Print Friendly

Rolf Englund; Sprängpunkten

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OLF ENGLUND:
Sprängpunkten
Förslagen om löntagarfonder ochfacklig
makt överforetagen skärskådas också av civilekonom RolfEnglund. LO har radikaliseratsstarkt under senare år dock utan att hinnafatt TCO på vägen vänsterut. De borgerliga partierna måste inse att deJackliga organisationerna nu gåttfor långt. De aktuella
forslagen leder så småningom till en centraliserad planhushållning av öststatsmodell
även om de ursprungliga planerna var betydligt mer blygsamma, menarförfattaren.
Soåaldemokraterna står inför ett avgörande
beslut. De måste snart – kanske inom något
år – besluta sig föF om de nu skall införa
den socialism de så länge talat om. Välfardssamhället börjar nu bli så väl utbyggt, att det
blir allt svårare för de moderata krafterna
inom det socialdemokratiska partiet att hålla
sin vänsterflygel lugn genom att hävda att
angelägna sociala reformer måste genomfö-
ras och att socialismen därför får vänta.
Tidigare har den moderata flygeln inom
socialdemokratin också kunnat hänvisa till
det valtaktiskt riskabla i att föra upp socialismen på dagordningen. De borgerliga partierna har haft lätt att vinna väljare genom
hänvisningar till den ofrihet och den materiella knapphet som råder i de länder som
säger sig ha infört socialismen. Väljarna har
också en lättförklarlig motvilja mot statsövertaganden och konfiskation. Egendom är
kanske stöld, men konfiskation är det säkert.
Det som nu har hänt, och som undgått de
borgerliga partierna och kanske inte heller
riktigt har gått upp för socialdemokraterna
själva, är att socialdemokraterna genom förslagen om löntagarfonder och facklig makt
över företagen äntligen har funnit en metod
för överförandet av företagen i allmän ägo,
som ser ut att vara acceptabel för breda väljargrupper. Risken är överhängande att
dessa nya förhållanden kommer att kasta in
Sverige j .vår hittills allvarligaste politiska
kris. De borgerliga partierna står ideologiskt
illa förberedda för denna kamp. Hinner de
inte samla sig till ett beslutsamt motstånd
kommer det att bli för sent. Har löntagarfonderna införts, och facket övertagi_t företagen, kommer Sverige att Var-a och förbli en
408
socialistisk stat, åtminstone för mycket lång
tid framåt.
Det geniala i det renodlade förslaget om
löntagarfonder ligger i att företagen gradvis
socialiseras med sina egna vinster och att nå-
gon uppenbar och lätt iakttagbar konfiskation inte sker. Genom att företagen åläggs
att årligen överföra en viss del av vinsten till
löntagarfonden i form av riktade fondemissioner uppnås detta resultat både fort och
smärtfritt. Mångå av de nuvarande företagsledarna, redan vana vid att kröka rygg i
kanslihuset för att få byggnadslov och lokaliseringsbidrag och för att få använda sina egna investeringsfondsmedel, kommer att
svälja förslaget så länge de själva får behålla
pengarna i ”sina” företag och kan betala
med nytryckta aktier, något som i första
hand enbart drabbar företagets aktieägare.
ldeerna om löntagarfonder och fackligt
inflytande via förhandlingsrätten föddes under de år i slutet på 60-talet och början på
70-talet då den internationella vänstervågen
svallade som högst. Det behövdes då bara
några välvilliga formuleringar och utredningskrav för at t vi idag skall ha förslagen
inför oss, förankrade, som det brukar heta,
på basplanet i arbetarrörelsen. Olof Palme
gjorde då inget för att bromsa utvecklingen.
Han trollband istället både sina åhörare och
sig själv med sin opportunistiska och välklingande retorik om socialismen. Han
tvingas nu ta konsekvenserna och befinner
sig i den storm han själv frambesvurit.
Radikalisering av LO och TCO
Olof PaJmes position försvåras av att han
och hans parti är så beroende av LO, eller
fackföreningsrörelsen som LO brukar kalla
i socialdemokratiskt språkbruk. LO har radikaliserats kraftigt i dessa frågor på några få
år. För inte så länge sedan avvisade LO regelbundet krav på styrelserepresentation
med motiveringen att LO borde ägna sig åt
löner och anställningsvillkor och att man annars skulle få avsevärda svårigheter med
dubbla lojaliteter. Under trycket av ett alh
radikalare TCO har LO flyttat sina positioner åt vänster, dock utan att hinna ifatt TCO
på vägen vänsterut. Ett studium av LOs och
TCOs remissvar på den s k§ 32-utredningen
visar att TCO behåller sitt försprång. Det
börjar nu bli hög tid för TCOs medlemmar.
som rimligen till övervägande del röstar
icke-socialistiskt, at t ta itu med sin organisation som nu arbetar för avskaffandet av den
marknadsekonomi, som garanterat vårt välstånd och vår politiska frihet.
Även SACO har glidit åt vänster. Någon
gång i somras skrev Hans Sandebring, d~
rektörsassistent i SACO och aktiv moderat
en anmärkningsvärd artikel i vilken han foreslog att företagen skulle inbetala en del a1
sina vinster till de fackliga organisationerna.
som sedan själva skulle besluta om pengarna
skulle delas ut till medlemmarna eller omvandlas i aktier och därmed ge de fackliga
organisationerna makt och inflytande. Det
här är inte rätt ställe att dissekera svagheterna i det system han förespråkade, men det
anförda räcker för att konstatera att man
även inom en så borgerligt dominerad organisation som SACO är inne på en linje som
inte kan kallas moderat även om Hans andebt·ing kallar sig det.
På sätt och vis är det naturligt att de fackliga organisationerna begär mer inflytande på
samma sätt som de alltid begär högre lön.
Problemet är att det inte finns någon kraft
som håller emot. Socialdemokraterna kan
inte, och de borgerliga partierna vågar inte,
åtminstone inte ännu. Det tar tid att svänga
ett parti och de borgerliga partierna har de
senaste åren kappats om att komma med
förslag syftande till att visa hur ”löntagarvänliga” de är. Det tar tid för dem att reagera och inse att de fackliga organisationerna
har gått för långt och det tar sedan tid att
forma en ny linje för partiet och föra ut den
till partiets väljare och sympatisörer. När
den svängen är fullbordad är det risk för att
löntagarfonderna redan är införda och
ägarnas rätt att styra sina företag redan avskaffats.
Den klassiska och fortfarande giltiga liberala motiveringen för att ägaren till ett företag skall ha vinsten och rätten att förfoga
över företaget är att företaget därigenom
styrs enligt marknadens och därmed konsumenternas krav. Verkligheten avviker naturligtvis från denna modell, men inte mer
än att modellen fortfarande på ett hyggligt
sätt beskriver verkligheten. Låter man i titoistisk anda i stället facket styra företagen
måste man antingen låta företagen även i
fortsättningen styras av marknaden , vilket
är otänkbart för en socialist , eller införa nå-
gon central styrning av planhushållningsmodell. Den senare vägen är naturligtvis den
mest sannolika. Man avskaffar inte marknadsekonomin för att i alla falllåta sig styras
av de ”blinda marknadskrafter” som man ett
helt politiskt liv har bekämpat. slutresultatet
409
blir således en centraliserad planhushållning
av öststatsmodell, även om de ursprungliga
planerna var betydligt mer blygsamma och
decentralistiska. Verkligheten är utopisternas värsta fiende.
Oppositionens roll
Hur bör de borgerliga partierna möta socialdemokraternas förslag om löntagarfonder?
Det finns i princip två vägar att gå. Antingen
kan man komma med ett eget förslag tilllöntagarfonder med decentralistiska inslag och
säga att visst skall det införas löntagarfonder, men det är vi i de borgerliga partierna
som är bättre än socialdemokraterna på att
överföra företagens vinster till de anställda.
Eller också kan de icke-socialistiska partierna gå till offensiven och utmåla förslaget om
löntagarfonder som socialism och hävda att
de icke-socialistiska partierna är bättre än socialdemokraterna på att bevara en ickesocialistisk ekonomi. Enligt min mening är
det uppenbart vilken strategi som bör väljas.
Det saknas emellertid fortfarande alltför
många på den borgerliga sidan som lugnt
vågar hävda att de är emot en fackföreningsstyrd ekonomi, och att förslaget om löntagarfonder därför måste avvisas. Eftergiftspolitiken är således den sannolika strategin.
Men det är en nederlagets strategi.
Folkpartiledaren Gunnar Helen sade i
somras i en intervju att den avgörande skiljelinjen i fråga om löntagarfonderna går mellan dem som vill ha kollektivt ägda fonder
och mellan dem som vill ha individuellt ägda
fonder. Det förefaller således som om folkpartiet kan tänkas gå med på ett system där
de anställda ges något slags andelsbevis, som
410
är på något sätt inlösbara kanske först vid individens pensionering. Det låter som en ,
hygglig kompromiss, men vid närmare analys visar det sig att förslaget får helt oacceptabla konsekvenser. För det första innebär
det ett principiellt medgivande till att företagens vinster skall överföras till fackligt kontrollerade fonder. Därmed är halva försvarslinjen redan uppgiven. Vidare blir det ändå
en avsevärd fonduppbyggnad, eftersom
spärrtiden måste bli ganska lång för att inte
systemet i pralqiken skall bli ett kontant
vinstandelssystem. Fonderna kommer således att efter ett antal år kontrollera betydande aktieposter och ”kompromissen” kommer i praktiken att leda till den fackliga kontroll över företagen som är det avgörande
syftet bakom de mest långtgående förslagen .
Det är inom folkpartiet främst partisekreteraren Carl Tham som driver dessa frågor
med assistans av Bert Levin på Dagens Nyheter. Svante Nycander på Dagens Nyheters
ledaravdelning har visserligen skrivit en intressant artikel i vilken han tagit avstånd
från tanken att de fackliga organisationerna
skulle ha den yttersta kontrollen över företagen. Men Svante Nycander skrev inte artikeln under signatur utan under eget namn.
Det visar att artikelns innehåll inte gillades
av ledarredaktionen utan var ett personligt
inlägg av Nycander. Det vore verkligen allvarligt om Dagens Nyheter, som under Herbert Tingsten spelade en avgörande roll i socialiseringsvalet 1948, denna gång då socialismen är nära skulle hamna på fel sida om
kritstrecket. Vi skulle behöva Dagens Nyheter som en kämpande liberal tidning.
Att döma av SAFs remissvar på §32-utredningen, i vilket SAFi hårda ordalag kritiserar i synnerhet LO/TCO-reservationen, ser
det ut som om debatten kring denna fråga
blir betydligt hårdare än vad många även
högt uppsatta politiker har föreställt sig. För
detta talar i minst samma mån LOs och
TCOs remissvar som i sina ståndpunktstaganden är lika bestämda som SAF, men så
att säga åt andra hållet i förhållande till majoritetsförslaget. Regeringen kommer att få
stora svårigheter med att skriva en proposition, i all synnerhet som en nästan enhällig
remissopinion dömt ut utredningens förslag
vad avser gränsdragningen mellan förhandlingsbara frågor på den offentliga sektorn
och de frågor som måste förbehållas de politiskt ansvariga instanserna. Debatten om §
32 kommer före striden om löntagarfonderna och redan i striden om § 32 kommer frå-
gan om vi skall ha fackföreningsstyrda företag att ställas på sin spets. Propositionen väntas bli lagd inom kort.
Socialdemokratisk strategi
Striden om marknadsekonomins framtid i
Sverige kommer att föras i en tid då den
ekonomiska depressionen yärlden över får
allt större effekter på vår ekonomi. Vi är redan inne i den längsta och djupaste ekonomiska nedgången i världen sedan 30-talet
~pådom.arna om att vi står inför en snar
vändni’ng till det bättre är tyvärr förmodligen felaktiga. Det är först nu som effektem
av oljeprishöjningen börjar slå igenom. All
fler länder i västvärlden kommer att drabbas
av allvarliga betalningsproblem. Risken är
därvid stor att länderna kommer at! försöka
möta dessa problem med en restriktiv ekonomisk politik.
OECD tror visserligen inte att betalningsbalansproblemen för västvärlden kommer
att bli så stora, men jag fruktar att OECD
har räknat fel. För att få sin ekvation att gå
ihop har OECD nämligen antagit att ”nonoil developing countries” kommer att ha ett
underskott i sina bytesbalanser på tillsammans 30 miljarder dollar vartdera åren 1975
och 1976. Det skulle betyda att andra länder
eller institutioner skulle vara beredda att lå-
na dessa de fattigaste u-länderna samma belopp. Det är det jag inte tror kommer at t ske.
Skulle det inte ske måste hela DECD-prognosen räknas om, och då skulle det visa sig
att västvärldens länder kommer att få stora,
kanske förödande, underskott i sina utrikes
betalningar. Problemet med ”recycling” av
arabernas oljepengar är ännu inte löst, det
är bara debatten som försvunnit.
411
I ett läge där hela västvärldens ekonomi är
inne i en djup och långvarig kris kommer
frågan om socialism eller icke att ställas på
sin spets i vårt land. Förtroendet för vårt nuvarande systems funktionsförmåga kommer
då naturligtvis att vara svagt. Det blir svårt
att förklara för väljarna att marknadsekonomin är utmärkt och att det faktum att ekonomin just nu är i botten beror på araberna.
Socialdemokraterna brukar ibland hävda att
det är deras strategi att driva de borgerliga
partierna fram till den ”sprängpunkt” där
”borgarna” inte längre kan vara med och att
striden skall stå där mellan ”folket och storfinansen”. Införandet av socialism borde vara
en sådan sprängpunkt. Det skulle vara en
ödets ironi om omständigheterna gjorde att
motståndet uteblev på grund av de borgerliga partiernas yrvakenhet och världsekonomins sönderfall.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner