuesarna såldes till Frankrike, dolde ryssarna ej sin besvikelse för engelska sändebudet: den
franska maktutvidgning ägoskiftet innebar blottade hela svagheten i Englands politik. Förtrytelsen är ju ganska begriplig, ty
motsättningen till den bourbonska stormakten utgjorde under alla
förhållanden den givna plattformen för engelskt-ryskt samgående.
Hade, såsom man ju måste förutsätta, den ryska diplomatiens
fåfänga intresse för Korsika bottnat i en önskan att skaffa sig
fotfäste i Medelhavsområdet, så skulle uppfyllelsen i alla fall ej
låta vänta på sig mycket länge. Den eskader, som året därpå begav sig till dessa sydliga vatten, ställde helt enkelt Petersburg
inför tvånget att där se sig om efter baser och observationspunkter alldeles oavsett deras politiska avhängighetsförhållanden. Så
uppkommo redan nu de två ryska Medelhavsfrågor, vilkas skiftande faser skola bli huvudföremålet för vårt intresse. Den ena
hänför sig till en av de s. k. Balearerna utanför spanska kusten:
det av engelsmännen behärskade Minorca, vars förträffliga hamn
Port Mahon blev den egentliga stödjepunkten för de ganska illa
tilltygade ryska fartygen på deras första Medelhavsfärd. Av åtskilliga anteckningar i ryska riksrådets protokoll från 1770 och
de följande åren framgår, att ryssarna där hade betydande förråd
35
Bruno Lesch
och att hamnen anlöptes av deras örlogsmän på väg till och från
den grekiska arkipelagen. Sin storpolitiska betydelse kom Minorcafrågan dock att få långt efter det fred redan slutits. Den andra
stödjepunkt andreaskorset eftersträvade vid denna sin första framstöt i Medelhavet stod under malteserkorsets hägn. På Malta finna
vi sedan 1769 en rysk charge d’affaires, vars egentliga uppgift
synes ha varit att bistå de kejserliga fartygen på deras seglats i
dessa avlägsna vatten, men som vid sidan härav fick tid och tillfälle till allehanda politiska intriger. Inemot sekelskiftet blir så
frågan om herraväldet på Malta ett av världspolitikens aktuellaste
problem, för vars lösning Petersburg uppbådar ett betydande intresse. Innan vi till närmare skärskådande upptaga dessa centrala
Medelhavsfrågor, må dock någon uppmärksamhet ägnas deras allmänna förutsättningar i Rysslands orientaliska politik.
Enligt Harald Hjärne ligger betydelsen av freden i Kutjuk
Kainardje, slutpunkten i Katarinas första turkiska krig, mindre
i de landförvärv Ryssland då faktiskt gjorde än i dess grusade
förhoppningar om en del åtrådda områden. Fredstraktaten utgör
»en av märkesstenarna i Europas nyare historia», emedan den blir
avgörande för Rysslands turkiska politik, som hädanefter går ut
på att vinna ett protektorat över Portens kristna undersåtar och
därmed över hela det osmanska riket. Samtiden ansåg dess betydelse ligga däri, att Ryssland erhållit traktatsenlig befogenhet att
förnya angreppet mot Turkiet på grund av dess kristna undersåtars klagomål. Katarinas nästa större framstöt gjordes 1783, då
hon med Ryssland formligen införlivade tatarkanatet Krim, vars
oavhängighet från Turkiet kan betecknas som den förnämsta vinning den nämnda fredstraktaten för henne medfört. Härvid hade
kejsarinnan gagn av det samarbete med Josef II i Österrike, som
är betecknande för hennes statskonst under detta årtionde. Små-
ningom utformas så hennes berömda »grekiska projekt», en politisk fantasi med återupprättandet av det grekiska kejsardömet
som hägrande slutmål. Detta program förutsatte givetvis Konstantinopels erövring och det skulle ha garanterat ryskt herravälde över Bosporen och Dardanellerna och därmed fri genomfart
till Medelhavet med allt vad detta innebar av nya strategiska och
ekonomiska möjligheter. För en statskonst med sådana mål blev
det givetvis ett alltmera påtagligt intresse att förvärva baser inom
den mediterrana världen.
Sin Medelhavspolitik kunde Petersburg emellertid icke utforma
på egen hand, utan endast i samförstånd med andra intressenter.
36
Rysk Medelhavspolitik på 1700-talet
Till en början var, såsom redan antytts, trots skiftande stämningar, i allmänhet engelskt medhåll att påräkna. Ja, under den
brydsamma tid, som grydde för England i och med de amerikanska koloniernas frihetskamp, stod aktiviteten att söka på brittisk sida i en utsträckning, som kan förefalla överraskande. Albion
stod nu, sedan de bourbonska makterna ställt sig på rebellernas
sida, inför en väldig uppgörelse på de sju haven. När belägringen
av Gibraltar inleddes på sommaren 1779, drogs även Medelhavsvärlden in i krigszonen, och i slutet av 1780 var öriket, efter Hollands anslutning till fiendesidan och det nordiska neutralitetsförbundets tillkomst, fullständigt isolerat. Från denna tid förskriver
sig ett engelskt anbud till Ryssland, ägnat att tillfredsställa långt
gående anspråk på en maktställning i Medelhavet.
Redan i ett tidigare skede hade ju en framställning gjorts om
rysk intervention emot »Hans Majestäts vilseledda undersåtar i
Amerika», men verklig fart fick ärendet först sedan James Harris
– i historien känd som earl av Malmesbury – år 1778 blivit utnämnd till brittisk ambassadör i Petersburg. Enligt instruktionen
skulle han i främsta rummet undersöka det ryska hovets benägenhet för ett anfalls- och försvarsförbund med S :t J amos. Och det
har väl sällan nedlagts större möda på ett diplomatiskt uppdrag
än don, varmed Harris under sin femåriga verksamhet vid Katarinas hov sökte övertyga de ryska vederbörande om nödvändigheten av on sådan allians. En god del av underhandlingarna förde
han mod Potemkin, den främste ivraren för rysk orientpolitik och,
såsom det mycket snart visade sig, den mest mottaglige bland de
ryska statsmännen för de ideer Harris under sina nära nog ändlösa samtal utvecklade.
Inför den hotfulla situation, som nyss antytts, kommer Harris
sodan mod sitt stora anbud. Den 24 nov.-5 doc. 1780 sände han
till utrikesministern lord Stormont följande lika korta som innehållsrika depesch: »Furst Potomkin lät mig tydligt förstå, utan
att dock uttryckligen säga det, att den encla landavträdelse, som
kunde locka kejsarinnan att bli vår bundsförvant, var Minorca.»
Ett par år sonare förklarade han sig ha framkastat tanken på ett
ägoskifte, emedan engelsmännon i alla fall skulle bli tvungna till
uppoffringar vid fredsslutet och det syntes klokare att avträda
områden till vänner än till fiender (Diaries and Correspondenco
of the Earl of Malmesbury, I, s. 299). Egendomligt nog valmade
en liknande tanke samtidigt hos utrikesledningen i London. Lord
Stormont bad nämligen i en depesch av den 28 oktober, som emel- 37
Bruno Lesch
lertid ej hann fram före ambassadörens redan omnämnda initiativ, Harris taga reda på, om någon landavträdelse, ägnad att
främja Rysslands handel och stärka dess maktställning på haven,
skulle kunna förmå kejsarinnan att redan under det pågående
kriget sluta upp vid Englands sida som dess bundsförvant.
Den frivilliga landavträdelsen påminner ej så litet om liknande
erbjudanden vid underhandlingarna med den amerikanska bundsförvanten under det nu avslutade andra världskriget. Men så var
också Englands läge den gången i högsta grad brydsamt. För
en bundsförvant med Rysslands maktresurser kunde man därför
betala vad som fordrades. Att Potemkin nämnde Minorca utgör
ett vittnesbörd om den utomordentliga betydelse ön, och särskilt
hamnstaden Port Mahon, ägt som stödjepunkt för den baltiska
eskaderns Medelhavsäventyr under första turkiska kriget. Av
Harris’ depescher framgår nogsamt, hur stort värde den ryske
statsmannen satte på denna besittning. Engelsmännen hade allt
skäl att önska sig Minorcas övergång i rysk ägo, framhöll han så-
lunda en gång, emedan ön i fläkterörnens hägn skulle bli en källa
till ständig fiendskap med Frankrike; britterna själva skulle dessutom ej bli lidande på förändringen, eftersom hamnarna där alltid komme att förbli öppna för dem lika väl som för ryssarna.
Potemkins inbillning lekte med Port Mahon som rysk flottbas och
öns kolonisering med greker. Det sistnämnda tycks för övrigt ha
föresvävat de ryska vederbörande redan under turkiska krigets
dagar, såsom av en anteckning i riksrådets protokoll framgår
(2 a u g. 1771).
I början av 1781 meddelades från London, att regeringen var i
princip besluten att avträda Minorca, men i gengäld fordrade rysk
medling för ett fredsslut med Frankrike och Spanien på basen
av Paristraktaten av 1762 och principen om uti possidetis med
undantag för särskilt överenskomna byten av för tillfället innehavda områden; däremot skulle ingen klausul få inryckasom hans
majestäts upproriska undersåtar, eftersom dessa ju ej kunde förhandla med främmande makt. Dessutom krävdes en evig defensivallians mellan Storbritannien och Ryssland. Det avträdda Minorca
skulle dock alltid stå öppet för brittiska örlogsmän och handelsfartyg. En nog så viktig påminneiss om det aktuella läget ingår
i den mot slutet anbefallda försiktighetsåtgärden att till förebyggande av en plötslig attack mot ön under det pågående kriget
ryska eskaderchefen i Medelhavet skulle få order att hålla ett öga
på den.
38
Rysk Medethavspolitik på 1700-talet
Det såg sålunda lovande ut, men Harris nödgades icke desto
mindre uppleva besvikelsen att misslyckas just då själva målet
redan var i sikte. Det .enda påtagliga resultatet av hans årslånga
bemödanden var i själva verket kejsarinnans löfte att icke mottaga de amerikanska rebellernas inofficiella sändebud, innan Englands fördrag med de f. d. kolonierna blivit ratificerat. F~r den
föreslagna medlingen mellan England och dess fiender saknade
hon däremot intresse. Hennes håg stod till nya förvärv i Svarta
havs-området – införlivandet av tatarkanatet Krim – och för en
sådan politik var det ju till fördel, om västmakterna voro upptagna av en inbördes kraftmätning, som hindrade dem att uppmärksamma Rysslands förehavanden i Orienten. I övrigt gick
Katarinas strävan ut på att återvinna krafter efter det långvariga turkiska kriget och bereda sig på eventuella nya duster med
Porten. Mer än någonting annat fruktade hon därför ett alliansfördrag, som i likhet med det av engelsmännen eftertraktade,
skulle kunna medföra Rysslands inblandning i nya krig. Med besittningar i alla världsdelar, var England utsatt för långt flera
.konfliktmöjligheter än det enhetligare Ryssland, varför det avsedda förbundet skulle medföra större förpliktelser än fördelar
för sistnämnda makt. Inför sådana synpunkter kom Harris’ vältaliga argumentering ohjälpligt till korta.
Den ryske historikern Soloveytchik, som nyss i en engelskspråkig
levnadsteckning över Potemkin (London 1938) utförligt redogjort
för den dittills tämligen förbisedda Minorcaepisoden, kan inte tillbakahålla en reflexion om vad detta landförvärv skulle ha betytt
för Ryssland, exempelvis under det senaste spanska inbördeskriget
för ett tiotal år sedan. Fältet står onekligen fritt för de djärvaste
gissningar. Så mycket är säkert, att denna stödjepunkt i västra
Medelhavet skulle i hög grad ha underlättat utbyggandet av
Rysslands sjömakt – om nämligen tsarerna varit i stånd att behålla ön! England var det inte. Brittiskt hade Minorca blivit 1708,
alltså kort efter Gibraltars erövring under spanska tronföljdskriget. I början av sjuåriga kriget intogs ön emellertid av fransmännen, som dock nödgades återlämna den vid fredsslutet 1763.
Vid tiden för det engelska erbjudandet av 1780 såg det återigen
mörkt ut för britterna i denna del av världen. Gibraltars långvariga belägring (1779-82) lade beslag på all uppmärksamhet
och minskade utsikten att effektivt kunna försvara det avlägsna
Minorca. Kanske blir det generösa anbudet till Ryssland i någon
mån förklarligare, om man beaktar den åter aktuella risken att
39
Bruno Lesch
förlora ön – vilken engelsmännen uppenbarligen voro medvetna
om, eftersom de ju varnade den tilltänkta förbundsbrodern för en
plötslig attack på densamma. En sådan följde också mycket snart.
Redan 1782 besattes Minorca av spanska och franska trupper. Till
de sistnämnda hörde för övrigt åtskilliga svenska officerare vid
regementena Royal Suedois och Bouillon, vilka utmärkte sig vid
erövringen av Port Mahon och några månader senare skördade
ännu större ära vid det storstilade stormningsförsök, som i september 1782 riktades mot Gibraltar. Rörande Minoroas öden må
här tilläggas, att ön i Parisfreden året därpå faktiskt avträddes
till Spanien för att under revolutionskrigens oroliga epok ännu
en gång (1798-1802), uppleva en kortare engelsk ockupation.
Efter freden i Kutjuk Kainardje utvecklade sig det ryska Medelhavsintresset givetvis i enlighet med de förutsättningar orientpolitiken och stormaktsumgänget över huvud erbjödo. Ett par
antydningar därom torde det vara skäl att göra, innan vi gå att
i ett sammanhang behandla Rysslands märkliga förbindelser med
johanniterna på Malta.
Den fria genomfarten för ryska handelsfartyg från Svarta havet
till Medelhavet var ett tämligen självfallet krav, som också snart
nog blev förverkligat. Genom en gränsreglering mellan Turkiet
och kanatet Krim (!) köpte sig Ryssland denna förmån redan 1779.
Aret därpå kom ett övergrepp från några spanska örlogsmäns sida
mot en rysk Medelhavsflottilj kejsarinnan att definitivt besluta
sig för det redan nämnda nordiska neutralitetsförbundet, vars udd
visserligen var riktad närmast mot det med allsköns kaperier sysselsatta England. Därmed framträdde Ryssland första gången som
en marinfaktor av rang, jämbördig med dc gamla västeuropeiska
sjömakterna. Inför den orientaliska krisen 1783-84 stod hela världen också i spänd väntan på en ny flottexpedition till Medelhavet.
Denna gång nåddes dock överenskommelse utan svärdsslag, men
några år senare, 1787, blev det allvar av. En rysk eskader utrustades ju året därpå för ett nytt angrepp i de grekiska vattnen,
men dess avfärd omintetgjordes som bekant genom Gustav III:s
anfallsoperationer – turkarna till mycket gagn men till obotlig
skada för kungens egen krigsplan. Därav framgår än en gång
hur beroende den nordiska politiken hade blivit av Rysslands redan traditionella Medelhavsförctag.
Vi komma så över till de ryska förbindelserna med Malta, som
nå sin högsta intensitet vid sekelskiftet och därmed gestalta sig
till en verkningsfull slutakt i tsarpolitikens 1700-talsspel i denna
40
Rysk Medelhavspolitik på 1700-talet
del av världen. Det är för övrigt anmärkningsvärt, vilket drag av
universalitet som präglar Maltas historia. Johanniterna, härskare
på ön sedan 1530, voro ju korsets stridsmän mot halvmånen och
förty alltid redo, när det gällde kamp mot Höga Porten och
barbareskernas korsarer. Snart nog började man på olika håll
inom stormaktslägret knyta mera själviska planer till ögruppens
utomordentliga läge, som ju också enligt vår egen tids erfarenhet
skapar de bästa förutsättningar för herraväldet på det omstridda
innanhavet. I Maltas 1700-talshistoria förnimmer man ett mycket
tydligt eko av den allmänna maktkampen i vår världsdel, ja, tidtals kan den sägas liksom i en brännpunkt samla hela stormaktspolitiken, såsom fallet blev vid sekelskiftet.
Betecknande är också, att Malta var den första del av Medelhavsvärlden, som tilldrog sig den ryska politikens uppmärksamhet: redan Peter den store lät genom ett sändebud bringa johanniterna sin hyllning. Men varaktiga förbindelser skapades, såsom
redan påpekats, genom Katarinas Medelhavsexpedition av 1769. I
samband därmed framställdes förslaget att maltesarna skulle förena sin flotta med den ryska och upplåta sin ö till bas för det
stora företag, som var å bane: Konstantinopels erövring och de
otrognas fördrivande från Europa. Efter segern skulle Malta bli
stapelplats för Rysslands rikedomar, som därifrån skulle spridas
i Medelhavsländerna. Dels på grund av det starka franska inflytandet inom orden, dels åter av misstro till ryssarnas verkliga avsikter inskränkte johanniterna emellertid sitt tillmötesgående till
medgivandet att de ryska eskadrarna fingo anlöpa deras hamnar
för reparationer och proviantering, varjämte de förklarade sig
villiga att mottaga en representant för kejsarinnan. Detta var
dock mer än ryssarna vågat hoppas. Ett sändebud, markis Cavalcabo, ackrediterades och kom mycket snart att spela en viss roll
i Maltas historia. Han företog sig nämligen ingenting mindre än
att i förbund med de missnöjda elementen år 1775 planlägga en
omstörtning på ön. Den gick emellertid i stöpet och skulle väl,
även om den hade lyckats, knappt nog ha blivit uvertyren till
ryskt herravälde på Malta, ty om rollfördelningen härvidlag hade
man mycket utpräglade åsikter i Paris, London och Neapel. Rö-
rande upphovet till Cavalcabos intrigspel hävdar för övrigt Miege
i sin klassiska Histoire de Malte (Il, s. 508) med bestämdhet, att
kuppen planlagts på order från Petersburg – vilket ju också
a priori ter sig sannolikast.
1790-talet kom sedan med förvecklingar mellan Malta och den
41
Bruno Lesch
nygrundade franska republiken. Ju större omställningar i Medelhavsområdet revolutionskrigen medförde, desto större intresse började för övrigt johanniternas centrala position tilldraga sig i de
kämpandes läger. I detta avseende kom Campo Formio-freden av
1797 att få direkt omvälvande verkningar. Bonapartes egyptiska
företag året därpå röjer spännvidden i den levantiska politik, som
nu inslogs mot republikens enda återstående fiende: England.
Den ökade aktiviteten i Medelhavsområdet tilldrog sig omedelbart
även Rysslands uppmärksamhet.
Katarina var nu borta, men hon hade genom Polens sista delning – så egendomligt inflätade i varandra voro de politiska
»frågorna» – öppnat nya möjligheter för ryskt inflytande på
Malta! Avvecklingen av de med Ryssland införlivade polska områdenas ekonomiska förbindelser föranledde nämligen underhandlingar med maltesarna, som där hade stora fordringar, och det hela
ordnades 1797 genom en överenskommelse till båda parternas belåtenhet. Kejsar Paul, sedan ungdomsåren förtrogen med ordens
historia och gripen av en sannskyldig Maltaromantik, hade efterträtt sin moder och blev nu johanniternas beskyddare. Därmed
hade Ryssland fått försteget framför de övriga makter, som eftersträvade herraväldet på ön. Dock saknade bilden ej helt skuggor;
som ortodox fick tsaren ej påvens välsignelse i denna sin nya
egenskap – och över huvud utvecklade sig händelserna redan
snabbt mot den uråldriga riddarordens upplösning.
När engelsmännen började ana sig till den franska planen att
krossa deras välde i orienten, sökte de genom allehanda förespeglingar locka johanniternas dåvarande stormästare Rohan att åt
dem överlämna en stödjepunkt på Malta. För stormästaren vägde
emellertid de ryska förbindelserna tyngre, och britterna fingo avslag. Maltesarnas dragning åt Ryssland hade ej heller undgått
Bonaparte, som i den nyinrättade ryska »nationen» inom johannitorden endast såg första steget till öns besittningstagande. Han
gjorde därför sitt bästa för att söka övertyga direktoriet om nödvändigheten för fransmännen att bemäktiga sig Malta och menade, att man borde begagna sig av starrnästarvalet efter den dö-
ende Rohan för att skaffa sig inflytande där. Han lyckades också
för sig utverka direktoriets begivande att få ockupera ön. I juni
1798 landstego så hans trupper på Malta- och med johanniternas
kapitulation ett par dagar därefter var den fordom mäktiga ordens öde beseglat.
Aven om Bonaparte ursprungligen haft andra planer därmed,
42
Rysk Medelhavspolitik på 1700-talet
blev den franska ockupationen av Malta endast en episod i det
fantasieggande egyptiska företaget. Oroad av brittiska flottmanövrer, avseglade han redan några dagar efter besittningstagandet
och kvarlämnade en av sina underbefälhavare till öns försvar, en
uppgift som denne sedan icke visade sig vuxen. Emellertid hade
det franska tilltaget på Malta utlöst en omåttlig vrede hos johannitordens beskyddare, kejsar Paul, av gammalt avogt stämd mot
direktoriet. Han närmade sig nu England, som stod i förbund med
Österrike och Turkiet; en rysk eskader seglade ut genom Dardanellerna, förenade sig med turkiska flottan och intog i samverkan
med denna de Joniska öarna, det franska bytet av 1797. Snart
nog yppade sig åter nya möjligheter att infoga Malta i oväntade
sammanhang. Kejsar Paul fick nämligen många anledningar att
misstro sina nya bundsförvanter, vilka bl. a. vägrade att erkänna
hans rätt till Malta i egenskap av ordens beskyddare.
Bonaparte, som under tiden blivit förste konsul, var ej sen att
begagna sig av det tillfälle att vinna Paul, som här tycktes erbjuda sig. Han förklarade sig villig att både överlämna Malta
och hemsända ett stort antal ryska krigsfångar, tagna under de
senaste fälttågen på kontinenten. Den psykologiskt mycket verkningsfulla tanken att tillmötesgå tsarens brinnande intresse för
johanniternas ö synes han ha fått genom franske ambassadören i
Berlin, general Beurnonville, som inrapporterat ett yttrande av
minister Haugwitz: »Avträden Malta åt kejsaren; det är hans
käpphäst (c’est sa folie): jag tror han skulle kunna giva en del
av sitt rike för denna besittning.» Uträkningen visade sig också
riktig; Paul antog med nöje det franska anbudet och lovade ofördröjligen sända en förtroendeman till Paris för att underhandla
med förste konsuln. Valet föll på f. d. chefen för Savolaksbrigaden, dåvarande ryske generalen Göran Magnus Sprengtporten, som
nu ställdes inför det mest lysande värvet under sin brokiga levnad. Han skulle bege sig till Frankrike för att mottaga de 6,000
krigsfångarna och föra dem till Malta. Samtidigt utnämndes han
till ståthållare på ön och dekorerades med malteserordens storkors.
Emellertid inträffade kort därpå åter en förändring i det storpolitiska läget. Britterna, som omedelbart efter Napoleons avfärd från
Malta i juni 1798 börjat blockera ön, lyckades just nu, i september 1800, fullborda dess erövring och visade ingen lust att överlämna den åt kejsaren. Sprengtportens uppdrag vid underhandlingarna med förste konsuln kom därför att inskränka sig till
frågor i samband med krigsfångarnas hemfärd.
43
Bruno Lesch
Vi lämna det storpolitiska perspektivet i övrigt åsido och fästa
oss endast vid den verkan Maltas erövring kom att få för rysk
politik. Kejsar Paul drömde om att dock slutligen kunna frånrycka britterna denna nyckelposition i Medelhavet och lade nu i
dagen öppen fiendskap mot sin gamla bundsförvant, i det han
med Sverige och Danmark formligen avslöt ett redan tidigare förberett neutralitetsfördrag, som var direkt riktat mot England. På
så sätt kom Maltas öde att få betydelse också för den nordiska
politiken. Dock endast övergående, ty när kejsar Paul i mars 1801
röjdes ur vägen, följde omedelbart en omläggning av den utrikespolitiska kursen i Petersburg; neutralitetsförbundet upplöstes, och
det dröjde ända till 1807, innan den fransk-ryska vänskapen återknöts.
Det spännande spelet om Malta blev sålunda blott en liten episod i rysk utrikespolitik och råkade snart nog i glömska inför
Napoleons-tidens omvälvande händelser. Betecknande för det följande årtiondets syn på detta Medelhavsproblem är en dagboksanteckning av amerikanska sändebudet i Petersburg John Quincey
Adams. Vid påskhögtiden 1811 kunde han bevittna den roll, två
reliker från Malta, förvärvade av kejsar Paul, spelade i det kyrkliga ceremonielet – de lades fram att bli kyssta av Alexander –
och fick därvid av utrikesministern Rumjantsev höra den spefulla
kommentaren: »detta är all den nytta vi haft av våra förbindelser med Malta!» Yttrandet röjer minsann ingen djupare förståelse
för den av kejsar Pauls korsfararromantik påverkade ryska Medelhavsromantiken vid sekelskiftet.
Ett religiöst drag präglar dock ännu hela 1800-talet igenom
Rysslands orientpolitik, som ju grundar sig på tolkningen av
Kutjuk-Kainardje-fredens bestämmelser om kejserlig protektion
av sultanens grekisk-ortodoxa undersåtar. Som en följd av panslavismens landvinningar reses småningom under århundradets
lopp ett på något slags vidgad nationalitetsprincip grundat krav
på ryskt herravälde över allt land öster om Adriatiska havet. Och
i våra dagar har den praktiska panslavismen uppenbarligen fått
ett utomordentligt stöd i nya sociala ideologier, som kanske skola
göra det möjligt för Sovjet att åstadkomma vad tsarerna länge
eftersträvade men aldrig lyckades förverkliga: en dominerande
rysk maktställning i Medelhavets östliga kustområden.
44

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner