Print Friendly

Romkonciliets slutfacit

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

107
ROMKONCILIETs SLUTFACIT
Av legationsrådet WIESLA W PATEK
Det är svårt att profetera
om en händelse i vår egen tid
är »historisk» eller inte, men
mycket talar för att Romkonciliet kan få’ stor betydelse för framtiden. Kyrkomö-
tet i Rom 1962-65 är det
första fullbordade sedan Tridentkonciliet 1545-63. Då
gjorde man upp räkningen
med protestanterna, medan
strävandena 400 år senare
gått ut på att överbrygga de
tidigare motsättningarna.
Samarbetet och närmandet
mellan de olika kyrkorna är
utan tvivel ett av de mest
hoppingivande tecknen i världen för närvarande. Legationsrådet Wieslaw Patek
sammanfattar i denna artikel
resultatet av Romkonciliet.
Det är ofta svårt att avgöra om
Yad som händer är av bestående
eller övergående betydelse. I vår
tid förklaras många händelser som
»historiska» för att kort efteråt
falla i fullständig glömska. Framför allt totalitära regimer använder med förkärlek denna beteckning, medan verkliga historiska
processer oftast försiggår »Under
ytan», nästan obemärkt. Utan tvivel kan detta sägas om slutresultatet av »Vatikan Il» – det första
fullbordade kyrkomötet sedan Tridentkonciliet (1545-63). I Trident
gjordes »räkningen upp» med protestanterna, medan man under de
tre åren 1962-65 hela tiden försökte komma över gamla skiljelinjer som fortfarande delar katoliker
och övriga kristna. I stället för
»kättare» kallades protestanterna
redan vid konciliets öppnande av
Johannes XXIII för »separerade
bröder», medan de vid den fjärde
och sista sessionen tilltalades helt
enkelt »våra bröder». Och den
kyrkliga karaktären av deras samfund erkändes också slutligen av
Vatikanen.
I somras avlade kardinal Bea,
chef för konciliets speciella sekretariat för andra kristna religioner,
ett första besök hos styrelsen för
kyrkornas världsråd, vilket i sin
tur hade egna observatörer på Vatikankonciliet. I världsrådets tidigare kongress i Indien deltog för
första gången observatörer för katolska kyrkan. Varje vecka samlades »fäderna»- som konciliemed- 108
lemmarna kallades – tillsammans
med sina ortodoxa och protestantiska gäster för ett informellt
åsiktsutbyte. Båda sidor noterade
efteråt uppmuntrande resultat, vilka i viss mån återspeglats senare
i konciliedeklarationer, bl. a. om
uppenbarelsens källor som under
lång tid utgjort en stötesten med
protestanterna. Katolsk-protestantiska sammanträffanden pågår i
fortsättningen på högsta nivå liksom på det lokala planet. I Frankrike, som när det gäller nya ideer
och impulser på nytt befinner sig
bland de främsta länderna i världen, har man hunnit så långt på
ekumenikens område att katolska
och »hugenottska» präster predikade i varandras kyrkor då och då.
Historiskt och teologiskt sett är
meningsskiljaktigheterna mellan
den engelska och katolska kyrkan
inte så stora. Ärkebiskopen av Can- . terburys besök hos påven har jämnat vägen, och hans företrädare
doktor Luis Fishers närmande till
katolicismen har bevisat att det
verkliga motståndet mellan de två
kyrkorna är mindre än man trott.
I slutet av fjolåret träffades representanter för konciliets sekretariat för icke-troende, som leds
av den österrikiske kardinalen Kö-
nig, och för den internationella humanistiska och etiska unionen. Det
första mötet av detta slag ägde
rum i våras i Utrecht i Holland och
man överenskom då om fortsatta
kontakter. Icke-troende i Västerlandet förstår nyttan av en sådan
dialog, vilket däremot inte representanter för den kämpande statsateismen bakom järnridån gör.
Vissa yttranden, som fälldes i kärlekens tecken till hela mänskligheten av Johannes XXIII, togs av dessa staters ledare som intäkt för ett
fullständigt godkännande av deras
regimer. Oavsett att en speciell petition undertecknats av 500 konciliefäder har trots allt kommunismen
inte ens omnämnts i deklarationen
om religionsfriheten. Den har endast betraktats ·som en gudsförnekande lära. Korståg mot Sovjet
planeras inte av Vatikanen, som i
vår epok begränsar sin verksamhet
till den rent andliga sfären.
De icke-kristna
Katolska kyrkans förhållande
till de stora icke-kristna religionerna regleras i dag av ett särskilt
konciliedekret. Dess första del ägnas åt judarna. I motsats till den
utbredda meningen var inte Gudsmordet huvudanklagelsen utan att
de inte kände igen Kristus trots
att de var i besittning av löftena
och profetian. Under korstågens tid
tilltog genom muselmanernas på-
verkan den fientliga inställningen
mot judendomen. Sedan 1100-talet
är påvestolen och biskoparna den
enda makt i Västeuropa som intervenerat till judarnas skydd under
»ghettoriseringen», främst genom
bullan Sicut Judaeis 1119, förnyad
vid flera tillfällen. Påvarna, framför allt Gregorius den store, motsatte sig bestämt allt våld mot det
judiska folket och speciellt då
tvångsdopet. Religiös förföljelse under medeltiden var förstås inte rasbetingade, trots att det efteråt åberopades av Hitlers rasteoretiker.
Muselmanerna betraktas av katolska kyrkan med uppskattning
eftersom de tror på den ende Guden, himlens och jordens skapare,
erkänner Jesus som profet och
stundom åkallar Maria i sina hjärtan. Hinduismen prisas i dekretet
för sin skarpsinniga filosofi förenad med djup meditation och buddismen för den fullkomliga befrielse eller högsta upplysning som
den lär människorna. Ä ven många
andra religioner bevarar ett stänk
av sanning och försöker på bästa
sätt möta människohjärtats oro.
Katolska kyrkan skall dock oupphörligt förkunna Kristus som –
enligt Joh. 14: 6 – är den enda
»vägen, sanningen och livet».
större förståelse för dessa ickekristna religioner har i viss mån
vunnits tack vare konciliets initiativtagare Johannes XXIII :s långvariga vistelse i orienten. Särskilt
gäller det ovannämnda beröringspunkter med kristendomen. Icke
mindre viktig var hans kontakt
109
med 22 katolska orientaliska riter.
Det har förberett ett närmande till
de ortodoxa. Deras traditionella
överhuvud (formellt sett är han endast »primus inter pares»), Konstantinopelpatriarken Atenagaras
samarbetsvilja är allmänt känd och
den kom bäst till uttryck under
hans sammanträffande med Paulus
VI 1963 i Jerusalem. Många prestigefrågor undanröjdes och flera
missförstånd avklarades och på
konciliets näst sista dag den 7 december 1965 återkallades både i
Konstantinopel och i Rom de nära
l 000 år gamla ömsesidiga bannlysningarna.
Bannlysningen upphävd
Ingen kristen kyrka vill i dag
bannlysa eller tillintetgöra de andra, tvärtom – var och en förstår
vad ett ömsesidigt närmande och
samarbete betyder för hela mänskligheten. De 600 miljoner katoliker, som f. n. numerärt sett bildar
världens största religion, har en
viktig roll att spela i detta sammanhang. Vi bör kanske litet närmare bekanta oss med deras nya
inställning till oss och »andra Guds
barn» i världen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner