Print Friendly

Rolf Englund; Löntagarfonderna

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ROLF ENGLUND:
Löntagarfonderna
landra numret i år av Svensk Tidskrift
malyserade Danne Nordting syftena
IHJkom strävandena att sprida och omförula företagens vinster. Civilekonom Rolf
Englund för resonemanget vidare. Om
företagens vinster överförs till löntagarfonur blir detta liktydigt med socialisering
IV företagen. Efter JO a15 år kommer
löntagarfonderna att få majoritet på bo- 14gsstämman och kan tillsätta styrelse och
‘Otrkställande direktör. Det innebär att de
ivertar produktionsmedlen, ruinerar de
~igare ägarna och skapar förutsätttingar för en långtgående planhushållaing. Företagen i Sverige måst~ fortfarande vara marknadsstyrda och ägandet
bör spridas till individerna och inte
loncentreras till kollektiva fonder, menar
författaren.
Löntagarfonderna är detsamrna som en
jättelik socialiseringsaktion med fördröjd utlösning. Ett avancerat systern
med löntagarfonder leder, tillsammans
med paragraf 32:s död, oundvikligen till
en löntagarstyrd ekonomi, till socialism.
Så skrev Nya Norrland (s) för en tid sedan i en kommentar till den nya utredning, som på finansministerns uppdrag
skall studera löntagarna och kapitalbildningen i företagen. Det finns tillräckligt
många tecken som tyder på att Nya Norrland skall få rätt för att alla som inte vill
se socialismen genomförd snarast skärper
tankarna om hithörande problem och
därefter går till beslutsam motattack. Det
brådskar, ty frågan om löntagarfonder har
skjutit fart. Frågan om löntagarfonderna
hotar redan att bli, inte om de skall införas utan hur de skall vara utformade.
En beslutsam motattack är nödvändig
för att ge de måttfulla krafterna inom socialdemokratin möjlighet att av ”taktiska” skäl förhindra införandet av denna
typ av socialism. Det är svårt att veta hur
socialdemokratin kornmer att reagera, om
den verkligen ställs inför möjligheten att
införa socialism. Hittills har man ju i
huvudsak inskränkt sig till att genomföra
ett välfärdssamhälle med trygghet för
medborgarna. Inslagen av planhushållning och statligt företagande har varit
begränsade. Den stora planhushållningsdebatten i slutet av 40-talet stoppade ·de
långtgående skördetidsplanerna som
förelåg vid krigsslutet. Erfarenheterna
från Östeuropa kylde nog också av de
mest militanta socialiseringsivrama
132
inom partiet.
Sedan dess har den s k avspänningen
lett till att klimatet för socialism har blivit mera gynnsamt. Likaså tror sig socialdemokraterna under Olof Palme ha hittat
”den tredje vägen” mellan vad man kallar kapitalismen i väst och statskapitalismen i öst.
Det bör i det sammanhanget påpekas,
att Olof PaJmes vana att kalla den sovjetiska ekonomin för statskapitalistisk
inte borde passera opåtalt. Kapitalism
utmärks av marknadsekonomi och enskilt
ägande. Inget av detta förefinns i det sovjetiska system, som herr Palme med sedvanlig demagogisk skicklighet benämner
statskapitalism trots att socialism vore en
mer rättvisande benämning.
De mer sansade krafterna inom socialdemokratin inser säkert att farorna med
den maktkoncentration, som blir ett resultat av socialismen, hotar demokrati
och välfärd. Men det är samtidigt svårt
för dem att för sig själva erkänna att deras egen livslånga kamp för socialism har
varit fel. Det är än svårare för dem att
övertyga vänsterflygeln om detta. För att
det skall kunna ske måste de ha övertygande taktiska skäl Iför att övertyga sig
själva och vänsterflygeln om att löntagarfondssocialismen får vänta.
LO-kongressen gav redan 1971 Rudolf
Meidner i uppdrag att till 1976 års kongress lägga fram förslag om löntagarfonder.
Det ryktas att han i höst kommer att
sända ut ett diskussionsmaterial till de
lokala fackliga organisationerna för att
få en avläsning av hur opinionen där ser
ut. Meidner ingår dessutom i den stat·
liga utredning i vars direktiv finansmi·
nistern har skrivit att det självfallet är
löntagarna själva, som genom sina or·
ganisationer skall ta ställning till om de
vill ha sådana fonder. Löntagarfonderna
är aktuella även i det socialdemokratisb
programarbetet. I programkommitlem
förslag heter det att ”löntagarna måste Il
delaktiga förmögenhetstillväxtcl r
(inom företagen) och tillförsäkras infly- n
tande genom sin del i sparandet”. Folk- g
partiet har motionerat i riksdagen a1 g
”lagstadgad rätt för löntagarna till andll CJ
företagens kapitalbildning”. ln!D
Industriförbundet har man från närin
vets sida påbörjat en utredning om or
acceptabla typer av vinstandelssyst
Centerns förslag om progressiv bolagsskal
bör också ses mot bakgrund av debatts
om löntagarfonder och solidarisk lön
litik. TCO är minst lika radikalt
LO. TCO:s arbetsgrupp för skattefr”
har arbetat fram ett mycket långtgåe
fondförslag.
Vo
Övervinster de
Debatten om de s k övervinstema
obegriplig om den inte kopplas till
kussionen om löntagarfonderna. In
kan ju gärna på allvar hävda att före
gen haft lysande tider de senaste •
Det förtjänar att påpekas att aktieä
nas sammanlagda avkastning – gen
utdelning och kursstegring – de sen
5-10 åren uppgått till bara 7-8 Am
cent. Mot bakgrund av inflationstakt
det risktagande, som aktieägande medfå
kan detta ingalunda anses vara någon
oskäligt hög avkastning.
I finansministerns direktiv till löntagarfondutredningen förklarade han sambandet mellan den solidariska lönepolitiken och löntagarfonderna på följande
sätt: ”Skillnaden mellan det löneuttag
!Dm skulle vara möjligt i de mest vinstgivande företagen och det uttag som svarar mot en solidarisk lönepolitik tillfaller
nu företagen i form av vinst eller löntagama inom dessa företag i form av löneglidning. När vinstutvecklingen är speciellt god inom vissa branscher eller företag är det naturligt att löntagarna inte
kan acceptera en lönepolitisk återhållsamhet om den ensidigt gynnar kapitalägarna”.
Populärt uttryckt är det svårt för arbetarna vid Volvo att acceptera att de inte
får så mycket lönehöjning som Volvo har
råd att betala – att de inte skall få högre
lön än vad de anställda kan pressa ut av
mindre lönsamma företag och att den
vinst Volvo gör genom detta skall tillfalla
Volvos redan rika aktieägare. En del av
de allt fler vilda strejkerna kan förklaras
med ett växande motstånd mot centrala
uppgörelser och solidarisk lönepolitik.
Sedan kan man fråga sig om inte de
centrala uppgörelsernas solidaritetsprofil
sätts ur spel i de lokala förhandlingarna.
Det kanske bara är en myt att det bedrivs
IIIlidarisk lönepolitik.
Alldel i vinst
Låt oss ett ögonblick stanna vid probleRn förknippade med andel i vinst. Det
133
första är att det bara kan gälla anställda i
företag med vinst. Alla statligt och kommunalt anställda hamnar – utan särskilda regler – utanför. Även de anställda vid många vanliga företag som
inte redovisar någon vinst riskerar att
ställas utanför. Det skulle givetvis strida
mot såväl principen om lika lön för lika
arbete som filosofin bakom den solidariska lönepolitiken att de anställda i de
mest vinstgivande företagen skulle få andel i vinst utöver sin vanliga lön, som
kanske redan är högre genom löneglidning än vad motsvarande grupper i
mindre gynnade branscher kan få ut. Av
den anledningen avvisar socialdemokratin individuella vinstandelssystem. Likaså har man numera helt lämnat tanken
på branschfonder, ett uttryck som spelat
en viss roll i debatten de senaste åren. Eftersom den iden var så opraktisk är det
många som har invaggats i tron att det
inte blir något av med löntagarfonderna.
Men i tysthet har man inom LO och SAP
letat upp andra metoder. Villy Bergströms
bok ”Kapitalbildning och industriell demokrati” har därvid blivit något av en
ny ”Das Kapital”.
En ideologisk-teoretisk invändning av
principiell betydelse är att vinsten faktiskt utgör ägarens egendom. Om man
vill ge de anställda del i vinsten, uppkommer den fråga som är omöjlig att besvara principiellt – hur stor del av vinsten skall tillfalla de anställda? Skall de
ha 10 % ? 30 %? 50%? Skall man ta
hänsyn till kapitalintensiteten? Skall de
anställda i ett kraftverk ha mindre- hur
– ~ ———~—
134
mycket mindre – del i vinsten än de anställda i ett hantverksföretag? Skall aktieägarna först ha en rimlig utdelning?
Hur mycket är rimlig? Är det som återstår ”övervinst”? Det är många som
borde betänka, att om man argumenterar
för att aktieägarna först skall ha rimlig
avkastning, har man till stor del accepterat tanken på att resten är övervinst.
Om avsikten är att låta vinstmedlen
arbeta vidare i företagen, kan pengarna
inte betalas ut kontant. Tanken hos
många är då att företagen skall överlåta
aktier på motsvarande belopp till någon
löntagarfond. Den kurs till vilken överlå-
telsen skall ske blir inte lätt att fastställa.
Skall det vara börsvärdet eller substansvärdet? Med hänsyn till det stora antalet
företag och svårigheterna att fastställa ett
korrekt värde torde antalet processer
därom bli mycket stort. Svårigheterna
med värderingen var en av de saker som
hindrade ett liknande förslag från att bli
genomfört i Danmark häromåret. De tidigare aktieägarna torde inte heller vara
särskilt trakterade av att på detta sätt
etappvis skänka bort sina företag.
Om man väljer att låta de anställda få
del i vinsten, går uppbyggnaden av löntagarfonderna långsamt. Att slutresultatet
ändå kan bli socialism bör man dock ha
i minnet. De anställda kan emellertid
även ”avstå” en del av sin löneökning till
förmån för löntagarfonden. Detta kan kallas att ge de anställda del i förmögenhetstillväxten. På detta sätt kommer fonden
att växa mycket snabbt. Hastigheten kan
också lätt avpassas efter de politiska konjunkturerna.
Enligt alla förslag som kan bli genom·
förda i vårt lands politiska klimat idag
kommer löntagarna, eller rättare sagt de
fackliga organisationerna, att få majoritet i löntagarfonden. Ingen politiker vå-
gar än så länge ta en konfrontation med
LO eller TCO, även om en sådan komma
att bli oundviklig med tiden. Efter giSio
ningsvis l0-15 år kommer fonden att ha
så mycket aktier att röstvärdet för dessat
stort nog att utgöra majoritet på bolCif
stämman. Senare kommer de att inneha
maJonteten av samtliga aktier. Hr
kommer den socialism att se ut som då-
genomförd?
Löntagarstyrda företag
Redan när fonden har majoritet på
lagsstämman kommer den att kunna
sätta styrelse och därmed verkställande
rektör. Vi har då fått löntagarstyrda fo
tag i den meningen, att företags!
ningen är ansvarig inför represeutan
för de anställda, dock inte nödvändi
representanter för de anställda i före
ifråga. Förmodligen kommer de cen
organisationerna inte godvilligt
släppa ifrån sig makten tilllokala organ.
Det skulle föra för långt att här ·
tera de problem, som är förknippade
en ekonomi dominerad av löntagars
företag – det räcker med att konsta
att vi då har bytt ekonomiskt system
att marknadsekonomins framtid är –
osäker. Man kan ju inte gärna ha ·
löntagarstyre för att sedan låta s
”blinda marknadskrafter” verka som
er
g2
]t
d~
är
oc
de
äg.
na
tar
är
ger
neJ
tre:
frå,
vår
i st
u ta
Fr
har fått göra tidigare. Då skulle man vara
en dålig socialist. Anhängarna av löntagarstyrda företag tycks peka på exemplet
Jugoslavien. Från borgerligt håll borde vi
då påminna om att Jugoslavien trots allt
är en centraliserad diktatur med inflation
och arbetslöshet.
Från socialisterna brukar man säga att
det råder motsättningar mellan företagets
ägare, de s k kapitalägarna, och löntagarnas intressen. Detta brukar ibland litet
tanklöst förnekas från borgerligt håll. Det
är ju emellertid uppenbarligen så att de
gemensamrna intressena är de dorninerande men att det samtidigt finns intressen som är motstridiga. Dit hör t ex
frågan om utdelningens höjd. Redan i
vår kommer det sannolikt att bli oenighet
istyrelserna i de företag som beslutar om
utdelningshöjning, Är man löntagarrer
presentant måste man ju åtminstone
bjuda motstånd på denna punkt, annars
får man svårt att komma tillbaka till sina
kamrater och besvara frågorna om vad
man uträttat bakom de slutna dörrama
till styrelserummen. De företagsledare,
111n aningslöst rapporterat att allt är frid
och fröjd med samarbetet med löntagarrtpresentantema, kornmer då att få ett
lellt och bittert, men ingalunda oförtjänt, uppvaknande. Det blir inte bara
på denna punkt som de fackliga representanterna kornmer att tvingas att spela
sina roller på ett sätt som leder till konfrontation.
Frågan om utdelningens höjd blir
central när löntagarfonden har majoritet
pl bolagsstämman. Fonden kan självfallet
135
permanent sätta utdelningen till noll. Då
skulle aktierna bli värdelösa. Det skulle
emellertid kanske av politiska skäl anses
opassande att på detta sätt beröva de tidigare aktieägarna restema av deras sparkapital. Därför låter fonden kanske utdelningen kvarstå oförändrad. Aktierna antar då karaktären av en obligation, med
den betydelsefulla skillnaden att någon
amortering inte sker. All säkerhet för ”lå-
net” saknas och låntagaren ensidigt fastställer ”räntan”. I varje fall kommer utdelningshöjningarna att bli begränsade,
mycket lägre än vad börsen tror idag. Aktierna måste därför diskonteras om på
börsen. Det betyder i klartext att de kommer att falla kraftigt i pris, eftersom dagens kurser är satta med den förhoppningen att den idag klena utdelningen i
framtiden genom inflation och annat
skall komrna att öka.
Näringslivet tiger
Vi ser nu att löntagarfonderna har uppnått två av socialisternas mål: övertagande av produktionsmedlen och ruinerande av de tidigare ägarna. Man har
också skapat förutsättningarna för en
långtgående planhushållning. Man skulle
därför tro att man kunde vänta sig kraftigt motstånd från näringslivet inför
dessa framtidsutsikter. Så har emellertid
ännu inte blivit fallet. Det kanske kommer.
Men det kan också vara så att den nya
typen av progressiva företagsledare, uppfostrade i tron att näringslivet skall ha en
ideologi och vana med uppgörelser med
136
regeringen och AP-fonden, kommer att
göra endast lamt motstånd. De är själva
övertygade om att de kommer att klara
sig även i en socialistisk ekonomi. De är
beroende av goda relationer med myndigheter och fackföreningar. De vill inte
uppträda som aktieägamas förtroendemän. Däremot vill de behålla sina vinstmedel arbetande i sitt företag. I valet
mellan att betala in kontanter i en höjd
bolagsskatt och att trycka några nya aktier
och lägga i en löntagarfond kommer
många av dem att välja det senare. I valet
mellan kontanta löneökningar och nya
aktier till fonden kommer de att välja
detsamma. De kan dock fås att tänka om
för den händelse de får klart för sig att
aktieägarna annars avsätter dem från deras poster. Det kan bli nödvändigt för
aktieägarna att på detta sätt påminna
styrelserna om vem som är deras uppdragsgivare.
Folkpartistema tror att man kan undvika den annalkande socialismen och
ändå införa löntagarfonder genom att
inte ha en fond utan flera. Det låter föga
troligt. Kanske har de mera rätt när de
som en annan viktig punkt vill föra fram
att den enskilde löntagaren skall ha dispositionsrätt över sin andel i fonderna.
Det är administrativt besvärligt att ge
samtliga svenska myndiga medborgare
plus vissa invandrare ett andelsbevis i
fonden och utdelning därpå varje år.
Bortsett från detta uppstår stora problem.
Skall alla medborgare ha lika stor andel i
fonderna oavsett om de arbetat och oavsett sin inkomst? Vidare uppstår den
svåra frågan om hur andelsägarna skaD
kunna lösa in sina andelar. Om de skaD
lösa in dem hos fonden, behöver fondeD
likvida medel för att kunna betala andeJs.
f
o
b
ägaren kontant. Då måste fonden kunna v
sälja sina aktier. Aktierna måste då van P
Ii.börsnoterade. Då kan bara dessa företar
f(
vara med i systemet. Man kan ocksl
tänka sig att andelama börsnoteras. De S<
flesta andelsägarna är förmodligen !Del st
intresserade av att använda sina penga~ N
för att köpa hus eller något annat och
inte spara i aktier – annars hade de ndan idag varit aktieägare. Man får
därför räkna med ett stort utbud av andelar.
Men meningen var ju att pengama
skulle arbeta kvar i företagen och inle
konsumeras. Man tänker sig då att andelama inte omedelbart får lösas in. Här·
emot kan riktas två allvarliga invändningar. För det första skjuter 1lllll
bara problemet några år framför sig. Frt
det andra är det principiellt olustigt all
förhindra en person att sälja ett börsnoiDo
rat värdepapper om han tror att kuns
kommer att sjunka. Den avgörande ilvändningen mot den folkpartistiska u~t
läggningen med flera fonder och en
ägande av andelar är emellertid att ä
detta system leder till att fonderna, s
av de fackliga organisationerna, med
den kommer att äga och styra våra före
Är detta folkpartiets mål, kan inte
tiet längre anses vara liberalt. Så illa
det väl ändå inte vara. Man får ho
att den utredning som landsmötet
satte kommer fram till att man rör sig
farlig mark.
Anders Björck skrev för en tid sedan
om det bristande civilkuraget på den
borgerliga sidan. Detta är en realitet. Tyvärr ligger problemet kanske delvis djupare än så. Kanske har vi på den borgerliga kanten tappat mycket av vårt självförtroende efter att i 10 år ha varit utsatta för en kraftig påverkan av vänsterståndpunkter i många massmedia. Dagens
Nyheter och Sverige Radio har gått i
137
spetsen. Men inte kan det ha gått så långt
att vi inte fortfarande vågar hävda att
företagen skall vara marknadsstyrda, inte
löntagarstyrda, att ägandet skall spridas
till individerna, inte koncentreras till
kollektiva fonder och att vi motsätter oss
att Sverige tar steget ut i ett oprövat system av socialistisk natur, som riskerar att
bli ett socialistiskt system av beprövad
natur.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner